Känner du till läppstiftseffekten? Tydligen har ekonomer hittat ett statistiskt säkerställt samband mellan lågkonjunktur och läppstiftsförsäljning som helt enkelt går ut på att ju sämre tiderna är, desto mer läppstift köper vi. En synnerligen pålitlig konjunkturmätare, menar bland andra Dagens Industri. Matematiken är brutalt enkel: i sämre tider håller vi inne med de stora investeringarna, som hus och bilar, men som de väluppfostrade konsumenter vi är måste vi ändå fortsätta köpa grejer, för att vi liksom kanske dör annars, och då handlar vi smågrejer som läppstift. Exakt vilken produkt som är männens motsvarighet till läppstiftet har jag inte lyckats ta reda på, och att gå till mig själv för att hitta svaret är nog inte lönt då jag knappast representerar medianmannens konsumtionsmönster (jag köper plektrum och pocketböcker för att trösta mig själv). Hör jag några förslag från läsekretsen?

 

 

Det finns fler exempel på tröstprodukter, och även om de kanske inte är statistiskt lika säkerställda konjunkturmätare som läppstift så är de likafullt klassiker i genren. Jag talar förstås om sådant en presbyterian håller sig långt ifrån: sprit, sex och tobak. I min hemstad finns en obskyr liten butik vars utbud av varor syftar till att tillgodose just dessa behov. Här kan man få tag på vinsatser, essenser, aktivt kol, råtobak, jäst och kemikalier, snussatser, plastdunkar, flytande socker, vattenpipor och en varugrupp som kallas ”kork, propp, packning”. Dessutom, vilket på något sätt känns som en naturlig fortsättning från tidigare nämnda varugrupp, erbjuder affären produkter i kategorin ”sexstimulans”. Jag gissar att affärerna just nu går riktigt bra. På den förvånansvärt stilrena hemsidan kan man även läsa sig till hur man brygger öl, man kan söka drinkar i en drinkdatabas, ladda ner snapsvisor samt beställa presentartiklar som till exempel ”kama sutra shotsglas” eller en Elvis-peruk. Allt för festen, kort och gott. Att butiken även säljer hälsoprodukter bevisar bara hur stort och helt rätt de här människorna tänker. Inte ens de kunder som bränt ut sig på sex, sprit och tobak behöver vända sig till en annan leverantör, mår du dåligt så är det bara att gå till hyllan med örtbollar och öronljus istället. Grejen med den här butiken är att den alltid har funnits. När jag gick på gymnasiet köpte jag och en kompis vinsatser och tillbehör där. Vi satte vin som smakade skit men höll en helt okej alkoholprocent, och billigt som fan blev det ju också. Under sängen i hans pojkrum staplade vi tjugofem flaskor sunkvin som snabbt gick åt, vilket var lika bra eftersom vinet knappast vann på att lagras (kompisen låter hälsa att flaskorna som kom från toppsatsen var ”helt okej” enligt vår dåtida standard medan flaskorna från bottensatsen dracks under mordhot). Vi drack oss hur som helst halvt medvetslösa på skiten och skröt för våra kompisar om hur smarta vi var som fick ut så mycket buzz for the buck. En annan gång försökte min brorsa brygga öl med ingredienser från samma butik, fast det gick snett någonstans i processen så vår källare luktade fruktansvärt illa där ett tag (jag förstår fortfarande inte hur morsan och farsan kunde gå med på det där, men det var väl andra tider då kanske). Genom lågkonjunkturer, bankkriser och ökad konkurrens från frikostiga EU-regler gällande införsel av alkohol har butiken stått rak som en fura i snålblåsten. När hela koncerner skakar i sina grundvalar och banker får konstgjord statlig andning för att överleva kan vår lilla butik lugnt fortsätta sin fullkomligt vattentäta och konjunkturokänsliga verksamhet. Man kan inte låta bli att imponeras. Det brukar ju pratas om livsstil, att hitta rätt målgrupp och sen bomba den med produkter och tjänster som passar dessa människors värderingar och köpebeteende är tidens melodi. Bilar, heminredning, kläder, mat, elektronik, resor, tidningar, trädgårdsredskap, you name it. Allt saluförs med ordet livsstil. Så vad säger man då om vår lilla butik, ett garanterat icke börsnoterat företag som vänder sig till kundgrupper med en livsstil som bejakar dessa, för nästan alla människor utom anhängare av vissa religiösa inriktningar, smått obligatoriska snuttefiltar? Ja, det finns inget annat att göra än att lyfta på hatten och gratulera till en lysande affärsidé. Det här håller, det har det alltid gjort. Det kanske inte är så snyggt alla gånger, men bara du är beredd att överse med somliga moraliska betänkligheter, beredd att liksom ta dig över den lilla puckeln men ändå, det tål att poängteras, hålla dig på rätt sida lagen, så finns det massor med pengar att tjäna där ute. Allt du behöver göra är att ställa dig själv denna enkla fråga: vad är det nästan alla människor tror sig behöva oavsett hur deras ekonomi ser ut? Och svaret kommer att lysa i porrigt röd neon mot en syndigt svart sammetstapet: sex, sprit och tobak. Vi kunde lägga till toalettpapper också, men det faller på allt för lågt täckningsbidrag. Läppstiftet däremot har, som alla kosmetiska produkter, finfin marginal och åker med av bara farten när dessa klassiskt tunga laster får uppgiften att trösta oss i svåra tider. För det är ju så, när insidan håller på att rasa ihop blir det än viktigare att putsa fasaden så att den fortsätter lova allt det den inte kan hålla. (I dag, onsdag, spelar Barstol återigen skivor på södermalms mest fantastiska bar, Nada. Med oss vid cd-snurran har vi Expressen och Offsides eget fotbollsorakel, Olof Peronius. Det ryktas även att amstaffen Charlie, som nyligen återvänt efter en lång och mödosam ångbåtsfärd uppför Kongofloden, kommer närvara. Kom dit för tusan! Tid och plats - Nada, Åsögatan 140, kl 21-01.)

