När jag var liten hade jag en kompis som hetter Erik. Vi var ganska olika och egentligen skulle vi nog aldrig blivit kompisar, om det inte var för att vi delade en passion i att bygga kojor. Den här fascinationen gränsade till besatthet, och vi utsatte oss för livsfaror i jakten på den perfekta kojan.

Vi hade en koja i något som måste ha varit källaren till ett gammalt rivet hus. En dag gick vi helt enkelt förbi ett mystiskt hål ute i skogen. Efter viss överläggning hoppade jag ner. Där var dunkelt, och det luktade jord och fukt. Rummet var litet, kanske fem gånger fem meter. Smala ljuskäglor föll in från andra hål som vi inte sett. Väggarna var av betong och jord och stenklossar hade rasat in i mitten av rummet. Överallt låg skräp och bråte. På denna förmodligen helt livsfarliga plats hade vi en plats att hänga på, men det kändes inte optimalt - efter en stund blev lukten av jord till en stank, och när vi kommit ut i värmen och den klara luften, så kändes det inte särskilt lockande att krypa ner igen.

En sensommardag byggde vi en liten stuga på en rank flotte, vars brädor långsamt gled isär under oss när vi kommit ut på öppet vatten. Vi försökte desperat rädda konstruktionen, men jag minns den iskalla skräcken då jag insåg att det var förgäves. Vi föll i vattnet och försökte klamra oss fast i vrakdelarna, men de kunde inte längre hålla vår tyngd. Erik började frustande crawla in mot stranden. Själv var jag en usel simmare. Jag trampade vatten en stund med ett huvud som kändes som en tvättmaskin, tankarna snurrade runt, runt i huvudet. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö och var nästan beredd att ge upp.
Då hördes ett gurglande skrik från Erik: “Simma för helvete!” och det fick mig att komma till sans, och jag började simma mot land med armar som kändes stela som stockar. Mitt illa underhållna bröstsim var inte lika effektivt som Eriks crawl, och jag tyckte att jag hade simmat i en evighet innan jag slutligen nådde strandkanten. Jag orkade inte mer än krypa upp i sanden innan jag spydde och kollapsade.

Den bästa kojan hittade vi på krypvinden i skolan. Taket var platt och inte så värst högt, några meter bara. Här och där fanns takluckor, och som av en ren händelse upptäckte jag att de gamla röda hänglåsen var lätta att dyrka upp med en vanlig skruvmejsel.
Det var max någon meter i takhöjd där nere och luktade varmt av trä och damm. Vi började långsamt och försiktigt krypa in i mörkret, men ljuset som silade in från takluckan räckte inte långt, så efter en bit var vi tvungna att vända tillbaka.
Nästa dag kom vi tillbaka med varsin ficklampa. Vi utforskade vinden och hittade ett litet avgränsat “rum” om ungefär två gånger tre meter som fick bli högkvarteret. Dit kånkade vi upp filtar, tidningar och stearinljus och gjorde en liten mysig plats. Sedan satt vi där i mörkret under sommarens stekheta dagar och snackade skit, dumpade stöldgods från löjliga och meningslösa inbrott i bebyggelsens sommarstugor och bläddrade i porrtidningar som vi hittat i skogen.
Det var den perfekta kojan, vi skulle aldrig hitta ett sånt ställe igen. Därför svor vi dyrt och heligt på att under inga som helst omständigheter berätta om platsen för någon.

En sen eftermiddag när vi skulle klättra ned från taket så tappade Erik balansen. Han stod precis på kanten i en stilla sekund, men hann vrida huvudet så våra ögon möttes. Jag minns att han såg förvånad ut. Sen föll han. Det hördes en otäck duns, och sedan tystnad. Jag kände hur det högg till i mellangärdet och jag blev alldeles iskall. Jag rusade  fram till kanten och där nere på asfalten låg Erik på rygg med armarna utsträckta och stirrade rakt upp i himlen. Det forsade blod ur huvudet på honom, en stor rödsvart pöl som bara växte och växte.
Jag stod i vad som kändes som flera minuter och glodde, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Sedan skrek jag, ett gällt högt tjut, rakt ut i luften. Jag skrek tills luften tog slut och jag såg hur det kom en vuxen springande borta vid skolans parkering. Han hade sett Erik och sedan såg han mig och då blev jag alldeles kall igen. Jag tvärvände och sprang snabbt över den svarta, skrovliga tjärpappen med hjärtat som en slaghammare i bröstkorgen. Det hördes ett rop från andra sidan, jag kunde inte höra vad.
På andra sidan fanns inget bra ställe att ta sig ned på. Jag tog sikte på stuprännan och hävde mig över kanten med benen dinglande i luften och försökte få fatt om röret med benet, men det var för trångt och jag fick inget bra grepp. Det var högre på den här sidan, men det var åtminstone gräs nedanför. Till slut blev jag hängande i armarna. Jag blundade och släppte taget. En skarp, glödgad smärta sköt upp genom fötterna och smalbenen. Jag blev stående på knä ett par sekunder, och sedan började jag linka iväg mot skogen på andra sidan.

