I ena hörnet av den ofantliga maskinhallen finns ett blixtrande, rökfyllt inferno. Runt dansgolvet står stålrörsställningar med robotliknande ljusmaskiner som mekaniskt vrids omkring sig själva i takt till musiken. Högtalare stora som minibilar står för trycket - och vilket jävla tryck det är! Basen är så tung att bröstkorgen vibrerar och det känns som om kläderna ska blåsa av kroppen. Jag har förväntansfulla fjärilar i magen och jag och min kompis börjar småspringa över det smutsiga asfaltsgolvet. I hans garage har vi tidigare under kvällen hittat en dunk självlysande färg som vi målat mönster med på våra tröjor. Den gröna glöden försvinner i kaoset på dansgolvet, där vi står och hoppar upp och ned, lyckliga och euforiska över den monotona musiken och färgerna och stroboskopen och röken som får kropparna att röra sig ryckigt och hackigt. Det är som i en surrealistisk dröm. Jag tror det började med att jag hittade en flyer någonstans. Avsändare: Spaceravers. På den fanns ett telefonnummer där man kunde lämna namn och adress för mer information. Utskicken som kom hem i brevlådan var fotostatkopierade på färgglada papper med psykedeliska mönster. Transporterna var arrangerade. För att hålla lagens långa arm borta fick ingen information om festplatsen läcka, då erforderliga tillstånd för att hysa glada och dansande människor ofta saknades. Det var ett bevarat exemplar ur SL:s gamla bussflotta, ett frustande och brölande monster byggd någon gång på sextiotalet, som stod för transporten. Istället för ett nummer så stod det SOL ovanför förarhytten, så den var lätt att urskilja bland terminalens andra fordon. Bussen gick sedan i skytteltrafik mellan Odenplan och festen, så att man alltid kunde komma hem. Och det var tur, för resmålet låg gärna långt utanför stan. Det var alltid spännande att sitta där och se okänd terräng rusa förbi utanför fönstret, medan alla försökte lista ut vad det var för plats som gällde för kvällen. En gång kastade vi ankar ute i Orminge, någonstans i ett industriområde. Kåken var en vanlig kontorsbyggnad. Basen hördes ända ut, dov och mullrande. Jag minns en labyrint av tomma mörka kontorsrum med heltäckningsmattor, och sedan en större hall där musiken smattrade genom enorma högtalare. Det var en allhelgonafest, med sprayade spöken och självlysande pumpor. Det fanns för en gångs skull en bar, och i den stod en klunga gamlingar (jag skulle tippa på att de var i 35-årsåldern...) som drack öl och såg ut som jag antar att bajsnödiga och hippa innerstadsmänniskor gör när de är nere med skiten. Det kanske var redaktionen från tidningen Nöjesguiden som var på galej, vem vet? Festerna var ofta påkostade historier, väldekorerade och med särskilda chillout-zoner där sönderdansade fötter kunde vila en stund till ambient och svävande musik. En gång fanns det en stor hoppborg som lyckliga människor studsade runt i. Det hela var vänligt och lekfullt, jag såg aldrig något bråk. Det kan ju bero på att folk inte behövda dricka för att dansa. Det fanns ingen nervositet att dämpa - raggfaktorn var ändå noll, och man kunde dansa hur fan man ville för det var ingen som brydde sig. Självklart fanns där andra droger, men jag kan bestämt motbevisa det av polisen vanligt förekommande påståendet att det inte går att dansa i fem-sex timmar utan att knarka. Jag tog aldrig en enda tablett, men dansade ändå hela natten, vilket tydligen är en polisvetenskaplig sensation. Det är klart att en lönnfet polis inte kan röra sig nonstop i mer än en kvart, men är du ung och vital och har med matsäck så går det alldeles utmärkt. Så här i efterhand är det ju helt sjukt hur käcka vi var, med sportdryck och smörgåsar och äpplen i ryggan. Det var inte så att det saknades tillfällen, men jag kände aldrig något behov av att ta några tabletter. Mina pupiller täckte ändå sin iris, jag blev hög på ljud och ljus och egna endorfiner. En okulär besiktning skulle säkert ha renderat ett blodprov, men det säger nog mer om metoden än om mina drogvanor. Men säg den glädje som varar. Statens egna kulturmarodörer tog effektivt död på det roliga. Jag hade slutat gå när man  började förstöra ravescenen på allvar, men kvällsblasket skrev spaltmil om dödsknarket och de underjordiska LSD-festerna, ivrigt påeldade av grisarnas egen expertsektion: Ravekommissionen. Ni minns kanske Docklands, technomeckat ute i Nacka? Efter ett antal polisrazzior slogs spiken slutligen i kistan år 2002. För att komma åt tillställningarna var man tvungen att ändra på bland annat lagen om mötesfrihet (!). Så går det till i Sverige när saker och ting ska göras ordentligt! Idag gläds jag åt att ravekulturen på sina håll har återuppstått (förmodligen dog den väl aldrig ut, utan flyttade bara ned under jorden igen där polisen inte hade någon koll). Och det betyder kanske att jag en kväll åter kommer stå där i ljuset och larmet och röken, och studsa till en basgång som får brosket att lossna från bröstbenet. Jag kommer att återuppleva stroboskopens epilepsiframkallande flimmer med ett fånigt flin i ansiktet. Trots att jag den här gången själv är en 35-årig gamling kommer det kanske kännas som att jag är sexton igen. Med ett undantag; jag kommer inte klara hela natten, inte ens under påverkan av sportdryck och medhavda smörgåsar. Mot tidens gång har nämligen inte ens pulserande basgångar och blixtrande raveeufori något att sätta emot. (Klippet är U.S.U.R.A:s superhit Open your mind, en flitigt spelad låt på dansgolven kring -92).

