Hon är borta nu - vår lilla Misserabel. Två män kom och hämtade henne och bar ner henne några trappor i samma hus. Vi lade ut henne på Blocket och fick inte mindre än tjugo svar. Den där katten sålde sig själv. Bilderna gjorde jobbet. Jag tror det knöt an till något hos folk när de såg henne och såg namnet. Sentimentalitet ska aldrig underskattas. Det är inte utan att man saknar den där svarta lilla saken som lekte ute i hallen och alltid sprang och gömde sig under badkaret när jag kom för nära. Trots att hon är en väldigt feg katt så bet, klöste eller fräste hon aldrig. Hur rädd hon än var. Och om hon var så där lagom skraj för mig så var hon totalt livrädd för främlingar. När de kom för att titta på henne gömde hon sig bakom kylen och vägrade komma fram. När jag sträckte in min arm efter henne, fick tag om henne och lyfte ut henne så kunde jag känna hennes lilla hjärta dunka av rädsla mot min handflata och klorna var utspända, men aldrig att hon ens gjorde en antydan till att rivas. Jag ska inte säga att hon är en klok katt (kloka katter pissar inte i nya soffor) men hon är en katt som vill väl och som världen förmodligen varit väldigt hård mot innan hon stormade in vår lägenhet för över tre veckor sedan och gömde sig bakom datorn. ”Vi såg lapparna i trapphuset och när vi sedan såg katten på blocket så förstod vi direkt att det rörde sig om samma katt”, sa våra grannar innan de bar iväg med henne. Nåja. Ett längre inlägg kommer till helgen. Jag jobbar natt på redaktionen den här veckan och min plan att sätta mig och skriva när jag kom hem halv sju i morse gick ju totalt år helvete. Så klart. Men ett kattinlägg är ju också ett inlägg.

2 Kommentarer