En rörlig arbetsmarknad, fritt utbyte av tjänster över gränserna, visst låter det fint? Billiga polacker bygger din nya veranda i trädgården samtidigt som irländska asfaltsarbetare jobbar på garageuppfarten. Det här är bra, det säger både politikerna och näringslivet, och den som vågar säga emot är en inkrökt protektionist. Det finns inte många nyanser i den här debatten, men jag ska ändå våga mig på att vara lite kritisk. Och glöm det där med krisen, that's yesterday's news. Nu tittar vi framåt, nu tänker vi strukturellt. En kris går förr eller senare över, men var står vi när dörren öppnas på glänt igen?  Ja, här är ett scenario: det finns alltid någon billigare och smartare runt hörnet som kan ta ditt jobb. Det kan vara en lettisk betongarbetare, en polsk snickare eller en indisk programmerare. Bara som några exempel. När man hamnar i spiraltänkandet och följer linan hela vägen ut känns det som att det enda som till slut talar för att en dyr svensk överhuvudtaget får jobb är att han besitter någon spetskompetens. Som att tala svenska till exempel, det är nog fortfarande att betrakta som en spetskompetens i det globala samhället men det är förstås bara en tidsfråga innan även detta hinder för fritt nyttjande av tjänster är borta (i somliga verksamheter, som färdtjänst, räcker det med en sex månaders kurs i svenska så är saken biff). Finns det spetskompetenser så det räcker åt Sveriges hela arbetsföra befolkning (minus acceptabel arbetslöshet, ska vi säga fyra procent?) Nej, skulle inte tro det. Jag förstår mekanismerna bakom det här, ekonomin har sina lagar och ett företag som jagar kostnader ser marginalen växa när indierns låga lön dyker upp i excel-arket. Och konkurrens ska vi naturligtvis ha, men till vilket pris?  Jag ser dessa irländska asfaltsarbetare slå läger utanför McDonalds vid Valbo köpcentrum. Över parkeringen löper linor med tvätt, barnen tvättar sig hjälpligt på toaletten medan lokalbefolkningen förfasar sig. Någon ringer polisen och gänget drar vidare till nästa ställe. Detta är Sverige år 2009. Var det någon som sa proletariat?  Jag pratar med kollegan i Stockholm som har anlitat ett gäng polacker för att totalrenovera huset. Killarna jobbar till långt in på kvällarna och sover på golvet i vardagsrummet. "Skulle du kunna tänka dig att åka till Polen och sova på någons golv tills jobbet är klart?" frågar jag henne. "Nej, aldrig i livet!" svarar hon. Men polackerna gör det, för de är inte som oss.  Jag pratar med indiern som sköter all programmering i mitt projekt. Han jobbar jämt, han bor i anslutning till kontoret och åker endast hem till sin fru varannan helg. Hur kan vi konkurrera med honom? Jag cyklar hem varje lunch, för att träffa barnen och tjöta lite med frugan. Man är ju tvärrökt, det är bara att inse det.  