Jag har alltid gillat rysare. Det vilar något självspäkande över det, för jag är rätt lättskrämd. En morgon (jag skulle gärna påstå att det var länge sedan, men det var tyvärr ganska nyligen), så vaknade jag med alla lampor tända. Jag hade kommit hem från krogen och fått den briljanta idén att se den klassiska skräckfilmen Exorcisten. De skräckisar jag gillar allra bäst är dock zombiefilmer. Det är inte det obligatoriska blodet eller skvättandet av inälvor och hjärnsubstans som får mig att tycka om denna typ av filmer (jo, kanske lite), utan det är främst den avgrundsjupa ödslighet som präglar genren. Kanske är det den övermäktiga känslan av total hopplöshet. Att vara ensam kvar i en värld av döda, med den skrämmande insikten att ha reducerats från jägare till villebråd. Det vi kallar civilisation finns fortfarande kvar som en hägring utanför fönstret. Husen, broarna och gatorna, allt det som är som vanligt finns kvar därute, men du kommer aldrig mer få uppleva någonting så banalt som popmusik, en brusande trafikled eller sorlet från människor på ett kafé. Husen omkring dig är tomma och skänker inte längre någon trygghet. Lampan hänger i sladden från taket men den kommer aldrig mer att sprida ljus. Radion går på sista batterierna, alla stationer har tystnat. Du lyssnar ändå på bruset, driven av ett i grunden djupt mänskligt hopp, fast allt utsikter om långvarig överlevnad egentligen är över. Du sitter där och tittar ut över en mörk och tyst stad, letar med kikare efter ett flammande ljussken i något av de svarta husen. Vid varje litet sprak från radiomottagaren tänds en gnista hopp som sedan dör ut och lämnar kvar ekande tomhet och en orolig mage. Men hoppet finns ändå kvar. Hoppet om att det mot alla odds finns någon kvar där ute bland de döda, någon vars hjärta bultar hårt och skrämt i bröstkorgen. Nästan alla filmer har denna grundläggande drivkraft: leta upp andra överlevande. Zombies har enligt gammal tradition släpat sig fram i ett makligt tempo med händerna utsträckta under olycksaliga stönanden. Det "nya" i zombiegenren är att de levande döda istället rör sig snabbt och under stort raseri. Detta är ett genidrag, för det gör det hela så oerhört mycket mer obehagligt. Jag tänkte rekommendera ett par sevärda filmer. Jag är medveten om att det har gjorts massor av zombiefilmer genom åren, men jag är inget fan av dråpliga B-rullar med papier-machémasker. De allra flesta filmer i genren hade mått bättre av en mer genomtänkt story och en större budget.

Dawn of the dead (2004, remake av Dawn of the dead från 1978)

Läs mer hos Imdb (7,4). Se filmens vackra intro, och de tio första minuterna. Köp / hyr / ladda ned. Det hela börjar en morgon när sjuksystern Anna (Sarah Polley) vaknar av att ett till synes galet grannbarn tagit sig in i deras hus. Det lilla kräket biter Annas man som strax därpå själv börjar bete sig märkligt och våldsamt. Anna flyr huset och möter ett grannskap i kaos. Hon tar bilen och kör ut genom ett sönderfallande samhälle. Radion talar om en ny dödlig sjukdom som sprider sig som en löpeld. De här första tio minuterna är enormt suggestiva och sätter en bra klang på resten av filmen. Efter en olycka med bilen slår Anna följe med polismannen Kenneth (Ving Rhames), TV-försäljaren Michael (Jake Weber), gangstern Andre och hans gravida flickvän Luda, för att försöka hitta ett säkert gömställe. De tar sig till ett stort helgstängt köpcentrum. Det tysta och tomma palatset är en vemodig påminnelse av det samhälle som inte längre finns. Det känns lite som när Burke och Urko blir instängda i resterna av en tunnelbanestation i Apornas planet, det är som en sista förgänglig påminnelse om en civilization som upphört existera. Tyvärr är det en plats som även de döda vallfärdar till. Döda, som känner ett obeskrivligt begär efter de sista levande människorna... Av föregångarens sömngångaraktiga zombier syns intet spår. Här tycks de levande döda ha överdoserat PCP. Det är bra action, blodigt och det finns en alldeles fantastiskt ödslig och uppgiven ton i filmen.