5 Kommentarer

 

Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er.

 

Just nu löper Wanja Lundby-Wedin gatlopp i media, hårt jagad av ett drev som för tillfället finner de marknadsliberala spelreglerna djupt orättvisa. Hon jagas i egenskap av styrelseledamot i AMF Pension och samtidigt LO-ordförande, alltså den som ytterst representerar arbetarklassen i vårt samhälle. Hon skulle vara den i styrelsen som höll tillbaka kapitalets galna hundar, hon skulle utgöra motvikten till näringslivets fartblinda slipsgossar. Det verkar nu som Wanja har misslyckats med detta uppdrag, därför kommer hon troligen att tvingas avgå inom kort. Hon har inte misslyckats för att hon blev bortröstad av de galna hundarna utan för att hon, enligt egen utsaga, blev förd bakom ljuset. ”Vi kunde inte förstå att utbetalningarna skulle bli så här stora”, så lyder försvaret, och man behöver inte direkt vara K-G Bergström för att förstå att ett sånt uttalande är ungefär som att sätta Josef Fritzl i ett tvåmanstält utanför Kelly’s med en dvärgpudel som enda vakt. Med andra ord, inte direkt ett vattentätt försvar. Get the fuck out of there Wanja, det är inte svårt för kvällspressen att samla ihop en lynchmobb i dessa varseltider.

 

För mig är dock inte de avtalsenliga mångmiljonutbetalningar som nu görs till chefer huvudproblemet med rörlig prestationslön. Visst kan det kännas hårt och orättvist att somliga ska få framtiden tryggad hundra gånger om (igen..) samtidigt som andra tvingas från sina hem för att söka jobb längs vägarna som de vagabonder vi trodde hade utrotats i vårt välfärdssamhälle. Men om vi tycker att det här är orättvist så har vi samtidigt kapat det marknadsekonomiska systemet vid fotknölarna och ogiltigförklarat regeringens politik från dag ett. Ja, vi har faktiskt till och med krossat den kapitalistiska drömmen som går ut på att vem som helst kan bli svinigt rik, bara man är tillräckligt ambitiös och (underförstått) hänsynslös (det ska löna sig att ”arbeta”).