Jag tycker faktiskt man bör förstå och respektera att det finns en äkta och påtaglig oro på grund av den här utvecklingen. Det märks runt fikabordet, snacket går. Vad ska vi jobba med då? Alla kan ju inte vara mellanchefer eller projektledare, eller jobba som sjuksyrra i Norge. De allra flesta människor är för utveckling så länge det inte innebär några försämringar för dem själva. Så länge utveckling betyder billigare platt-TV och ökad valfrihet sätter vi oss gärna på de höga ideologiska hästarna och manar på. Men att det finns en klar och tydlig koppling mellan fri, rörlig arbetskraft och försämrade arbetsvillkor, det är en insikt som allt fler svenskar börjar komma till. När utvecklingen betyder att du tvingas konkurrera med människor som jobbar dygnet runt och inte ser sina familjer på flera veckor, hur smakar den marknadsekonomiska medicinen då?  Jag tror att vi står inför en mycket intressant politisk period framöver. En period när marknadsliberala idéer kommer att börja ifrågasättas inte bara av industriarbetare, rörmokare och vårdbiträden, utan av borgarnas egna kärntrupper. Vi snackar om medelklassen, vi snackar om tjänstemän som hittills suttit på ganska bekväma stolar och dragit in 35 till 40 papp i månaden och som nu ser sina jobb outsourcas till låglöneländer. Det har varit ganska lätt för dessa människor att tro på de ideal som marknadsekonomin erbjudit, eftersom de själva inte har drabbats av medaljens baksida. Men nu mina vänner, nu ritas kartan om.  Och det finns väl som vanligt bara två vägar att gå här: lägga sig ner och dö eller försöka göra något kreativt. Vi måste ju hitta på något nytt, den saken är klar. Och det kommer vi att göra, marknaden för skapade behov verkar vara oändlig (åtminstone i högkonjunktur) men det går ju inte över en natt.  Men tyvärr väljer många det tredje alternativet, att stå och stampa och gnälla. Du har hört tongångarna förut, att det är för jävligt hur de snor våra jobb, att det är för jävligt hur kapitalistjävlarna suger skiten ur oss medan politikerna ser på. Det här kommer du att få höra igen inom en snar framtid, med den enda skillnaden att demonstrationstågen kommer att bestå av välbärgade villaägare som ser sina aktieinnehav försvinna ner i proletariatets svarta hål. Skrämselpropaganda? Javisst, men rädslan finns redan där och väl skrämd kan medelklassmänniskan nog ta till ganska drastiska metoder för att försvara sin egendom.  Och vi närmar oss riksdagsval, vilket förstås gör saken ännu mer intressant. Jag tror nämligen att den allians (och är inte förresten allians bara ett annat ord för pakt?) som bäst bemöter denna oro kommer att vinna valet. Sanna mina ord, medelklassen som har indiska programmerare i hälarna hamnar denna gången i vågskålen. Så kom ihåg det nu Mona Sahlin, gå inte ut i valrörelsen och prata om hur vi ska ta oss ur krisen för den bollen har redan passerat dig och borrat sig in i krysset. Nej, du ska prata om den stora förvandlingen, hur Sverige och svenskarna ska överleva i en global konkurrens. Du ska prata struktur, du ska prata framtidstro och du ska framför allt prata kreativa lösningar. Då vinner du valet.

