Regndropparna drar oregelbundna streck på fönsterrutan. Först tunt och försiktigt, sedan allt hårdare tills de slår vilt mot glaset.

Inomhus sitter Anders och tittar ner på gatan, med ryggen mot vardagsrummet som är helt vitmålat och möblerat enligt inredningsmagasinens strama doktrin. Han har lättat upp det linjära och strikta med en fondvägg, men det finns inga onödiga föremål, inga böcker och inga prydnadssaker förutom en stor och exklusiv glasskål som står på vardagsrumsbordet från Svenskt tenn. På väggarna hänger generiska men dyra affischer som han låtit glasa in i ramaffären på hörnet. Fjärrkontrollerna till plasman och hemmabiosystemet ligger prydligt uppradade på bordsskivan.
När han någon gång haft besök så känns rummet lite nedsolkat när de gått därifrån. Besökarna finner å sin sida ingen ro. Vardagsrummet är som en vänthall, en plats där man alltid känner en viss nervositet, som om man snart förväntas resa sig och byta plats. Det finns inget att sjunka ned i, inget att betrakta. Avsaknaden av personliga föremål gör det svårt att hitta samtalsämnen.

Anders gick aldrig gymnasiet, och högstadiebetygen var av förklarliga skäl ingenting att hurra åt. När han var tjugofyra år gammal läste han upp dem på komvux och tog en försenad gymnasieexamen med toppbetyg i alla ämnen. Han var smart, det var ingen tvekan om den saken. För sakens skull gjorde han högskoleprovet året därpå och fick 1.9 på första försöket. Då hade han redan börjat studera psykologi på Stockolms universitet och kompletterade det med spridda kurser i beteendevetenskap och filosofi. När han var tjugosju kom han in på Konstfack. Där läste han industridesign i tre år, och efter sin kandidatexamen fick han genast jobb på en i branschen hett eftertraktad designbyrå på Riddargatan i Stockholm. Hans första projekt för firman var en serie köksföremål adresserad människor som led av artros. För dem fick han pris av föreningen Svensk Form följande år, och blev omslagspojke i organisationens egen tidning.

Sett ur det perspektivet är Anders en till synes mycket lyckad person. Han bor på en fin adress i innerstaden och har gott om pengar. På gatan fem våningar ned står en silvergrå Audi, och av ungdomens problem att få tjejer syns inga spår. Han har 467 vänner på Facebook och en del av dem träffar han regelbundet på middagar, grillaftnar och fotbollskvällar framför teven. Och om några timmar kommer Tim hem från skolan, resultatet av en kort romans i tjugofemårsåldern. Ett verk han tog ordentligt ansvar för först flera år senare, när karriären redan var ett faktum.

Men just nu sitter Anders ensam i den tysta våningen och tittar ned på gatan. Det susar i elementen. En lastbil kör förbi med en  vibration som letar sig upp längs husväggen och får fönsterglaset att klirra. Han drar frånvarande med fingret över fönsterbrädan och försöker låta bli att tänka på det som varit.
Han förstår inte varför det där dykt upp just nu. Han har i princip inte tänkt på det sedan det hände. Han har aldrig varit mycket för ältande eller ånger, men plötsligt har det hela blivit något som ligger och gnager hos honom.
När hans mor dog var han förstås ledsen, men han hämtade sig ovanligt snabbt - redan efter någon månad kände Anders hur sorgens bojor lossade, och ganska snart var det som om hon aldrig funnits. Det var förstås inte normalt, och han fick gå till en psykolog som hade inrett sitt kontor på vindsvåningen i kommunalhuset. Hon satt och antecknade allt han sa med ett inåtvänt leende, och när han frågade om han fick elda i hennes sandlåda såg hon nästan salig ut. Efter några veckor slutade han gå dit på eget bevåg. Han förstod inte syftet och tyckte det var slöseri med tid. Då var han tolv år gammal.

Tre år senare hände det andra. Det som fick så stora konsekvenser, som berövade honom delar av hans ungdom och som nästan drev hans far från vettet. Det som han själv inte tänkt på ens i en sekund på nästan tjugo år - det som sorterats ned, arkiverats och glömts bort utan någon särskild tveksamhet eller ånger. Ingen på byrån skulle tro på det. Inte Anders, inte skulle väl han? Och det var heller ingen risk. Sedan dess har han bytt efternamn och är sig så olik att ingen någonsin skulle kunna känna igen honom.
Anders vet att han inte är som alla andra, att hans förmåga att glömma obehagliga saker inte är normal, och just därför blir han så handfallen när det plötsligt dyker upp ett gammalt minne som cirklar i honom som en retsam spyfluga.
Han sitter vid fönstret och försöker stänga av tankarna, försöker koncentrera sig på regndropparna, se mönster i rännilarna mot glaset. När det inte fungerar går han till gymmet och tränar så ursinnigt att det nästan svartnar för ögonen.