 

Ingen skulle bli gladare än jag om det var så, men jag tror faktiskt inte på allvar att ni har gått och blivit socialister nu. Det är nog bara så att vi alla står oss själva närmast, och när det blåser runt den egna knuten så är det faktiskt den politiska ideologi som förespråkar ett starkt kollektivt skydd för sjuka och arbetslösa som passar bäst. När du tjänar mycket pengar vill du ha låg skatt, för då får du mer pengar i plånboken. När du är arbetslös vill du ha hög A-kassa, för då får du också mer pengar i plånboken. Människan är inte idealist när magen börjar kurra, då tar rovdjuret över spakarna. Dessutom är hon ogin och vill gärna tvåla dit giriga bonuschefer som bekymmerslöst seglar bort i solnedgången, nu när chansen att få åka med på den seglatsen har reducerats till noll (det vill säga när den kapitalistiska drömmen ligger i spillror, för innan den gjorde det var i alla fall drömmen om att få åka med vid liv). Som Peps Persson en gång sjöng, ”noll å noll är noll, noll noll noll noll noll” (låtom oss sitta i de varslades kök och till gammal 70-talsprogg vårt humör elda upp).

 

Men tillbaka till bonusarna då, vad menar jag egentligen är det stora problemet? Jo, det stora problemet med bonusar och rörlig prestationslön är konsekvenserna det får under högkonjunktur. Titta bara på fastighetsbubblan i USA, alltså den härva som många menar startade denna globala jättekris. Många banker och bolåneinstitut i USA bekräftar att man hade prestationslöner långt ner i leden, och detta gav alldeles uppenbarligen fel incitament. När vi frågar oss hur bankerna där borta kunde låna ut så mycket pengar till husköpare utan tillräcklig säkerhet så hittar vi svaret i deras lönesystem. Enkelt uttryckt, du jobbar på bank och ju fler lån du godkänner desto högre lön får du. Du kanske anar någonstans långt bak i ditt medvetande att det här inte kan hålla för evigt, men det är ju faktiskt inte ditt problem. Du gör bara ditt jobb, och du gör det bra och du drar hem kosingen.

 

Problemet är alltså av incitament-karaktär: alla uppmanas att sälja men ingen uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna. Normalt sett ska företagets ledning och styrelse ta ansvar för verksamhetens långsiktiga mål, självklart inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utan bara ur det egna företagets perspektiv, men många gånger går ju dessa hand i hand. Men de rackarna sitter ju också på bonuslöner och finner därför ingen anledning att bromsa det skenande tåget. Det håller så länge det håller, det värsta som kan hända för en styrelseordförande eller en VD är att han eller hon får sparken och en skön fallskärm löses ut. Långsiktighet och bonuslöner är med andra ord inte direkt vad man kan kalla a perfect match.

 

Därmed inte sagt att bonusar är den enda boven i dramat, men jag skulle vilja påstå att det träder fram som en av de mer betydelsefulla faktorerna när vi gör analysen av vad som ledde fram till krisen. Lågkonjunktur hade det blivit förr eller senare ändå, säkert som amen i kyrkan, men det hade troligen gått att lindra effekterna om man bara tagit ansvar för de långsiktiga konsekvenserna. Här behövs alltså regleringar. Staten måste se till, stifta nya lagar om så behövs, att företag inte får blunda helt för de konsekvenser som deras risktagande får för samhället. Få saker har genom världshistorien stått mer klara för mig än just detta.