Erik bröt bägge benen och fick en ordentlig skallfraktur. Han låg på sjukhus i flera veckor. Trots detta berättade han aldrig att jag varit med, fast mannen som hittat honom envist hävdade att han sett en pojke till.
Jag förstår fortfarande inte varför Erik höll tyst. Och det blev sig i alla fall inte likt efter det, vi gled isär. Erik trodde kanske att jag blivit rädd och att jag hade lämnat honom i sticket. Lämnat honom att dö. En sådan opålitlig kompis vill han nog inte ha.

Men sanningen var värre än så. Jag hade inte lämnat Erik i pölen med blod för att jag blev rädd. Jag lämnade honom för att skydda vår koja. Det var den bästa kojan, och vi hade svurit på att inte avslöja den. När jag såg mannen komma springande över skolgården insåg jag att den aldrig skulle gå att hålla hemligt om han fick tag på mig. Så jag valde att fly. Jag lämnade Erik i pölen med blod för att bevara vår hemlighet.

Jag kan ibland få en sugande lust att åka ut till ön en kylig sommarkväll. Erik bor kvar, efter alla dessa år skulle han kanske följa med.
Jag känner på mig att allt finns kvar där uppe. Hänglåset skulle säkert fortfarande gå att lirka upp. Jag kan känna doften av orörd luft, damm och torrt, varmt trä. Se en förnimmelse av ett ljus som flackar i mörkret, ana skuggan av en pojke som sitter med näsan begravd i en Aktuell Rapport årgång 1985.

Men att återkomma som vuxen är förstås inte samma sak. Vissa saker mår bäst av att stanna i minnet. Erik skulle nog inte misstycka.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Regndropparna drar oregelbundna streck på fönsterrutan. Först tunt och försiktigt, sedan allt hårdare tills de slår vilt mot glaset.

Inomhus sitter Anders och tittar ner på gatan, med ryggen mot vardagsrummet som är helt vitmålat och möblerat enligt inredningsmagasinens strama doktrin. Han har lättat upp det linjära och strikta med en fondvägg, men det finns inga onödiga föremål, inga böcker och inga prydnadssaker förutom en stor och exklusiv glasskål som står på vardagsrumsbordet från Svenskt tenn. På väggarna hänger generiska men dyra affischer som han låtit glasa in i ramaffären på hörnet. Fjärrkontrollerna till plasman och hemmabiosystemet ligger prydligt uppradade på bordsskivan.
När han någon gång haft besök så känns rummet lite nedsolkat när de gått därifrån. Besökarna finner å sin sida ingen ro. Vardagsrummet är som en vänthall, en plats där man alltid känner en viss nervositet, som om man snart förväntas resa sig och byta plats. Det finns inget att sjunka ned i, inget att betrakta. Avsaknaden av personliga föremål gör det svårt att hitta samtalsämnen.

Anders gick aldrig gymnasiet, och högstadiebetygen var av förklarliga skäl ingenting att hurra åt. När han var tjugofyra år gammal läste han upp dem på komvux och tog en försenad gymnasieexamen med toppbetyg i alla ämnen. Han var smart, det var ingen tvekan om den saken. För sakens skull gjorde han högskoleprovet året därpå och fick 1.9 på första försöket. Då hade han redan börjat studera psykologi på Stockolms universitet och kompletterade det med spridda kurser i beteendevetenskap och filosofi. När han var tjugosju kom han in på Konstfack. Där läste han industridesign i tre år, och efter sin kandidatexamen fick han genast jobb på en i branschen hett eftertraktad designbyrå på Riddargatan i Stockholm. Hans första projekt för firman var en serie köksföremål adresserad människor som led av artros. För dem fick han pris av föreningen Svensk Form följande år, och blev omslagspojke i organisationens egen tidning.

