Jag har lyssnat på en debatt med artister och skivbolag på ena sidan, däribland Alexander Bard och Eva Dahlgren, och motståndare till IPRED på andra sidan. Jag har försökt förstå vad det handlar om och kommit fram till följande: det finns en låsning här som vissa vill påstå är av moralisk natur och andra säger är av teknisk natur, medan jag helt frankt påstår att vi har hamnat här på grund av dåligt affärsmannaskap.

Artisterna och skivbolagen säger att det handlar om upphovsrätt, jag säger att det handlar om distribution. Det är ingen fildelare som försöker sno artisternas verk och ge ut dessa i eget namn. Om jag laddar ner en låt av Eva Dahlgren så vet jag ändå att det är hennes låt, det står att det är hon. Hur ska jag annars kunna hitta hennes låt om inte rätt titel och namn publiceras? När det gäller upphovsrätt borde artisterna vara mer vaksamma gentemot varandra, jag tycker det stjäls mer än lovligt många takter inom populärmusiken nu för tiden. Senast var det Joe Satriani som blev upprörd över Coldplays ”uppenbara” stöld av hans ”If I could fly” till deras ”Viva la Vida”. Jag lyssnade på hans låt och måste säga att jag hör ett antal mer uppenbara låtstölder på radion varje dag när jag går hemma och städar till tonerna av P3:s skval.

Stämningen tätnar av ironi när popmusiker börjar yla om upphovsrätt, samma musiker vars verksamhet i så stor utsträckning handlar om återanvändning av gamla koncept. Exemplen haglar, orden nyskapande eller originalitet kan knappast användas för att beskriva svensk populärmusik idag, även om undantagen självklart finns. Vad sägs om att Anna Ternheim låter som Dido på ”What have I done”? Eller att Anna Maria Espinosas ”A little moonlight” har stulit friskt från The Clash ”The card cheat”? Vänta nu.. vem har skrivit Espinosas låt? Man kollar, där står A Wendin. Hmm.. vilken överraskning, Moneybrother har stulit från The Clash. Mannen som har byggt hela sin karriär på att stjäla från Springsteen och nämnda band, HONOM borde ni jaga med blåslampa istället för fildelarna som gratis marknadsför artisternas (ibland stulna) verk över internet.

Skivbolagen påstår att de visst kan anpassa sin affärsmodell till dagens teknik men för att göra det behövs investeringar och dessa pengar finns helt enkelt inte. Varför? För att piraterna har kapat deras täckningsbidrag, hävdar de. Slutsats: skivbolagen har agerat för lite och för sent. Man har bedrivit sin verksamhet utan framförhållning och det får man sona för nu, precis som bilindustrin. Utan framförhållning, utan utveckling och anpassning, dör man. Så enkelt är det. Det hade kunnat gå det här om skivbolagen hade anställt visionärer för en si så där tio år sedan, men nu måste man istället hitta på något annat. Tough luck, verkligheten är sällan snäll mot den som håller fast för länge vid gamla sanningar.

En hyfsat gammal sanning som skivbolagen fortfarande inte verkar har fattat är att efterfrågan på de produkter som artister och deras bolag producerar är kraftigt vikande, för att inte säga döende. Det är nämligen inte realistiskt att tro att folk ska köpa CD-skivor för 200 spänn när de flesta plattor idag innehåller en, max två, bra låtar. Resten är utfyllnad, konceptet album är lika dött som CD-skivan i sig. Vad är hönan och vad är ägget? Började artister göra tunna plattor eftersom ingen ändå köper dem eller var det tvärtom? Oavsett svaret så är sanningen föga smickrande för artisterna. Antingen har man piskat en död ko för länge eller så har man bara blivit sämre utan synbar anledning.

En annan sanning som nämnda aktörer totalt har missat är konsumentens förändrade beteende. Dagens konsumenter är inte längre en passiv skara människor som nöjer sig med att köpa färdigpaketerade produkter, de är människor som vill vara kreativa och påverka innehållet i produkterna. Exemplet med det tyska företaget som låter kunderna komponera sin egen müsliblandning på nätet är talande, det är ditåt vi går. Skicka mig din senaste hitlåt som fil i upplåst format, jag vill göra en egen mix på den. Gör den ännu hellre som en färdig plug-in till mitt musikprogram, jag vill lägga in den som en template. Kan du som artist förstå denna högst möjliga framtid?

