Det skulle dröja ända till 2009 innan den sista tragiska spillran av nittiotalet gick under. Ja, jag talar naturligtvis om Nöjesguiden. Jag minns en tid för sisådär 12-13 år sedan då det hände att jag drog på mig skorna enbart för att traska ner till Pet Sounds för att se om nya numret av Nöjesguiden anlänt. Med lite tur möttes man av en prydlig bunt nytryckta tidningar i tidningsstället strax innanför dörren och kunde belåten vända hemåt med näsan djupt i tidningen och fingrarna sotfärgade av trycksvärta. Nöjesguiden var viktig. Det fanns alltid ett matigt reportage, korta men entusiastiska texter om de senaste pophoppen som skramlade i någon källare på söder, mängder med skivrecensioner och ett och annat sjabbigt rykte. Således en perfekt och nödvändig fix för alla oss som knarkade populärkultur under mitten och andra halvan av nittiotalet. Men sedan hände något, brittpopen dog i ett hav av illasinnade stråkar, kvällstidningarna lade ner sina fredagsbilagor och Linda Skugge började baka kakor. Men på Nöjesguidens redaktion vägrade nittiotalet lägga sig ner och dö. Faktum är att det ibland varit närmast rörande att läsa om det entusiastiska mottagandet av en ny Charlatans-singel eller de flämtande förväntningarna på någon grå medelmåtta som Nordpolen. Rörande men inte desto mindre tragiskt. Tragiskt för att en tidning som tidigare var både relevant och i viss mån ledande och vars uppgift är att befinna sig här och nu hade förvandlats till en sorglig kvarleva av tider som aldrig kommer åter. Ungefär som Killinggänget. Fram till nu alltså. 2009 dör Nöjesguiden. Namnet lever kvar, men tidningen så som vi känt den försvinner. I stället för att fortsätta vara en PRO-uppsamlingsplats för grånande Terry Ericsson-typer med dålig hållning kommer den förvandlas till en tjejtidning med målet inställt på Stureplan och läderhudade modebloggare. Ytterligare en Stureplan eller Finest alltså. Från en gäspning till en annan. Det handlar så klart om att överleva. Nöjesguiden är sedan lång tid totalt körd i botten - kolla bara på hemsidan. Men I stället för att våga sig på något nytt så gör man vad man tror är det säkraste draget för att överleva – ett slaskigt finger i luften och följa strömmen. Fast en bloggdriven mingelbildsida med ett och annat skönhetstips är väl inte direkt vad Sverige skriker efter, eller? Att apa efter närmaste konkurrenten och sömnpillret Rodeo kanske inte framstod som så lockande, visst, men nog måste det finnas andra vägar att gå? Det återstår att se om bloggarna lyckas hålla hemsidan flytande (det är så klart där de borde lägga allt fokus redan nu) men papperstidningen lär vi inte behöva leva med särskilt länge. Och vad fan händer med Carl Reinholdzon Belfrage?