Senare på kvällen, med en flaska vin i kroppen, står han i dörröppningen till vardagsrummet och betraktar sin son med en ömhet han bara kan känna när han är berusad. Det regnar fortfarande, hårda slag mot fönsterblecket. Tim sitter och tittar på TV med uppdragna knän och ett allvarligt uttryck i ansiktet, med de mörka lockarna klistrade mot pannan och sina beniga händer slutna kring fjärrkontrollen. Han är så vansinnigt olik Anders själv i den åldern, att han ibland undrar om det verkligen är hans egen son. Och det är då det slår honom, som en blixt från klar himmel. Det rusar in i honom med en sådan kraft att han nästan tappar andan.

Vinets tröghet är som borttrollad. Anders springer ut i hallen, snappar åt sig nyckeln som hänger bredvid ytterdörren och tvingar sig själv att gå med lugna steg upp för trappan, allt medan pulsen slår hårt i honom. När han ska sticka nyckeln i vindsdörren märker han att handen darrar så mycket att han knappt får in den i låset.
Vindsförrådet är det dåliga samvetet, platsen han saknar kontroll över. Det är en sopstation avsedd för de minnen hans hjärna förträngt. När Anders fått upp hänglåset och öppnat kycklingnätsdörren, så står han en lång stund i halvdunklet och tittar ut över ett hav av omärkta flyttkartonger. Sedan börjar han slita i lådorna, river upp locken. Han häller ut innehållet på golvet, rafsar runt bland papper och småsaker med ett våldsam raseri. Och sedan dyker den upp, och allt blir stilla, men i hans huvud bultar hjärtat och han hör blodomloppet som en brusande fors.

Senare, i arbetsrummet, håller han skolkatalogen som om den vore en helig relik. Han vänder försiktigt blad, tvingar sig själv att granska alla de svartvita ansiktena i tur och ordning. Vilka frisyrer man hade, haha. Vilka kläder, hihi. Och sedan det oundvikliga, ansiktet som han förträngt, pojken som inte funnits på tjugo år. Det smala ansiktet med de allvarliga ögonen. Och i raden under: hans tvillingsyster Johanna, hon som flyttade med sin far till Malmö året innan. Hon med samma namn som Tims mor.

Och han går in i vardagsrummet igen, och står där och tittar på den allvarliga pojken i soffan. Och den plötsliga insikten om vem Tim är fyller honom med is, och får honom att vilja kräkas.

(Jag inser att den här texten kanske inte är så begriplig om man inte först läst texterna om Jonathan - 1, 2, 3)

Av Mattias mattias@barstol.nu

Kära läsare
Denna vecka har Barstols skribenter fått i uppdrag att skriva en text tillsammans, detta i form av en stafettnovell. Det går till så att någon börjar skriva en historia som de andra sedan, i en förutbestämd ordning, tar vidare och sedermera avslutar. Enjoy!

Den var inte mycket att se på, den gamla Volvon, men den var pålitlig och hade tagit dem ända fram. Nu stod de i det strilande varma regnet och tittade på den gamla stugan där han hade spenderat alla sina somrar från det han föddes tills han fyllde femton. Från bilen hördes den svalnande motorns tickande och någonstans i skogen till vänster om dem hoade en skogsduva. Minnet av när hans pappa förklarade skillnaden på skogsduvans och ringduvans läten flimrade snabbt förbi, han kan inte ha varit mer än sju år då. Nu var han trettiofem och hade släpat sin flickvän de åttio milen från Stockholm ända upp i djupaste norrland, och inte en enda gång hade hon frågat varför han ville åka dit. Hade hon gjort det så vet han inte vad han hade svarat, förmodligen något luddigt om att hitta sina rötter, men sanningen var mycket mörkare än så. Så mörk att han aldrig skulle våga yppa den för henne.

Han började lasta ur väskorna från bakluckan medan hon tittade sig runt och upprepade gång på gång hur vackert det var här. Han försökte stänga henne ute, han hade viktigare saker att tänka på, men det gick inte. Hennes pipiga röst kändes som rostig gammal skördetröska som aldrig ville sluta mala långt inne i hans huvud. “Kan du hålla käften för en gångs skull och hjälpa till med matkassarna.” röt han åt henne. “Vad du är sexig när du är så där bestämd.” svarade hon och skrattade medan hon skuttade fram för att ge honom en puss. Hon tog allt som ett skämt och förstod aldrig när man var allvarlig. Hon var så jävla dum. I det ögonblicket avskydde han henne. Han började ångra sig att han tagit henne med. Hon skulle kunna förstöra allt. Den kvällen knullade han henne med ett ursinne och frenesi han inte visste att han hade inom sig. När hon äntligen hade somnat smög han ut. Det var beckmörkt men han hittade i de här krokarna som i sin egen bakficka. Han gick med bestämda steg rakt ut i skogen och när han kom på den lilla stigen följde han den västerut.

