Regnet öste verkligen ner så jag skyndade in på första bästa bar. Bartendern, en väldigt söt blondin med generöst uppknäppt vit blus, log mot mig och sa något jag inte uppfattade till fullo. Men det var något om att jag såg rolig ut helt dyngsur. Som en våt hund. Jag beställde en flasköl och slog mig ned på en barstol. Jag torkade min hjässa och ansikte med några fyrkantiga servetter som låg på bardisken. En liten spenslig man i 45 års åldern stod bredvid mig i baren. Han vankade av och an som om han inte kunde stå stilla och ryckte som om han hade ticks.

- Vilken snygg skjorta du har, sa han plötsligt.
- Eh, tack, svarade jag när jag hämtat mig från chocken från att en man gav mig en komplimang för min klädsel.

Jag hade en helt vanlig rutig skjorta. Jag förstod snart att han bara ville ha sällskap. Han hette Greg och var en lustig typ. Han var full och pratade på i hundratjugo. Det här var hans stammishak och han var här flera dagar i veckan. Hans polare var portad i två dagar. Det var synd för jag skulle verkligen gilla honom försökte Greg övertyga mig. Själv hade Greg blivit portad flera gånger men han fick alltid komma tillbaka efter två dagar så det var inte så farligt.

- Vad har du gjort för att bli portad? Undrade jag.
- Nä, de blir lite griniga när jag blir packad ibland bara.
- Han blir full och stöter på allt som rör sig, inflikade den blonda bartendern. De skrämmer bort alla tjejer från stället.

Jag skrattade och tittade mig runt i den skumma lokalen. Där fanns absolut inga tjejer jag skulle vilja stöta på. Förutom bartendern då.

- Jag är inte så farlig, sa Greg. Det är min kompis som är lite för mycket när han börjar prata med tjejer. Jag vill bara snacka.
- Hur är det med utbudet på tjejer här då? Frågade jag.
- Det är bra. Inte ikväll kanske. Men kom hit en fredag så kanske det är studenter från universitetet här. De har man ju ingen chans på förståss. Men de är fina.

Jag drack det sista ur min flaska och blondinen kom direkt med en ny utan att fråga om jag ville ha en till. När jag fiskade upp några dollarsedlar ur fickan förklarade hon att den här var gratis. Det var två för en fram till klockan tio.

- Det är därför studenterna kommer hit förstår du. För den billiga ölen, väste Greg med sin mun så nära mitt öra att jag kände saliv spottas långt in i hörselgången.
- Stör han dig? Frågade blondinen.
- Nej då, det är lugnt, svarade jag.
- Du får säga till annars. Han är på gränsen. Jag har sagt till honom tidigare idag.
- Det är helt ok.
- Fan vad pms:ig hon är idag, sa Greg tyst.

Blondinen gav honom en iskall blick och Greg tittade bort. Jag sög på min öl och blondinen ställde fram en skål med cheeseballs.

- Åh, cheeseballs, utbrast jag. Det är mitt favoritsnacks.
- Jag tycker om jordnötter, sa Greg och hämtade en skål med nötter som stod längre bort i baren.

Det var jordnötter med skal. Greg knäckte dem, släppte skalen på golvet och radade upp de skalade nötterna på bardisken tills han hade en 15 – 20 stycken och slängde dem sedan i munnen.

- Jag älskar också cheeseballs, sa blondinen. Vilket lustigt uttal du har. Du är inte härifrån va?
- Du älskar ballar, sa Greg högt så hela baren hörde och skrattade sedan.
- Kom tillbaks på lördag, sa blondinen och pekade mot dörren.

Greg skakade min hand och ragglade ut genom dörren utan att säga ett ord. Blondinen frågade om jag ville ha en till öl och ursäktade för fyllot. Jag försäkrade att det inte var någon fara. Jag tyckte han var rolig.