28 days later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,6). Köp / hyr / ladda ned. Regi: Danny Boyle. Ett virus slipper ut ur ett forskningslaboratorium. En droppe blod räcker för smitta, och inkubationstiden är obefintlig - den drabbade försätts omedelbart i ett permanent tillstånd av vansinnigt raseri... Filmen börjar med att en man vaknar upp på ett sjukhus i centrala London efter 28 dagars koma. Avdelningen han ligger på är helt tom. Han tar sig ut ur det ödsliga sjukhuset och upptäcker snart att även staden är tömd på människor. Förundrad påbörjar han sin vandring genom de tomma, nedskräpade gatorna. Efter en stunds promenad kommer han fram till en kyrka, och blir där överrumplad av till synes vanvettiga människor. Han flyr ut på gatan och blir räddad av två andra överlevande, Selena och Mark. Mark har en radio där en brusig slinga spelas om och om igen. Tydligen ska det finnas en fristad för överlevare i Manchester… Jag är inte överförtjust i den här filmen, men den har tveklöst ett intressant tema och första halvan är så bra att bara det är värt tiden.

28 weeks later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,1). Köp / hyr / ladda ned. Se öppningsscenen. Regi: Juan Carlos Fresnadillo. Det här är någons slags fristående fortsättning på den första filmen, med helt andra skådespelare men med en liknande plott - att ta sig från händelsernas centrum till en fristad där något slags lugn råder. Den här filmen är om möjligt ännu mer hopplös och mörk än sin föregångare, och även om den i likhet med den första filmen är en något blandad upplevelse, så är den ändå klart sevärd. Det har nu gått ca sju månader sedan epidemin bröt ut. I filmens öppningsscen har Dan (Robert Carlyle), hans fru och en grupp överlevare barrikaderat sig i ett övergivet hus. Plötsligt attackeras huset av infekterade människor, och i ren panik överger Dan sin fru. Han lyckas ta sig till fristaden i London, ett avspärrat område som huserar 15 000 överlevande, och återförenas där med sina två barn. Barnen saknar förstås sin mor. En dag smiter de ut genom avspärrningarna för att ta sig till sitt gamla hus, i syfte att hitta fotografier och andra föremål som de kan ta med sig till frizonen som minnen. I huset finner de emellertid någonting helt annat: sin mor - till synes vid liv! Det visar sig att modern är en opåverkad bärare av viruset. Hon förs genast till ett laboratorium i staden. När Dan får nys om det, tar han sig in i labbet under ett obevakat ögonblick. Men när han kysser sin fru, förs viruset över och han blir omedelbart smittad...

Dead set (2008)

Läs mer om serien här eller hos Imdb (8,3). Ladda ned. Det här är en brittisk miniserie i fem avsnitt som har en del solklara paralleller till både 28 days later och Dawn of the dead. Någonstans i England pågår inspelningen av en Big Brother-show, cyniskt regisserad i kulisserna av den psykopatiske producenten Patrick (Andy Nyman). De självupptagna deltagarna (varav flera varit med i den riktiga showen) sitter isolerade i sitt hus, utan att kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem. Under tiden bryter en mystisk sjukdom ut i landet, som förvandlar människor till levande döda. Medan England faller sönder sitter deltagarna i sitt hus, avklippta från omvärlden och därmed helt ovetandes om vad som pågår där ute. Bakom de tonade tjocka glasrutorna, i inspelningsgångarna, råder ett blodigt kaos. Så småningom märker deltagarna att det är något som inte stämmer, de dagliga rutinerna rubbas: de blir inte längre kontaktade av filmteamet och efter ett tag börjar maten ta slut. När nyheten kring omständigheterna når deltagarna blir de varse om att de befinner sig på den enda trygga plats som finns kvar. Nu måste de samarbeta för att överleva, vilket av naturliga skäl är en smula svårt då de valts ut just för sina kantiga personligheter. Första uppgiften blir att fylla på förråden för att inte svälta ihjäl. Men omgivningarna kring TV-studion kryllar av blodtörstiga zombies... Detta är nog den bästa zombieskildringen jag sett. Den är bitvis väldigt komisk, och därtill träffsäker, välgjord och ytterst blodig. Den känns dessutom paradoxalt nog realistiskt. Nästan lite så där som en roman av John Ajvide Lindkvist. Hur skulle man egentligen reagera när något ofattbart sker? När himlen fortfarande är blå, men verkligheten krackelerar omkring en? Drabbas man av panik, blir man handlingskraftig eller apatisk? Och slutet är bra, det med.

Deadgirl (2002)

Läs mer hos Imdb (6,0). Ladda ned. Regi: Marcel Sarmiento / Gadi Harel Det här är en mycket annorlunda och obehaglig film i genren. Två skolkande tonårspojkar, JT (Noah Segan) och Rickie (Shiloh Fernandez), undersöker ett gammalt övergivet mentalsjukhus. I sjukhusets källare upptäcker de en fastkedjad, naken kvinna. Den ena av pojkarna, Rickie, vill befria kvinnan men JT har helt andra planer. Han vill... behålla henne. Så småningom blir de varse om att kvinnan är död - fast hon verkar leva. De skiljs åt, men när Rickie senare kommer tillbaka hör han suspekta ljud från källaren. I rummet överraskar han sin vän i full färd med att ha sex med den kedjade kvinnan. Efter hand blir fler skolkamrater involverade i den makabra upptäckten. JT, som blir mer och mer galen, agerar hallick. Och Rickie, som ju egentligen är emot det hela, gör ingenting konkret för att stoppa dem. Men under ytan gror konflikten, och till slut krackelerar alltihop och kaos uppstår.