Dom knotiga rötterna i marken kändes hårda under stövlarna. Stigen var smal. Grenarna på granarna rispade då och då mot hans jacka i mörkret. Efter ett tag såg han ett svagt gult ljus skymta långt bort genom skogen. En vild upphetsande känsla fyllde bröstet. Han ökade stegen. Äntligen skulle det ske. Äntligen, han kunde knappt tro att det var sant. När han kom närmare såg han att det var lampan på farstutrappan till den lilla stugan som lyste. Stugan såg nedsläckt ut men han tog dom två stegen upp på trappan och knackade hårt på dörren. Inget hände. Han knackade igen. Det var dödstyst från stugan. Dörren såg sliten ut, färgen hade flagnat, huset verkade ha blivit ett ruckel vid det här laget. Han såg sig om på trappan och lyssnade. Det susade lätt genom träden och långt in i skogen, från där han kommit hördes något som knakade. Han kände på dörrhandtaget. Dörren var olåst. Han öppnade den lite på glänt. “Hallå?”
Inget svar. Han öppnade dörren helt och böjde sig in i genom dörröppningen.

“HALLÅ?” hojtade han. “Är du här?”

Tystnaden svarade. Damm yrde upp och trängde in i munnen. Torkade ut. Han harklade sig och spottade. Loskan lade sig som en sjö mitt i öknen och om där fanns ens en möjlighet till liv hade han kanske väckt det, gett det näring.
Men här fanns ingenting. Endast en rörelse som var han själv över torra plankor och ljudet det förde med sig. Hjälplöst gnäll. Likt en övergiven åldring stod huset kvar. Ett minne av en annan tid som varit och aldrig kommer åter. En tid som i sig själv inte var mycket att minnas och nu var han den enda som bar detta mycket lilla inom sig.

För att vara på den säkra sidan vred han om skosulan över loskan och drog ut den i dammet över golvet. Bara en mörk fläck. Men samtidigt ett bevis för att någon varit på plats och ett otvetydigt bevis för vem denna någon var.

Han stod en stund och andades i mörkret. Det var alldeles knäpptyst omkring honom. Han tog ett avvaktande steg över de jämrande golvplankorna, lät långsamt ögonen vänja sig vid dunklet. Allt var så kusligt likt den där kvällen för knappt tjugo år sedan. Kommoden vid väggen, spegeln med den tejpade sprickan, den gamla kökssoffan som de ägnat den sista natten i.
Plötsligt hördes en harkling från mörkret, och han frös fast i de dammiga golvplankorna.
“Jaså, du är tillbaka nu.”
Tystnaden som följde kunde varit från gravens djup. Han såg sig omkring, men det var ingen där. Plötsligt kom ett tryck över ögonen, en värk som var så stark att den kändes som migrän. Vita blixtar dansade på näthinnan. Spottloskan på golvet växte tills den var stor och svart och glittrande. Det började krafsa under golvet.
“Du tar hit henne imorgon. Så vi får träffas allihopa. Och umgås.”
En plötslig stank av jord fick honom att rygga och han stapplade baklänges ut på farstukvisten. Han famlade i blindo efter trappräcket, kunde inte förmå sig att släppa blicken från dörröppningens gapande mörker, men när han hörde golvtiljorna knarra inne i stugan vände han sig om och sprang.

Senare stod han länge och betraktade henne i mörkret. Trycket över ögonen ville inte släppa. Hon sov så stilla och lugnt med tunga, trygga andetag. Först när han gått ut i skogen och kastat iväg bilnycklarna och deras mobiltelefoner upphörde värken, och när han kröp ned bakom henne och hon gnyende lagt sig till rätta somnade han nästan genast. Och han drömde om jord. Och om deras morgonpromenad längs den västra stigen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Lina står kvar i skenet från gatlyktan. Hon vill inte gå hem. Johan står i mörkret under pilen. Torra löv som envist hängt sig kvar rasslar svagt i vinden. Det är januari, men ingen snö ännu. Gatan som går förbi både Johans och Linas hus gnistrar av frost. Det är iskallt ute.

“Vi kan väl kolla efter ufon igen”, säger hon.
“Okej”, säger Johan. Han ger henne kikaren. De står tryckta intill varandra och spejar upp mot stjärnhimlen.
“Ser du nåt?”, frågar Johan.
“Vänta…”
Lina ser ingenting i kikaren. Men hon försöker se koncentrerad ut, så att det inte ska ta slut. Hon vill inte gå hem. När hon känner Johans axel mot sin darrar hon till lite. Hon är livrädd att han ska märka något.
“Jag måste nog gå in snart”, säger Johan.
“Bara en liten stund till”, säger Lina.
“Okej.”