- Nå, var är du ifrån? Frågade hon när hon kom med en nyöppnad öl.
- Jag är från Stockholm, Sverige. Jag är bara här på semester, sa jag.
- Är det sant? Jag är svensk!
- Skojar du? Vilket sammanträffande, sa jag på svenska.
- Oj, det där förstod jag inte. Var det svenska? Jag kan inte svenska men min familj är svenskar.

Hon hette Laura Anderson och var från Minnesota. Hennes släkt hade sitt ursprung i södra Sverige och emigrerade i mitten av 1800-talet. Precis som Kal-Oska och Krestina. Hon hade inte läst Moberg så den liknelsen gick förlorad. Men hon var väldigt intresserad av Sverige och ville verkligen åka dit någon gång. Jag berättade om Sverige och Stockholm och hon var eld och lågor. Hon hämtade nya öl som hon inte tog betalt för och lutade sig fram över bardisken. Jag var hänförd över hennes stora runda bröst som knappt doldes under blusen och hade svårt att hålla blicken därifrån.

- Du, kommer du till Sverige lovar jag att visa dig runt, sa jag.
- Menar du det? På riktigt?
- Ja självklart, det skulle vara jätteroligt. Här är mitt kort. Det är bara att ringa eller maila, sa jag.

Hon sken upp när hon tog emot visitkortet och tog sedan tag i mina kinder och gav mig en blöt puss rakt på munnen. Hon krafsade ner sitt telefonnummer på en servett och sa att jag gärna fick ringa henne också.

- Jag åker tillbaka hem om några dagar. Det vore verkligen trevligt att lära känna dig. Du vill inte ta en drink när du slutar idag. Jag kände att jag hade något på gång här och det var lika bra att smida medan järnet var varmt.
- Jag jobbar till stängning idag tyvärr.

Jag var kvar till stängning. Vi pratade mycket. Det var en lugn kväll med få gäster. Hon bjöd på öl hela kvällen och jag var riktigt berusad när det bara var hon och jag kvar i lokalen. Vi gick ut på gatan tillsammans och hon låste dörren efter att hon sagt hejdå till kocken.

- Matt, det har varit väldigt trevligt att prata med dig ikväll och jag träffar dig gärna igen men nu måste jag åka hem, sa Laura.
- Självklart, sa jag och gav henne en kram.

Hon höll kvar och hennes läppar letade upp mina. Vi kysstes och jag tryckte upp henne mot väggen. Vi hånglade intensivt och min högra hand letade sig snart in under blusen. Hon stönade när jag smög in handen mellan hennes bröst och bh och nöp bröstvårtan. Jag klämde på det stora bröstet. Det var fast nästan hårt. Jag kände med ivrig utforskande hand över hela bröstet. Det var som om det var något löst innanför huden. Det kändes som om det låg en rund plastboll under huden. Eller kanske en vattenballong. Jag kunde klämma och flytta på den. Jag insåg att hon måste ha silikonbröst. Det kändes konstigt med den här främmande klumpen i hennes bröst. Men samtidigt upphetsande. Jag tryckte min halvbånge mot hennes lår och kunde inte sluta massera silikontutten.

- Så, så, sa Laura. Jag måste gå nu. Släpp!

Jag släppte inte hennes bröst. Det var för fascinerande och upphetsade mig samtidigt som det kändes så konstigt. Jag försökte kyssa henne för att få mer tid att utforska hennes bröst. Men hon hade fått nog. Hon försökte trycka bort mig men jag hade henne fastspänd mot väggen och min hand kramade hennes bröst allt hårdare.

- Släpp för fan! Låt mig vara, skrek Laura och så kände jag ett slag mot min panna.

Hon hade sin mobiltelefon i handen och bankade den i mitt huvud en andra gång och sen en tredje. Hon puttade bort mig och svor.

- Ditt svin! Håll dina händer för dig själv. Ring aldrig mig. Jag vill aldrig mer se dig.

Jag hade handen på pannan, där en bula höll på att växa fram, när jag tittade på hur hon skyndade bort mot tunnelbanan. Mitt huvud värkte men det gjorde inget. Jag hade klämt på ett silikonbröst för första gången.

