22 Kommentarer

Klockan är strax efter två. Jag öppnar min sovrumsdörr och lyssnar ut i den mörka korridoren. Det är alldeles tyst, bara surret från badrumsfläkten hörs. Det luktar villa; tvättmedel, lite fukt, en kvardröjande doft från middagen några timmar tidigare. Jag stänger dörren igen, och går bort till fönstret. Öppnar, stannar upp och lyssnar återigen in mot huset. Sedan klättrar jag ut. Morsan är lättväckt och skulle vakna direkt när ytterdörrens låsklaff slår till, och jag vet vilket liv det skulle bli om jag blev ertappad. Jag går i gymnasiet, och är en av de som har föräldrar som bryr sig, så det är inte bara att säga tjena och gå ut. Det är kallt, gnistrande frost på marken. Jag tar mig ut på villagatan och smyger in på en garageinfart några hus längre upp. Där går jag försiktigt förbi det första sovrumsfönstret och tickar sedan med nageln på det andra. Det tar en stund, sedan dras gardinen ifrån och ett blekt ansikte tittar ut. Min kompis Nicko. Han ser trött ut när han skjuter upp vädringsfönstret. - Du tänker väl inte banga? viskar jag. - Jag somnade. Jag kommer snart. Jag går ut på vägen och tänder en cigarett och står sedan under gatlampans vita och kalla sken och väntar. Villorna är mörka, och jag är medveten om att vem som helst kan se mig och att morsan förmodligen skulle få reda på det ganska omgående. Fast vem står och glor ut på gatan så här dags? Efter en liten stund tassar Nicko fram ur skuggorna. Vi hjälps åt att rulla ut hans bil från garageinfarten. Han startar den en bit därifrån, för att inte hans föräldrar ska vakna. Till skillnad från mina bryr dom sig inte så mycket, men hans pappa är oberäknelig och kan bli våldsam. Färden in till stan sker under tystnad. Jag börjar känna den där sköna blandningen av spänning och nervositet. Utanför bilfönstret far mörka skogar och slingriga vägar förbi, vi möter kanske fem bilar på en kvart. Vi parkerar vid tunnelbanan och promenerar sedan bort från ljuset och bilarna, mot Åkeshovs tunnelbanestation. När vi närmar oss stationen viker vi av och går längs spårets taggtrådsstaket. Nicko har hittat en pappskiva, vi lägger den över taggtråden och klättrar sedan med viss möda över. Sedan börjar vi gå igen. Vid något tillfälle måste jag kliva över strömskenan. Jag tvekar en sekund. När jag lyfter på benet ser jag för mitt inre hur jag snubblar till. Skenan ligger där, svart och tyst i mörkret och ser inte mycket ut för världen. Ändå skulle jag förkolnas i samma ögonblick som jag vidrörde den. Tunnelbanestationen är stängd, men belysningen är fortfarande tänd. Vi står en liten stund och rådgör, kan det vara så att det fortfarande är personal kvar? Efter en stunds överläggning klättrar vi upp på perrongen och börjar sedan metodiskt klottra ned varenda ledig yta. I början går det snabbt, vi är bägge spattiga och nervösa och minsta ljud eller rörelse från motorleden som går parallellt med spåren får oss att ducka, men efter ett tag blir vi mer vågade och snart struntar vi i trafiken. Det luktar lösningsmedel, bakom mig hör jag det karaktäristiska skramlandet när Nicko skakar sin burk och det härliga ljudet när färgen pyser ut. Det är höst och förbannat kallt. Jag fryser om fingrarna och börjar fundera på om vi ska åka hem istället, men vi fortsätter till nästa station också. Något enstaka tåg passerar, kanske på väg tillbaka till vagnhallarna vid Råcksta. Det sjunger i skenorna en lång stund innan så det känns ganska riskfritt ändå. Enda orosmomentet är utsattheten på bron mellan Åkeshov och Brommaplan, men vi pinnar på och det går utan missöden. Snart har vi betat av även Brommas station och fortsätter vidare mot Abrahamsberg. Det är inte en själ ute, och den redan sparsamma trafiken börjar glesna. Det är svårt att tro att vi befinner oss vid inloppet till en huvudstad. Nervositeten är nästan helt försvunnen. Nån halvtimme senare sitter vi på perrongkanten vid Stora Mossen och tar varsin cigarett. Vi skulle kunna fortsätta mot Alvik, men natten börjar övergå till morgon och färgen är ändå nästan slut. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka mot bilen. Nästan tjugo år senare ser jag en film på YouTube där klottraren NUG fjantar omkring på Fridhemsplans tunnelbanestation med en sprayburk i högsta hugg. Jag blir irriterad och upprörd, enligt dubbelmoralens bekanta natur. För i själva verket vet jag ju precis vad det handlar om: det ser så oerhört lockande ut. Och det som stör mig mest är att jag är alldeles för feg för att våga göra samma sak idag. Jag är för anpassad, för trist och för skraj för att riskera att svärta ned mitt rykte. Det skulle helt enkelt svida för mycket att åka dit.