Ovanför deras huvuden blinkar Vintergatans miljarder stjärnor. Lina låter kikaren svepa över natthimlen. Hon hör Johans andetag bredvid sig. Plötsligt rycker hon till.
“Jag såg något!”
Hon tyckte faktiskt att hon såg något. Något rött.
“Va, vadå?”, säger Johan och hon ger honom kikaren.
“Där, där!” Hon pekar uppåt, förbi gatlyktan, ovanför den mörka stigen ned mot allmänningen.
“Var?!”
Lina kisar, och sedan ser hon det igen. Det är på riktigt! Någonting rött som hänger över sjön. Hon lägger sin hand på Johans axel, pekar och styr honom mot den röda pricken. Det känns bra att ha handen där på axeln.
“Äh, det där är ju bara ett flygplan.”
Han sänker kikaren.
“Men kolla”, säger Lina, “den är ju helt still. Vi måste gå ner på ängen och titta!”

De halvspringer stigen ned mot allmänningen, hela tiden med blickarna på pricken över sjön. Den upptrampade leran har frusit och är hård och skrovlig och frusna vattenpölar krasar under fötterna. När de kommer fram till lekplatsen, ängens högsta punkt, ligger det trygga upplysta villakvarteret långt bakom dem. Gungorna vajar lite som om någon nyss lämnat dem. Johan och Lina klättrar upp på rutschbanan och står tysta och tittar ut över sjön. Allt runt omkring är mörker och kyla.
Bara någon kilometer därifrån ligger halvön där man hittade Jonathan i våras. Platsen ligger väster om sjön, och fast det röda ljuset lyser klart och fast, dras deras blickar som magneter till den täta skogsdungen.
“Du kände honom, va?”
“Lite”, säger Johan och tar kikaren ur hennes hand. Han står tyst och spejar ut över sjön en stund. Inte ett enda ljus syns på andra sidan vattnet, bara mörk skog och svart himmel.
“Undrar vad det är för nåt”, säger Lina. “Den är ju helt tyst”.
“Jag drömmer om han ibland”, säger Johan plötsligt. “Jag drömmer att jag vaknar på natten och tittar ut genom fönstret, och jag ser han nere på gatan. Sen går jag ut fast jag inte vill, jag går stigen ner mot tennisbanorna, det är som om jag måste, jag kan inte styra. Och sen ser jag nån i mörkret, och jag vet att det är han. Fast jag inte ser nåt, så vet jag det. Han är helt tyst, och jag säger inte heller nåt. Sedan vänder han sig om och börjar gå, och då vaknar jag.”
Johan står mot sjön. Sedan vänder han sig mot Lina och fast det är mörkt så ser hon hans ögon. Hon drar handen ur vanten och tar tag i de iskalla fingrarna.

Hon tvekar bara en sekund. Under den korta tiden hinner tusen tankar fara genom hennes huvud, det är som om hon står i en flod av pulserande vatten, en ström som får kroppen att vibrera och som slår lock för öronen. Allt runt omkring försvinner, det är precis som hon läst, att tiden liksom stannar upp. Lina känner Johans kalla läppar och hon hör vinden och vattnet och sina egna hjärtslag som ett brus i huvudet, och över sjön hänger det röda ljuset och de är helt stilla, står bara där tätt tryckta mot varandra.
Lina hinner tänka “Vad ska jag göra nu?”, men då är det redan över. De står kvar bredvid varandra, tysta och förlägna. Hon hör hans andetag. Och hon säger: “Jag tycker om dig”, och Johan lutar huvudet mot hennes axel. De står där, stela och blyga i kylan, och i ögonvrån ser hon hur det röda ljuset sakta dalar ned mot sjöns mörka vatten.

Det var svinkallt i rummet när jag vaknade. Jag var fortfarande full men mådde redan skit. Jag tog mig upp och stängde fönstret. Utanför rörde sig moln i sällsamma formationer hastigt över himlen. Gatan var tom. Jag kan inte ha sovit mer än någon timme eller två. Jag gick in på toaletten och pissade och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Kylan låg kvar i rummet men under täcket blev det snart varmt. Jag somnade.

Efter vad som kändes som bara en kort stund ringde det på ytterdörren. Jag drog täcket om mig och gick fram till dörren. Jag brukar aldrig vara misstänksam, men det var tidigt på morgonen och jag kunde inte föreställa mig vem det kunde vara.

”Vem där”, sa jag.
”Det är Christian”, hörde jag dovt från andra sidan.