Av Matt matt@barstol.nu

Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Jag dricker mitt morgonkaffe på Starbucks i korsningen 36th och Madison. En bag lady har parkerat sig i en fåtölj i fönstret. Hon har tagit av sig sina smutsiga kängor och hon sover djupt. Kaféts gäster sätter sig så långt i från henne de kan. Men ingen väcker henne och ber henne att gå därifrån. Personalen kan inte heller avvisa henne då de är upptagna med den aldrig sinande ström av kunder som kommer in för att köpa sitt morgonkaffe på väg till sina jobb.

Jag sitter lugnt och smuttar på mitt kaffe och småler åt folks reaktion när de ser den skitiga hemlösa damen. Jag har inte bråttom utan kan lugnt sitta och titta på alla människor som jäktar till arbetet. En tjej och en kille i artonårsåldern som sitter bredvid mig har ställt upp sina laptops på bordet. Av mitt tjuvlyssnande förstår jag att de förebereder en presentation till skolan. Det låter som de studerar litteraturhistoria eller något liknande. Jag vill nästan lägga mig i diskussionen när de nämner både Strindberg och Ibsen. Men jag kommer på att jag endast läst ett verk var av dessa nordiska storheter så jag håller tyst. Jag har förmodligen läst flera amerikanska författare än nordiska.

Utanför har regnet som föll så hårt i morse börjat torka upp. Solen skiner. Det kommer bli en varm dag i New York City. Uteliggaren har vaknat och kontrollerar att ingen har rört hennes dubbla papperskassar som förmodligen innehåller allt hon äger. Hon snörar på sig sina skor, tar sina kassar och går ut genom dörrarna. Min stora kopp kaffe är slut och jag lämnar studenterna i en diskussion om Nietzsche och Dostojevskij.

Jag promenerar downtown. Jag går österut och ner genom East Village. Det är lugnt i Alphabet City så här på förmiddagen. Flera restauranger har inte öppnat och har fortfarande ståljalusierna neddragna. I China Town är det desto mer liv och rörelse och har säkerligen varit så i flera timmar. Jag zick-zackar mig fram i människohavet som rör sig på de trånga gatorna. Jag går hela vägen till City Hall där Brooklyn Bridge börjar. Jag tänker först gå över, Brooklyn Heights mysiga kvarter lockar, men kommer bara till första vattenförsäljaren. Solen står nu högt på himlen och min vita skjorta klibbar sig mot min kropp. Det är säkert närmare 30 grader varmt. Jag köper en flaska vatten och vänder sedan.

På tredje avenyn ser jag att The Mad Hatter Saloon just har öppnat för dagen och det går inte att motstå deras inbjudande skuggade bakgård en sådan här varm dag. Jag beställer en Mad Hatters Red Ale och kycklingvingar med blåmögelost. Som den gnällige svensk jag är klagar jag på hettan till den rödhåriga servitrisen. Hon skrattar och säger att jag ska vara glad att jag inte var i New York förra veckan. Då var det ännu varmare.
Den första ölen rinner ner som vatten. Jag är törstig efter allt promenerande i värmen och beställer genast en till. Inne i baren sitter några äldre män och sippar på något som ser ut att vara vodka och tonic men på bakgården är jag ensam. Jag får min andra öl tillsammans med kycklingvingarna. Jag tar en mun full med skum och medan humlebeskan kittlar mina smaklökar förundras jag över hur tyst och lugnt det kan vara på en bakgård på tredje avenyn.

Men så vaknar jag ur mitt dagdrömmande. Det är inte augusti och jag är inte i New York. Jag är i Stockholm där det är för kallt för att gå utanför dörren. Som den gnällige svensk jag är klagar jag på kylan och längtar bara bort.

Av Matt matt@barstol.nu

- Alltså, jag har funderat en hel del på vad man egentligen borde syssla med, sa jag och tog första klunken av ölen som, enligt bartendern, är den tjeckiska förlagan till Budweiser.
- Jaha, sa han och gjorde samma sak.
- Jag känner allt oftare att jag är färdig med hela den här livsstilen som följer med ett kontorsjobb. Fan man sitter på arslet hela dagarna och pratar i telefon, mailar eller sitter på möten. Det är ju inte direkt äventyr i vildmarken.
- Så det är äventyr i vildmarken du vill ha?
- Nej det är det väl inte, inte så. Jag menade det som en metafor.
- Jag förstod det.