Sett ur det perspektivet är Anders en till synes mycket lyckad person. Han bor på en fin adress i innerstaden och har gott om pengar. På gatan fem våningar ned står en silvergrå Audi, och av ungdomens problem att få tjejer syns inga spår. Han har 467 vänner på Facebook och en del av dem träffar han regelbundet på middagar, grillaftnar och fotbollskvällar framför teven. Och om några timmar kommer Tim hem från skolan, resultatet av en kort romans i tjugofemårsåldern. Ett verk han tog ordentligt ansvar för först flera år senare, när karriären redan var ett faktum.

Men just nu sitter Anders ensam i den tysta våningen och tittar ned på gatan. Det susar i elementen. En lastbil kör förbi med en  vibration som letar sig upp längs husväggen och får fönsterglaset att klirra. Han drar frånvarande med fingret över fönsterbrädan och försöker låta bli att tänka på det som varit.
Han förstår inte varför det där dykt upp just nu. Han har i princip inte tänkt på det sedan det hände. Han har aldrig varit mycket för ältande eller ånger, men plötsligt har det hela blivit något som ligger och gnager hos honom.
När hans mor dog var han förstås ledsen, men han hämtade sig ovanligt snabbt - redan efter någon månad kände Anders hur sorgens bojor lossade, och ganska snart var det som om hon aldrig funnits. Det var förstås inte normalt, och han fick gå till en psykolog som hade inrett sitt kontor på vindsvåningen i kommunalhuset. Hon satt och antecknade allt han sa med ett inåtvänt leende, och när han frågade om han fick elda i hennes sandlåda såg hon nästan salig ut. Efter några veckor slutade han gå dit på eget bevåg. Han förstod inte syftet och tyckte det var slöseri med tid. Då var han tolv år gammal.

Tre år senare hände det andra. Det som fick så stora konsekvenser, som berövade honom delar av hans ungdom och som nästan drev hans far från vettet. Det som han själv inte tänkt på ens i en sekund på nästan tjugo år - det som sorterats ned, arkiverats och glömts bort utan någon särskild tveksamhet eller ånger. Ingen på byrån skulle tro på det. Inte Anders, inte skulle väl han? Och det var heller ingen risk. Sedan dess har han bytt efternamn och är sig så olik att ingen någonsin skulle kunna känna igen honom.
Anders vet att han inte är som alla andra, att hans förmåga att glömma obehagliga saker inte är normal, och just därför blir han så handfallen när det plötsligt dyker upp ett gammalt minne som cirklar i honom som en retsam spyfluga.
Han sitter vid fönstret och försöker stänga av tankarna, försöker koncentrera sig på regndropparna, se mönster i rännilarna mot glaset. När det inte fungerar går han till gymmet och tränar så ursinnigt att det nästan svartnar för ögonen.

Senare på kvällen, med en flaska vin i kroppen, står han i dörröppningen till vardagsrummet och betraktar sin son med en ömhet han bara kan känna när han är berusad. Det regnar fortfarande, hårda slag mot fönsterblecket. Tim sitter och tittar på TV med uppdragna knän och ett allvarligt uttryck i ansiktet, med de mörka lockarna klistrade mot pannan och sina beniga händer slutna kring fjärrkontrollen. Han är så vansinnigt olik Anders själv i den åldern, att han ibland undrar om det verkligen är hans egen son. Och det är då det slår honom, som en blixt från klar himmel. Det rusar in i honom med en sådan kraft att han nästan tappar andan.

Vinets tröghet är som borttrollad. Anders springer ut i hallen, snappar åt sig nyckeln som hänger bredvid ytterdörren och tvingar sig själv att gå med lugna steg upp för trappan, allt medan pulsen slår hårt i honom. När han ska sticka nyckeln i vindsdörren märker han att handen darrar så mycket att han knappt får in den i låset.
Vindsförrådet är det dåliga samvetet, platsen han saknar kontroll över. Det är en sopstation avsedd för de minnen hans hjärna förträngt. När Anders fått upp hänglåset och öppnat kycklingnätsdörren, så står han en lång stund i halvdunklet och tittar ut över ett hav av omärkta flyttkartonger. Sedan börjar han slita i lådorna, river upp locken. Han häller ut innehållet på golvet, rafsar runt bland papper och småsaker med ett våldsam raseri. Och sedan dyker den upp, och allt blir stilla, men i hans huvud bultar hjärtat och han hör blodomloppet som en brusande fors.