 

Ett annat problem som den nu pågående debatten belyser väldigt klart, och som jag hoppas att vi kan lära oss något av, är att ledamöter i bolagsstyrelser väldigt sällan är fullt på det klara med vad de ansvarar för och vad uppdraget innehåller. I fallet Wanja Lundby-Wedin är det alldeles uppenbart så, och hon är nog tyvärr bara toppen av isberget. Jag skulle tro att hon ändå hör till de bättre, de flesta andra som befunnit sig i hennes prekära läge har mött media genom att enbart hänvisa till styrelsens ordförande. Nu råkar det ju förstås vara så att hon också är ordförande för LO, så någon vanlig överbetald skuggfigur är hon knappast. Men faktum kvarstår, en ledamot i en typisk bolagsstyrelse har, som det ser ut från mitt håll åtminstone, väldigt lite ansvar i förhållande till sitt arvode. Detta är också en stor enskild orsak till krisen, att trötta och inkompetenta styrelser inte klarar av den långsiktiga planeringen.

 

Så vad gör politikerna då? Jo, det är ett sedvanligt kappvändande vi får bevittna. Att nu, när skadan redan är skedd, gå ut och spela för gallerierna som näringsminister Maud Olofsson gör när hon ”förbjuder” bonuslöner i statliga bolag är rent löjeväckande. Om hon inte såg det här som ett grundläggande problem för några veckor sedan när hon höll lovtal till bonuslönens förträffliga inverkan på människors arbetsmotivation så lär hon knappast göra det nu heller. Det här är bara ett sätt att tysta kritiken tills det värsta ovädret har blåst förbi. Mycket kan man säga om Maud, men att hon skulle bli socialist över en vinter tar jag för högst osannolikt.

 

Nej, vi kommer att få se bonusar även i framtiden och det har jag faktiskt inga problem med. Det är inte bonusarna i sig som är problemet, det är vem som får bonus och på vilka villkor. Att till exempel en VD får stora extrautbetalningar för att företaget har ökat sin marknadsandel i kristider, trots att man fortfarande går med förlust, är på fel sida gränsen enligt mig. Det beror nämligen högst troligen på att dina konkurrenter har gått i konkurs och kunderna har flugit in i din mun som stekta sparvar. Som VD sitter du där och varslar anställda med ena handen och tar emot gratifikationer för väl utfört arbete med den andra. Det säger sig självt att något är väldigt fel med den bilden, och den VD som inte ser det borde ta sig en rejäl funderare. Det håller inte att hänvisa till ingångna avtal som ger dig ”rätt” till pengarna, när du sätter människor på bar backe så förändras spelreglerna över en natt. Det är dessa nya spelregler som media nu kablar ut över nationen. Och bolagsstyrelser ska inte ha bonuslöner överhuvudtaget, det skickar helt fel signaler till människor vars främsta uppgift är att agera på lång sikt och som dessutom inte ens deltar aktivt i företagets löpande verksamhet.

 

Men till slut blir det ändå som det alltid blir. När krutröken har lagt sig och de utvalda offren slaktats så kommer vi att glömma den här lilla revolutionen illa kvickt. Krisen klär sig alltid i rött och framgången alltid i blått. Eller hur var det nu någon sa? ”Den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, den som inte är höger när han blir äldre har ingen hjärna”. Så gott folk, jag antar att vi i nådens krisår 2009 talar från våra hjärtan när vi låter nyheterna om feta bonuslöner uppröra oss. Men tids nog, det är liksom inbyggt i det marknadsliberala systemet, svänger pendeln tillbaka, strupgreppet lättar och släpper fram syre till den från hjärtat frikopplade hjärnan. Kort sagt, det blir fint att tjäna pengar igen, och så ska det väl vara. Jag kan bara hoppas att hjärtat har lämnat ett litet spår efter sig så att vi ändå lär oss något av våra misstag.