- Men det borde finnas något annat, något som är lite mer varierande rent fysiskt liksom, fortsatte jag. Fan varje gång jag använder kroppen till något, alltså typ räfsar löv eller skrapar fönster eller klipper gräset, då är det som att min kropp jublar. Så varför inte försöka jobba med sånt som får ens kropp att jubla?
- Så du vill jobba med att klippa gräs?
- Nej men.. alltså du fattar vad jag menar.
- Ja.. jo det gör jag väl. Men jag ska säga dig en sak, och jag har sagt det många gånger förut men nu säger jag det igen. Du borde satsa på ditt skrivande.
- Ja men så där säger ju alla, jag är så jävla trött på det! Vadå satsa? Hur skulle det gå till då menar du? Ska jag låsa in mig i ett rum och skriva på min stoora romaaan medan ungarna dör av svält på andra sidan dörren? Det funkar ju inte, jag måste dra hem kosingen. Dessutom kan jag inte skriva någon roman för jag har inget att skriva om.
- Det har du väl, du har ju skrivit en massa texter på Barstol.
- Jo men det är en helt annan grej. Om jag ska skriva en roman så måste jag lära mig en jävla massa saker.. komposition, dramaturgi, en massa sånt skit. Annars blir det ju bara ännu en sopig debut av en författarwannabe. Jag hatar sånt, alla tror att de är författare nu för tiden när det i själva verket nästan inte är en enda jävel som ens är i närheten av att fixa hantverket. Ska väl vara Ranelid då, men han är ju tossig istället.

- Ska du ha en till?, frågade han och pekade på mitt tomma ölglas.
- Ja tack, sa jag och tittade lite oroligt på min handled där det inte satt någon klocka. Det har det inte gjort på många år, ändå tittar jag ofta på min handled.
 
- Men du, det finns väl andra möjligheter att livnära sig på skrivande, du behöver ju inte skriva en bok, sa han när han kom tillbaka med ölen.
- Jaja, media och skit, svarade jag. Vilken jävla bransch, pretentiösa wannabes som tar sig själva på alldeles för stort allvar och ömma tår överallt. Nej fy fan, jag skulle aldrig palla det.
- Nehej, då så. Jag tycker bara det är synd att du inte tar tillvara den här talangen som du har. För du kan ju skriva, det kan du inte förneka.
- Det är klart att jag kan skriva, men det kan de flesta ungar som går i andra klass också. Det handlar inte bara om att kunna skriva, det handlar om att ha något att säga också. Ett oklanderligt språk utan intressant innehåll är så jävla (hick) flackt som det kan bli. Hellre då något sopigt ihopsatt som iallafall tar tag i en.
 
- Ska du ha en snus?, frågade jag och räckte fram dosan.
- Nej, jag har slutat snusa vet du väl, sa han.
- Jo men jag tänkte att du ville festsnusa.
- Nej det vill jag inte.
- Nehej, jaha.. det är väl bra att du låter bli antar jag.

- Men så det här med skrivandet kommer inte att funka alltså? sa han, och började plötsligt att flacka med blicken ut över baren.
- Nej, det kommer inte att funka, sa jag. Inte som födkrok i alla fall. Jag kan inte se att jag skulle kunna föda fem ungar med mitt skitsnack.
- Vad letar du efter? frågade jag, lite irriterad över att han släppt mig med blicken.
- Ingenting. Inget som finns här iallafall. Du har inte höga tankar om dina texter.
- Jo en del, en del är bra. Men om man ska vara ärlig så finns det ju så jävla många som skriver så jävla mycket bättre. Jag skulle nog fan ha större chans att bli fotbollsproffs.
- Det tror jag inte.
- Det var en metafor igen.