34 Kommentarer

Prolog Katrin Zytomierska kallar en idoldeltagare för ”bögig” och en annan för ”tjockis.” Det blir folkstorm och Katrin får försvara sig i Tv4:s Kvällsöppet. Marcus Birro, som aldrig missar en chans att komma till tals offentligt, fördömer Katrin. Katrin får höra att Birro ska ha uttryckt sig nedsättande om judar och kallar Birro för judehatare. Birro blir förbannad och hotar med polisanmälan. Katrin får sparken från Tv4. Det mediala efterspelet Maria Brander snyftar i Expressen och menar på att Katrin är ett offer för en cynisk tevekanal, detsamma gör Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Det som är häpnadsväckande med deras krönikor är inte att de ger TV4 en välförtjänt känga, utan den totala avsaknaden av självkritik eller självinsikt (vilket blivit något av ett kännetecken för kvällstidningarnas krönikörer). Både Brander och Virtanen går på som om de vore moralens väktare - trots att de själva skriver i tidningar som står upp över anklarna i skit och som bara triggat på historien i sin jakt på uttalanden. Inget fel i det. Vuxna människor får själva ta ansvar för vad de säger och både Birro och Katrin har gjort sig namn som mer eller mindre nogräknade proffstyckare. Jag säger bara att någon form av reflektion över den egna rollen vore snyggt. Istället väljer Virtanen sitt sedvanligt trista überperspektiv och skriver med darrande penna om hur amatörer, som Katrin, fått plats i och skitat ner anständiga medier. Faktum är att Aftonbladet var den första tidning som på allvar omfamnade bloggvärlden genom att knyta Sigge Eklunds Bloggportalen och Alex Schulman till sig. Samme Schulman som under en period nära nog gjorde Virtanen själv överflödig genom att ta hans plats som Aftonbladets främste nöjesprofil. Jag ser som sagt inget fel i det här. Jag arbetar ju själv sedan en vecka tillbaka på Sveriges enda renodlade tabloid. Jag har också skrivit om Katrin/Birrospektaklet. Skillnaden mellan Nyheter24 och Expressen och Aftonbladet är att Nyheter24 inte sätter sig på några moraliskt höga hästar. Inte hymlar med sin avsikt eller försöker påskina att den är något den inte är. Nyheter24 är en tabloid som kommer dra sin näring ur skandaler och skvaller men samtidigt förhoppningsvis kunna erbjuda en bred och lättillgänglig nyhetsrapportering. Precis som Aftonbladet och Expressen alltså. Bara lite ärligare. Vad det handlar om är i grunden kvällstidningarnas självbild. Aftonbladet var som sagt snabba med att haka på bloggtrenden för några år sedan och knöt Alex Schulman till sig av precis samma anledning som Tv4 knöt till sig Katrin. För att ha någon som drar till sig uppmärksamhet och garanterar skandaler. Schulmans (både nuvarande och före detta) och Birros varumärken är att vara bilolyckor som vi kan stanna till vid en kort stund och förfasa oss över innan vi glider vidare. Att medierna sedan kan behöva göra sig av med bilolyckorna ifråga, under stort mediespektakel, är självklart en medveten kalkylering som inte innebär en större risk än att behöva erkänna ett misstag och sedan glatt ta emot mervärdet som uppmärksamheten ger. Där Aftonbladet varit kvicka med att snappa upp trender och knyta nya intressanta skribenter (de som Virtanen kallar för amatörer) till sig har Expressen varit gammelmodiga, misstänksamma och efter sin tid. Istället för glada amatörer har Expressen valt att förlita sig på bulldozers i krönikörsform. Ja, jag talar naturligtvis om personer som Linda Skugge, Britta Svensson och Lars Lindström. Skribenter som aldrig missar en chans att spela på de stora känslorna och uttrycka lite hederlig pöbelmentalitet. Folkliga alibin som får, och ska, vara nästan hur korkade som helst i sin jakt på att röra upp känslor. Gemensamt för dessa bloggare/krönikörer är att de hålls på armslängds avstånd från tidningarna de arbetar för. Man vill ha godsakerna utan att behöva riskera att smutsas ner alltför mycket. Att Britta Svensson har fler läsare än hela kulturredaktionen är således ingenting man riktigt vill kännas vid. Det vore inte bra för självbilden. Analys Det är svårt att komma ifrån bilden av att kvällstidningarna och då särskilt Expressen haltar runt som yra höns och inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till samtiden. De lever kvar i gamla mönster och vill vara något de inte längre är. Det är denna permanenta inkonsekvens mellan deras idéer och önskningar, och vår civilisations ständigt föränderliga skepnader och innehållslösa skenbilder som gör dem förvirrade och obalanserade. I denna outhärdliga konflikt förlorar de all förnimmelse av samtiden, därför att man i varje ögonblick förtränger, hindrar och hejdar deras krafters fria spel. Där har ni den Svenska kvällspressens förgiftade, dödliga sår.

15 Kommentarer