Man skulle nästan inte kunna tro att Banjo Jim’s ligger på Manhattan. Träfasaden och den lilla trappan upp till entrén påminner mer om en saloon i någon mindre stad i mellanvästern och förmodligen är det avsikten. Baren hette tidigare 9C, då den är belägen i korsningen 9th street och Avenue C, men döptes om för något år sedan efter ägarinnans avlidne själsfrände som var en musikälskare av stora mått. Banjo Jim’s är en liten, sliten och skitig bar full av karaktär. Där finns några barstolar vid baren, två ståbord, en bänk längs med väggen och så scenen. Scenen är  det viktiga på Banjo Jim’s och som namnet antyder är det främst bluegrass och country som gäller. Publiken är väldigt blandad, en äldre man i cowboyhatt, några emo-kids, ett gäng grabbar i 25-års åldern och några dansande tjejer framme vid scenen. Det får inte plats så många i lokalen det är som sagt en väldigt liten bar. Den ende bartendern är också den som sköter ljudet mellan öppnandet av ölflaskor och blandandet av whiskeydrinkar. Banjo Jim’s har inga öl på fat men ett tillfredställande utbud av flasköl, cirka 20 sorter. Även vinutbudet är bättre än vad man skulle kunna föreställa sig att den genomsnittlige bluegrass-fantasten efterfrågar, fem röda och fem vita. Livemusiken börjar ganska snart efter att dörrarna slår upp vid sju på kvällen och baren är öppen fram till småtimmarna. Oftast är det så många som fem band per kväll – varje kväll! Det är mest lokala band men också en och annan akt utifrån landet som försöker vinna den kräsna New York publikens gunst. Banden skickar runt en hatt i pausen istället för att ta inträdesavgift. Gillar man det man hör lägger man i några dollar. De försöker också sälja sina skivor i de fall de har gett ut några.  Men det är faktiskt inte bara bluegrass som det bjuds på. En hel del singer/songwriters spelar också på Banjo Jim’s. Den lilla lokalen och intima stämningen är perfekt för ensamma män och kvinnor med sorgliga historier att berätta. En kväll lyssnade jag på Kate Klim från min plats vid baren. Kate, som är från Boston, spelar piano och sjunger änglalikt om vägskäl, livsavgörande val och destruktiva förhållanden. Kate delade scenen med sin vän Liz Stahler. De spelade varannan låt och då Liz musik är gitarrdriven till skillnad från Kates blev det en bra variation och aldrig tråkigt. Även om Liz Stahler var allt annat än medioker var det Kate Klim som lämnade ett bestående intryck. Efter spelningen var jag tvungen att hoppa ner från min barstol för att överösa Kate med beröm och köpa hennes första album Up and Down and Up Again. Kate Klim - Kamikaze Love

