Någon som minns kulturmanifestet? Ni vet, det där som Marcus Birro skrev för några år sedan där han försvarade varje konstnärs självklara rätt att gå ner sig på rödtjut och leva på bidrag i väntan på det publika genombrottet.

Det blev ju en tämligen lyckad aktion. Om inte för kulturen så åtminstone för Birro själv som därmed påbörjade del två i sitt liv som proffstyckare.

I helgen gick sju, för den stora massan okända, författare ut med ett manifest i Dagens Nyheters nya uppiffade helgbilaga Boklördag. Där kritiserar de den samtida svenska litteraturen och passar samtidigt på att dra ut riktlinjer inför nästa årtionde. Berättandet ska stå i centrum, slår de fast. Ut med det självupplevda och in med det fabulerade - som om det nödvändigtvis skulle vara varandras diametrala motsatser. Bort med chicklit och skildringar av det moderna stadslivet och in med episka berättelser som utspelar sig i hittepå-länder.

Som om det inte fanns plats för båda delarna. Svenskarna läser mer än någonsin.

Jag har så förbannat svårt för den här typen av tomt skramlande. Särskilt när det så uppenbart rör sig om ett beställningsjobb. Det är ju inte utan att man undrar hur snacket gick på Dagens Nyheters kulturredaktionen inför lanseringen av Boklördag.

- Nu när vi har landat intervjun med Kerstin Ekman behöver vi bara något som skapar debatt, som liksom höjer temperaturen en aning.
- Ett manifest så klart! Vi låter några unga författare skriva ihop ett frontalangrepp på den samtida svenska litteraturen. Du vet, gnälla lite på deckare, chicklit och sånt som folk verkligen läser.
- Lysande. Och där fick vi in de unga svenska författarna också. Två punkter avbockade.

Det är ju en sedan länge vedertagen sanning att den som vill dra ut på sin ungdom gör bäst i att slå sig in på den litterära banan. De sju “unga” författare som står bakom manifestet är ett gäng 35-45-åringar som i stället för att ta avstamp i samtiden gör tydligt att de avser att främja sig från den. Unket så det förslår. Det oärliga uppsåtet lyser igenom och drar ett löjets skimmer över alla inbladade. Ryt lite så får ni utrymme i vår bokbilaga.

Och de sju röt lydigt - likt förväxta kattungar.

”Du vill alltid titta på filmer som handlar om någon utslagen knarkare som sitter och skakar på en parkbänk i väntan på nästa överdos. Det ska alltid vara smuts och misär ”, sade min flickvän nyligen. Och vad kan jag säga? Det stämmer rätt bra, förutom att det sträcker sig bra mycket längre än till enbart film utan även innefattar böcker och musik, ja, konstnärliga uttryck i största allmänhet - även om det inte riktigt är så snävt som hon låter gälla.

Det är ju mellanrummen som lockar. Inte nödvändigtvis de depraverade söndersprängda vener, Denis Johnson-mellanrummen, men sprickorna, de som Raymond Carver gjorde till sitt signum att dra fram i ljuset. Om du är som jag föredrar du således The Wire framför CSI, George Pelecanos skuggnyanser framför Dennis Lehannes alltmer svulstiga epos och en helkväll på valfritt södersluskhak framför en afton innanför något av Stureplansgruppens röda snören.

Jag vet inte varifrån det kommer. Den enkla förklaringen vore så klart att säga att det är ett uttryck för en ”medelklassens fascination över det där man aldrig behöver konfrontera förutom på tunnelbanan”-grej, och så kan det kanske delvis vara, men samtidigt har jag arbetat alldeles för många år inom vården och med missbrukare för att bära på den typen av romantiska bilder av socialt utanförskap. Eller?

Någonstans måste det bottna.

Allt jag vet är att det tog sin början tidigt. På något sätt går det en röd tråd mellan att jag som trettonåring tyckte om att åka in till stan och sätta mig på trappan vid Sergels Torg och fantisera ihop historier om alla de kufar som rörde sig där, Manic Street Preachers - The Holy Bible och Du är ingen främling här av Adam Haslett. Det skeva är alltid det som har fastnat först och stannat längst.

Nog fan rör det sig om ett sorts halvmedvetet sökande efter något som känns genuint. Det är ju ingen tillfällighet att Stig Larsson koketterar med att han umgås med smågangsters nere på lokalpuben så fort en journalist är i närheten eller att Marcus Birro lyckats vända sina nedsupna socialbidragsår till en merit – det är väl bara konstnärer och journalister som har förmånen att kunna göra det?

Det finns så klart fler paralleller att dra här, både till den folkliga törsten efter så kallat sanna historier (finns det något mer förljuget) och till rådande tidstrender med Idol och blondinbellor, men låt oss nöja oss med att slå fast att det finns de av oss, som oavsett konjunktur eller tidstrend alltid kommer föredra solkiga historier och fiktiva mellanrum framför glansiga paljetter och Louis Vuitton-väskor, hur verkliga de än må vara.

Tips för en schmutzjunkie

Böcker: Northline – Willy Vlautin, Jesus´ Son – Denis Johnson, Nordkraft- Jakob Ejersbo, Vägen – Cormac McCarthy, Grannar – Raymond Carver, Roman med kokain – M. Agajev, Vi i villa – Hans Koppel, Den gamla skolan – Tobias Wolff, och vad tusan som helst av Bukowski så klart.

Musik: Arab Strap, Burial, Dead Prez.

Film: Frozen river, Pusher, Festen, The Wire (tv-serie).

Vet ni hur många procent John McCain hade fått av rösterna om det amerikanska presidentvalet avgjorts i Sverige? Hela tre procent.

Jag kommer inte ihåg var det var jag läste om undersökningen med det var förmodligen i en av våra större morgon- eller kvällstidningar. Det första som slog mig var hur kloka vi svenskar är – en tanke jag snabbt lyckades vifta bort. Det andra, hur hårt vinklad media varit här hemma – svårare att vifta bort.

Om inte saker och ting går jävligt fel i morgon kommer Barack Obama bli president och den där kvinnan som tror att USA ligger i krig med Iran förpassas tillbaka den håla hon krälade fram ur – eller gör karriär som en redneck version av Oprah. McCain å sin sida kan förhoppningsvis slutligen dra sig tillbaka helt från sina många misslyckade försök att bli president och göra det som varje normalt funtad 73-åring med hälsan i behåll borde göra – kicka tillbaka på verandan med en god bok och en öl eller åka på kryssningar i Karibien.

Det är nu, förutsatt att allt går som vi vill i morgon, som det är dags att ta reda på vad Barack Obama verkligen säger och vill. För handen på hjärtat, hur mycket vet vi egentligen?

Det är inte konstigt att det amerikanska presidentvalet engagerat oss i den utsträckning det faktiskt gjort. Här hemma har vi två riktiga halvmesyrer som nöjer sig med att stå och småträta och vara lite lagom fisljumma. De enda som sticker ut är hästsvansen vi har till finansminister som på någon märklig vänster lyckats göra sig till småspararnas beskyddare, och några galna kristdemokrater som inte vill veta av könsneutrala äktenskap. Annars känns svensk politik märkligt loj.

Jag menar, vad hände med riktiga politiker som inte var rädda för att sticka ut sina självgoda pompösa hakor. Ja, jag saknar ta mig fan ordförande Persson. Jag saknar till och med Carl Bildt – hur jävla kul kan det egentligen vara för honom att se en halvmesyr som Reinfeldt schabbla bort allt vad passion och engagemang heter ur politiken.

Visst, man kan hävda att vi här hemma borde vara stolta över att politiken och inte personen fortfarande står i fokus. Men behöver det egentligen vara ett motsatsförhållande, kan vi inte ha passionerade politiker som både lyckas engagera och föra fram sin politik? Herregud, vi lever i en tid där hjärndöda mongon som Katrin Zytomierska och Marcus Birro lyckas väcka mer engagemang än våra folkvalda. Där flummiga ickefrågor får ta enorma proportioner i brist på det engagerande politiska samtalet. Jag vill fan i mig gå så långt som att påstå att dagens trista politiker ger grogrund för extremism, var annars ska unga människor lägga sin glöd och sitt engagemang?

Göran Persson tycker synd om Carl Bildt - apropå pompöst

En ung Carl Bildt - lägg märke till hur färdigstöpt han var redan där

Prolog

Katrin Zytomierska kallar en idoldeltagare för ”bögig” och en annan för ”tjockis.” Det blir folkstorm och Katrin får försvara sig i Tv4:s Kvällsöppet. Marcus Birro, som aldrig missar en chans att komma till tals offentligt, fördömer Katrin. Katrin får höra att Birro ska ha uttryckt sig nedsättande om judar och kallar Birro för judehatare. Birro blir förbannad och hotar med polisanmälan. Katrin får sparken från Tv4.

