Måsen var stor som måsar är. Den satt i godan ro på toppen av en telefonstolpe och spanade ut över sitt kungarike. Om den hade tittat ned hade den sett två pojkar i nedre tonåren. Det var sommar, helt vindstilla. En perfekt förutsättning för det som var på väg att ske. Jag och Karl stod brevid varandra och höll andan, fullständigt blickstilla. I våra händer hade vi varsitt luftgevär. Han ett El Gamo och jag ett tungt noname-gevär från Tjeckoslovakien med hög utgångshastighet. I exakt samma ögonblick, så kusligt välsynkroniserat att det var som om vi läst varandras tankar, sköt vi varsitt skott. Måsen föll omedelbart ned i gräset med en tung duns. Vi såg förvånat på varandra och fnissade förtjust. Sedan gick vi iväg till nedslagsplatsen och stod där och tittade en stund. Måsen låg på sidan. Ett tomt, svart öga stirrade upp i himlen. I mellanstadiet byggde jag med stor omsorg snillrika råttfällor i träslöjden, som sedan ställdes ut på landställets vind. En liten landgång ledde upp till en vippbräda med brödsmulor på, och under falluckan doldes en tunna med vatten. Jag gjorde till och med en liten giljotin, men den var väl för uppenbar till och med för vindens mösspopulation, som lyckligtvis aldrig lät sig lockas till dess dödliga inre. Att vittja fällorna var inte lika intressant, närmast lite obehagligt. Det var mer tanken på... ja, jag vet inte. Kanske någon dunkel idé om att bevaka sitt revir. Annars var det mest småkryp som fick sätta livet till i mitt barndomsland. Vi hade stenplattor i trädgården och under dem fanns ofta myrkolonier, gråsuggor och andra kryp som jag satte en ära i att utplåna. Jag drog vingarna av flugor, snabeln av myggor, jag släppte ner myror i spindelnät för att se när spindeln kom fram, maskars flytkraft prövades i handfatet, sniglar mosades under skosulan. Vad är det egentligen med insekter och barn? Jag var ju knappast ensam om den här böjelsen, alla kompisar hade ogenerat ihjäl hela samhällen av småkryp. Det har ju till och med gjorts film på temat, Ant Bully. Vi hade ett par tyska grannar som vi legat i fejd med sedan tidernas begynnelse. De var antroposofer och hade en massa besynnerliga saker för sig. Barnen fick bara ha träleksaker, serietidningar och TV var tabu och klädseln bestod uteslutande av ylle. Bara detta var skäl nog att titta snett. Som grädde på moset hade de uppfödning av höns i källaren och bikupor i trädgården. Dessa bin var naturligtvis ett gissel för alla som bodde runt omkring - de såg förmodligen aldrig sambandet mellan de bevingade insekterna och sina egna prunkade trädgårdar och dignande fruktträd. En dag svärmade grannens bin i ett högt träd i vår trädgård. Vanligtvis brukade de utföra sin ritual i äppelhäcken som skilde våra tomter åt. Då brukade grannen rätt och slätt såga av grenen för att säkra sina bin. Den här gången kunde han bara maktlös stå och se på, när jag och min bror stod och sköt med våra luftgevär på klungan. Bit efter bit lossnade och föll till marken. Efter en stund var svärmen bara ett par förvirrade avbrutna enheter, som snart upplöstes och gav sig iväg åt olika håll. Vi hade precis avbrutit en avancerad flytt, och skapat hat och knuten näve i trädgården intill. Sedan var det ju alla kryp som dukade under av ren välvilja. Vem har inte fångat getingar och spindlar som fått bo i glasburkar med lufthål, och som sedan lidit kvalfylld död i ensamhet, bortglömda efter en stunds tidsfördriv. Jag hade en kompis som var ortens egen lille Steve Irwin. Hans expertis var att fånga kopparormar, och jag fick köpa en för tio kronor. Akvariumet var upptaget av brorsans fiskar, så ormen - som egentligen var en ödla - fick bo i en glasslåda som jag preparerat med det jag trodde ormar tyckte om: jord och lite grönsaker. Ett par dagar senare var den förstås stendöd. Jag reagerade med att beställa en till, som dessvärre gick samma tvivelaktiga öde till mötes. Mitt intresse för att ta livet av våra bevingade vänner slutade en solig vårdag när jag var runt femton år. Jag var ute i trädgården med mitt gevär. Det hade blivit tråkigt att skjuta på måltavlor, så jag hade gått över till att skjuta prick på redskapsbodens vindflöjel. Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som intet ont anande satt i en gren och tänkte på sådant som fåglar gör. Pulsen steg. Jag laddade om geväret, fågeln hamnade i siktet. Jag höll andan, kramade avtryckaren, också poff. Fågeln tumlade ned från grenen och slog i marken. I samma ögonblick hördes ett upphetsat tjatter i närheten. En annan fågel flög oroligt in i buskaget. Först trodde jag att jag bara skrämt upp den, men den höll sig kvar i närheten och flög oroligt fram och tillbaka över den döda fågeln en lång, lång stund medans den utstötte klagande ljud. Jag fick en klump i magen, och mycket dåligt samvete. Jag kände mig oerhört grym. Detta blev också vändpunkten. Efter det så hängde jag upp geväret på väggen, och där fick det hänga kvar. Jag har hört någonstans att barn saknar empati, att det är något man utvecklar först i tonåren. Det skulle förklara ett och annat. Om inte annat är det en bekväm bortförklaring till ett fenomen som jag inte kan förklara. Annars skulle det ju betyda att barn helt enkelt är grymma, och det vill man ju inte tro. Fast även vuxna finner ju ett visst nöje i dödandet. Det är inte för inte som skogen kryllar av jägare framåt höstkanten. För oss som inte är jägare så verkar det som om en varelses värde sitter i storleken. Det känns mindre tilltalande att döda ett rådjur än en mus. Således är en insekt inte svår att döda alls. Men det finns en rangordning även i insekternas värld, där till exempel en humla åtnjuter en immunitet som getingen totalt saknar, eller där man låter nyckelpigan springa över armen medan spindeln mals till stoff under skosulan. För ju äckligare en insekt är, desto enklare är det att döda den med gott samvete. Och djur som parasiterar, som myggor, fästingar och råttor, de har vi ingenting till övers för. De ska helt enkelt bara utrotas. I dag kan jag inte göra en fluga förnär. Jag har fått en respekt för livet som är närmast religiös. Det började när jag såg en naturfilm om de umbärande myggor går igenom, från det att de kläcks, till det att de tar sin första flygtur. Hela den där processen fascinerade mig oerhört. Hur vansinnigt komplext även det lilla livet är, och hur de kryp - som sedan på ett högst irriterande vis surrar omkring oss - genomgått den hårda urvalsprocess som livet innebär när man inte växer upp i ett curlingsamhälle. De har klarat sig genom den oberäkneliga och grymma värld som naturen egentligen är, för att sedan plötsligt få snabeln avdragen av ett sadistiskt människobarn. Så lyckligtvis har fascinationen att ta kål på småkryp gått över. Det är möjligt att jag slår ihjäl en mygga som suger blod av mig, men jag skulle aldrig göra det i onödan bara därför att jag kan. Och det är väl tur det, jag har nämligen svårt att tro att den läggningen skulle gå att försvara i vuxen ålder. Avslutningsvis en liten enkät: Hur var du när du var liten? Och är det här en fas som även småtjejer går igenom?

25 Kommentarer