Men huvudfrågan kvarstår, vad ska artisterna tjäna pengar på? Vi får väl ändå vara överens om att de bör tjäna sitt levebröd, att den yrkeskåren måste få ha en hyfsat ljus framtid. Annars går vi definitivt mot en kulturskymning. Inte beroende på att Alexander Bard får sina låtar ”stulna” på nätet, det kunde väl kvitta, men vad är lösningen? Låt mig bara passa på att här göra ett klargörande i den så kallade kulturdebatten: jag anser att det måste finna utrymme för kultur som inte alltid behöver göra reklam för sig själv och möta konsumenternas varje nyck med total kapitulation, men den popmusik som t ex herr Bard företräder lämnar jag med varm hand och utan dåligt samvete över åt marknadskrafterna.

Om vi nu för ett ögonblick bortser ifrån den konstnärliga aspekten kan vi ganska lätt jämföra paketerad musik med mjukvara. Likheterna finns där, både programkod och inspelad musik är digitala produkter sprungna från intellektuellt kapital (tankar och idéer). Gör man den här jämförelsen lyser trenden fullkomligt glasklar: vi rör oss bort från licensintäkter, alltså att sätta en prislapp på sin mjukvara och leverera varan i utbyte mot pengar. Fler och fler mjukvaror blir, voila, gratis på nätet. Allt ifrån små PDF-konverterare eller mediaspelare till hela affärssystem finns för nedladdning, och då frågar vän av ordning (eller skivbolagsdirektören): hur i hela friden tjänar dessa företag pengar?

Jo, man tjänar pengar på tjänster. ”Saker och ting som inte kan kopieras och distribueras illegalt”, om du förstår. Det är ett sätt att sluta piska en död ko, det finns säkert flera. Produkten som tidigare var ryggraden i verksamheten, den självklara kassakon, är idag förpassad till marknadsavdelningen. Produkten blir reklam för det verkliga erbjudandet till marknaden, dvs företaget självt (eller artisten, i vårt exempel). Det kallas varumärkesstrategi, kanske ringer en bekant klocka?

Varje företag, oavsett om det sysslar med tunnplåt eller musik, ställs någon gång inför faktum att förutsättningarna för verksamheten förändras. Den som överlever och går starkare ur striden är den som är mest kreativ och adaptiv. Fråga vilken företagsledare som helst idag (utom möjligen skivbolagsdirektörer) vad som är nyckeln till framgång, och han eller hon kommer att svara ”förmågan att anpassa sig till förändringar”. Vad skivbolag och enskilda artister behöver förstå är det som de flesta företag redan har fattat för länge sedan: ditt kapital består inte längre av din produkt, det består av dig själv. Dina relationer till dina kunder (fans), dina tankar och idéer, dina egenskaper, din förmåga att utvecklas på en marknad som ständigt förändras.

Skivbolag och artister agerar på denna marknad, vare sig de vill det eller inte, och behöver därför förstå spelreglerna. Men det visar sig att denna förståelse är skrämmande låg, för att inte säga obefintlig. Istället för att utnyttja det faktum att miljontals människor är beredda att ge dem gratis reklam OCH distribution väljer man att jaga dem med blåslampa. Det är, i sin fulla dumhet, bottenrekord i dåligt affärsmannaskap. Ett litet tips till Alexander Bard & co: låt Madonna visa er vägen. Hon har nämligen förstått vad det handlar om. Andelen intäkt som kommer från skivförsäljning är försvinnande liten i hennes imperium, istället tjänar hon pengar på reklam, spelningar och andra evenemang, böcker och allsköns merchandise. Hon är produkten Madonna, varumärket Madonna, och hur läskigt det än kan låta att göra en produkt av sig själv så går det inte att bortse från att hon tjänar fruktansvärt mycket pengar.

Vad som nu öppnar sig ovanför skivartister som en underbar lucka i molnen är en fantastisk möjlighet att en gång för alla skippa profithungriga mellanled och istället fokusera på sina kunder, dvs oss musikälskare. Här är vi kära artister, kom och förför oss! Och visst kan jag förstå om omställningen blir svår för Lars Demian, Kristian Kjellvander, David Fridlund & co. Att nu plötsligt betrakta sig själv som lika delar egenföretagare och skapande artist kommer inte att vara enkelt för alla men det är de facto vad ni är. Ju förr ni inser detta, desto större chans har ni att överleva. De mindre artisterna kan säkert också påstå att det som Madonna har gjort inte är möjligt för dem, att alla varken kan eller vill bli megastjärnor. Nej visst, det är sant. Men vad är det som säger att man inte kan göra det Madonna gjort i en mindre skala? Ingenting, såvitt jag kan se.