25 Kommentarer

Idag är det 1:a maj. Jag gissar att slagorden kommer låta mer lockande och trovärdiga just idag än på väldigt, väldigt länge; på grund av den ekonomiska kris vi alla befinner oss i. En dag som denna skulle jag därför vilja passa på att slå ett slag för marknadsekonomin. Eller rättare sagt, jag skall försöka undvika just slag av Naomi Kleinska mått, ta bort diskussionen från banderollerna och protestmötena, och istället skriva mina paroller med små bokstäver. För det är i den lilla världen och det nära livet marknadsekonomins överlägsenhet tydligast visar sig. Min grundläggande tro på detta system bygger visserligen på en ideologisk övertygelse om individens rättigheter och friheter, även när det gäller företagande och handel. Men mitt i detta upphöjda, ideologiska flaggviftande finns också en pragmatisk syn - vi skall helt enkelt ha det system som fungerar bäst för att vårt vardagliga liv skall funka och bli bättre. Där finns alltså en intellektuell övertygelse om att alla andra system skulle vara så mycket sämre på att se till att vi fick våra behov, önskemål och drömmar uppfyllda. Jag är den förste att erkänna att marknadsekonomin och den fria handeln har fört med sig mycket skit - hyperkapitalism, exploatering, depressioner, kriminalitet, imperialism för att nämna ett fåtal. Det sorgliga är att alla andra testade system har fört med sig minst lika mycket skit, utan att ens kunna leva upp till det mest grundläggande kravet - ett system som fungerar för den vanliga människans vanliga liv. Genom ett par historier från Sovjet skall vi plocka ner det till något så simpelt och vardagsnära som bröd - något vi alla behöver: - Vid sidan av det kollektiva jordbruket kunde faktiskt bönderna sälja en liten del för egen vinning i det gamla Sovjet. Givetvis till den ende kunden staten, som ansåg att de hårt slitande bönderna skulle ha bra betalt för sitt spannmål. Samtidigt ansåg staten att bröd skulle vara billigt för folket. Resultatet blev att det var billigare för bönderna att mata sina grisar med färdigt bröd, än med den egenproducerade råvaran. - En sovjetisk statsrepresentant ställde under ett besök i London frågan om vem det var som ansvarade för stadens brödförsörjning. Jag tycker att det uteblivna svaret på den frågan tydligt visar på orimligheten i att försöka ta över eller ersätta detta oerhört komplexa system. Och det uteblivna svaret visar samtidigt att systemet oftast fungerar förvånansvärt bra. Låt oss vandra än längre bort från de ultimativa kraven, de upphetsade slagorden och de slagkraftiga banderollerna, och vidare på den alldagliga stigen med våra banala exempel. Ta vilken produkt som helst som gläder er i er vardag. Det må vara din sjukilos torktumlare, din åkgräsklippare eller din abdominizer. Den hade antagligen inte funnits om man tog bort marknadskrafterna. I mitt fjuttiga liv skulle jag kanske framhålla iTunes och iPod som decenniets viktigaste uppfinning för mitt vardagliga leverne. Detta underverk som låter mig samla all min musik på ett ställe, som rekommenderar nya artister, låtar och plattor baserat på min låtsamling, som genast ser till att jag kan köpa vilken låt jag vill, som på en sekund slänger ihop ett perfekt balanserat blandband baserat på ett enda låtval, och som dessutom låter mig ta med alltihop i en liten spelare vart jag än ska - ja, detta underverk skulle aldrig ha sett dagens ljus i en planekonomi. Utan marknadens drivkrafter hade musikindustrin befunnit sig på stenkakenivå. Som bäst. Vi har några år framför oss där det mesta kommer att omvärderas. I ljuset av vad som just har hänt i den globala ekonomin behöver vi förstås både fundera och förändra. Men jag vill se att vi förändrar, justerar och reglerar inom befintligt system, och inte att vi överger något som i grunden fungerar. Så snälla, lägg ner gatstenen, brandtalen och de utopiska föreställningarna, och titta istället på vad marknaden faktiskt har gjort för dig.  I din vardag.

24 Kommentarer

 

Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er.

 

Just nu löper Wanja Lundby-Wedin gatlopp i media, hårt jagad av ett drev som för tillfället finner de marknadsliberala spelreglerna djupt orättvisa. Hon jagas i egenskap av styrelseledamot i AMF Pension och samtidigt LO-ordförande, alltså den som ytterst representerar arbetarklassen i vårt samhälle. Hon skulle vara den i styrelsen som höll tillbaka kapitalets galna hundar, hon skulle utgöra motvikten till näringslivets fartblinda slipsgossar. Det verkar nu som Wanja har misslyckats med detta uppdrag, därför kommer hon troligen att tvingas avgå inom kort. Hon har inte misslyckats för att hon blev bortröstad av de galna hundarna utan för att hon, enligt egen utsaga, blev förd bakom ljuset. ”Vi kunde inte förstå att utbetalningarna skulle bli så här stora”, så lyder försvaret, och man behöver inte direkt vara K-G Bergström för att förstå att ett sånt uttalande är ungefär som att sätta Josef Fritzl i ett tvåmanstält utanför Kelly’s med en dvärgpudel som enda vakt. Med andra ord, inte direkt ett vattentätt försvar. Get the fuck out of there Wanja, det är inte svårt för kvällspressen att samla ihop en lynchmobb i dessa varseltider.