- Vad fan gör han egentligen? sa han, och stirrade hårt bort mot DJ-båset.
- Han spelar den här Supertramp-låten alldeles för snabbt, det är vad han gör, sa jag.
- Ja det hör jag väl, men varför gör han så? Det låter ju Kalle Anka.
- Det ska väl matcha tempot i förra låten, så att setet hänger ihop. Inte fan vet jag.
- Fan vad dumt. Tror de att vi är idioter eller?
- Antagligen.

Vi satt tysta ett tag och lyssnade på Breakfast in America i fel tempo, det lät som om någon kommit åt 45-varvsknappen på skivspelaren. Jag tänkte att det här är fan inte klokt, så här får man ändå inte göra. Jag började bli irriterad på den lille killen i DJ-båset.

- Men om man inte satsar på något så kan man ju inte veta om man skulle kunna lyckas, sa han när låten äntligen var slut.
- Nu låter du lite väl präktig tycker jag, sa jag.
- Jaha?
- Ja alltså, fan jag vet att du menar väl och så, absolut! Och det är jävligt schysst att du vill uppmuntra mig att satsa på skrivandet men jag tror inte du fattar hur långt bort såna drömmar ligger när man har en familj att försörja.
- Jag önskar att jag hade en familj att försörja.
- Exakt! Eller hur? Det är ju (hick) viktiga grejer det där! Sånt man brinner för liksom. Familj, fan vad fint det är ändå.
- Jo, det är ju det viktigaste för dig egentligen, eller hur?
- Ja fan, absolut!
- Så då kanske du får sitta kvar på arslet ett tag till och maila, eftersom det ändå drar hem kosingen så att familjen kan leva gott.
- Jo, det lär nog bli så.
- Och det där med fysisk aktivitet kan man ju lösa på annat sätt.
- Jo, man kan räfsa löv och så.
- Eller gå på gym.
- Nej för fan, sånt skit sysslar inte jag med.
- Nej, du är ju inte direkt krallig.
- Håll käft.

Årets ölmässa, Stockholm Beer & Whisky Festival 2009, drog igång föregående helg och fortsätter nästkommande helg. I år bestämde vi oss för att vara där den första fredagen. Ett mycket lyckat beslut visade det sig. Det var lagom mycket folk och i många montrar stod representanter för bryggerierna och destillerierna och de hade tid att berätta om sina kreationer.

Brittisk öltradition är just det – tradition. Inte mycket har ändrats över åren. Öl från skottland brukar ha låg alkoholhalt och vara lättdrucken. Men det finns en uppstickare som avviker helt. BrewDog Brewery tar ut svängarna så mycket det går. Deras Punk IPA går sedan ett tag tillbaka att köpa på systemet. Det är en riktigt kaxig öl och inget för de veksinnade. Något BrewDog även klargör på sina etiketter. Jag drack för första gången deras Lager 77 som är en pilsner med extrem beska. 77 är namnet på den fiskebåt en av grundarna, James B Watt, jobbade på innan de startade bryggeriet. En annan favorit från BrewDog är Trashy Blonde. Inte bara för att namnet tilltalar mig utan för att de lyckats göra en relativt alkoholsvag fräsch öl med en riktigt besk eftersmak.

Här häller James Watt upp en specialbryggd från ett ekfat de gjort tillsammans med amerikanska Rogue. Det var en helsvart kraftig sak med distinkt smak av rostad malt och amerikanska humle och den mätte 8,5%. En komplex öl. James hällde upp fulla glas till oss till det facila priset av 15 kronor. Det kan jämföras med att Wicked Wine tog 60 kronor för 15 cl av sina specialbryggder.

Av de svenska bryggerierna utmärkte Sigtuna Brygghus sig mest som endast tog med sig helt nya öl. Sex stycken och alla var riktigt bra. Oppigårds får passa sig som tronhållare som det bästa svenska bryggeriet.

Nyköpings stolthet Nils Oscar bjöd även de på två nyheter, Hop Yard IPA och God Ale. Även om God Ale är väldigt lik deras Farm Ale som slutat säljas. Hur som helst var båda mycket goda och smakade väldigt mycket Nils Oscar. De smakade malt och det imponerande är att även i IPAn som är mycket välhumlad finns fortfarande den karakteristiska Nils Oscar maltsmaken kvar.

Annars är det roligt att vissa större bryggerier gett sig in på småskaligare bryggning med en ambition att göra kvalitetsöl. Inte bara de som köper upp mindre tillverkare för att utöka sortimentet. Jag tänker mer på Spendrups och Gotlands Bryggeriet som ständigt strävar efter att utveckla nya ölsorter.

Här är bryggmästaren Johan Spendrup med en Sitting Bulldog IPA, deras bästa öl hitintills.

Det fanns även finska representanter på plats. Terenpeeli gör både öl, whisky och vodka. Med tyska bryggmästaren Mathias Hüffner kommer de få oss att glömma öl som Lapin Kulta och Koff och sätta Finland på den riktiga ölkartan.

Som den fantast av amerikanska öl som jag är var årets höjdpunkt ett nytt bryggeri från Kalifornien. Butte Creek Brewing. Ett bryggeri som satsar på att göra ekologisk öl. Ett litet bryggeri som har sin tillverkning endast ett hundratal meter från öljätten Sierra Nevada i Chico. Deras storsäljare är en India Pale Ale. Den tyckte jag själv var lite tam. Pilsnern och Pale Alen var däremot helt fantastiska. Butte Creek ska nu försöka slå sig in på den svenska marknaden där de tror att det kan finnas en stor efterfrågan på ekologisk öl. Det tror jag också och jag vet att det finns efterfrågan på öl av den ypperliga kvaliteten.

Samtliga bilder är tagna av Anders Adermark, fotograf och bryggmästare på Korphopps Brewery

Smaklust är en mat- och dryckesmässa som arrangeras vid Tantolunden. Under tre dagar i augusti fylls Drakensbergsparken längst ner mot vattnet av månglare, krögare och mathantverkare.

Inriktningen för mässan är svensk även om det också går att köpa kebab och brasilianska specialiteter. Jag tror dock att stekt strömming, kolbulle och pite palt är det som säljer mest.
De svenska microbryggerierna och sprittilverkarna finns också på plats.
I många bemärkelser är faktiskt Smaklust en bättre mässa för en ölälskare än Stockholm Beer and Wisky Festival. Visst, det finns inte lika många ölsorter på Smaklust och bara svenska öl. Men Smaklust har inget inträde och ölen är billigare per cl än på ölmässan. Dessutom tvingas man inte trängas i en svettig mässhall utan man kan njuta sin öl i gräset i Tantolunden och har man tur skiner solen.

Som Barstols självutnämnde ölexpert begav jag mig till Smaklust på söndagen för att recensera den öl som serverades i år.
Tyvärr stänger mässan redan klockan fyra på söndagen och då er recensent kom dit vid två blev det stressigt att hinna med så många öl som möjligt. Av förklarliga skäl blev minnesanteckningarna knapphändiga då man i gassande solsken drack nio öl på två timmar. Således har jag inte mycket att rapportera om de öl jag i alla fall kommer ihåg som goda. Ni får istället ta del av de mms som skickades till de dryckesbröder som inte kunde vara på plats. Ni får ursäkta bildkvaliteten men dess oskärpa speglar ganska väl min egen suddighet vid tillfället.

Helsinge Pilsner

Skebo Gjutarns Bitter

Nyckel Pilsner. Lappland FTW

Mora Amber

Tokens Biljardbira från Ölands. Får som spelar biljard på flarran

Qvänum Havre Ale och McBrian Ale. Fet flarra 8 procentig för 70 spänn.

Grebbestad original och lager. Tog in några Grebbestad vid sista beställningen.

Söndag eftermiddag på en uteservering nära vattnet.