Den gyllene regeln gäller även här: den som vill utvecklas bör fokusera på lösningar istället för att ständigt beskriva problemet. Och lösningen, mina kära artister, är inte att stämma de människor som tycker om er musik. Det kan jag lova er. Och skulle det inte vara underbart ironiskt om det visade sig att Alexander Bard har en fet hårddisk innehållande illegalt nedladdad musik som han delar ut på nätet? Tillslaget skulle ge eko, jag kan se bilden framför mig där konstapel Jansson poserar med Bards laptop i famnen.

PS.

IPRED innehåller fler delar som bör belysas (som t ex att privata företag får agera polis), men jag har i detta inlägg valt att fokusera på upphovsrätt och affärssidan.

24 Kommentarer

 

Katy Perry struttar omkring på MTV Europe Music Awards med dödsstraffsivrare på magen

 

Jag råkade se MTV Europe Music Awards på teve i helgen och blev sittande med väldigt lång haka. Orsaken till min fantastiska förvåning var nu inte någon nyskapande trend inom populärmusikens snäva ramar, denna genre är ju som bekant något av det mest konservativa som går att uppbringa nu för tiden. Nej, det var istället politikens totala och oblyga intåg i nöjesindustrin, den löpte som en gyllene eriksgata rakt igenom hela evenemanget, som låg bakom min nära-nazism-upplevelse i svärmors soffa.

 

Det är förstås Obama det handlar om. Denne Frälsare, denne svarte Jesus. Hyllningarna var allt annat än subtila och tog aldrig slut. Programledaren Katy Perry (I kissed a girl) gick omkring med en stor bild av Obama på sin klänning, och på ryggen kunde man läsa ”I have a dream today”. Kanye West och Estelle avslutade sitt framträdande med att visa Obamas ansikte på en gigantisk ljustavla, där stod artisterna och pekade på tavlan som för att säga ”Se, vår Frälsare är kommen!” Sångaren Jared från 30 seconds to Mars ville inte vara sämre utan uppmanade helt enkelt publiken att vråla ”Congrats Obama!” på befallning, för att sedan konstatera “Maybe now Europe will start loving us again”. Vadå again, tänkte jag.

 

Man kan inte annat än gapa som ett fån och fundera över hur det här gick till. Sen när blev det okej för nöjesindustrin, i det här fallet gigantiska MTV, att välja och visa politisk ståndpunkt? Jag trodde det här var the biggest no no in the business. När Kanye West kritiserade Bush i teve efter hurricane Katrina härom året blev det ramaskri, men när han helt öppet och totalt gränslöst hyllar Obama på bästa sändningstid sitter folk och applåderar. Någon rättvisa får det väl ändå vara! Och jag tror att du tänker samma sak som jag; det här hade aldrig hänt med McCain. Aldrig i hela helvete, aldrig någonsin med en republikan.

 

Så vad är det då som gör att gränserna mellan politik och nöjesindustri helt plötsligt kan överträdas utan att någon höjer på ögonbrynen? För helvete, det uppmuntras ju till och med! Jo, för det första är det hypen runt Obama som person. Han framställs och framstår inte som en politiker, det är för futtigt för honom. Nej, han är den som ska rädda världen. Han är Stålmannen, han är Neo, han är en superhjälte. Och en superhjälte kan man hylla utan problem, även i MTV. För det andra så är det skillnad mellan demokrater och republikaner. En republikan kan aldrig bli så god som en demokrat kan bli. Med det inte sagt att alla demokrater framställs som fläckfria världsförbättrare, ett antal har ju gått åt i media genom åren. Men den gode demokraten, han står högt högt över den godaste republikanen. De är liksom onda de där, inte sant? Med sina abortförbud och dödsstraff.

 

För det tredje, kom jag på, så är en övertygande majoritet av konstnärer, musiker, artister, skådespelare osv demokrater. Jag tror inte jag någonsin har sett en populär artist öppet gå ut och stödja en republikansk presidentkandidat. Jag kan ha fel, researchen är skral (Charlton Heston och mer då?), men motbevisa mig gärna. Se bara vad som hände med Sarah Palin som försökte använda låt efter låt i sin kampanj men ingen av artisterna ville förknippas med henne. Obama däremot, han hade nog kunnat väcka Elvis till liv, frågat om det var okej att använda Suspcious Minds, lägga ner honom i graven igen och komma undan med det.

