Igår arbetade jag min första dag efter nästan sju månaders föräldraledighet. Känslorna sliter i mitt bröst, tankarna virvlar i huvudet som höstlöv i tolv till fjorton sekundmeter. Det känns kluvet, å ena sidan längtar jag efter mina barn som en skeppsbruten längtar efter civilisationen, å andra sidan måste jag erkänna, kan jag inte blunda för, att det känns roligt att vara tillbaka i sadeln.

Låt mig nu bara understryka min längtan efter barnen, den är ofantlig, för att inte säga bedövande just nu. Det går nog inte att förklara för den som inte varit med om det, för att med en rikssvensk omskrivning citera Ingemar Stenmarks berömda citat. Om du inte har barn förstår du inte det här, så enkelt är det. Men skit samma, det där blir bara en sentimental återvändsgränd som jag inte tänker beträda, vägrar gå den vägen. Istället väljer jag att lovprisa detta land vi bor i.

Jag fylls nämligen av stolthet och ödmjukhet när jag tänker på det, känslor av närmast nationalistiska proportioner får mitt normalt så insjunkna bröst att häva sig mot den svenska flaggan. Jag bara frågar dig, var annars i världen får man sådana förträffliga förutsättningar att få en bra start med sina barn? Föräldraförsäkringen mina vänner, där har ni ett system som vi jävlar i mig ska vara stolta över! Den tillåter oss att lite grann ha kakan och äta upp den. Vi behöver inte ge upp en karriär för att ge familjen en bra start, det går faktiskt att pussla och få ihop det så att mannen och kvinnan delar på ledigheten.

Nu är det många som ändå inte gör så, och det finns ett antal orsaker till det. Du behöver inte vara orolig, jag tänker inte göra det här till något jämställdhetsupprop. Jag kan bara konstatera att vi i vår familj uppfyller två kriterier som möjliggör en hyfsat demokratisk fördelning av arbete kontra föräldraledighet:

1 – Båda vill vara hemma med barnen (inte helt självklart alla gånger, och det får man nog någonstans respektera).

2 – Skillnaden mellan våra respektive löner är inte av avgörande storlek (det här faller många på, huset är köpt och kostnaderna är farligt höga i budgeten vilket gör att den med högst lön helt enkelt inte har råd att stanna hemma).

Under denna min andra session med föräldraledighet i modern tid (jag flaxade runt i sandlådorna i mitten av 90-talet också men det var en helt annan tid) har jag noterat att andelen pappor med barnvagnar ständigt ökar. Åtminstone i min stad, åtminstone längs de stråk jag vandrar. Kanske beror det på att min del av staden är en ganska välbärgad sådan, det här är tyvärr fortfarande mångt och mycket en klassfråga, men det känns ändå som att något verkligen har hänt när männen sitter på öppna förskolan och skvallrar på tisdagarna.

Om det här beror på att löneklyftorna har minskat eller att mäns attityd har förändrats eller, kanske troligast, en kombination av detta, det ska jag låta vara osagt, men jag tror på fullt allvar att vi är på väg mot ett helt annat samhälle inom, låt oss säga, tjugo år. Ett samhälle där vi föräldrar närmar oss varandra, där vi delar erfarenheter istället för att leva separata liv inom samma fyra väggar. Den förståelse som uppstår föräldrar emellan när båda vet vad det vill säga att vara hemma med småbarn och att ta huvudansvaret genom vinterkräksjukor, lunginflammationer och svinkalla måndagar i december, den ska nämligen aldrig underskattas.

Man kan spekulera i huruvida det är det bästa för barnen att pappa med ovan hand torkar skit och lämnar hälften kvar, och kristdemokraterna kan dra fram en mossig forskare som hävdar att det finns stöd för att mamman och ingen annan ska ta hand om barnet det första levnadsåret, men det skiter jag faktiskt i. För det jag vet, med hundra procents säkerhet, är att det är förbannat bra för förhållandet att dela på föräldraledigheten. Och det som är bra för förhållandet borde rimligtvis också vara bra för barnen. Alltså, stanna hemma killar! Det är en investering som ger avkastning livet ut.