Senare, i arbetsrummet, håller han skolkatalogen som om den vore en helig relik. Han vänder försiktigt blad, tvingar sig själv att granska alla de svartvita ansiktena i tur och ordning. Vilka frisyrer man hade, haha. Vilka kläder, hihi. Och sedan det oundvikliga, ansiktet som han förträngt, pojken som inte funnits på tjugo år. Det smala ansiktet med de allvarliga ögonen. Och i raden under: hans tvillingsyster Johanna, hon som flyttade med sin far till Malmö året innan. Hon med samma namn som Tims mor.

Och han går in i vardagsrummet igen, och står där och tittar på den allvarliga pojken i soffan. Och den plötsliga insikten om vem Tim är fyller honom med is, och får honom att vilja kräkas.

(Jag inser att den här texten kanske inte är så begriplig om man inte först läst texterna om Jonathan - 1, 2, 3)

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jag glider ned på Mattias barstol eftersom jag är nyfiken på det här stället…

- Skriv vad du vill, sa Mattias. Men jag som har ett (visserligen extremt gammalt) svart bälte i barhäng vill först reka lite. Vad är det här för bar egentligen? Vilka samtal vill jag kasta mig in i och vilka vill jag själv dra igång? Måste man skriva ordet “gråtrunka” för att få vara med?

Det blir en vemodig historia, för den här veckan har Olga, Hedda och Ursula fått mig att tänka med vemod på Erik. Men det verkar okej i den här baren. I taggmolnet är det bara ”Stockholm”, ”öl” och ”barstol” som är större än ”vemod”

Olga var ihop med Erik i mitten av nittiotalet. Erik är fastfrusen i den tiden, evigt 28 år, trots att vi andra nu är i den yngre medelåldern. Genom att lämna oss i sådan sorg och förvirring är han inte längre Erik, utan Erik-som-dog. För mig i alla fall, hur det är med resten av gänget är jag osäker på.

Olga och jag ses alltför sällan, men i lördags var vi på ett terapeutiskt krogbesök. Vi har många gemensamma dagar och nätter, resor och drömmar bakom oss, för att inte tala om allt som pågår här och nu. Det var därför länge sen vi pratade om Erik, men i lördags gjorde vi det, undrade vem han hade varit idag om allt hade gått på ett annat sätt.

Sen fick jag ett oväntat mejl från Hedda. Hon är en vital 75-åring med Beatles-frisyr och dansk brytning. Dessutom är hon Eriks mamma. När Erik dog var det hos Hedda vi grät, skrattade, drack mängder med rödvin och försökte förstå det ofattbara. Det var Olga, Hedda, jag och ett tiotal andra. Bland dem den man som jag har delat mitt liv med sen dess.

När Hedda hörde av sig i måndags och bjöd Eriks vänners fruar (varav många aldrig träffat vare sig Erik eller Hedda) på middag, dök tankarna på Erik upp igen. Förstås. Jag tackade med glädje ja.

Senare samma dag hittade Ursula K. LeGuins böcker om Övärlden till mig på Karlaplans bibliotek, där jag letade efter något helt annat. De tre första delarna i serien läste jag när jag var tretton, en ålder då magiker och drakar fick min fantasi att krusa sig av välbehag. Del fyra sträckläste jag en natt som tjugoåring, hos en kille som bodde på Knivsöder och bjöd på Bloody Mary. Killen minns jag inte mycket av, men boken minns jag väl. Förhoppningsvis säger det mer om mig än om honom.

Jag visste inte att det fanns en fortsättning på berättelsen förrän nu. Efter många år har jag alltså återkommit till en värld som en gång berörde mig så starkt. Jag läser och läser. En man i boken drömmer farliga drömmar där de döda vill befrias från sitt oföränderliga dödsrike och återfödas. Och det är nog mest därför jag tänker på Erik.

En natt strax innan begravningen hade Olga nämligen en tydlig dröm där Erik bad henne att inte vara så ledsen. Döden är inte slutet.
- Jag får inte berätta den här hemligheten, viskade han. Men jag skiter i de reglerna nu, du behöver höra det här!