Jag öppnade.

Christian stod där i grå träningsbyxor och jacka. Han drog handen över sin rakade skalle som han alltid brukade göra inför en ny situation - innan han hälsade på någon eller bara gick in på en krog. Jag nickade kort och gick tillbaka till sängen. Jag kände att jag skulle spy om jag inte lade mig ner. Christian kom in efter mig.

”Det är fan kört”, sa han. ”Allt är förstört.”
”Vadå.”
”Det har hänt en grej, en jävla skitgrej.”
”Berätta”, sa jag och försökte knipa ihop ögonen hårt för att dunkandet i huvudet skulle upphöra.
”Har du nånting att dricka?”
”Det finns öl i kylen.”

Christian kom tillbaka med en flaska öl och slog sig ner på soffbordet som stod mellan soffan och sängen.

”Det är fan nästan lika kallt här inne som det är ute. Vad har hänt? Har dom stängt av värmen för dig?”
”Jag somnade med fönstret öppet.”

Christian drack halva ölen på ett svep.

”Du vet hur Linda är, hon kan ju vara så jävla jobbig mot mig och vara på mig hela tiden. I går kväll fick jag fan nog. Vi skulle hem till hennes morsa på kvällen. Men jag kände mig inte riktigt kry du vet, så jag ville ställa in. Då började hon bråka på mig. Jag sa att hon kunde ta med sig ungarna och dra dit själv, men det ville hon inte, hon bara fortsatte jiddra. Trots att jag mådde dåligt. Hur som helst så ringde hon Maggan och ställde in. Jag hörde hur de snackade inne från sovrummet. Och Maggan hatar ju mig så hon tyckte väl bara synd om Linda så klart. Men det slutade liksom inte där. Hon kunde fan inte släppa det. Sedan när jag rökte lite framför teven började hon skrika om att jag knarkar framför ungarna. Helvete, tänk om grannarna hade hört det va? Så jag bad henne lugna ner sig och barnen blev ledsna och grät du vet. Det var en jävla scen. Så jag tog med mig henne in i köket för att snacka lite och då gav hon sig på mig och började slå mig. Fan, jag försvarade mig bara. Jag försökte knuffa bort henne så att hon inte skulle nå mig. Då snubblar hon och slår huvudet i spisen.”

Christian tystnade och drog handen över skallen. Hans ögon var röda. Jag kände hur det bubblade inom mig och att jag när som helst skulle spy.

”Fan”, sa jag och drog åt mig det tomma litermåttet som jag brukar ha vatten i vid sängkanten och spydde.
”Hur mår du, mannen?”
”Det är okej”, sa jag. ”Fortsätt.”
”Det är inte så mycket mer att säga. Jag försökte få henne att kvickna till. Trodde först att hon bara överdrev. Men hon var helt stilla. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag packade in ungarna i bilen och åkte en sväng. Dom var ju ledsna för att dom hört att vi bråkade och grät och så. Så jag tog dom till mcdonalds och sa att dom fick välja vad dom ville. Sedan somnade dom i bilen efter att dom ätit.”
”Är ungarna nere i bilen nu?”
”Ja, dom sover.”
”Men det är ju kallt som fan.”
”Dom har filtar. Det är lugnt, jag ska snart gå ner igen. Jag var bara tvungen att komma upp och snacka. Jag vet fan vad jag ska ta mig till. Jag vet inte ens hur det är med Linda. Hon har kanske kvicknat till nu, men hon har inte ringt. Kan inte du ringa och se om hon svarar och kanske snacka lite med henne.”
”Visst” sa jag och plockade upp mobilen. Någonstans väntade jag mig att jag Linda skulle svara. Att hon skulle säga åt mig att skicka hem Christian och ungarna. Det gjorde hon inte. Jag ringde två gånger men telefonsvararen gick på båda gångerna.

”Tyvärr, inget svar”, sa jag.
”Helvete. Hon ser ju att det är ditt nummer. Kanske förstår hon att jag är här och vägrar svara. Hon kan ju vara så där ibland.”
”Hur hårt slog hon sig egentligen?”
”Alltså, hon svimmade ju av och det var ju en del blod på mattan. Men jag tänkte att hon kanske skulle kvickna till om hon fick vara för sig själv ett tag. Hon brukar ju vilja vara det när vi har bråkat.”
”Vill du att jag ska följa med tillbaka till lägenheten och kolla hur hon mår? Kanske kan jag gå upp och snacka lite med henne medan ni väntar i bilen.”
”Orkar du det? Det vore fan schyst. Jag lovar att skjutsa hem dig igen sen.”
”Visst. Låt mig bara klä på mig först.”

