1. Tift Merritt, 27 maj, Nalen 2008-05-27 - Tift Merritt @ Nalen. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO Tift Merritt är en skönsjungande singer/songwriter från amerikanska södern och låter som en sådan. Klart inspirerad av artister som Emmylou Harris, Bob Dylan, Ryan Adams, Joni Mitchell med flera. Det är country, alt-country, americana och folkrock. Hennes texter är små eftertänksamma berättelser som passar hennes kristallklara vackra stämma. Tift Merritt bjuder på en fullkomligt fantastisk afton där hon står ensam på scenen i skenet av stora stearinljus. Det är underbart att få höra bland annat Virginia, No One Can Warn You, Another Country och Broken i en sådan intim stämning som det är på Nalen. Det är till min stora förtjusning en helt akustisk konsert. Bara Tift  med gitarr, orgel och munspel. Stundtals sjunger hon också utan mikrofon. Munspelet har hon köpt på söder tidigare under dan. Hon har även ätit glass vid Nytorget. Hoppas hon verkligen tycker om Stockholm så mycket som hon vill ge intryck av så att hon kommer tillbaka flera gånger.  När det är dags för extranummer tar Tift sitt vinglas och går ut till flygeln i korridoren och bjuder alla att följa med. Det blir trångt när folk klänger runt Tift. Jag har tur. Jag hamnar precis bredvid henne, på knä intill pianopallen. Jag blir helt hänförd och det känns som jag och Tift förflyttat oss till hennes vardagsrum i North Carolina. Tift Merritt spelar på flygeln och sjunger för mig, bara för mig, och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut. 2. Steve Earle, 3 juni, Cirkus 2008-06-03 - Steve Earle @ Cirkus. FOTO: Jesper Frisk/ROCKFOTO Jag är förvånad över att Cirkus inte är utsålt när Steve Earle spelar. Steve Earle har spelat på Cirkus flera gånger förrut. Både med rockband och med bluegrassband. Nu är han utan band. I stället har han med sig en dj, Neil McDonald. Steve Earle har lämnat vissa delar av sitt gamla liv bakom sig, han har förnyat sig, han har flyttat från Nashville till New York och han är nykter och drogfri. På senaste skivan Washington Square Serenade har han lagt till elektroniska beats. Det är oväntat och vågat men om det är bra kan diskuteras. Det digitala tar dock aldrig överhanden utan finns bara där i bakgrunden och låtarna är så starka i sig själva att det inte stör. Men på scen kan det tyckas lite löjligt när Steve ger dj:n knytnäven och säger ”kick it”. Steve spelar dock de flesta låtarna ensam. Han hamrar på gitarr, banjo, bouzouki, mandolin och munspel. Så gör han sig bäst, den 53 åriga folkrocksångaren. Eller kanske gör han sig bäst tillsammans med sin countrysjungande fru, Allison Moorer, som kommer in och gör några fina duetter tillsammans med sin 17 år äldre make. Det spelas självfallet många låtar från nya albumet men de gamla klassikerna får också plats. Vi får höra bland annat Someday, Billy Austin och Copperhead Road.  Allison Moorer agerar även förband. Innan den här kvällen hade jag aldrig hört henne. Jag faller direkt för Allisons vackra röst. Det är sällan jag upptäcker någon helt ny sådär på en konsert, men desto roligare när det händer. På sin senaste platta gör Allison covers på sina favoriter. Hon gör bland annat en underbar version av Patti Smiths Dancing Barefoot.  3. Bruce Springsteen, 4 juli, Ullevi 2008-07-04 - Bruce Springsteen @ Ullevi. FOTO: Pauline Benthede/ROCKFOTO   Bossen öppnar, amerikanska nationaldagen till ära, med Born In The Usa. Det blir en explosion på en gång. Ren skär eufori sprider sig bland de 58 000 i publiken. Där sätter han ribban för hela konserten. Och han klarar att hålla den. Bruce har verkligen bra publikkontakt, han springer fram och tillbaka på scen, sitter på knä, böjer sig bakåt, ligger ner och han skakar hand med så många han hinner. Han sitter på huk framför en söt tjej och sjunger direkt till henne. Man kan ana tårar i hennes ögon, kanske i mina med. Jag står alltså på andra kortsidan men upplever ändå det som att Bruce har bra kontakt med mig. Tack för megastora skärmar. Någon har tagit med sig en två år gammal unge. (hoppas att han hade bra hörselskydd på sig). Det ser väldigt häftigt ut när Bruce ser pojken och sätter fram handen och direkt får en high five tillbaka. Det är en väldigt bra blandning av äldre och nya låtar, mest äldre faktiskt. Bruce plockar även plakat med önskelåtar från publiken och väljer ut de han känner för att spela. Eller kanske de han vet att E Street Band klarar av. Men de har spelat tillsammans så länge och är så samspelta att de flesta låtar sitter i ryggmärgen. Badlands, Hungry Heart, Born To Run och Atlantic City mfl låter otroligt bra. Om det här nu var, som så många fruktar, den sista turnén med E Street Band hoppas jag verkligen att spelningarna i Göteborg filmades och släpps på dvd. För efter den utdragna finalen med folrocksrökaren American Land är jag hungrig efter mer.

4 Kommentarer

Nu när novembers snöstormar blåser in över Stockholm och förfryser oss ända in till märgen fylls konserthus och små scener med artister som lyser upp vintermörkret med deras musik. Föregående vecka lyckades jag pricka in två värmande konserter. Den 17:e november spelade Melissa Horn på Kägelbanan. Melissa, dotter till jazzsångerskan Maritza Horn, spelar akustiska visor med moderna referenser. Melissas texter är vackra och berör. Hur många trasiga relationer och olyckliga kärlekar kan en 21 årig tjej ha varit med om egentligen? När Melissas första album, Långa nätter, var så gott som färdigt frågade hon sin barndoms idol Lars Winnerbäck om han ville vara med på en duett hon skrivit. Till hennes stora förvåning svarade han ja. Låten de gör tillsammans heter Som jag hade dig förut. Den låter som Winnerbäcks hit Om du lämnade mig nu. Man skulle kunna säga att Melissas låt är en fortsättning på Winnerbäcks eller, om man vill vara elak, en efterapning. Men i ärlighetens namn är Melissas låt bättre än Lasses. Många hade nog trott att Winnerbäck skulle dyka upp på Kägelbanan. Melissa lyckades lura de flesta att så inte var fallet. Men när han till slut klev upp på scenen ville applåderna aldrig ta slut. När Melissa är ensam igen med sin gitarr är alla tysta och lyssnar andaktsfullt till hennes bedårande röst när hon sjunger smått deppiga New York och charmiga Sen en tid tillbaka. Melissa Horn & Lars Winnerbäck - Som jag hade dig förrut (Kägelbanan)       Den 20:e november spelade Abalone Dots på Nalen. Abalone Dots har också en relation till Lars Winnerbäck. De spelade förband på hans turné 2007. Då hade de precis släppt sitt debutalbum From a safe distance. I somras kom uppföljaren Traveler. Det nya albumet är delvis inspelat i Nashville tillsammans med legenden Al Perkins. Abalone Dots spelar en mjukare typ av bluegrass – softgrass som de själva kallar det. Det är amerikansk country men där finns också inslag av svensk folkmusik. Det var turnépremiär på Nalen och kanske var tjejerna lite nervösa. Deras mellansnack hade kunnat vara charmigt om det inte låtit så väldigt inövat. Men de tar igen allt i musiken. De är duktiga på sina instrument -  som är många. Louise Holmer spelar ståbas, Rebecka Hjukström gitarr och banjo,  Elin Mörk fiol och Sophia Hogman mandolin, nyckelharpa och cello. Sjunger gör de alla både som solister och i vacker stämsång. De har flera lågstämda vackra låtar, till exempel Daddy’s waltz, men live gillar jag bäst låtarna med lite mer drag som Devil’s blues och Alive but not amused. Tjejerna i Abalone Dots bor tillsammans i ett hus utanför Stockholm där de kan skriva låtar och repa. Jag har hört att de brukar spela ute på tomten till grannarnas stora förtjusning. Tänk om man fick bo granne med fyra skönsjungande countrytjejer. Abalone Dots - Alive But Not Amused

8 Kommentarer