- Vi har köpt barnvagn nu i alla fall, sa han när han kom tillbaka från baren med en öl i vardera hand.
- Vad kostar en barnvagn, frågade jag. Du fick säkert lägga ut en hel månadslön?
- Nja, inte riktigt, svarade han. Men du ska vet att det inte är billigt att skaffa barn.
- Nej, det fårstår jag, sa jag. Men skyll dig själv! Det här kanske är sista gången vi sitter och dricker öl. Sen kommer du varken ha råd eller tid att hänga med ut. Det skulle du ha tänkt på innan du bestämde dig för att inte dra ut den i tid.
- Jag hade nog tänkt att ha tid att dricka öl. Båda behöver ju inte vara med barnet hela tiden. Och det är väl inte helt omöjligt att ta med barnet på krogen? Nu finns ju rökförbudet också – går man ut tidigt är det nog inga problem. Jag kan tänka mig att jag, när jag är pappaledig, tar en promenad med vagnen och sen glider in någonstans och fuktar strupen.
Jag tittade klentroget på honom och skakade på huvudet.
- Det låter som du har en plan, men du, jag tror inte det kommer bli så. Känner du någon med barn som gör så? Alla jag känner är värsta toffelpapporna.
- Jag är väl inte som alla andra?
- Du kommer att bli! Jag höjde förmanande ett finger i luften. Det är oundvikligt. Över en natt kommer du att ha förvandlats till den där myspappan som går igång på att lukta sin egen unge i skitan.
- Ja ingen vet väl hur det blir innan barnet kommer, sa han
- Nej, du förstår väl att det inte är samma sak som att skaffa ett husdjur. Det är ingen hamster du avlat fram. Du kan inte bara fylla matskålen och vara borta en vecka.
- Lägg av, sa han och torkade bort ölskummet från mustaschen med baksidan av handen.

- Sen tycker jag ni ska skaffa en amma, sa jag.
- Va?
- Jo för att inte paja brösten. Så gjorde adelsdamerna på 1800-talet. De lät pigorna amma ungarna för att behålla formen på sina egna bröst.
- Det här är inte 1800-talet. Han började bli irriterad.
- Annars kan du ju alltid lägga en 30, 40 tusen på ett par silikonbröst. Men just det – det kommer du ju inte ha råd med efter att ha köpt 10 barnvagnar.
- Jag hatar silikonbröst. Lägg av nu!
- Och du har hört det där med att stoppa en skogaholmslimpa i Sala silvergruva va?
- Vadå?
- Jo, efter förlossningen är det så slappt att du inte kommer känna något när ni har sex, förklarade jag. Som att stoppa en Skogaholmslimpa i Sala silvergruva.
- Äh, skitsnack. Man ska väl inte ha sex på en gång. Du har väl legat med tjejer som fött barn? Var det någon skillnad? Frågade han.
- Nej, det kan jag väl inte säga, medgav jag.
- Där ser du. Det är väl bara för att du har så jävla liten du inte känner något. För dig är det som att stoppa in den i en gruva oavsett barnafödande eller inte. Inte konstigt att du får komma till så sällan.
Jag tystnade.

- Jag tror att man i början varken kommer vara sugen på sex eller gå på krogen men när barnet är lite större ska jag i alla fall gå ut och ta en öl och då kan den ligga i vagnen, sa han.
- Visserligen har ju alla lattemammor med sig sina ungar på alla caféer och spärrar ingången med sina stora monsterbarnvagnar. Frågan är ju om du vill ha med din skrikande avkomma på krogen. Helt plötsligt kommer det börja lukta skit och den söta servitrisen börjar kolla snett på dig. Och vart hade du tänkt få plats med en barnvagn på Berlin?
- Vi har köpt en bärsele också, sa han.
- Vafan, det är väl bara att ta en sjal och rulla in ungen i och hänga på ryggen. Hur fan tror du de gör i Afrika? Inte fan har de några Babybjörn där inte, sa jag.
- Man kunde köpa såna också. Färdiga tygstycken för ändamålet. Men de kostade lika mycket som en bärsele och tog en halvtimma att knyta. Så det fick bli en bärsele.
- Vilket håll ska ni ha ungen åt då? Framåt eller mot dig?
- Man kan ha åt bägge. Det som passar.
- Jag tycker du ska ha den framåt. Det kommer se jävligt roligt ut. Det kommer se ut som du har en liten alien fastväxt på magen som sitter där med ben och armar dinglande och styr dig, sin värdkropp, som den parasiterar på.
Jag viftade med armarna ut med sidorna av min bröstkorg likt en pantomimartist.
- Fan vilken fantasi du har – du kanske borde sluta titta så mycket på Buffy och annan sci-fi skit. När barnet är litet har man den nog mot bröstet.