Jag tog mina jeans från stolen och en tröja från skåpet och gick in i badrummet. Jag sköljde ansiktet med kallt vatten i handfatet och tog fram kuvertet från jeansen. Jag hällde ut lite på toalocket och krossade det först under legget. Sedan hackade jag pulvret och gjorde två smala linor. Jag rullade ihop en tjuga till ett rör och drog upp det i näsan. Jag kvicknade till. Hjärnan vaknade till liv. På några sekunder var jag tillbaka. Jag mådde fortfarande skit men hjärnan fungerade.

Christian stod i mitt kök och spanade ut genom fönstret med en ny öl i handen.

”Vi får nog dra ner innan ungarna vaknar”, sa han.
”Jag är klar”, sa jag och drog på mig skorna och tog jackan från hängaren.

Det var fortfarande tidig morgon. Ett tidningsbud gick in i porten bredvid när vi kom ut på gatan. När han försvunnit upp i trapphuset tog jag en tidning från hans kärra. Bilen stod parkerad bara tjugo meter från porten. Christian och Lindas två barn, Sara och Sebastian, sov i baksätet. SS brukade Christian kalla dem när de förde liv. Nu var de helt stilla.
Det hade hunnit bli kallt i bilen. Sara jämrade sig svagt i baksätet när Christian vred om nyckeln och motorn startade. Det tog inte många minuter från Årsta till Henriksdalsberget. Vi åkte i tystnad genom nästan helt öde gator. Christian körde ända fram till porten.

”Vi väntar här då”, sa han.
”Jag ringer när kusten är klar”, sa jag och gick ur bilen.
Christian sträckte över nycklarna.

På vägen upp i hissen låtsades jag för ett ögonblick att det var en vanlig söndag och jag bara var på väg förbi för att äta pizza och spela tevespel. Jag ringde några signaler på dörren innan jag stack in nyckeln i låset och vred om. När dörren gled upp knöt det sig i magen på mig. När jag kom in i hallen hörde jag en lätt skall och Christans två år gamla hund Charlie av rasen amstaff kom emot mig för att hälsa. Charlie gnydde och trampade oroligt runt mina ben när jag klappade honom över ryggen. ”Såja, gubben”, sa jag.
Jag tog upp kuvertet från jeansen, skakade ner lite i tummvecket och tog mig en snabb näsa innan jag gick vidare in i lägenheten. Dörren till köket var stängd. Jag kollade vardagsrummet och sovrummet först med förhoppningen att jag skulle hitta Linda där, men ingenting. Charlie gick efter mig.

När jag öppnade dörren till köket såg jag henne på golvet. Hon låg på rygg och hennes axellånga hår låg utbrett under hennes huvud, ovanför den mörka pöl som spridit sig som en cirkel på den blå köksmattan. Hennes näsa var bruten och vinklad lätt åt höger. Ena ögat var nästan helt igenmurat av en svullnad och hon var blek, närmast vit i ansiktet. Jag lutade mig ner och kunde inte låta bli att röra lätt vid hennes hår och stryka pannan med översidan av handen. Hon kändes kall.
”Lilla syster”, viskande jag och höll hennes hand. Charlie gnydde oroligt på andra sidan dörren. Jag gick ut i hallen och stängde dörren om mig. Tog ner kopplet från hatthyllan och kopplade Charlie.

Barnen sov fortfarande när jag kom ner till bilen.
”Hon är okej”, sa jag. ”Rätt illa däran i ansiktet, men okej. Hon vill att du ska köra Charlie och ungarna till Maggan och komma tillbaka sen så ni kan snacka i lugn och ro.”

Fortsättning följer …

Det var en kylig dag och regn låg i luften. Jag var på väg tillbaka till jobbet efter att ha varit och handlat i Hagsätra centrum tillsammans med en av våra gäster; jag arbetar på ett korttidsboende för ungdomar med utvecklingsstörning. Vi skulle precis svänga ner för den korta backe som ligger strax intill den dagisliknande enplansbyggnad som utgör boendet när vi såg Janette, en av mina kollegor, stå inbegripen i ett samtal med en medelålders man som stod lutad mot stödräcket som går utmed backen.
“Men jag kan inte bara lämna dig här förstår du. Du kan ju knappt ens stå upp och det vore inte så bra om du blev liggande på marken”, sa hon.
“Vadå, jag klarar mig. Jag är bara ute på en promenad”, sluddrade han knappt hörbart till svar. Han var klädd i en öppen vindjacka med stickad tröja under, beiga jeans och gymnastikskor. På ryggen hade han en stor blå ryggsäck. Kläderna var rena och hela, men de såg inte riktigt ut att passa ihop och det var tydligt på hans sätt att röra sig och tala att han var påverkad av något.
“Okej, vart är du på väg då?”
“Ja, alltså. Jag tänkte gå till Midsommarkransen.”
“Men vännen, du är i Hagsätra nu, Midsommarkransen ligger en bra bit bort. I ditt tillstånd tror jag inte du klarar dig ända dit.”
Han muttrade något till svar och blev stående mot räcket med huvet sänkt som om han höll på att somna. Janette gav mig en uppgiven blick. En timme tidigare hade jag kommit för att byta av henne och nu var hon på väg hem efter ett tjugofemtimmar långt arbetspass. Hon såg trött ut.

