Det tog inte lång tid. Från att vara någonting som jag passerade på vägen hem från jobbet och besökte en gång i veckan har det återigen blivit normen för en kväll. Jag talar om barerna alltså. Under åren i en relation besöktes de på nåder. Nu har gottepåsen öppnats på vid gavel igen och jag sticker ner hela handen. Det är märkligt hur det kan vara provocerande för en del. Det handlar inte om att sitta och dricka sig full kväll efter kväll, det handlar om att hänga med sina vänner i en miljö där man känner sig hemma och trivs. En del väljer teven, andra väljer barerna. Svårare än så är det inte. Och i mitt kvarter blir du synnerligen bortskämd. Det finns fem-sex bra barer inom några minuter från porten och i princip varje kväll i veckan kan du gå ut och se ett band utan att behöva lägga en spänn i inträdde. Nu är det förvisso inte i första hand musiken som lockar mig utan hänget och den lösa gemenskapen som finns bland barnötarna i området mellan Skånegatan och Folkkungagatan – allt från en kort nick till personer du aldrig talat med men sett i många år till handslag och kramar med dem du håller närmare. Går du ut på de här barerna mer än en gång i veckan och på vardagar så känner vi till varandra. Vi kanske inte är bekanta eller ens har bytt ett ord, men jag känner igen dig och du känner igen mig. Annars är du ingen stammis. Annars är du en turist som stannat till på ett hak som är i ropet några månader för att sedan dra vidare till nästa vid Hornstull eller Götgatsbacken. I går kväll avbröt jag skrivandet för att släntra ner till Nada en stund. Ett band jag aldrig lyssnat på eller ens hört talas om stod uppträngda vid fönstret och Sandra Bergman satt vid baren. Precis som det ska vara. Jag fick den där kramen som jag verkligen behövde just då och Hannes hällde upp en öl. - Det har hänt alldeles för lite i barlivet senaste åren. Allt är egentligen exakt som det var för två år sedan, sa Sandra med en suck. Precis, tänkte jag. Det känns underbart att komma hem.

7 Kommentarer

Tack alla som kom förbi och festade med oss på ett tokfullt Nada och ett extra tack till vår gäst bakom cd-snurran, Quetzala Blanco. Det var en grymt rolig kväll och fler blir det.

