I senaste numret av Nöjesguiden går Margret Atladottir ut och kallar Barstol för ”en gruppblogg för gråtrunkande 35-åringar” på ledarplats. Jag kan inte neka till att det bjudit på en och annan munterhet under helgen - en något beklämmande bild har liksom fastnat på näthinnan av hur mina kära kollegor sitter i grupp och gråter och runkar som om det inte fanns någon morgondag. Nåja. Det ger sig nog med tiden. Att Atladottir sedan väljer att fortsätta sin ledare med att bunta ihop mig med personer som hyser någon form av sjukt hat mot unga framgångsrika tjejer är däremot varken särskilt lustigt eller smakfullt. Men vad gör man inte när argumenten tryter? Innan vi går vidare vore det dock på sin plats att jag bad om ursäkt för mina egna fadäser. Jag hade ju faktiskt fel: Nöjesguiden har inte förvandlats till en glossig tjejtidning och hemsidan har inte mycket alls att göra med varken Finest eller Stureplan. Mina källor har uppenbarligen varit dåligt underättade och jag får stå med dumstruten. My bad. Faktum är ju att inte särskilt mycket har hänt med vare sig sajten eller tidningen. Senaste numret av Nöjesguiden innehåller precis samma ointressanta smörja som under de senaste åren. Vass och bra? Knappast - det tror jag inte ens Atladottir tror på själv. Gör hon det, anser hon att Nöjesguiden har varit just vass och bra under de senaste åren, ja, då är det bara att beklaga, då lär utsikten för att tidningen ska kunna bli just det under hennes ledning vara närmast obefintlig. Sjukdomsinsikt är som bekant en bra början om man vill åstadkomma förändring. Det räcker med att flytta blicken strax till höger om ledaren (i papperstidningen) för att hitta skvallerspalten Avlyssnat - vasst och bra är inte direkt det första man slås av efter att ha läst den. Den värsta synd en nöjestidning kan begå är att ligga steget efter och för Nöjesguiden har det ofoget blivit regel snarare än undantag. Det går som en röd tråd genom hela tidningen. Förra månadens skvaller, förra månadens mingelbilder och daterade recensioner. Vad sägs till exempel om en recension av Låt den rätte komma in i månadens nummer? Eller en krönika om Grammisgalan flera veckor för sent? För fem år sedan var det här inget större problem, den stora massan var senare ute på nätet än vad man lätt kan förledas att tro, men med dagens internetanvändande går det helt enkelt inte att göra tidning på det sättet. Inte om man vill finnas kvar. Och Nöjesguiden kämpar som bekant för sin överlevnad. Det ska bli spännande att följa Nöjesguidens utveckling de kommande månaderna. Några enkla tips: Lägg ner pappersupplagan och låt hemsidan genomgå ett rejält ansiktslyft - den är en katastrof. Envisas ni med att ha kvar papperstidningen så fyll den för guds skull inte med för sedan länge daterat skvaller, recensioner eller mingelbilder från förra månadens event – sådant gör sig bäst på nätet där det går att hålla färskt. Använd i stället tidningen till att lyfta fram saker som inte nödvändigtvis har ett bäst före datum långt innan den går i tryck. Lycka till och hoppas ni lyckas leva upp till devisen smart och vass i framtiden – en sådan nöjestidning behövs.

11 Kommentarer

Det skulle dröja ända till 2009 innan den sista tragiska spillran av nittiotalet gick under. Ja, jag talar naturligtvis om Nöjesguiden. Jag minns en tid för sisådär 12-13 år sedan då det hände att jag drog på mig skorna enbart för att traska ner till Pet Sounds för att se om nya numret av Nöjesguiden anlänt. Med lite tur möttes man av en prydlig bunt nytryckta tidningar i tidningsstället strax innanför dörren och kunde belåten vända hemåt med näsan djupt i tidningen och fingrarna sotfärgade av trycksvärta. Nöjesguiden var viktig. Det fanns alltid ett matigt reportage, korta men entusiastiska texter om de senaste pophoppen som skramlade i någon källare på söder, mängder med skivrecensioner och ett och annat sjabbigt rykte. Således en perfekt och nödvändig fix för alla oss som knarkade populärkultur under mitten och andra halvan av nittiotalet. Men sedan hände något, brittpopen dog i ett hav av illasinnade stråkar, kvällstidningarna lade ner sina fredagsbilagor och Linda Skugge började baka kakor. Men på Nöjesguidens redaktion vägrade nittiotalet lägga sig ner och dö. Faktum är att det ibland varit närmast rörande att läsa om det entusiastiska mottagandet av en ny Charlatans-singel eller de flämtande förväntningarna på någon grå medelmåtta som Nordpolen. Rörande men inte desto mindre tragiskt. Tragiskt för att en tidning som tidigare var både relevant och i viss mån ledande och vars uppgift är att befinna sig här och nu hade förvandlats till en sorglig kvarleva av tider som aldrig kommer åter. Ungefär som Killinggänget. Fram till nu alltså. 2009 dör Nöjesguiden. Namnet lever kvar, men tidningen så som vi känt den försvinner. I stället för att fortsätta vara en PRO-uppsamlingsplats för grånande Terry Ericsson-typer med dålig hållning kommer den förvandlas till en tjejtidning med målet inställt på Stureplan och läderhudade modebloggare. Ytterligare en Stureplan eller Finest alltså. Från en gäspning till en annan. Det handlar så klart om att överleva. Nöjesguiden är sedan lång tid totalt körd i botten - kolla bara på hemsidan. Men I stället för att våga sig på något nytt så gör man vad man tror är det säkraste draget för att överleva – ett slaskigt finger i luften och följa strömmen. Fast en bloggdriven mingelbildsida med ett och annat skönhetstips är väl inte direkt vad Sverige skriker efter, eller? Att apa efter närmaste konkurrenten och sömnpillret Rodeo kanske inte framstod som så lockande, visst, men nog måste det finnas andra vägar att gå? Det återstår att se om bloggarna lyckas hålla hemsidan flytande (det är så klart där de borde lägga allt fokus redan nu) men papperstidningen lär vi inte behöva leva med särskilt länge. Och vad fan händer med Carl Reinholdzon Belfrage?

34 Kommentarer