11 Kommentarer

Jag har fått den otacksamma uppgiften att vikariera för Herr Dill idag. Lite som en 31-årig gråtrunkar-prao. Jag vet inte om det stämmer. Sanningen är nog snarare att jag runkar för ofta, gråter för sällan och att jag aldrig har ägnat mig åt de båda sysselsättningarna samtidigt. En sak är dock helt säker; jag är inte Hermann Dill. So bare with me. För 11.472 dagar sen föddes jag på ett sjukhus i vad som ofta kallas världens farligaste stad; Bogota, huvudstad i Colombia. Namnet på sjukhuset finns i en bunt dammiga och stämpelprydda dokument i ett bankfack någonstans. Precis som resten av mitt ursprung. Där finns säkert ett pass, namn på barnhem och tidpunkter för incheckning och utcheckning. Och självklart också namnen på de biologiska föräldrarna. Mindre självklart är att uppgifterna stämmer. Sydamerikaner ni vet, korrumperade slarvpellar. Och det leder oss till dagens ämne: fördomar. Vi/ni svenskar pratar om 90-talet som rasismens tid. En svunnen sådan när landet präglades av blodiga slag i Kungsan den 30 november varje år, Lasermannens inte alls blinda raseri, Carl Bildt som pratade om att ta tillbaka den svenska flaggan från onda grupperingar och självklart: We Shall Overcome. Anledningen till att jag skriver ”Vi/ni svenskar” är att jag tar mig friheten att anta den rollen som gagnar mig mest för tillfället. I reklambranschen är jag blatte från förorten men i krogkön är jag en svensk med exotiska ögon som är misstänkt kort i rocken. Ni (jag e blatte ett tag nu) pratar om rasism som något hemskt som besegrades. Men det är inte sant. Rasismen är lika stark idag. Men den har flyttat ifrån stenkastning och tv-kameror i Kungsan. Den saknar en också en rikskänd våldsverkande galning som gör sitt bästa för att avliva svartskallar. Ingen skriker längre ”Ut med packet” längs gatorna. Expressen har inga löpsedlar med budskapet ”Kör ut dom!”. Ondskan och fördomarna har gått under ytan. Dom finns numera under ditt skinn. Och säkert utan att du har en aning om det. Jag diskuterade saken med en kompis i fredags. Han är från Chile. Vi pratade om fenomenet att vi alltid får sitta själva extra länge i tunnelbanan. Våra ”fyrkanter” är de sista att fyllas när man åker tub i ”vita” områden. Finns det en plats i en blattefri fyrkant bredvid så väljer folk den utan att tveka. Blatten får sitta själv tills alla andra platser är upptagna. Vissa väljer då att stå istället. Det finns ett undantag som bekräftar regeln och det är alkisar. Dom skiter i vilket. Nu har vi inte gjort några empiriska studier i ämnet men jag VET att det är sant. Jag gör nämligen likadant själv. Varje gång. Trots att jag också är en svartskalle. Det där är lite skrämmande eftersom det gör mig till rasist. Jag, en importerad Colombian som har bott i både Tensta och Hässelby och umgåtts med andra svartskallar under hela min uppväxt, är alltså rasist. Jag är typ Jackie Arklöv. Tanken svindlar. Ingen pratar om det här. Ingen skriver en rad om det och ingen på Uppdrag Granskning funderar på att göra ett program om det. Istället fortsätter folk med sin tunnelbaneapartheid. Gör det något då? Spelar det någon som helst roll? Svaret är såklart: Ja. Under 90-talets raskrig (mycket populärt ord bland skinnskallarna när det hela begav sig) rådde en tung lågkonjunktur. Folk blev av med jobbet. Ny Demokrati kom in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Flyktingförläggningarna brann i bakgrunden när Ian och Bert pratade om sänkt spritskatt och John Bouvin yrade om att det var bättre förr i Afrika när lejonen minsann stod för en del av den naturliga utgallringen bland negerungarna. Idag är vi i början av en tung lågkonjunktur. Folk blir av med jobbet. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Frågan är när den första flyktingförläggningen brinner. Den som kan sin historia vet att i kristider letar den stora massan efter någon att skylla på. 30-talets Tyskland är det extrema exemplet. Men förmodligen kommer ni, precis som jag, att trotsa historien och sätta er svenskt på tunnelbanan även i fortsättningen. Har ni lust att läsa några andra rader jag skrivit är ni välkomna att besöka http://menvarfor.blogspot.com.

19 Kommentarer

Andres Lokko testar livet som uteliggare i London. "Det enda jag ångrar är att jag inte tog på mig mina midnattsblå gummistövlar från Lanvin." Det är en sedan länge välkänd sanning att den yrkesgrupp som tjänar mest på en rejäl lågkonjunktur är rockjournalisterna. Det är ju först när det uppstår omfattande ekonomisk kris som i förlängningen riskerar att leda till social misär för mängder av människor som rockjournalisten kan intala sig att han, för det är ju nästan alltid en han, utför ett viktigt arbete. Lagom till varje lågkonjunktur dyker det alltid upp ett brittiskt band som klär sig i bowlingskjortor och har dålig tandhygien, som har lyssnat lite för mycket på Phil Spector och noga studerat tidningar som Mojo och Uncut. Ett band som enligt all rockjournalistisk teori speglar arbetarklassen och som rockjournalisten ser som sin rockjournalistiska plikt att sprida till alla andra rockintresserade män i medelåldern. Googlar du ”rockjournalist” och ”lågkonjunktur” är det första namnet som dyker upp Andres Lokko. För den konspiratoriskt lagde är detta självklart ingen slump. Lokko har sedan ungefär ett år tillbaka beslutat sig för att ägna samtliga sina fredagskrönikor i Svd åt den brittiska lågkonjunkturen och dess populärkulturella följder. Redan för tre år sedan när ledande ekonomiska analytiker började tala om en stundande ekonomisk kris vek Lokko ihop sina Levisjeans och begav sig västerut. "Att bo i London och behöva använda samma skitiga badvatten i en vecka är en försumbar uppoffring för att få befinna sig i händelsernas centrum", sa Lokko när Barstols utsände häromkvällen träffade honom på Carolina Gynnings 30-års fest på Spy Bar. "När Glasvegas släppte sin skiva fick jag äntligen lön för mödan. Glasvegas uppfyller mina allra våtaste rockjournalistdrömmar. Det handlar om popteori tagen till sin absoluta perfektion. Tänk dig att Jesus and Mary Chain ano 1985 skulle hoppa in i en tidsmaskin, åka elva år framåt i tiden till en studio i Wales och köra ut Manis Street Preachers mitt under inspelningen av Everything Must Go och sno deras låtar. Precis så låter Glasvegas. Inte sedan mitten av åttiotalet och The Smiths har ett band med samma fingertoppskänsla lyckats uttrycka vad vi rockjournalister känner under rådande lågkonjunktur." Lokko lutade sig fram mot Barstols utsände. "Det jag kommer säga nu är jävligt hysch hysch förstår du, så det får du tala lågt om. Andres Wendin, ja, den Anders Wendin, har berättat för mig att nästa Pengabrorsanplatta kommer bestå av enbart Glasvegaslåtar. Med texterna översatta till svenska alltså. Är det någon som kan ro iland det så är det fan Anders." Har du någonsin funderat över vad du hade gjort i dag om du aldrig lärt känna Jan Gradvall? "Du, den där Gradvall försöker jag undvika, han är så jävla tråkig. Men det är lustigt att du frågar, jag och Anders diskuterade den saken bara häromdagen. Det är mycket troligt att jag hade blivit takläggare, om inte det kriminella livet fångat mig först vill säga. Jag är ju rädd att min kreativitet hade tagit en destruktiv vändning om det inte vore för att rockjournalisitken hade räddat mig. Samma sak med Anders. Du vet, Anders är inte särskilt bildad, faktum är att jag misstänker att han är lätt efterbliven. Han har ett gravt bildningskomplex och hade inte rocken räddat även honom hade det kunna gå hur illa som helst. Du vet, han är Christer Pettersson han också." Christer Pettersson? "Ja, för fan. Vi är alla Christer Pettersson."

14 Kommentarer