Jag följde med gästen som jag hade i sällskap fram till dörren, gav honom kassen med matvaror och bad honom ta den med sig in i köket. Sedan gick jag tillbaka.
Mannen stod nu med ryggen mot räcket och det såg ut som om han kunde falla ihop när som helst. Huvet hängde, benen var böjda och han var lätt framåtlutad. Janette, som är rätt kort, försökte stödja honom från ena sidan. Jag tog tag i den andra.
“Hörru, kompis! Somna inte nu. Vi kan hjälpa dig att stå men vi kan inte bära dig”, sa jag.
Han knyckte till med huvet och jag mötte hans simmiga ögon.
“Ingen fara, jag är vaken”, sa han och lät huvet falla ner igen. Sekunden senare svek benen honom.
Fan.
“Kom igen nu, det här funkar inte”, sa Janette. “Du får följa med oss ner för backen så kan du slå dig ner på betongkonen som står där.” Janette syftade på farthindret som stod utplacerat mitt i gångbanan.
Mannen nickade.
Vi lät honom stödja sig på oss ner för backen och hjälpte honom att sätta sig. Jag ställde mig snett bakom honom med ena handen på hans axel så att han inte skulle falla bakåt och slå i backen.
“Vad har du tagit?” frågade jag. Det kändes på något sätt enklare att ställa den frågan när vi inte var ansikte mot ansikte.
“Jag har bara druckit för mycket. Jag var ute med en kompis, men han stack iväg för ett tag sen”, sa han.
”Klockan är ju bara strax efter fyra, ni måste ha börjat tidigt”, sa jag.
“Okej, nu gör vi så här”, sa Janette. “Antingen ringer vi polisen så får dom göra en Lob på dig, eller så ringer vi efter en taxi som kan komma och hämta dig och köra dig till Midsommarkransen. Det är du som bestämmer.”
“Taxi”, svarade han snabbt.
Janette ställde sig en bit bort och plockade fram mobilen.
“Jag tror inte på det där med taxi”, sa jag när hon lagt på.
“Nej, det gör inte jag heller. Men vad ska vi annars göra.”
I ett oövervakat ögonblick försökte mannen luta sig bakåt mot ett ryggstöd som inte fanns och jag fick vara snabbt framme för att han inte skulle hamna på backen.
“Det här funkar inte. Håller du honom en stund så hämtar jag en stol”, sa jag.
Janette ställde sig vid sidan om honom och försökte stötta upp honom.
Jag gick in på gården och hämtade en stol från utemöblerna som fortfarande stod kvar efter sommaren.
“Sätt dig på den här istället”, sa jag och ställde ner stolen framför honom.
”Tack”, sa han och försökte resa sig upp. Men han var alltför baktung med ryggsäcken på och kunde inte riktigt få tillräcklig ordning på balansen för att resa sig. Jag hjälpte honom av med ryggsäcken, sedan hjälpte vi honom över i stolen genom att stödja honom under varsin arm. En småsak för två rutinerade vårdare.
”Så där, nu kan du luta dig tillbaka”, sa Janette.
Han sjönk ned i stolen och somnade ögonblickligen.
“Jag tror nog att herrn här har fått i sig något annat än alkohol”, sa Janette.
“Det verkar inte bättre”, sa jag och klappade mig i armvecket.

Efter en liten stund kom taxibilen. Janette gick fram för att byta några ord med chauffören, medan jag väckte mannen och bad honom sitta rakt och hålla sig vaken.
“Vi har en man här som skulle behöva åka till Midsommarkransen. Han är lite berusad, men han är hel och ren och helt lugn. Skulle det kunna gå bra?” sa Janette.
“Nej”, sa taxichauffören, drog igen dörren och åkte iväg.
“Fan”, sa Janette.
“Du, jag kan fan inte anklaga honom för det. Jag förstår att han inte var så jävla sugen på att ha in honom i bilen”, sa jag och nickade mot mannen som redan somnat om.
“Visst. Men vad gör vi nu?”
“Vi har nog gjort vad vi kunnat. Det är nog dags att ringa polisen.”
Janette hukade sig ner och skakade lätt på mannen.
“Taxin ville inte ta emot dig och vi kan inte bara lämna dig här så jag har nog tyvärr inget annat val än att ringa polisen och be dom göra en Lob på dig trots allt.”
“Nej fan, inte det”, sa han. “Det kommer hänga kvar och jag har ungar som jag redan har svårt att få träffa. Jag klarar mig till tunnelbanan, det är säkert.”
Janette skakade uppgivet på huvet.
”Vad ska vi göra”, sa hon. ”Jag vill inte vara taskig och skapa ännu mer problem för honom.”
“Jag kan följa med er till tunnelbanan”, sa jag. “Låt mig bara springa in och säga att jag blir borta en stund.”