 

För mig är dock inte de avtalsenliga mångmiljonutbetalningar som nu görs till chefer huvudproblemet med rörlig prestationslön. Visst kan det kännas hårt och orättvist att somliga ska få framtiden tryggad hundra gånger om (igen..) samtidigt som andra tvingas från sina hem för att söka jobb längs vägarna som de vagabonder vi trodde hade utrotats i vårt välfärdssamhälle. Men om vi tycker att det här är orättvist så har vi samtidigt kapat det marknadsekonomiska systemet vid fotknölarna och ogiltigförklarat regeringens politik från dag ett. Ja, vi har faktiskt till och med krossat den kapitalistiska drömmen som går ut på att vem som helst kan bli svinigt rik, bara man är tillräckligt ambitiös och (underförstått) hänsynslös (det ska löna sig att ”arbeta”).

 

Ingen skulle bli gladare än jag om det var så, men jag tror faktiskt inte på allvar att ni har gått och blivit socialister nu. Det är nog bara så att vi alla står oss själva närmast, och när det blåser runt den egna knuten så är det faktiskt den politiska ideologi som förespråkar ett starkt kollektivt skydd för sjuka och arbetslösa som passar bäst. När du tjänar mycket pengar vill du ha låg skatt, för då får du mer pengar i plånboken. När du är arbetslös vill du ha hög A-kassa, för då får du också mer pengar i plånboken. Människan är inte idealist när magen börjar kurra, då tar rovdjuret över spakarna. Dessutom är hon ogin och vill gärna tvåla dit giriga bonuschefer som bekymmerslöst seglar bort i solnedgången, nu när chansen att få åka med på den seglatsen har reducerats till noll (det vill säga när den kapitalistiska drömmen ligger i spillror, för innan den gjorde det var i alla fall drömmen om att få åka med vid liv). Som Peps Persson en gång sjöng, ”noll å noll är noll, noll noll noll noll noll” (låtom oss sitta i de varslades kök och till gammal 70-talsprogg vårt humör elda upp).

 

Men tillbaka till bonusarna då, vad menar jag egentligen är det stora problemet? Jo, det stora problemet med bonusar och rörlig prestationslön är konsekvenserna det får under högkonjunktur. Titta bara på fastighetsbubblan i USA, alltså den härva som många menar startade denna globala jättekris. Många banker och bolåneinstitut i USA bekräftar att man hade prestationslöner långt ner i leden, och detta gav alldeles uppenbarligen fel incitament. När vi frågar oss hur bankerna där borta kunde låna ut så mycket pengar till husköpare utan tillräcklig säkerhet så hittar vi svaret i deras lönesystem. Enkelt uttryckt, du jobbar på bank och ju fler lån du godkänner desto högre lön får du. Du kanske anar någonstans långt bak i ditt medvetande att det här inte kan hålla för evigt, men det är ju faktiskt inte ditt problem. Du gör bara ditt jobb, och du gör det bra och du drar hem kosingen.

 

Problemet är alltså av incitament-karaktär: alla uppmanas att sälja men ingen uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna. Normalt sett ska företagets ledning och styrelse ta ansvar för verksamhetens långsiktiga mål, självklart inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utan bara ur det egna företagets perspektiv, men många gånger går ju dessa hand i hand. Men de rackarna sitter ju också på bonuslöner och finner därför ingen anledning att bromsa det skenande tåget. Det håller så länge det håller, det värsta som kan hända för en styrelseordförande eller en VD är att han eller hon får sparken och en skön fallskärm löses ut. Långsiktighet och bonuslöner är med andra ord inte direkt vad man kan kalla a perfect match.

 

Därmed inte sagt att bonusar är den enda boven i dramat, men jag skulle vilja påstå att det träder fram som en av de mer betydelsefulla faktorerna när vi gör analysen av vad som ledde fram till krisen. Lågkonjunktur hade det blivit förr eller senare ändå, säkert som amen i kyrkan, men det hade troligen gått att lindra effekterna om man bara tagit ansvar för de långsiktiga konsekvenserna. Här behövs alltså regleringar. Staten måste se till, stifta nya lagar om så behövs, att företag inte får blunda helt för de konsekvenser som deras risktagande får för samhället. Få saker har genom världshistorien stått mer klara för mig än just detta.