Han sa att många strävsamma människor återföds som arbetskor och får slita i nästa liv precis som innan, men att han skulle få segla, precis som han hade älskat att göra när han levde.

I drömmen stod de vid en öde strand, sen gick Erik ut på en slags pir. Och framför Olgas ögon förvandlades han till en lite rufsig mås, cirklade några varv kring henne och seglade bort på en byig vind.

Både Olga och jag har svårt för allt som doftar det minsta New Age. Men med fötterna på jorden och hjärtat fullt av sorg var det bara att tacka och ta emot för den tröst drömmen gav, oavsett om tacket ska riktas till Olgas undermedvetna eller till att Erik lyckades trotsa dödens hemlighetsmakeri när han väl insett hur mycket vi saknade honom.

Jag hoppas att Erik fortfarande seglar med god vind, och att det blir en trevlig middag hos Hedda för oss som inte tänker segla på länge än.

Av: Anne O’Nym

Vi är hela tiden omgivna av olika dofter, men med våra pollensvullna näsor är det förstås svårt att känna något av dem. Jag luktar mandel, har jag fått höra. Ständigt i sällskap med min egen doft, för det mesta dold bakom ett batteri av fabricerade lukter, är jag förstås döv för den själv. Men utan rakvatten finns den tydligen där, i nacken och bakom örat.

Synd att förfallet kommer så snabbt utan artificiella hjälpmedel. Munnen blir en kloak efter några timmars sömn. En dag på stan med glömd deodorant och folk tittar snett. Visserligen diskret i ögonvrån, men näsorna rynkas likväl, högfärdigt och omedvetet.

I trettonårsåldern delade jag ut reklam för att tjäna pengar. Det var uselt betalt även med dåtidens mått, men så mycket andra jobb fanns inte att tillgå. Jag och en handfull andra småkillar kördes runt i förorten i en svart van av en fetlagd man som hette Ebbe. Denna man var ytterst suspekt, ryktet gjorde gällande att han var bög (det här var på den tiden ordet pedofil inte existerade, utan män som drogs till småpojkar var rätt och slätt bara äckliga bögar), och att man skulle passa sig för att bli kvar i bilen ensam med honom. För att få plats med så mycket folk som möjligt hade Ebbe plockat ut alla säten, så att bussen invändigt förutom framsätet bara var ett skal. Jag minns fortfarande lukten där bak. Inpyrd cigarettrök och pojksvett.

Trapphusen hade sin speciella sammansättning. Alla luktade olika, trots att det ständigt var samma beståndsdelar: sopor, matos och rök. Och de signalerade alltid samma sak: du är inte hemma här, du hör inte hit.

En gång hamnade jag ändå ensam med Ebbe i bilen. Resten av pojkarna var avsläppta på olika platser, för att springa upp och ned i trapphus och sedan bli upplockade lite senare. Han stannade till och vi väntade på något.
Jag satt i framsätet. Det var ett säte till mellan oss. Jag tryckte mig mot dörren, beredd att hoppa ut. Ebbe pratade med mig på sin sävliga skånska, jag minns inte vad han sa. Han satt med sina håriga händer på ratten och tittade ut i regnet, men gav mig hela tiden snabba sidoblickar i ögonvrån. Runt handleden hade han en tjock guldlänk.

Rovdjur kan lukta till sig rädsla, kroppen utsöndrar kanske någonting, en odör av osäkerhet, en stank som triggar predatorns instinkt. Jag var liten och smal på den tiden. En lättare kopia av idag. Mörkt hår och allvarliga ögon, redan då en antydan till rynka i pannan. Jag ansträngde mig för att inte verka rädd, men jag fick ett oroligt tryck i magen och handsvetten flödade.

Plötsligt rycktes bakdörren upp. En av de andra killarna var tillbaka. Han slog ingen dörren bakom sig, ruggig av regnet och mån om att snabbt komma in i värmen. Ebbe svor till. Jag andandes ut så lättat att jag är säker på att det hördes.

Flera år senare fick jag höra att Ebbe blivit åtalad för våldtäkt på en pojke. Brottet begicks just där, i den förbannade bilen. Killen var bara tolv år gammal. Vad för doftminnen det gav upphov till vill jag helst inte veta.

