Min fars första minne är att han kryper omkring bland militärstövlar under ett bord. Han var då tillräckligt gammal för att gå men föredrog att krypa omkring på golvet. Han kände ingen rädsla för främlingarna utan tyckte det var spännande med så många nya röster. Det var inte ofta det var främmande i familjens lilla kök och nu hade där samlats tyska officerare som talade i mun på varandra på ett språk min far inte kunde förstå. Utanför på gården fanns flera soldater på väg från striderna i Haugsbygda. I slaget hade 700 tyskar förlorat livet medan den norska förlusten endast var 20 man. Norrmännen hade legat i skydd av skogen och skjutit ner pluton efter pluton som beordrats att rycka fram för att inta backarna. Det fanns inga skadade på gården men soldaterna var psykiskt fördärvade. De led av sömnbrist och var väldigt stressade. Många var på gränsen till sammanbrott efter de fruktansvärda syner de bevittnat och de hemska scener de upplevt. Befälen tog ingen hänsyn till detta utan drev på manskapet med obruten intensitet. En ung man dog på gårdsplanen till synes enbart från psykisk och fysisk utmattning. Han begravdes som så många andra tyska offer från kriget i utkanten av någon åker. När min far och hans bröder blivit äldre grävde de upp dessa gravar i hopp om att finna något värdefullt. De kände ingen skam i detta utan tyckte att det var deras rätt att plundra de som en gång ockuperat dem. De fann dock aldrig något i gravarna. Värdesakerna hade tyskarna själva tagit från sina döda och nu fanns endast förmultnade ben kvar. Hemvärnsmännen som slaktat så många tyska soldater i Haugsbygda var tvungna att straffas. Men vilka var de? Förmodligen var de söner från bygden. Tyskarna beordrade att bränna ner 20 gårdar. Senare anlände stridvagnar och det norska motståndet var tvunget att retirera. Min fars familjs lilla lantbruk skonades men de fördrevs därifrån när där i närheten skulle upprättas ett militärläger och lägerkommendanten krävde ett eget hus att bo i. Det ryktas att lägret som byggdes skulle bli ett koncentrationsläger. Det omgavs av hög taggtråd samt ett minfält. Sannolikt skulle det endast bli en vapendepå men lägret blev aldrig färdigt så tack och lov får vi aldrig veta vad det skulle användas till. Arbetskraften kom främst från utkommenderade norrmän som inte var så arbetsvilliga och förmodligen saboterade bygget. Min far, hans syskon och föräldrarna blev tvungna att flytta hem till sina farsföräldrar. Hans farfar, som jag förövrigt är döpt efter, var en hetlevrad man. Vid ett tillfälle hade min far sagt åt sin yngre bror, som då precis lärt sig prata, att kalla farfadern för kuk. Farfadern måste ha förstått att det inte var den lilla pojkens påfund men han gav honom ändå en hurring som skickade min farbror i marken. Kanske var farfadern redan då irriterad på de tyska ockupanterna och lät det gå ut över barnen. Vid ett senare tillfälle kunde han inte längre kväva sitt förakt för ockupationsmakten. Tyskarna krävde att få köpa det mesta som gården kunde skörda och slakta. Visst, bönderna fick betalt men inte mycket gick att köpa för pengar under krigsåren, och potatisen behövde de själva. Det var en kall och rå höst och potatisen hade vuxit sig fast i seg lerjord. En tysk kontrollant beordrade hela familjen ut på fältet för att skörda potatisen. Han hade tydliga åsikter hur potatisen skulle tas upp. Kanske hade han varit lantbrukare i Tyskland innan han värvats till armén. Tysken skrek ut sina order tills min farfars far fick nog och lappade till honom så att han far huvudstupa ner i leran. Kontrollanten kom på fötter och knäppte upp sitt pistolhölster. Min fars familj stod chockade när tysken osäkrade sitt vapen. Min farfars syster som var den enda som lärt sig tyska agerade snabbt och förklarade att hennes far var utvecklingsstörd och inte kunde styra sina handlingar. Det är föga troligt att officeren köpte denna förklaring. Men han ville antagligen inte skjuta en obeväpnad norsk bonde – och nu hade han en anledning att låta bli. Han lät min farfars far lämna potatisåkern med den förmaningen att om han så mycket som skulle titta åt en tysk soldat skulle han hängas på torget i Hönefoss. Efter att skörden levererats till de tyska trupperna fick bondefamiljen äta vad de själva kunde frambringa under vintern. Det blev kött från egen jagad räv och hare – och då utan potatis.

8 Kommentarer