Jag har ju tidigare lovat att jag skulle omvärdera Obamas presidentskap den dagen han lyckades driva igenom sjukvårdsreformen. Så här är vi nu, killen har lyckats och det är förstås inget annat än en utomordentligt historisk händelse för det stora och märkliga landet i väster. Obama har lyckats där många före honom misslyckats, och hyllningar är på sin plats. 

Visserligen har han inte förmått fånga in alla människor som idag står utanför systemet, på sedvanligt amerikanskt manér vill man liksom ändå inte ta hela det sociala ansvaret. Och visserligen finns det också experter som hävdar att reformen är urvattnad efter att ha gått igenom ett antal remissinstanser, men jag väljer att tro på den linjen som säger att detta är första steget, och att första steget måste vara en aning kortare än vi hade önskat för att detta överhuvudtaget skulle gå igenom representanthuset omröstning. Någon sa något om en oljetanker som måste vändas, och det gör man inte med en enkel handbromsvändning. 

För oss medborgare i övriga västvärlden, och kanske framför allt för oss svenskar, framstår det republikanska motståndet som obegripligt och snudd på löjligt. USA är det enda landet i västvärlden som inte har ett sjukvårdssystem som täcker in hela befolkningen. Dessutom är USA:s försäkringssystem väldigt dyrt, det kostar sexton procent av BNP, och för dessa astronomiska summor får man alltså ett sjukvårdssystem som lämnar drygt femtio miljoner medborgare ute i kylan. Detta tycker republikanerna inte bara är okej utan även värt att kämpa för med näbbar och klor. 

När man försöker hitta de republikanska motargumenten så stöter man enbart på ideologiska fastlåsningar med religiösa undertoner. Federala medel ska inte gå till ditten och datten, staten ska inte lägga sig i, den fria konkurrensen är helig och demoner har tydligen släppts fria. Att detta system är och alltid har varit otroligt lukrativt för försäkringsbolag och ren skit för medborgarna är inget som biter på republikaner. Precis som man tycker det är okej att göra business på krig och elände i andra delar av världen så kapitaliserar man utan att blinka även på den egna befolkningens välstånd och hälsa. Det är ju åtminstone konsekvent, det får man ge dem. Men att applicera ett moraliskt-pragmatiskt resonemang på sjukvårdsfrågan verkar för en republikan vara lika främmande som för en kristen att vända sig mot Mecka. 

Här i Sverige har vi som bekant haft en omvänd debatt, där den vid makten (nästan) ständigt närvarande socialdemokratin har hängt upp sig på sina ideologier för att försvara den skattefinansierade sjukvården och hålla de privata försäkringsbolagen borta. Precis som republikanerna fast tvärtom alltså, och snudd på lika dumt. Man försvarar sina idéer med att måla upp ett förväntat men ännu icke realiserat hot. Republikanerna tycks tro att landet kommer att tas över av kommunister om sjukvården reformeras, medan sossarna genom alla år har målat upp det andra spöket: kapitalismens hjärtlösa och profithungriga själ som går över döda mormödrar för att nå sitt mål. Letar man efter substans i dessa båda lägers argument så letar man förgäves. 

När det handlar om en så pass viktig fråga som sjukvård är jag av den fasta övertygelsen att pragmatik får gå före ideologi. Det som fungerar bäst måste vi satsa på, och det hela är faktiskt egentligen inte speciellt svårt. Se till att så många människor som möjligt får så god vård som möjligt, och det får förstås gärna vara kostnadseffektivt men sätt för allt i världen inte ekonomerna på att ta fram lösningen för då lär spetälskan sätta ny rot i Sverige inom kort. 

Och den som har tagit ledningen i den svenska sjukvårdsdebatten på senare år är faktiskt ingen annan än rikets andra dam, tillika sjukvårdslandstingråd i Stockholms läns landsting - Filippa Reinfeldt. När hon härom året gick ut och förkunnade att en god och ansvarstagande landstingspolitiker ser förbi ägandefrågan och fokuserar på att lösa problemen med alla till buds stående medel så klev hon för ett kort ögonblick in i den roll som jag vill att socialdemokratin ska axla. Den roll som inser att viktiga frågor kräver en tankeverksamhet som inte får sättas i ideologiska tvångströjor, den roll som tar ett par kliv upp och intar helikopterperspektivet. 

Man kan mot bakgrund av detta påstå att Filippa Reinfeldt är den svenska politiker som just nu befinner sig längst ifrån den dumme och inkrökte republikanen, även om det ännu så länge mest handlar om retoriska grepp och inte så mycket konkreta beslut (men vad utom det handlar en valkampanj om?). Och med endast ett halvår kvar till riksdagsvalet måste jag erkänna att jag hade sovit jäkligt mycket lugnare om det istället var Mona Sahlin som utgjorde den motpolen, men tyvärr letar jag fortfarande förgäves efter det nya och lite mer fritänkande budskapet från det hållet. Obama kan faktiskt indirekt vinna valet åt borgarna i höst, eftersom borgarna och framför allt makarna Reinfeldt är de som utan att ljuga allt för mycket kan dra fördel av Obamas retoriska snille. Och att ta rygg på det framgångståget kan aldrig vara fel. Så det här kan vara ditt sista wake up call Mona, ring mig nu för fan så vi får snacka igenom bitarna.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu