WTAI, fredag 12/6 2009.

När vi släntrar in genom entrén i våra gummistövlar och regnkläder har festivalen pågått ett tag. Jag tar sikte mot den scen där någonting står och låter, det visar sig vara Florence Valentin i full färd med att demonstrera ett bottenlöst Håkan Hellström-komplex. På vägen dit sneglar jag på de lockande öltälten som finns både till höger och vänster om mig. Lite senare kanske, kan tänka, kommer man att få i sig något i den vägen (jodå).

Bredvid mixerbordet, där någon alltså har fått den otacksamma uppgiften att ratta ljudet åt nämnda band, stöter jag på en musikskribent från en av Gävles lokaltidningar. Vi har druckit öl ihop några gånger, det finns någon gemensam bekant. Han sneglar finurligt på mig och säger ”Du är här för Neil va?” ”Jo..” svarar jag, ”jag är här för Neil”. Vi har väl konstaterat det båda två, bara genom en snabb titt på spelschemat, att den här kvällen bjuder på en fantastisk huvudakt och ett antal bleka förband. Musikskribenten är där i jobbet, han säger att han inte ens tänker bry sig om att skriva om Florence Valentin. Ouch.

Efter en och en halv låt bestämmer vi oss för att det har blivit dags för öl. Genom något som ser ut som en kohage, komplett med stängsel och allt, banar vi oss fram till de hägrande plastmuggarna. Femti spänn, det kunde varit värre. Det regnar nästan inte heller, det kunde sannerligen varit värre med den saken också.

Något börjar låta från en annan scen, vi dricker ur och går dit. International Noise Conspiracy med Dennis Lyxzén i spetsen skuttar omkring och sprattlar å det grövsta, det ser ganska roligt ut. Rent konceptuellt har jag aldrig förstått mig på det här bandet, de låter som en blek kopia av Primal Scream anno 1994 och ser ut som en korsning mellan pudelrockare och dansband. Det är visserligen ganska underhållande men inte direkt stringent. Vad vill de? Mellan två låtar börjar Lyxzén basha Piratpartiet, han kallar dem idioter och säger att de som röstat på dem (också idioter enligt Lyxzén) lika gärna kunde ha röstat på Sverigedemokraterna. Det var väl att ta i kanske, men det framgår åtminstone väldigt tydligt var han står i frågan om upphovsrätt ”och allt det där”.

Tillbaka till öltältet, nya plastmuggar inhandlas. Från inhägnaden ser jag Pixies, vilket jag idag ångrar lite. Jag borde ha engagerat mig lite mer där, men Pixies år 2009 är bra mycket roligare på papperet än i verkligheten. Förlåt Kim Deal.. du är otroligt cool men det måste sägas.

Lite senare, ett par öl senare, väcker en nervös Olle Ljungström i rullstol mina faderskänslor. Pojken kommer inte in rätt på en enda låt och tonmässigt.. ja.. han har ju aldrig varit någon Pavarotti, den saken är klar. Jag står och gör mina behov inne i en bajamaja när jag hör honom säga att den här dagen inte har varit någon bra dag. Man undrar om Olle har några bra dagar alls nu för tiden, men publiken älskar honom. Det är svårt att låta bli att älska honom, men det är den där sortens kärlek som man känner till ett illa medfaret daghemsbarn i Rumänien. En medmänsklig kärlek som inte har ett skit med musik att göra. För det ska ni veta kära läsare, det lät jävlar i mig inte bra, vilket är otroligt synd eftersom han har gjort några riktigt bra låtar genom åren.

Klockan 22.48 kliver Neil Young ensam in på stora scenen. Han öppnar med From Hank to Hendrix, inom fem sekunder har gubbjäveln mig (och större delen av publiken antar jag) i sitt grepp. Han är 63 år gammal och ser ut som minst 78, men det är inget fel på innanmätet. Hans klara, höga stämma ekar genom skogarna som en älvas rop (det där hittade jag bara på), och den akustiska gitarren låter "så där djupt och mycket som bara en Neil Young-gitarr kan göra” (det där däremot var ett citat från Håkan Steen på Aftonbladet). Det låter alltså förbannat bra. Och det är just en musikalisk upplevelse vi får oss till livs, ingenting annat. Inget jätteparty, ingen visuell orgie, inget annat än ett gäng gamla gubbar (och Peggy) som kan sin grej. Och som de kan sin grej.

Förutom att han sitter på en, törs jag påstå mitt i Springsteen-land, oöverträffad låtskatt (från vilken han denna kväll drar nästan uteslutande klassiker), så är Neil Young en musiker av mycket hög rang. Hans akustiska framträdanden är vida kända, med all rätt, men det som gör honom till en riktigt stor musiker i mina ögon är sättet på vilket han kontrollerar sin elektriska gitarr. En våldsamt överstyrd Gibson Les Paul (såvitt jag vet kör han fortfarande med en Fender 20-wattare körd i botten) tycks växa ut helt naturlig från hans kropp (som ser ut lite som att den skulle kunna vara gjord av mahogny). Han lutar sig framåt och den vrider sig i ångestfyllda konvulsioner, han vaggar fram och tillbaka och den vrålar ut sin kärlek. Jag har aldrig hört en gitarr uttrycka sig med ett så brett känsloregister, och då har jag hört många gitarrer i mina dar ska ni veta.

Jag faller nästan i trans under Neils längre solon, glömmer ibland att applådera mellan låtarna. För mig, som extremt sällan lyckas uppbåda någon som helst entusiasm inför livemusik, är det här en snudd på religiös upplevelse. Jag bara står där, mitt i hans mörka vardagsrum, och känner den gränslösa kärleken till musiken flöda ymnigt omkring mig. För det är musiken vi älskar, den musik som har tröstat, eldat och smekt generation efter generation av hopplösa romantiker. Det finns ingen utvecklad relation mellan personen Neil Young och hans publik, mesta tiden står han faktiskt med ryggen mot oss och ägnar all uppmärksamhet åt bandet och sin egen upplevelse av det hela. Han vill vara ifred och vi låter honom vara. Han är den där mystiske gubben som står mitt på scenen och hypnotiserar oss med sin musik, mer än så behöver vi inte veta. Och vi visste ju det redan innan, att den här kvällen skulle bjuda på en fantastisk huvudakt. Men fan vet om det inte var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på.