2 Kommentarer

Jag har sedan barnsben fascinerats av storstäder. Höga byggnader och mörka gränder var spännande. Jag såg Mike Hammer på tv och drömde om att vara en hårdkokt privatdeckare i New Yorks ruffigare kvarter. Intresset för att bli privatdetektiv svalnade men drömmen om storstaden bestod – uppvuxen som jag är i en svensk småstad med storebrorskomplex. När jag var sjutton år fick jag för första gången åka till New York. Jag skulle spendera ett år i USA och gå sista året på High School. De första två veckorna gick jag och utbytesstudenter från hela världen en introduktionskurs på Hofstra University på Long Island. Jag kan fortfarande minnas den exakta känslan när jag fick se Manhattan skyline genom fönstret på den gula skolbussen som skulle ta oss från flygplatsen till Long Island. Jag hade längtat så och nu var jag äntligen där. Jag satt och tittade storögt som ett litet barn på alla byggnader, på alla amerikanska bilar, på alla billboards som passerade utanför fönstret.   Resten av året bodde jag i Newark, Delaware som är en liten mysig universitetsstad. Men jag bodde inte inne i staden utan i ett villaområde, där alla hus såg likadana ut och låg i perfekta rader, långt därifrån. Mina upplevelser från det året är både positiva och negativa. Framför allt var det ett otroligt lärorikt år. Inte för att jag ansträngde mig något i skolan men för att jag lärde mig mycket om mig själv. Även om jag längtade hem mycket kan jag rekommendera alla att plugga ett år utomlands. Några av höjdpunkterna under min utlandsvistelse var de gånger jag fick besöka New York igen. Delaware ligger inte så långt bort bara några timmars bilfärd. Under det kinesiska nyårsfirandet åkte vi till Chinatown med Kung Fu klubben jag tränade i där borta. Överallt smattrade smällare och gatorna täcktes av rött papper från de enorma smatterbanden. Kampsportsuppvisningar och lejondans skedde också på varenda gata. Min tränare som pratade kinesiska visade oss runt på bakgator och vi åt på undangömda restauranger. Guldkorn som bara den kinesiska befolkningen kände till. Det var verkligen en speciell upplevelse av New York. Efter mitt år som tonåring i USA dröjde det länge innan jag åkte tillbaka. Men nu i år har jag varit i New York två gånger. När jag åkte dit i augusti kom jag över en billig biljett som innebar att man bytte flyg i Philadelphia. Från Philadelphia var det ett mindre propellerplan. Det var en klarblå himmel när vi flög in lågt över Manhattan. Utsikten var fantastisk. Vi flög längs hela Manhattan till JFK och jag fick tillbaka exakt samma känsla jag kände där i skolbussen för 17 år sedan. Jag satt med näsan tryckt mot det lilla flyplansfönstret och jag tänkte, äntligen är jag här igen. Jag älskar att New York är så stort. Med storleken kommer utbudet. Det finns alltid något att göra i New York. Det mesta kostar visserligen. That’s the american way. Men det behöver inte vara så till exempel en promenad i Central Park är helt gratis. Det finns även barer som har live musik varje kväll, som Rodeo Bar, där det är helt ok att gå in och lyssna utan att behöva betala inträde eller att behöva köpa något i baren. Men oftast passar det med en öl eller whiskey till musiken. Det är också helt gratis att gå runt och titta på människor. Och det finns mycket människor i New York. Jag älskar New Yorkers. De är till skillnad mot vad man skulle kunna tro väldigt trevliga. Ytliga visst - men trevliga. Det är helt enkelt så att när man bor så många på så liten yta måste man vara trevliga mot varandra.   På barer är det lätt att komma i kontakt med New Yorks innevånare. Och barer finns så klart i varje gathörn. Jag har funnit de mysigaste barerna i East Village. Där ligger  McSorleys Old Ale House. Det är en mörk bar med en bardisk från 1854 och sågspån på golvet. Där flödar ölen, de serverar bara två olika sorters ale, mörk eller ljus. De serveras i små sejdlar men man får två åt gången. Det är lite lugnare och mer avslappnat i East Village. Tänk söder. Söderkänslan sträcker sig också över broarna till Brooklyn. Bilden ovan är tagen ifrån Dumbo en varm och solig dag strax innan jag gick in på svala Superfine och drack en organisk ale. En kväll när jag satt på Hop Devil, en pub med imponerande ölutbud, stötte jag på ett ungt par som bor i Williamsburg. De erbjöd sig att visa mig runt i deras stadsdel och jag tackade givetvis ja. Vi promenerade runt i Williamsburg som är som Manhattan men husen är lite lägre och gatorna är lite bredare. De tog mig till deras stammisställen. Ett väldigt mysigt ställe var Spuyten Duyvil, en bar jag absolut inte hade hittat till om man inte vetat att den låg där. Utifrån såg det ut som antikaffär och inredningen bestod av 50-tals möbler. Där fanns en liten mysig skuggad innergård där vi tog en cask conditioned ale. Jag fick även äta den godaste hamburgaren jag någonsin ätit. En Williamsburger. Jag tänker att det kanske är dags för ett utlandsår igen. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba i New York något år. I min bransch är det nog tyvärr kört med jobb i New York för ett par år framåt. Men jag skulle kunna jobba som utrikeskorrespondent som skribent. Bara sitta på barer och skriva ner mina intryck från staden och människorna där. Tänk er Barstols utsände i New York.

16 Kommentarer