Min fars första minne är att han kryper omkring bland militärstövlar under ett bord. Han var då tillräckligt gammal för att gå men föredrog att krypa omkring på golvet. Han kände ingen rädsla för främlingarna utan tyckte det var spännande med så många nya röster. Det var inte ofta det var främmande i familjens lilla kök och nu hade där samlats tyska officerare som talade i mun på varandra på ett språk min far inte kunde förstå. Utanför på gården fanns flera soldater på väg från striderna i Haugsbygda. I slaget hade 700 tyskar förlorat livet medan den norska förlusten endast var 20 man. Norrmännen hade legat i skydd av skogen och skjutit ner pluton efter pluton som beordrats att rycka fram för att inta backarna. Det fanns inga skadade på gården men soldaterna var psykiskt fördärvade. De led av sömnbrist och var väldigt stressade. Många var på gränsen till sammanbrott efter de fruktansvärda syner de bevittnat och de hemska scener de upplevt. Befälen tog ingen hänsyn till detta utan drev på manskapet med obruten intensitet. En ung man dog på gårdsplanen till synes enbart från psykisk och fysisk utmattning. Han begravdes som så många andra tyska offer från kriget i utkanten av någon åker. När min far och hans bröder blivit äldre grävde de upp dessa gravar i hopp om att finna något värdefullt. De kände ingen skam i detta utan tyckte att det var deras rätt att plundra de som en gång ockuperat dem. De fann dock aldrig något i gravarna. Värdesakerna hade tyskarna själva tagit från sina döda och nu fanns endast förmultnade ben kvar. Hemvärnsmännen som slaktat så många tyska soldater i Haugsbygda var tvungna att straffas. Men vilka var de? Förmodligen var de söner från bygden. Tyskarna beordrade att bränna ner 20 gårdar. Senare anlände stridvagnar och det norska motståndet var tvunget att retirera. Min fars familjs lilla lantbruk skonades men de fördrevs därifrån när där i närheten skulle upprättas ett militärläger och lägerkommendanten krävde ett eget hus att bo i. Det ryktas att lägret som byggdes skulle bli ett koncentrationsläger. Det omgavs av hög taggtråd samt ett minfält. Sannolikt skulle det endast bli en vapendepå men lägret blev aldrig färdigt så tack och lov får vi aldrig veta vad det skulle användas till. Arbetskraften kom främst från utkommenderade norrmän som inte var så arbetsvilliga och förmodligen saboterade bygget. Min far, hans syskon och föräldrarna blev tvungna att flytta hem till sina farsföräldrar. Hans farfar, som jag förövrigt är döpt efter, var en hetlevrad man. Vid ett tillfälle hade min far sagt åt sin yngre bror, som då precis lärt sig prata, att kalla farfadern för kuk. Farfadern måste ha förstått att det inte var den lilla pojkens påfund men han gav honom ändå en hurring som skickade min farbror i marken. Kanske var farfadern redan då irriterad på de tyska ockupanterna och lät det gå ut över barnen. Vid ett senare tillfälle kunde han inte längre kväva sitt förakt för ockupationsmakten. Tyskarna krävde att få köpa det mesta som gården kunde skörda och slakta. Visst, bönderna fick betalt men inte mycket gick att köpa för pengar under krigsåren, och potatisen behövde de själva. Det var en kall och rå höst och potatisen hade vuxit sig fast i seg lerjord. En tysk kontrollant beordrade hela familjen ut på fältet för att skörda potatisen. Han hade tydliga åsikter hur potatisen skulle tas upp. Kanske hade han varit lantbrukare i Tyskland innan han värvats till armén. Tysken skrek ut sina order tills min farfars far fick nog och lappade till honom så att han far huvudstupa ner i leran. Kontrollanten kom på fötter och knäppte upp sitt pistolhölster. Min fars familj stod chockade när tysken osäkrade sitt vapen. Min farfars syster som var den enda som lärt sig tyska agerade snabbt och förklarade att hennes far var utvecklingsstörd och inte kunde styra sina handlingar. Det är föga troligt att officeren köpte denna förklaring. Men han ville antagligen inte skjuta en obeväpnad norsk bonde – och nu hade han en anledning att låta bli. Han lät min farfars far lämna potatisåkern med den förmaningen att om han så mycket som skulle titta åt en tysk soldat skulle han hängas på torget i Hönefoss. Efter att skörden levererats till de tyska trupperna fick bondefamiljen äta vad de själva kunde frambringa under vintern. Det blev kött från egen jagad räv och hare – och då utan potatis.