Braindead (1992)

Läs mer hos Imdb (7,6).  Hyr / ladda ned. Efter denna djupdykning i ödslig hopplöshet så behövs det något som livar upp lite. Då kan det passa fint med Peter Jacksons Braindead. Just det, samme man som gav oss Sagan om ringen, Svarta änglar och annan finkultur. Innan dess gjorde han ett antal snaskiga filmer på goretemat, som Bad Taste och Mupp-parodin Meet the feebles. Lionel är en drygt trettioårig tönt som bor hemma hos sin dominanta mamma, Vera Cosgrove. En dag blir modern biten av den ökända råttapan på stadens zoo. Varelsens giftiga bett förvandlar henne gradvis till en förmultnad zombie. Vera smittar ned ytterligare ett par personer, och Lionel, som ändå älskar sin mor, gömmer dem i källaren under huset där han håller dem drogade och gör sitt bästa för att försöka upprätthålla någon slags normal fasad. Det håller förstås inte länge, och så småningom bryter kaoset ut... Braindead är en fullständigt sinnesjuk splatterfilm, med en underbar blandning av fruktansvärt slafsiga och blodiga scener parat med humor i bästa Monty Python-anda. Här nedan två berömda scener ur filmen... OBS - spoilervarning på den senare! Nu har jag säkert missat en massa bra film. Rekommendera gärna i kommentarsfältet!

10 Kommentarer

Det är en kall förmiddag. Vinden blåser genom det bruna gräset. Döda frötoppar som inte lossnat vajar fram och tillbaka. Det ligger en doft av ruttna växter i luften, som på våren när snön börjat smälta. Men det är inte vår, det är höst, och bladen ligger lager på lager i en grågul röra på marken. Från skogen hörs inte ett ljud. Staden är ett skelett. Där det en gång suttit fönsterglas som speglat den nedgående solens strålar, finns nu bara svarta gluggar. Bitar av plast och frigolit blåser omkring mellan byggnaderna. På den spruckna asfalten ligger ödsliga lämningar som får irrande minnen att blossa upp; buteljer med flagnande etiketter, rostiga burkar, bildäck. Och i husen rum, tomma och svartbrända, med askhögar efter de föremål som en gång utgjort människors liv. Ur den täta skogen kommer ett järnvägsspår. Mellan syllarna finns en spirande ungskog, men höstvindarna har blåst bort bladen och grenarna sträcker sig som nakna armar mot himlen. Följer man spåret så kommer så småningom till ett vidsträckt sädesfält. Här tar rälsen slut, det är en ändstation utan station. Himlen är isblå. Mot horisonten sträcker sig ett högt, vitt torn. I solskenet ser det ut som en hägring, som något som brutit sig ut ur en tavla av Edward Hopper. Det är en silo, och i det öde landskapet står den som en skimrande fyr. Sädeskronorna knäcks som istappar när jag snuddar vid dem. Vinden vispar svagt i gräset och jag tänker på att skogen bakom mig är tyst och att inga fåglar sjunger. Jag vill lägga mig ned, räkna tunna moln och minuter och längta efter ett propellerplan som klyver himlen med sitt melankoliska vemod. Men jag står kvar, tittar bara på tornet. Ett begär tar sakta form. Snart är allt som finns i mitt huvud tanken på att stå vid foten av tornet, att få vila kinden och händerna mot den släta betongen. Bredvid järnvägsspåret finns en trasig gatlykta och en liten kur av korrugerad plåt. I kuren finns det en pall och en arbetsbänk, och på skivan ligger en uppslagen bok och en blyertspenna. Sidorna har svällt av fukt. De är fyllda med tusentals namn, skrivna med lika många handstilar. Jag sitter på pallen en lång stund och tittar ut över fältet. Sedan skriver jag mitt namn, och sedan börjar jag gå.

