En rörlig arbetsmarknad, fritt utbyte av tjänster över gränserna, visst låter det fint? Billiga polacker bygger din nya veranda i trädgården samtidigt som irländska asfaltsarbetare jobbar på garageuppfarten. Det här är bra, det säger både politikerna och näringslivet, och den som vågar säga emot är en inkrökt protektionist. Det finns inte många nyanser i den här debatten, men jag ska ändå våga mig på att vara lite kritisk. Och glöm det där med krisen, that's yesterday's news. Nu tittar vi framåt, nu tänker vi strukturellt. En kris går förr eller senare över, men var står vi när dörren öppnas på glänt igen?  Ja, här är ett scenario: det finns alltid någon billigare och smartare runt hörnet som kan ta ditt jobb. Det kan vara en lettisk betongarbetare, en polsk snickare eller en indisk programmerare. Bara som några exempel. När man hamnar i spiraltänkandet och följer linan hela vägen ut känns det som att det enda som till slut talar för att en dyr svensk överhuvudtaget får jobb är att han besitter någon spetskompetens. Som att tala svenska till exempel, det är nog fortfarande att betrakta som en spetskompetens i det globala samhället men det är förstås bara en tidsfråga innan även detta hinder för fritt nyttjande av tjänster är borta (i somliga verksamheter, som färdtjänst, räcker det med en sex månaders kurs i svenska så är saken biff). Finns det spetskompetenser så det räcker åt Sveriges hela arbetsföra befolkning (minus acceptabel arbetslöshet, ska vi säga fyra procent?) Nej, skulle inte tro det. Jag förstår mekanismerna bakom det här, ekonomin har sina lagar och ett företag som jagar kostnader ser marginalen växa när indierns låga lön dyker upp i excel-arket. Och konkurrens ska vi naturligtvis ha, men till vilket pris?  Jag ser dessa irländska asfaltsarbetare slå läger utanför McDonalds vid Valbo köpcentrum. Över parkeringen löper linor med tvätt, barnen tvättar sig hjälpligt på toaletten medan lokalbefolkningen förfasar sig. Någon ringer polisen och gänget drar vidare till nästa ställe. Detta är Sverige år 2009. Var det någon som sa proletariat?  Jag pratar med kollegan i Stockholm som har anlitat ett gäng polacker för att totalrenovera huset. Killarna jobbar till långt in på kvällarna och sover på golvet i vardagsrummet. "Skulle du kunna tänka dig att åka till Polen och sova på någons golv tills jobbet är klart?" frågar jag henne. "Nej, aldrig i livet!" svarar hon. Men polackerna gör det, för de är inte som oss.  Jag pratar med indiern som sköter all programmering i mitt projekt. Han jobbar jämt, han bor i anslutning till kontoret och åker endast hem till sin fru varannan helg. Hur kan vi konkurrera med honom? Jag cyklar hem varje lunch, för att träffa barnen och tjöta lite med frugan. Man är ju tvärrökt, det är bara att inse det.  Jag tycker faktiskt man bör förstå och respektera att det finns en äkta och påtaglig oro på grund av den här utvecklingen. Det märks runt fikabordet, snacket går. Vad ska vi jobba med då? Alla kan ju inte vara mellanchefer eller projektledare, eller jobba som sjuksyrra i Norge. De allra flesta människor är för utveckling så länge det inte innebär några försämringar för dem själva. Så länge utveckling betyder billigare platt-TV och ökad valfrihet sätter vi oss gärna på de höga ideologiska hästarna och manar på. Men att det finns en klar och tydlig koppling mellan fri, rörlig arbetskraft och försämrade arbetsvillkor, det är en insikt som allt fler svenskar börjar komma till. När utvecklingen betyder att du tvingas konkurrera med människor som jobbar dygnet runt och inte ser sina familjer på flera veckor, hur smakar den marknadsekonomiska medicinen då?  Jag tror att vi står inför en mycket intressant politisk period framöver. En period när marknadsliberala idéer kommer att börja ifrågasättas inte bara av industriarbetare, rörmokare och vårdbiträden, utan av borgarnas egna kärntrupper. Vi snackar om medelklassen, vi snackar om tjänstemän som hittills suttit på ganska bekväma stolar och dragit in 35 till 40 papp i månaden och som nu ser sina jobb outsourcas till låglöneländer. Det har varit ganska lätt för dessa människor att tro på de ideal som marknadsekonomin erbjudit, eftersom de själva inte har drabbats av medaljens baksida. Men nu mina vänner, nu ritas kartan om.  Och det finns väl som vanligt bara två vägar att gå här: lägga sig ner och dö eller försöka göra något kreativt. Vi måste ju hitta på något nytt, den saken är klar. Och det kommer vi att göra, marknaden för skapade behov verkar vara oändlig (åtminstone i högkonjunktur) men det går ju inte över en natt.  Men tyvärr väljer många det tredje alternativet, att stå och stampa och gnälla. Du har hört tongångarna förut, att det är för jävligt hur de snor våra jobb, att det är för jävligt hur kapitalistjävlarna suger skiten ur oss medan politikerna ser på. Det här kommer du att få höra igen inom en snar framtid, med den enda skillnaden att demonstrationstågen kommer att bestå av välbärgade villaägare som ser sina aktieinnehav försvinna ner i proletariatets svarta hål. Skrämselpropaganda? Javisst, men rädslan finns redan där och väl skrämd kan medelklassmänniskan nog ta till ganska drastiska metoder för att försvara sin egendom.  Och vi närmar oss riksdagsval, vilket förstås gör saken ännu mer intressant. Jag tror nämligen att den allians (och är inte förresten allians bara ett annat ord för pakt?) som bäst bemöter denna oro kommer att vinna valet. Sanna mina ord, medelklassen som har indiska programmerare i hälarna hamnar denna gången i vågskålen. Så kom ihåg det nu Mona Sahlin, gå inte ut i valrörelsen och prata om hur vi ska ta oss ur krisen för den bollen har redan passerat dig och borrat sig in i krysset. Nej, du ska prata om den stora förvandlingen, hur Sverige och svenskarna ska överleva i en global konkurrens. Du ska prata struktur, du ska prata framtidstro och du ska framför allt prata kreativa lösningar. Då vinner du valet.

25 Kommentarer