8 Kommentarer

Bryssel, lördagen den 11:e oktober 2008 klockan 09.12. Jag äter frukost i det slitna hotellets matsal och lyssnar på, kan inte undgå att höra, konversationen som utspelar sig vid bordet bredvid. Tre amerikanska ungdomar i 18-årsåldern har problem att bena ut ett matematiskt tal som skulle bereda få svenska lågstadieelever några större besvär. Det hela utvecklar sig till en historia svår att inte himla med ögonen åt. "What's twentyfive minus eight?" säger ena tjejen. Hennes två kompisar, en kille och en tjej, funderar en stund innan killen säger "That's twenty, right?" "No no" säger den andra tjejen, "No way that's twenty." "So what is it then?" säger första tjejen. "I've gotta figure out what Brenda owes me". "It's more like.. eighteen.. I think" säger den andra tjejen. "Hang on" säger killen, "I've got it! It's seventeen!" Han tittar glatt upp från sin mobiltelefon där han har räknat ut talet, och jag tittar väldigt noga på de tre fast ändå i smyg, för att vara säker på att de inte är utvecklingsstörda. Ingenting tyder på någon som helst diagnos, trion verkar vara hyfsat välanpassade genomsnittsamerikaner och jag tänker att i viss internationell konkurrens står sig nog vår bespottade stackars skola ganska bra ändå. Sen dricker jag upp min espresso som smakar fadd choklad (billigt hotell med centralt läge, något måste man offra). Få politiker eller experter på kunskapsutveckling väljer att titta på USA som förebild, och det ska vi nog vara glada för. Det verkar inte riktigt stå rätt till där borta, i skolorna heller får man väl tillägga. Ett land som däremot har seglat upp som favorit på senare år, inte minst hos allas vår korpral Jan Björklund, är Finland. I Finland, förstår ni, är eleverna både lydiga och kunniga. I flera internationella kunskapstester ligger finska elever i topp och korpral Björklund ser detta som det slutgiltiga beviset på att hans strängare linje är den enda rätta. Så gör de ju i Finland, och se hur bra det går. Jodå, det går bra i kunskapstester Björklund, och det går även hyfsat bra för nationen Finland. Räknar vi BNP per capita så ligger Finland i paritet med Sverige, bara snäppet efter, och arbetslösheten ligger också på svenska nivåer. Nämnas kan också att Finland, enligt Transparency International, är världens minst korrumperade land, vilket förstärker bilden av finnarna som ett hyvens och ärligt folk med näsa för det där med demokrati. Det går alltså varken bättre eller sämre för Finland jämfört med Sverige, ändå ropar korpral Björklund att Sverige går en mörk framtid till mötes om vi inte ansluter oss till den finska modellen: ordning och reda först, kunskap sen. Och att Sverige skulle gå den finska vägen trots avsaknad av tecken på att den långsiktiga utvecklingen för landet som helhet skulle främjas kunde man kanske svälja, om det inte vore för en sak. Finland ligger nämligen i topp på en annan lista också, en långt mindre smickrande sådan: antalet skolmassakrer per capita. Finns det en koppling mellan räfs och rätteting och skolmassakrer? Hell yeah! bräker jag på bred amerikanska. För mig är den kopplingen glasklar. Den finska skolan tar inte hand om de elever som inte passar in i mönstret. De elever som betraktas som kufar, de som blir utkastade från klassrummet eller bara sitter tysta och gör vad de ska på sina prov men aldrig bedöms utifrån något som helst socialt perspektiv (finnar är ju tystlåtna, låt killen vara liksom), de eleverna faller rakt igenom alla skyddsnät och lämnas helt och hållet i sticket. Så okej, ett par andra faktorer behöver vara på plats för att skapa ett dylikt monster, som att föräldrarna måste vara totalt ointresserade av vad som håller på att hända med deras telning, men skolan spelar en viktig roll när det handlar om att hjälpa till med den sociala utvecklingen. Den svenska skolan är ingalunda bäst i världen på social utveckling, det finns mycket att göra, men den är fan så mycket bättre än den finska. Det påstår jag och det står jag för, med visst stöd av finska sanningsvittnen. Det framgår t ex att den finska skolan har en större andel drop-outs, elever som inte läser vidare på gymnasienivå, vilket för mig är ett klart underbetyg åt vilken skola som helst. Detta syns dock inte i de PISA-undersökningar som Björklund hänvisar till. Men tro nu för allt i världen inte att svenska elever är dummast eller stökigast, ens i Norden, för det är faktiskt norrmännen som är det. Jodå, de norska eleverna är både lata, dumma och stökiga, påstod lärare efter lärare i det reportage jag såg härom veckan. Och det kan man kanske känna tröst i, att inte vara sämst, ända tills man hör varför de är sämst. Vet du varför de norska eleverna är dummast av alla (möjligen näst efter de amerikanska)? Jo, de har det för bra i Norge! Jepp, välfärden är roten till problemet. Alla får jobb, oavsett hur det går i plugget. Konkurrensen, menar man, är näst intill obefintlig. Alltså nödgas man dra slutsatsen att folket i ett land inte får ha det för bra, för då går det snart åt helvete. Sen kan man ju undra vilka som mår bäst: de smarta finnarna som skjuter ihjäl varandra eller de dumma rika norrmännen som knappt kan stava till skolmassaker. Någonstans där mittemellan befinner sig Sverige, och att vi gör det är följden av en helt naturlig utveckling. Vi är inte lika rika som norrmännen och inte lika socialt missanpassade som finnarna. Vi är ett folk som gillar koncensus och social kompetens, därför ser vår skola ut som den gör. Dvs en tämligen rättvis spegel av samhället i övrigt. Vi har sedan länge uppmuntrat våra barn att ifrågasätta auktoriteter och tänka själva, ska vi verkligen vända på den klacken nu? Egentligen spelar det ingen roll vad Björklund hittar på, för de här nationella kulturarven råder han inte över. Vi är svenskar och vi är lite stökiga, so what? Det går faktiskt ganska bra för oss ändå, låt inte Björklund få er att tro något annat. Och jag tror vi kan vara överens om att riktigt så dumma som amerikanerna lär vi nog aldrig bli.

13 Kommentarer