Det mediala efterspelet

Maria Brander snyftar i Expressen och menar på att Katrin är ett offer för en cynisk tevekanal, detsamma gör Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Det som är häpnadsväckande med deras krönikor är inte att de ger TV4 en välförtjänt känga, utan den totala avsaknaden av självkritik eller självinsikt (vilket blivit något av ett kännetecken för kvällstidningarnas krönikörer). Både Brander och Virtanen går på som om de vore moralens väktare - trots att de själva skriver i tidningar som står upp över anklarna i skit och som bara triggat på historien i sin jakt på uttalanden. Inget fel i det. Vuxna människor får själva ta ansvar för vad de säger och både Birro och Katrin har gjort sig namn som mer eller mindre nogräknade proffstyckare. Jag säger bara att någon form av reflektion över den egna rollen vore snyggt.

Istället väljer Virtanen sitt sedvanligt trista überperspektiv och skriver med darrande penna om hur amatörer, som Katrin, fått plats i och skitat ner anständiga medier. Faktum är att Aftonbladet var den första tidning som på allvar omfamnade bloggvärlden genom att knyta Sigge Eklunds Bloggportalen och Alex Schulman till sig. Samme Schulman som under en period nära nog gjorde Virtanen själv överflödig genom att ta hans plats som Aftonbladets främste nöjesprofil.

Jag ser som sagt inget fel i det här. Jag arbetar ju själv sedan en vecka tillbaka på Sveriges enda renodlade tabloid. Jag har också skrivit om Katrin/Birrospektaklet. Skillnaden mellan Nyheter24 och Expressen och Aftonbladet är att Nyheter24 inte sätter sig på några moraliskt höga hästar. Inte hymlar med sin avsikt eller försöker påskina att den är något den inte är. Nyheter24 är en tabloid som kommer dra sin näring ur skandaler och skvaller men samtidigt förhoppningsvis kunna erbjuda en bred och lättillgänglig nyhetsrapportering. Precis som Aftonbladet och Expressen alltså. Bara lite ärligare.

Vad det handlar om är i grunden kvällstidningarnas självbild. Aftonbladet var som sagt snabba med att haka på bloggtrenden för några år sedan och knöt Alex Schulman till sig av precis samma anledning som Tv4 knöt till sig Katrin. För att ha någon som drar till sig uppmärksamhet och garanterar skandaler. Schulmans (både nuvarande och före detta) och Birros varumärken är att vara bilolyckor som vi kan stanna till vid en kort stund och förfasa oss över innan vi glider vidare. Att medierna sedan kan behöva göra sig av med bilolyckorna ifråga, under stort mediespektakel, är självklart en medveten kalkylering som inte innebär en större risk än att behöva erkänna ett misstag och sedan glatt ta emot mervärdet som uppmärksamheten ger.

Där Aftonbladet varit kvicka med att snappa upp trender och knyta nya intressanta skribenter (de som Virtanen kallar för amatörer) till sig har Expressen varit gammelmodiga, misstänksamma och efter sin tid. Istället för glada amatörer har Expressen valt att förlita sig på bulldozers i krönikörsform. Ja, jag talar naturligtvis om personer som Linda Skugge, Britta Svensson och Lars Lindström. Skribenter som aldrig missar en chans att spela på de stora känslorna och uttrycka lite hederlig pöbelmentalitet. Folkliga alibin som får, och ska, vara nästan hur korkade som helst i sin jakt på att röra upp känslor.

Gemensamt för dessa bloggare/krönikörer är att de hålls på armslängds avstånd från tidningarna de arbetar för. Man vill ha godsakerna utan att behöva riskera att smutsas ner alltför mycket. Att Britta Svensson har fler läsare än hela kulturredaktionen är således ingenting man riktigt vill kännas vid. Det vore inte bra för självbilden.

Analys

Det är svårt att komma ifrån bilden av att kvällstidningarna och då särskilt Expressen haltar runt som yra höns och inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till samtiden. De lever kvar i gamla mönster och vill vara något de inte längre är. Det är denna permanenta inkonsekvens mellan deras idéer och önskningar, och vår civilisations ständigt föränderliga skepnader och innehållslösa skenbilder som gör dem förvirrade och obalanserade. I denna outhärdliga konflikt förlorar de all förnimmelse av samtiden, därför att man i varje ögonblick förtränger, hindrar och hejdar deras krafters fria spel. Där har ni den Svenska kvällspressens förgiftade, dödliga sår.