När jag var liten ägnade vi somrarna på landet. Det första jag gjorde när vi kom hem var alltid att först inspektera trädgården, som när den lämnats ensam snabbt blivit till en vildvuxen djungel. Hallonbuskarnas fordom räta rader spretade åt alla håll, och på grenarna hängde klasar av mörkröda övermogna bär. Tillsammans med rabarber, äpplen, jordgubbar och körsbär - alltsammans uppdrivet ur myllan av min mor - bildades en söt och tung doft som jag girigt sög i mig innan plundringen började.
Huset hade också en lukt. Den hade förstås funnits där hela tiden, men bara när jag varit borta en tid kunde jag känna den. Villan hade ju varit tömd på människor halva sommaren, bara en och annan fluga hade stört luftens instängda sammansättning. Det som kändes i näsan var alltså bostadens unika signatur: damm, tvättmedel, hund, fukt, mammas Rive Gauche och pappas Old Spice.
Kombinationen blev till en parfym som stavades trygghet och lugn. Hemma hos mina kompisar var lukten annorlunda sammansatt. Andra sorters sköljmedel, annat matos som satt sig i väggarna. Det var inte en otäck lukt, men ändå föremål för ett litet hugg i magtrakten, en oro som sa “inte hemma”.

Till skillnad från andra minnen som bleknar med tiden är doftminnen sekundsnabba. De agerar på ett annat plan, tar inte omvägen förbi några oväsentligheter, behöver inte vecklas ut genom andra associationer. Nej, doftminnen verkar ha en direktlinje till hjärnan. De går rakt på sak, hittar rätt arkivskåp på en gång. Och de verkar ha tillgång till alla känslosträngar. Omedelbart försätts man i samma tillstånd som när minnet en gång utspelades. På gott och ont.
Cigarettrök och svett är Ebbes bil. Sopor och matos - alla trappor jag nötte under den där hösten. En fransk tvål och jag är i bästa kompisens sovrum med ett dunkelt minne av att hans pappa står asberusad och hamrar på den låsta sovrumsdörren. Flingsalt luktar som landet, fuktigt och unket. Nyklippt gräs ger mig en obestämd lyckokänsla.

Vad som tyvärr är gemensamt för alla doftminnen är tomheten de lämnar efter sig. För ett par sekunder är man uppfylld av nostalgins sprudlande klang, men när det är över blir det så smärtsamt uppenbart att det som just utspelat sig hör till en annan, onåbar tid.
Som det där stråket av parfym, som är du som spenderade dina sommardagar med mig. En lycklig tid som aldrig kommer igen, plötsligt lika avlägset som ett solblekt fotografi. Det är en doft som sätter någonting i gungning, som sprider en varm vibration i bröstkorgen och får mitt hjärta att picka som en orolig sparv. Men efteråt är allt som finns kvar en vemodig känsla av att någonting gått förlorat.

Det är nog tur att det inte går att konservera dofter. Jag är rädd att jag skulle bli besatt. Jag skulle sitta i min ensamhet med ett förråd av burkar och sniffa mig iväg på minnenas snåriga stigar. Och det som man får för mycket av blir ju till slut vardag. Bättre då att ibland bara svepas iväg av en opåkallad doft, och att försöka acceptera att svunnen tid inte kommer igen.

Mitt vindskontor är ett öppet sår. Det har fungerat som en avstjälpningsplats för gammalt skräp sedan jag flyttade in i min lägenhet för snart femton år sedan. Jag är ju egentligen en ordningsam person, på gränsen till pedant, och därför har den här röran varit orsak till en i bakgrunden ständigt närvarade och molande huvudvärk. Så slutligen gick jag en dag upp på vinden, öppnade det billiga och skenbart robusta hänglåset (inköpt med en vag plan att en dag bli bestulen på allt och på så vis få problemet ur världen), och klev in med avsikten att röja upp i eländet.

Jag möttes av doften av damm och synen av kaos.

På ena väggen hängde ett gammalt rödgulmålat flygplan i balsaträ. Jag fick det av farsan när jag var tio. Det var bestyckat med en metanolmotor och tanken var att när man fått upp det i luften skulle styra det med tunna stållinor. Detta var på den tiden alla småkillar drömde om radiostyrda flygplan och helikoptrar, men då var det högteknologi och fruktansvärt dyrt. Det här flygplanet måste ha varit något slags substitut för mindre bemedlade familjer.
Flygplanet sattes i allafall ihop, det målades under några sena kvällar i pappas snickarrum, motorn skruvades fast, startbatteriet gick sönder, något nytt batteri hittades aldrig och planet hängdes slutligen upp i taket som ett sorgligt monument över ett misslyckande.