 

 

Det är väldigt lätt att leka med några enkla tankar för att belysa exakt hur sjukt det här är. Ta George W Bush som exempel. Tänk dig Madonna gå runt med hans porträtt på sin klänning utan att det är ironi. Tänk dig att Jay-Z uppmanar tusentals ungdomar att skrika “Congrats Bush!”. Tänk dig att U2 avslutar sin tårdrypande version av “One” med att peka på en gigantisk bild föreställande Bush den yngre. Eller ta hem skiten till Sverige för all del. Det är Grammysgala och Petter hojtar “YO Reinfeldt, du är mannen!”, Annika Norlin tar emot sitt pris med Göran Hägglund på sin T-shirt. Håkan Hellström väver snyggt in sin vurm för Maud Olofsson i texten till “Kär i en ängel”. Det skulle onekligen kännas rätt malplacerat och väcka mycket ont blod.

  

Exakt hur det kan vara som det är vet jag inte, jag skulle nog behöva bo i USA ett antal år för att komma åt detta skrymsle i det amerikanska psyket. Och det stannar förstås inte där, hela världen verkar tycka att det är helt okej att stötta Obama på ett sätt som hade lett till karriärkollaps om det var valfri republikan som råkade spela rollen som Frälsaren (vilket, som vi redan har konstaterat, aldrig kommer att ske). Icke desto mindre står det väldigt tydligt att demokratiska presidenter i allmänhet, och Obama i synnerhet, hyllas på ett sätt som inte står frireligiösa fanatiker långt efter. Personligen finner jag det osmakligt och väldigt otäckt.

 

All form av fanatism är sjuk och potentiellt farlig, oavsett om det är Barack Obama eller Hitler som är föremålet för oemotsagd avgudan. Masspykosen är total, kidsen slänger sina Che Guevara t-shirts och köper Obama-tröjor istället. Men vad händer om det visar sig att Obama har en dold och aningen skum agenda? Vad händer om han inte är rakt igenom god, ärlig och rättvis? Ett stort antal människor kommer att stå med skägget i brevlådan, och det kan ju tyckas vara försmädligt nog. Men vad som är allvarligare är att Obama har fått frisedel att göra i princip vad fan som helst med sin makt. Inte för all framtid, men kanske tillräckligt länge för att ställa till med rätt mycket obehag.

 

Dold och dold förresten, man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att hitta åsikter och värderingar som kraftigt skulle förfula en frälsares vackra skrud. Ta det här med Irak t ex. Det är visserligen sant att Obama vill ta hem trupperna inom sexton månader, men det beror näppeligen på att han är Gandhi eller ens tycker lite synd om Irakierna. Nej, Obama har gjort bedömningen att trupperna behövs bättre i Afghanistan, där ondskans hemvist lär dväljas i bergen. Det är alltså ingen pacifist vi pratar om, det heliga kriget mot terrorism kommer att fortgå med oförminskad styrka. Att lämna Irak åt sitt öde kan faktiskt vara det mest inhumana alternativet i detta läge, anser många bedömare, eftersom lag och ordning till stor del fortfarande upprätthålls av de amerikanska trupperna (om man nu kan kalla privata företag trupper).

 

Sen har vi det här med dödsstraff. Hur var det nu, är han för eller emot? Han är för dödsstraff för våldtäkt på barn, sådan är vår frälsare. Det är alltså helt i sin ordning att döda psykiskt sjuka människor (för det anser jag att man är i allra högsta grad om man våldtar barn). En lite väl pragmatisk hållning i frågan för min smak, dessutom luktar det populism lång väg.

 

MTV lurar en hel generation ungdomar att tro på Obama som tyskarna trodde på Hitler på 30-talet, dvs helt förbehållslöst och utan kritisk debatt. För detta borde de ställas till svars. Du kanske tycker att jag överreagerar, jag anklagas ofta för det, men jag stämmer hellre i bäcken än betraktar förödelsen efteråt. Ingen politiker, allra minst en med sådan enorm makt som USA:s president, bör betraktas som en frälsare. Det går aldrig väl, detta har historien lärt oss gång efter gång. Så låt oss inte göra om det misstaget, låt oss börja bli åtminstone en aning kritiska i vår hållning till Barack Obama innan propagandan går för långt.

32 Kommentarer