3 Kommentarer

Tänk dig att du går ner på Stureplan sent en kväll - du vet platsen för Stureplansmassakern 1994. Väl där drar du upp en pistol, eller ännu hellre ett maskingevär och avlossar en salva lösa skott mot passerande människor. Tänk dig kaoset. Människor som flyr åt alla håll. Panikslagna. Du skulle rensa hela Stureplan på några få sekunder. Kanske med undantag av någon chockad stackare som ligger snyftande kvar på marken. Sedan sätter du dig ner och inväntar polisen. När de efter någon minut dyker upp lägger du bara lugn ifrån dig geväret och låter dig gripas. Efter att du blivit tagen till arresten och de börjat söka igenom dig på allvar plockar du fram en liten lapp som förklarar att det hela rör sig om en del i ett konstprojekt. Ett examensarbete för Konstfack. Stockholms blodbad skulle du kalla det. Ett konstprojekt med avsikt att belysa hur skör vår trygghet är. Hur snabbt den kan raseras. Politiker skulle ta avstånd, Britta Svensson rasa, Tommy Zethraeus lämna kommentarer från cellen. Hela följande medievecka skulle handla om dig. Medan du själv lugnt kunde konstatera att du satt konsten i fokus i samhällsdebatten. Och dig själv på löpsedlarna. Otvivelaktigt finns det en och annan som skulle omfamna ditt konstverk som ytterst provokativt och vågat. Fan, du skulle hamna i historieböckerna och användas som exempel i etiska diskussioner som skulle sträcka sig långt utanför Konstfacks väggar. Det skulle förmodligen finnas ett allmänintresse för dig över många år. Tänk dig; ”Terroreleven – tio år senare”. Konstnärer över hela världen skulle bli gröna av avund när de såg all uppmärksamhet som riktades åt ditt håll. För face it, inte särskilt många bryr sig om konst i dag. Det är sällan något når utanför galleriernas väggar. Konst är som amatörteater och poesi – något för de närmast sörjande. Vill du göra avtryck gäller det att skrika högt eller ta konsten till folket med streetart och jippon. För ingen jävel utom din morsa och dina - med fri öl mutade - polare kommer bry sig. Förmodligen inte ens de, men de kommer i alla fall dyka upp och lägga huvudet på sned åt din videoinstallation med förlösta frysta kycklingar. Det trista med den konst som faktiskt når igenom är att den sällan väcker andra frågor än var gränserna för vad som är konst går. I alla fall inte utanför den innersta kretsen av sedan tidigare konstintresserade. Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart. Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag - de får också ta ansvar för sina handlingar. Det spelar ingen roll om du har ett femton sidor långt manifest som ingående beskriver din baktanke, det folk kommer minnas är fortfarande det faktum att du var den som lurade in dig på psykakuten, eller vandaliserade en tunnelbanevagn inför förskräckta medresenärer. Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög - annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort. KLIPPET HAR TYVÄRR TAGITS BORT FRÅN YOUTUBE. Its So Fresh I Cant Take It - By Pike and Nug:

40 Kommentarer