Skriv kommentar

Miserabla omständigheter och ostadigt kynne har lett till att det som var tänkt att publiceras i dag inte är moget. Onsdagskvällen blev lite rörig (men munter) - Nada fyllde fem år och sambon hade huvudvärk. Allt slutade lyckligt efter gratis öl, dramatik och förstående pojkvän. Hela torsdagen försökte jag pressa fram något nytt att skriva i om. CNN brusade i bakgrunden medan jag stekte idéer. (Barack Obama har helt klart the momentum - hade han varit arier hade valet ansetts avgjort. Men det är något som ligger och puttrar under ytan. Att presidenten i teveserien »24« är svart funkar för Joe Sixpack och Sarah Palin - realitet är en annan bollpark. Är jag överdrivet fördomsfull? Kanske. Kunde en högerreligös cowboy bli president så kan a nigger with a library card bli det också. Låt oss hoppas det.) Vid halv fem på eftermiddagen gav jag upp. Då hade tio idéer stekts. 1. Finland – Med utgångspunkt i skolskjutningar och machokultur letade jag efter svar i den finska krönikan (som är både blodig och grym). Det finska folket har härdats granithårt genom flera generationers plågor. Spåren från slaveri, ockupation och kamp syns än i dag. Kanske finns svaren i skrönora om Urho Kekkonens röda marionettjärnhand, eller i Lasse Viréns sisuvärldsrekord på 10 000 meter vid München-OS, eller i de inavlade delstater i USA som Finland delvis liknar. Matti Nykänen känns som en ledtråd. Aki Kaurismäki likaså. 22 PP! Karilouto, Hietanen, Lehto, Lahtinen och Rokka ger fortfarande osäkra poikar falloskomplex? (För grumlig idé.) 2. Varför är alla grabbar över 25 år från Oskarshamn flitskalliga? - Beror det på kärnkraftverket eller är det tristessen? (En dag ska jag reda ut den frågan.) 3. AA Gill – En sprudlande kärleksförklaring till världens mest läsvärda journalist (för tillfället). Han tycker att Barack Obama är kusligt lik Dr Spock, är dyslektiker och hatar ansiktsbehåring. (Mådde som en instängd hund och hade ingen som helst lust att skriva sprudlande.) 4. Hade Karl Marx rätt? – En fascinerande diskussion håller på att uppstå i kölvattnet av finanskrisen. Grovt förenklat; Var vi för kvicka att klandra socialismen? Kommer marknaden – som drivit fram den socialistiska omdaningen inom bankväsendet – driva fram fler socialistiska reformer? Tänk om marknaden ”säger” att planekonomi är prima? (Skrev en ganska hyfsad inledning men sedan blev det Jörgen Brink.) 5. Per Nuders bidrag till litteraturen är lika betydelsefullt som Hulk Hogans bidrag är till brottningen – Bara lilla jag som försöker skämta. (Höhö...) 6. Världens fem bästa seriealbum – En given livlina. Verken är lästa och hemläxan gjord. Listor är alltid efterfrågade. Lika bra att skriva komprimerat om de här böckerna – gemene man ser ändå inte storheten. »Maus« av Art Spiegelman, »Peepshow« av Joe Matt, »Persapolis« av Marjane Satrapi, »Palestine« av Joe Sacco och »Pyonyang« av Guy Delisle. (Kom på att jag tänker skriva långt och sprudlande om dem i framtiden.) 7. Vid bardisken 1 – Om läget i Liberia. (Nada) -Fan Liberia alltså. Sicken sörja. -Wikipediat? -Det har jag. Det var ju en del folk i USA som fick dåligt samvete före andra angående slaveriet. Så de befriade lite slavar och fixade en bit land åt dem i Afrika i början på 1800-talet. Det första ”återvändarna” gjorde när det kom ”hem” till Liberia var att förslava ursprungsinvånarna och leka godsägare med peruker, frack, handskar och skit. ”Återvändarna” införde apartheid också – fast mellan svarta återvändare (tio procent) och svart ursprungsbefolkning (90 procent). Det var förbjudet att hänga med andra gänget. Så där körde de på i nästan i hundra år innan fornhistoriska FN Nationernas förbund intervenerade. -Vad betyder intervenerade? -Typ att de gick in och styrde upp läget för stunden. Klämde bollarna på några rikisar, lovade fett åt några gröngölingar… Intervenerade typ. -Lugnade det ner sig sen? -Nej för fan. Bara slaveriet avskaffades. ”Återvändarna” styrde landet med en enpartistat, politbyrå och grejer ända tills 80-talet. -Vad hände sen? -Det blev kuppdags, en snubbe som hette Doe sökte upp presidenten och hackade honom småbitar med sin machete. Does gäng hackade ihjäl nästan hela ministrarstaben. En riktig storstädning. -Vilka gangstas! -Doe var tydligen riktigt outbildad och korkad och kunde bara styra med vapen i hand. När han statuerade exempel mot upprorsmakare åt han upp deras hjärtan efter att han hackat dem med sin machete. På rikitgt! Men Doe var inte paranoid nog och slöade till vilket straffade sig ett par år senare. En tidigare lojal polare torterade honom till döds youtubestyle. Skiten finns på video. -Och sen då? -Inbördeskrig, barnsoldater, du vet han galningen i Nicholas Cage-rullen styrde ett tag. -Coolt! Styr han fortfarande? -Han styr inte längre, men ska väl beundras eftersom han lyckades undvika att machetehackas när han torska makten. -Och nu då? -Det är jävligt spänt, åttio procent av befolkningen räknas som mycket fattig, inbördeskriget kan återupptas när som helst, aids, många är på flykt, folk är hungriga. (Afrikansk historia är det nya svarta för alla Andra världskrigetnördar. Boken »Mississippi in Africa« av Alan Huffman rekommenderas till alla som vill fördjupa sig i Liberias historia.) 8. Är J-O pingisens Bukowski eller är det Bukowski som är litteraturens J-O? – Frågeställning. (Det kan man fundera på om man har tid och fantasi.) 9. Bokhora – Kolla in den här bloggen. (Gör det! Den är ambitiös.) 10. Vid bardisken 2 – Om livet som blivande pappa. (Smaka) -Hur är det med Anna nu inför födseln? -Hon är helt hysterisk, skäller, skriker, gråter och hetsäter. -Åh fan, hur känns det för dig? -Jag är inte direkt nyknullad. -Välkommen till runka i duschenklubben! (Givetvis hade gått att skriva något vitsigt och modernt med dessa två grabbars konversation som grund eller ingress. Givetvis…)

3 Kommentarer