Skriv kommentar

Det hela började i slutet av sjuttiotalet i en liten by som heter Kåseberga vid Skånes södra spets. Mina föräldrar hade hyrt ett hus där en sommar. På dagarna lekte jag och min bror Jesper vid kullarna kring Ales stenar, och på kvällarna brukade familjen gå ned till det lilla fiskelägret vid hamnen. Vi gick ut på stenpiren och kikade på segelbåtarna som låg förtöjda i gästhamnen. Jag minns att jag fylldes med en märklig känsla, det var kombinationen av doften från havet, båtarnas jämna knarrande och det varma sken som läckte ut från små fönstergluggar där människor gjorde sig redo för natten. Ett par år senare hyrde mina föräldrar ett hus på en ödslig stenstrand strax utanför Byarum på norra Öland. En hel vägg med fönster låg vända mot havet trettio meter bort, vars vågor blåsiga dagar slog gnistrande skumpelare över de uråldriga raukarna. Det fanns ingen dusch, bara en liten kokvrå och kåken bestod allt som allt av ett stort vardagsrum och två små sovrum. Ingen TV, inte ens radio. I detta hus ägnade jag, mamma och pappa samt två bröder en hel sommar i början av 80-talet. Föga anade någon då att denna spartanska plats skulle föda något fundamentalt hos mig och min äldre bror, en känsla som består än idag. Detta utspelade sig lyckligtvis på den tiden då föräldrar inte kände en panisk skräck inför allt deras barn företog sig, så vi kunde springa omkring vind för våg på stranden och plocka fossiler, klättra omkring på raukarna och försvinna ut på det vindpinade Alvaret för spännande heldagsexpeditioner. På kvällarna efter middagen var högtidsstunden. Då åkte bandspelaren fram med inspelade avsnitt av Agnes Cecilia. Jag och min bror stod vid fönstret med kupade händer och spejade ut i mörkret, ut över det svarta havet. Ut mot Blå Jungfrun. Blå Jungfrun är en obebodd ö, ett naturreservat som ligger i sundet mellan Öland och Kalmar. Det är tillräckligt långt över för att man klara dagar bara ska ana land på andra sidan vattnet. På nätterna tänds en fyr på ön, och det var den som drog våra blickar till sig. Vi såg ut över havet och försökte tänka oss hur det skulle kännas att vara ensam på den där ön. Vi stod i den trygga stugan med flackande ljus på middagsbordet och två utslagna föräldrar som fick en stunds respit i tystnaden, och det som fyllde bröstet och föddes där kom att följa oss även i vuxen ålder. En fyr är en trygg punkt. För den ensamme sjöfararen är det räddningen om natten, men för två små pojkar i en stuga vid havet kom det att bli något annat. Det som fann bo i oss under de där kvällarna kom vi att kalla för fyrkänslan. Trots det handlar det inte bara om fyrar, utan spänner över en rad olika företeelser som alla har en gemensam nämnare: ödslighet. Det är helt enkelt något visst med utposter. Nu i vårt automatiserade tidevarv finns det ju knappt några fyrvaktare kvar, men det räcker med bara vetskapen om att det finns en ensam fyr därute mitt i havet som oförtrutet ledsagar vilsna båtar i mörka och stormiga farvatten. Min bror köpte några år senare en gammal träradio på en auktion. Han var väl runt fjorton-femton och jag tre år yngre. På kvällarna låg vi och tittade på radions gröna öga som sken i mörkret. Ett svagt, gult ljus illuminerade displayen med förtryckta städer som under radions glansdagar var eterns metropoler, samtidigt som doften av varm och dammig elektronik fyllde rummet. Men vi lyssnade inte på radioutsändningarna, vi valde i stället kortvågsbandet och navigerade oss längst ut i tystnaden, där det enda som hörs är radiofyrarnas pipande morsesignaler. I våra öron blev bruset och de atmosfäriska störningarna till en storm på ett blåsigt hav, och morsekoderna var nödsignaler som skepp i kvav sände ut innan de gick under. Morse blev så småningom till en mindre besatthet hos min bror, som med tålamodet hos ett barn snart hade lärt sig inte bara morsealfabetet utantill, utan även fyrarnas igenkänningskoder. Starten var Hoburgens fyr, som väldig och tung står på Gotlands södra ände och stöter ut sina enformiga morsesignaler i rymden. Många år senare var jag och min bror i Värmland, vi har en stuga där som ligger mitt ute ingenstans. En sen kväll fick vi ett infall, klädde oss varmt och tog med ett par filtar ut i hästhagen en bit från huset. Det var höst och kallt och himlen var kristallklar. Vi lade oss på rygg på filtarna och tittade ut i rymden. Plötsligt susade en svagt upplyst prick över himlavalvet i hög hastighet. Det mest ensamma man kan tänka sig: en satellit som rusar fram i rymdens oändliga ödslighet. Varv efter varv kring jorden, med tickande och surrande elektronik i sitt inre. Vi låg på den där filten och tittade upp i den vemodiga svarta natten, och kände oss som två småpojkar som tittar på en fyr. (Bilden är tagen av min bror Jesper på en av hans utfärder med kajak i Ålands yttersta skärgård. Ni kan föreställa er vad det är han söker därute).

12 Kommentarer