Kungen har fyllt år, prinsen har brutit upp med sin flickvän, Kronprinsessan skall gifta sig, hennes blivande make har fått nya inälvor och vi har viftat med flaggor på Skansen tillsammans med resten av ligan på nationaldan. Börjar ni känna er mätta på kunglig glans, och kanske rent av lite sugna på en president istället? Hold your horses säger jag. Jag erkänner utan omsvep att jag som barn var helt såld på det svenska kungahuset. Jag målade födelsedagsteckningar till kungen och fick tackkort för det, jag satt och dreglade över bilder på Silvia i mammas veckotidningar, och jag döpte till och med min favoritmjukisapa till Prins Bertil. Min uppväxt präglades med andra ord av vad vi skulle kunna beskriva som en stark rojalistisk övertygelse. Men som med så mycket annat här i världen och inte minst i mitt liv var inte ens denna sak oomkullrunkelig.  I dagens Sverige är den konstitutionella monarkin inte en särskilt stor trätofråga. Åtminstone inte någonstans utanför Vänsterpartiet som fortfarande motionerar i ärendet då och då, samt dagspressens kulturredaktioner (varför den nu mestadels debatteras där kan man ju fråga sig. Borde den inte snarare diskuteras av ledar- politik- och samhällsredaktionerna?). Det verkar som de flesta svenskar faktiskt är hyfsat tillfreds med att låta uppdraget som Sveriges statschef gå i arv helt utanför gängse demokratiska rutiner. Vi svenskarna håller till synes med Rojalistiska Föreningen om det fina och viktiga i denna tradition, samt värdet av konungen som samlande symbol för landet. Det har jag i ärlighetens namn lite svårt att förstå. För tittar man på det rationella i republikanernas argumentation är det ju svårt att inte hålla med dem. Varför skall vi hålla fast vid en tradition som är fullständigt odemokratisk och därigenom otidsenlig? Om man dessutom funderar på vad detta kulturarv representerar i form av våld, förtryck och maktfullkomlighet är det väl bara låsa slottet och kasta nyckeln? Visst, ideologisk är det svårt att påstå att republikanerna har fel. Men är det ens rätt att uppehålla sig ideologiskt kring en fråga av sån ringa betydelse? Kan man inte måla världen i lite grått istället för i svart och vitt, och förhålla sig aningen mer pragmatiskt till denna fråga av smått kuriösa mått? Om man istället tittar på vad monarkin respektive republiken de facto är kapabla att leverera i de framförallt ceremoniella uppgifter Sveriges statschef förväntas utföra - i samband med diverse statsbesök, invigningar och prisutdelningar - får man kanske en annan bild? Min uppfattning är nämligen att det faktiska alternativet till Carl-Gustav och senare Victoria skulle få ut så mycket mindre av sin tjänst än vad vår kungafamilj lyckas med. För det är ju knappast troligt att ett folk som röstar fram Alfons Åberg till statsminister skulle välja en president av Václav Havels format... Vi skulle troligen stå där med den ene presidenten gråare än den andre. Och ingen vare sig i eller utanför landet skulle bry sig det minsta. Gör ett ärligt test av dig själv: Vad heter Islands och Finlands presidenter, och vad heter Norges kung och Danmarks drottning? Eller ännu hellre - vad heter deras barn? Vad heter Italiens och Irlands presidenter, och vad heter Spaniens och Englands kungligheter? Detta bevisar inte förträffligheten av monarkin som statsskick, men det bevisar att folk bryr sig, att folk uppmärksammar Sverige mycket mer tack vare kungahuset, att folk känner till oss på ett helt annat sätt än länder av motsvarande vikt tack vare detta, och att våra kungar, drottningar, prinsar och prinsessor gör ett bra mycket bättre PR-jobb än vad någon gammal före detta politiker någonsin kommer vara kapabel till. Att ha en kung eller drottning är helt enkelt en mycket smartare ekonomisk investering. Dessutom slipper vi lägga massa resurser på valkampanjer för att välja nån ny snittätande och skumpadrickande handskakare vart fjärde år.  Är det då rättvist att detta uppdrag går i arv? Ja, måste svaret ändå bli om man behandlar frågan med tyngd den är värd - nämligen ingen alls. Se det istället som vilket PR-jippo som helst. Då skulle vi väl ändå hävda att detta ger en bra mycket bättre avkastning än t ex dr. Alban på en scen i Sydafrika? Och om man tycker att kungen gör ett bättre jobb av den enda anledningen att han är just kung, måste man faktiskt acceptera att det antagligen aldrig blir enklare än såhär att avgöra om det är arv eller miljö som skapat kvalifikationerna för jobbet. Och allvarligt talat; är det så himla farligt att denna politiskt totalt betydelselösa position går i arv från en maskot till en annan? Kan vi inte istället vara glada att de fortfarande vill göra skitjobbet? 

17 Kommentarer