5 Kommentarer

I senaste numret av Nöjesguiden går Margret Atladottir ut och kallar Barstol för ”en gruppblogg för gråtrunkande 35-åringar” på ledarplats. Jag kan inte neka till att det bjudit på en och annan munterhet under helgen - en något beklämmande bild har liksom fastnat på näthinnan av hur mina kära kollegor sitter i grupp och gråter och runkar som om det inte fanns någon morgondag. Nåja. Det ger sig nog med tiden. Att Atladottir sedan väljer att fortsätta sin ledare med att bunta ihop mig med personer som hyser någon form av sjukt hat mot unga framgångsrika tjejer är däremot varken särskilt lustigt eller smakfullt. Men vad gör man inte när argumenten tryter? Innan vi går vidare vore det dock på sin plats att jag bad om ursäkt för mina egna fadäser. Jag hade ju faktiskt fel: Nöjesguiden har inte förvandlats till en glossig tjejtidning och hemsidan har inte mycket alls att göra med varken Finest eller Stureplan. Mina källor har uppenbarligen varit dåligt underättade och jag får stå med dumstruten. My bad. Faktum är ju att inte särskilt mycket har hänt med vare sig sajten eller tidningen. Senaste numret av Nöjesguiden innehåller precis samma ointressanta smörja som under de senaste åren. Vass och bra? Knappast - det tror jag inte ens Atladottir tror på själv. Gör hon det, anser hon att Nöjesguiden har varit just vass och bra under de senaste åren, ja, då är det bara att beklaga, då lär utsikten för att tidningen ska kunna bli just det under hennes ledning vara närmast obefintlig. Sjukdomsinsikt är som bekant en bra början om man vill åstadkomma förändring. Det räcker med att flytta blicken strax till höger om ledaren (i papperstidningen) för att hitta skvallerspalten Avlyssnat - vasst och bra är inte direkt det första man slås av efter att ha läst den. Den värsta synd en nöjestidning kan begå är att ligga steget efter och för Nöjesguiden har det ofoget blivit regel snarare än undantag. Det går som en röd tråd genom hela tidningen. Förra månadens skvaller, förra månadens mingelbilder och daterade recensioner. Vad sägs till exempel om en recension av Låt den rätte komma in i månadens nummer? Eller en krönika om Grammisgalan flera veckor för sent? För fem år sedan var det här inget större problem, den stora massan var senare ute på nätet än vad man lätt kan förledas att tro, men med dagens internetanvändande går det helt enkelt inte att göra tidning på det sättet. Inte om man vill finnas kvar. Och Nöjesguiden kämpar som bekant för sin överlevnad. Det ska bli spännande att följa Nöjesguidens utveckling de kommande månaderna. Några enkla tips: Lägg ner pappersupplagan och låt hemsidan genomgå ett rejält ansiktslyft - den är en katastrof. Envisas ni med att ha kvar papperstidningen så fyll den för guds skull inte med för sedan länge daterat skvaller, recensioner eller mingelbilder från förra månadens event – sådant gör sig bäst på nätet där det går att hålla färskt. Använd i stället tidningen till att lyfta fram saker som inte nödvändigtvis har ett bäst före datum långt innan den går i tryck. Lycka till och hoppas ni lyckas leva upp till devisen smart och vass i framtiden – en sådan nöjestidning behövs.