Det bar emot att kasta det där planet, det kanske fortfarande finns batterier i någon entusiastaffär. Det fick således hänga kvar.

På andra väggen hängde farfars gamla ljusgrå Tensonjacka. Den såg väldigt liten ut.
Jag och farfar var kompisar. Det blev vi efter att han under ett meningsutbyte tappade fattningen och gjorde mig illa när jag var sex år gammal. Jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände, och det låter förmodligen värre än det var. Men jag minns att jag sprang upp på husets övervåning, att jag chockad låg och grät på sängen, och att farfar efter en stund kom upp och knackade på dörren. Han satte sig på sängkanten, la en varm hand på min rygg och bad om förlåtelse. Sedan pratade vi en lång stund. Där och då bestämde vi att vi alltid skulle vara kompisar. När vi träffades skakade vi hand och sa “Hej, gamle kompis”, och genom den där händelsen, som förmodligen båda tyckte kändes lika otäck, slöts ett speciellt band mellan oss.
Farfar var civilingenjör och gjorde sig en förmögenhet på makadam, vill säga krossad sten. Han började röka när han var 13 år, och större delen av sitt liv rökte han två paket cigaretter om dagen. Jag minns att jag lekte med tomma Bondpaket som jag hittade i papperskorgen i hans rum.
Farfar slutade röka när han var 84. Ett år senare fick han lungcancer. Förloppet gick snabbt. Jag fick ärva hans frimärkssamling, och en summa pengar som i slutändan betalade min lägenhet. Begravningen ägde rum i Karlskogas träkyrka. På orgeln spelades Gammal fäbodpsalm av Oskar Lindberg, och jag grät hejdlöst.

Jackan fick hänga kvar på sin spik.

På en hylla brevid jackan låg min studentmössa. Jag hoppade av gymnasiet två gånger innan jag fick tillräckligt med ro för att avsluta plugget på gängse vis. Mellan djupsinnigt läsande i biblioteket och cafébesök på skoltid fick jag till slut lite tid över för studier. Jag gick ut med streck i gymnastik men med femma i svenska. Jag tror aldrig jag haft någon tanke på en karriär inom sporten.
I mössans blågula foder fanns det sedvanliga klottret från klasskompisar. Alla bortglömda utom en. Ninelle. En snygg mörkhyad tjej som av någon obegriplig anledning fattat tycke för mig. Jag - blek och tanig, svartklädd iförd kängor och en frisyr som idag skulle betecknas som på gränsen till dråplig. “Vi kan väl höras?”, skrev Ninelle och avslutade med sitt telefonnummer. Jag vågade aldrig ringa.

Mössan fick ligga kvar den med.

Så där höll det på. Varje pryl jag plockade upp vecklade ut sin egen historia. Och varje historia verkade på något vis värd att bevara. Jag stod där på vinden och såg ut över det som kunde betecknas som hållpunkter av det liv jag levt de senaste tjugofem åren. Jag var där för att röja upp, för att dämpa min ångest över saker som inte ligger sorterade i likadana kartonger med prydliga etiketter. Istället fastnade jag i minnen. Det är ju ganska lätt hänt i en miljö där gamla ting förvaras för sakens skull.
Någon upprensning blev det alltså inte. Det verkar ligga i släkten att samla på gammalt jox. Sakerna kommer följa mig genom livet, och får bli till besvär för nästa generation. Något ska man ju lämna efter sig.

En höstdag i början av sjuttiotalet fiskade man upp liket av en ung kvinna i en vik vid ett sandtag. Det var kallt i vattnet och hon hade inte legat särskilt länge, hon såg i stort sett ut som när hon levt. Ögonen var slutna, det syntes inga spår av dödskamp. Ett fridfullt uttryck vilade över anletsdragen. Så sades det iallafall.

Hon hade bara en tunn sommarklänning på. Inga skor och inga smycken förutom ett armband av röd plast. Håret var långt och mörkt, och man kan tänka att det böljade kring henne som vajande sjögräs i vattnet. Armarna utsträckta åt sidorna, som en jesusgestalt av kvinnokön.