När jag kom tillbaka hjälpte vi mannen på fötter och stöttade honom på varsin sida uppför backen. Han tappade ett paket servetter som han lutade sig ner efter och strax efter föll plånboken och han fick luta sig ner igen. Han tryckte ner plånboken i framfickan på sina jeans och vi gick vidare. Efter en stund, när han kommit in i lunket, klarade han av att gå själv utan att falla även om det hela tiden kändes som en risk. Jag höll mig nära.
“Är det där ett dagis eller, det där stället som in arbetar på?” sa han.
“Nej, det är ett korttidsboende för ungdomar”, sa jag.
“Vadå, utvecklingsstörda eller?”
“Ja.”
“Är det inte svårt att hålla sig för skratt när dom håller på och far runt och gör konstiga saker och så.”
“Jo, ibland”, sa Janette.
“Fan vad snälla ni är mot mig alltså”, sa han när vi sneddade över övergångsstället på väg mot tunnelbanan.
“Det är lugnt, och du lämnar oss knappast något val, eller hur? Vi kunde ju inte bara lämna dig”, sa Janette.
“Alltså tjejer, dom är så snälla”, sa han. “Men dom blir alltid mer packade än killar. Har ni tänkt på det?”
“Nu ska vi väl inte slänga sten i glashus”, sa jag.
Han skrattade och tappade med ens balansen. Vi var snabbt framme och gav honom stöd. Vi var ett udda gäng som drog uppmärksamhet till oss där vi drog fram. Några ungar på cykel stannade bara för att titta efter oss.
När vi kom fram till tunnelbanan frågade jag honom om han hade något åkkort. Han sa sig ha en remsa och plockade mycket riktigt fram en ur plånboken. Jag följde med honom fram till spärren och sträckte fram remsan till spärrvakten.
Han granskade oss noga och slängde en snabb blick på remsan.
“Den här gäller inte längre. Men tar ni med den till sl-center vid centralen så kan ni få pengarna tillbaka”, sa han.
Jag höjde ögonbrynen och försökte ge honom en både menande och bedjande blick som jag ville skulle uttrycka ungefär, `men var lite schyst nu och släpp förbi oss bara.´ Men antingen förstod han mig inte eller så brydde han sig inte för han gav mig bara en uttryckslös min tillbaka.
Jag frågade mannen om han hade några pengar att betala resan med. Han gav mig sin plånbok, som han sa skulle innehålla etthundratjugo kronor, men visade sig vara tom. Jag kollade mina byxfickor och hittade en tjuga.
”Har du några kontanter på dig?”, frågade jag Janette.
Hon tog min tjuga och plockade fram sin plånbok.
“Biljetten kan ni inte köpa här, den måste ni köpa i kiosken där borta”, sa spärrvakten och pekade mot kiosken på andra sidan hallen.
Janette suckade och gick bort till kiosken.
När vi fått biljetten stämplad åkte vi uppför rullbandet till perrongen. Hagsätra är ändstation och det stod ett tåg inne som skulle gå bara några minuter senare. Vi följde med mannen in i tåget och satte honom längst bak i en vagn.
“Klarar du dig nu”, sa Janette. “Du vet att du måste byta vid Slussen?”
“Ja, jag klarar mig. Det är lugnt”, sa han. “Tack för hjälpen, ni har verkligen varit snälla.”
Han reste sig upp och gav Janette en kram. Sedan sträckte han fram handen mot mig. Jag skakade hans hand och hjälpte honom att sätta sig igen.
“Ta hand om dig nu”, sa jag när jag stod i dörren.
Jag vet inte om han hörde mig. Han hade redan nickat till igen.
“Heroin, säger jag. Vad tror du?” sa Janette när vi kommit ut.
“Det verkade i alla fall så”, sa jag. ”Ska inte du också med det här tåget förresten?”
“Jo, men jag tänker sätta mig några dörrar längre fram.”
“Det gör du rätt i.”

Jag hade en bra känsla i kroppen när jag gick tillbaka till jobbet. Kände att jag hade gjort en insatts. Sedan kom jag på det: Jag hade inte hjälpt en okänd man. Jag hade hjälpt en kollega som hjälpte en okänd man. Hade det varit jag som såg honom först hade jag bara gått förbi.