11 Kommentarer

Det skulle dröja ända till 2009 innan den sista tragiska spillran av nittiotalet gick under. Ja, jag talar naturligtvis om Nöjesguiden. Jag minns en tid för sisådär 12-13 år sedan då det hände att jag drog på mig skorna enbart för att traska ner till Pet Sounds för att se om nya numret av Nöjesguiden anlänt. Med lite tur möttes man av en prydlig bunt nytryckta tidningar i tidningsstället strax innanför dörren och kunde belåten vända hemåt med näsan djupt i tidningen och fingrarna sotfärgade av trycksvärta. Nöjesguiden var viktig. Det fanns alltid ett matigt reportage, korta men entusiastiska texter om de senaste pophoppen som skramlade i någon källare på söder, mängder med skivrecensioner och ett och annat sjabbigt rykte. Således en perfekt och nödvändig fix för alla oss som knarkade populärkultur under mitten och andra halvan av nittiotalet. Men sedan hände något, brittpopen dog i ett hav av illasinnade stråkar, kvällstidningarna lade ner sina fredagsbilagor och Linda Skugge började baka kakor. Men på Nöjesguidens redaktion vägrade nittiotalet lägga sig ner och dö. Faktum är att det ibland varit närmast rörande att läsa om det entusiastiska mottagandet av en ny Charlatans-singel eller de flämtande förväntningarna på någon grå medelmåtta som Nordpolen. Rörande men inte desto mindre tragiskt. Tragiskt för att en tidning som tidigare var både relevant och i viss mån ledande och vars uppgift är att befinna sig här och nu hade förvandlats till en sorglig kvarleva av tider som aldrig kommer åter. Ungefär som Killinggänget. Fram till nu alltså. 2009 dör Nöjesguiden. Namnet lever kvar, men tidningen så som vi känt den försvinner. I stället för att fortsätta vara en PRO-uppsamlingsplats för grånande Terry Ericsson-typer med dålig hållning kommer den förvandlas till en tjejtidning med målet inställt på Stureplan och läderhudade modebloggare. Ytterligare en Stureplan eller Finest alltså. Från en gäspning till en annan. Det handlar så klart om att överleva. Nöjesguiden är sedan lång tid totalt körd i botten - kolla bara på hemsidan. Men I stället för att våga sig på något nytt så gör man vad man tror är det säkraste draget för att överleva – ett slaskigt finger i luften och följa strömmen. Fast en bloggdriven mingelbildsida med ett och annat skönhetstips är väl inte direkt vad Sverige skriker efter, eller? Att apa efter närmaste konkurrenten och sömnpillret Rodeo kanske inte framstod som så lockande, visst, men nog måste det finnas andra vägar att gå? Det återstår att se om bloggarna lyckas hålla hemsidan flytande (det är så klart där de borde lägga allt fokus redan nu) men papperstidningen lär vi inte behöva leva med särskilt länge. Och vad fan händer med Carl Reinholdzon Belfrage?

34 Kommentarer