Det avskrevs som självmord, även om klädseln var en smula besynnerlig för årstiden. Men vem var det som saknades? Ryktet började gå, och så småningom kom flickans namn fram.
Hon blev bara sexton år gammal. Skulle gått i första ring på ett gymnasium i stan, men kom aldrig till uppropet.

Ingen hade egentligen någon riktigt skarp bild av vem hon varit, men de minnen som trots allt fanns där blev plötsligt omgivna med ett speciellt skimmer.
Man mindes skolavslutningen i nian, spänningen i luften. Rektorns tal i aulan. Tisslet och tasslet i bänkraderna. Och sedan, på skolhustrappan, den blomstertid nu kommer. Den berusande känslan av att det äntligen tar fart. Friheten, plötsligt där inom räckhåll!
Hur hon log och kramade om sina klasskamrater som alla andra. Skrattande när de lämnade skolhuset för sista gången och sprang mot föräldrar och otåliga småsyskon som stod i solen med svetten rinnande under finkläderna.

Det finns till och med ett fotografi. Ett enda fångat ögonblick. Och där står hon, på tredje raden bland ljusa klänningar. Det som bara är minnen materialiserar sig plötsligt, rasterpunkterna bildar en helhet. Egentligen alls inget märkvärdigt. Bara en flicka med ett svagt leende och en blick åt ett annat håll.

Det spekulerades förstås i vad hon tittade på, möjligtvis i ett försök att mystifiera omständigheterna. Och det kanske behövdes för att hålla diskussionen borta från en mer smärtsam punkt: ingen kunde återge ett enda samtal, inte ett enda personligt möte. Hon var inte utstött, inte mobbad, men ändå ständigt i periferin. Självvalt eller ej hade hon passerat genom högstadiet som en skugga.

Och sedan kom den ljuva sommaren, med sin klorofyll och sina regnfyllda nätter.

Någon sade sig ha sett henne i affären, någon på cykel. En annan berättade om en tyst nick under en promenad i skogen vid badplatsen. Det kunde vara sant, eller bara påhitt från folk som trodde sig minnas eller ville minnas för en kort stund i rampljuset. Men vad alla dessa minnen hade gemensamt var att hon alltid var ensam, aldrig sade något, alltid passerade på avstånd. Ogripbar och genomskinlig, som om hon redan befann sig på en annan plats. Man fantiserade om ett inåtvänt leende som kanske aldrig funnits, som om hon bar på en hemlighet.
Vad som förvånar är att ingen smutsig byk drogs fram. Inga snaskiga detaljer, inga råa skämt. Flickans död möttes med stillsamt grubbel, med en förvirring och en sorg som drog genom bygden som en sval vårvind.

Jag var inte född när det hände. Jag har inga egna minnen, bara sådana jag hört berättas. De har med tiden blivit mina. Och folk minns fortfarande, kan fylla på luckorna. På en liten ort lever små händelser kvar, växer med tiden, broderas ut. Vårdas och nöts.

Delar av sandtaget är idag bebyggt, men platsen där man fiskade upp flickan är för otillgänglig för att vara värd att projektera. För kuperad, snårig, sank. Ett kort stycke bort tornar en sandvall upp sig, och ungefär mitt på växer en plätt ljung i sanden. Det råder ingen tvekan om formen: ljungen bildar ett hjärta. Legenden säger att det dök upp efter flickans död.
Vid vallens fot finns en sänka med små förvridna träd. Det är en bortglömd del av sandtaget. Marken är flack och stenig. Man går lätt förbi, med blicken fäst på det märkliga gröna hjärtat. Men tittar man närmare på de mossbelupna stenarna ser man att de inte ligger där av en slump. De bildar mönster, namn och årtal. Skrifter till minne för någon som ingen egentligen kände.

Den hemliga minneslunden har än så länge fått vara i fred från grävskopor och de massproducerade monteringsfärdiga trähus som förökar sig med ljusets hastighet i villaförorternas grönska. Stenarna sjunker för varje år längre ned i myllan, kamoufleras av mossa och sly.

En flicka som ingen kände dog i ensamhet, sina skäl tog hon med sig i den stora natten. Man tycker att en sådan sak borde blekna med åren, glömmas bort. Men hon har blivit en sakral ande som i evighet vandrar tyst i strändernas dimma, ren och oskuldsfull, fri från synd.
Och fortfarande lägger besökarna sina stenar i sanden.