 

Ett annat problem som den nu pågående debatten belyser väldigt klart, och som jag hoppas att vi kan lära oss något av, är att ledamöter i bolagsstyrelser väldigt sällan är fullt på det klara med vad de ansvarar för och vad uppdraget innehåller. I fallet Wanja Lundby-Wedin är det alldeles uppenbart så, och hon är nog tyvärr bara toppen av isberget. Jag skulle tro att hon ändå hör till de bättre, de flesta andra som befunnit sig i hennes prekära läge har mött media genom att enbart hänvisa till styrelsens ordförande. Nu råkar det ju förstås vara så att hon också är ordförande för LO, så någon vanlig överbetald skuggfigur är hon knappast. Men faktum kvarstår, en ledamot i en typisk bolagsstyrelse har, som det ser ut från mitt håll åtminstone, väldigt lite ansvar i förhållande till sitt arvode. Detta är också en stor enskild orsak till krisen, att trötta och inkompetenta styrelser inte klarar av den långsiktiga planeringen.

 

Så vad gör politikerna då? Jo, det är ett sedvanligt kappvändande vi får bevittna. Att nu, när skadan redan är skedd, gå ut och spela för gallerierna som näringsminister Maud Olofsson gör när hon ”förbjuder” bonuslöner i statliga bolag är rent löjeväckande. Om hon inte såg det här som ett grundläggande problem för några veckor sedan när hon höll lovtal till bonuslönens förträffliga inverkan på människors arbetsmotivation så lär hon knappast göra det nu heller. Det här är bara ett sätt att tysta kritiken tills det värsta ovädret har blåst förbi. Mycket kan man säga om Maud, men att hon skulle bli socialist över en vinter tar jag för högst osannolikt.

 

Nej, vi kommer att få se bonusar även i framtiden och det har jag faktiskt inga problem med. Det är inte bonusarna i sig som är problemet, det är vem som får bonus och på vilka villkor. Att till exempel en VD får stora extrautbetalningar för att företaget har ökat sin marknadsandel i kristider, trots att man fortfarande går med förlust, är på fel sida gränsen enligt mig. Det beror nämligen högst troligen på att dina konkurrenter har gått i konkurs och kunderna har flugit in i din mun som stekta sparvar. Som VD sitter du där och varslar anställda med ena handen och tar emot gratifikationer för väl utfört arbete med den andra. Det säger sig självt att något är väldigt fel med den bilden, och den VD som inte ser det borde ta sig en rejäl funderare. Det håller inte att hänvisa till ingångna avtal som ger dig ”rätt” till pengarna, när du sätter människor på bar backe så förändras spelreglerna över en natt. Det är dessa nya spelregler som media nu kablar ut över nationen. Och bolagsstyrelser ska inte ha bonuslöner överhuvudtaget, det skickar helt fel signaler till människor vars främsta uppgift är att agera på lång sikt och som dessutom inte ens deltar aktivt i företagets löpande verksamhet.

 

Men till slut blir det ändå som det alltid blir. När krutröken har lagt sig och de utvalda offren slaktats så kommer vi att glömma den här lilla revolutionen illa kvickt. Krisen klär sig alltid i rött och framgången alltid i blått. Eller hur var det nu någon sa? ”Den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, den som inte är höger när han blir äldre har ingen hjärna”. Så gott folk, jag antar att vi i nådens krisår 2009 talar från våra hjärtan när vi låter nyheterna om feta bonuslöner uppröra oss. Men tids nog, det är liksom inbyggt i det marknadsliberala systemet, svänger pendeln tillbaka, strupgreppet lättar och släpper fram syre till den från hjärtat frikopplade hjärnan. Kort sagt, det blir fint att tjäna pengar igen, och så ska det väl vara. Jag kan bara hoppas att hjärtat har lämnat ett litet spår efter sig så att vi ändå lär oss något av våra misstag.

11 Kommentarer