Jag tittade mot trottoaren.
- Du, vet du hur många barnvagnar jag sett nu sen vi började prata om det? Säkert 30 stycken. Helt sjukt. Varenda jävel som gått förbi släpar ju på en barnvagn. Det är något fel på den här stadsdelen. Här bor det bara barnfamiljer. Och varenda jävel måste ut och visa upp sina tjugotusen kronors barnvagnar med alla sina finesser.
- Ja, här är du nog en minoritet. Det är inte många singlar i sjöstaden. Men många milfs, sa han och gnuggade händerna.
- Vad är det för vagn ni köpt då? Säg att det är en sån där spejsad sak.
Jag pekade mot ett par som puttade något framför sig som mer såg ut som en kontorsstol än en barnvagn.
- Nej, såna är jävligt fula. Vår är rätt normal.
- Men den har terrängdäck va? Och handbroms? Du måste ha handbroms det fattar du väl? Annars kommer du aldrig kunna bromsa när du ska stanna vid ett övergångsställe.
- Jo, den har såna där stora uppblåsbara däck. Expediten försökte lura på oss en sån med små däck fram. Enligt henne var såna de enda man kunde ha om man skulle använda barnvagnen i staden.
- Vilket försäljningstrick.
- Precis. Ok, det går inte att svänga på en femöring med vår vagn. Man måste lyfta framhjulen lite i såfall. Men så har väl folk alltid gjort. Långt innan det fanns små hjul med 360 graders svängradie. Egentligen skulle jag vilja ha en sjuttiotalsvagn. Brun manchester och vita gummihjul. Det funkade ju för våra föräldrar.
- Ja, inte fan blev vi mobbade och missanpassade för att vi rullades runt på hårda hjul i något bajsbrunt, sa jag.
- Nej det har helt andra förklaringar, sa han.
Vi skrattade.
- Men köp en sådan då. Det måste ju gå att få tag på. Sök på blocket, sa jag.
- Jo, det finns men de är faktiskt rätt dyra. Det är väl några söderbohemer som trissar upp priserna för att de vill ha vintage och vara speciella.
- Som dig då, sa jag.
- Nu har vi ju köpt en ny modern. Men den ser rätt normal ut. Sen är vi ju faktiskt två om beslutet också, sa han.
- Ha, säg som det är. Du har ingenting att säga till om i frågan.
- Nja, men hon är lite mer insatt faktiskt, ursäktade han sig.
- Jaja, bara ni har en ölhållare på vagnen, sa jag och gick till baren för att köpa nästa omgång.

Är det inte likt så säg

En air av värdighet och omtanke har alltid kännetecknat de svensexor jag själv varit med och arrangerat. I vårt kompisgäng har ambitionen alltid varit att alla som är med ska ha roligt, men inte på en persons bekostnad. Jag vet att det går stick i stäv med normen, många (speciellt män mellan tjugo och trettio) tar bara för givet att svensexa är lika med förnedring. Men nu är inte vi mellan tjugo och trettio, vi är ganska mycket äldre än så. Om det är åldern eller god uppfostran som spelar den avgörande faktorn skiter jag i, vi är helt enkelt snälla killar och det står vi för. 

Alltså var det med både lättnad och glädje i sinnet som jag kunde konstatera att min egen svensexa följde samma fina tradition. Visst försökte mina vänner lägga ut ett och annat villospår efter vägen, men jag förstod ju redan från början att något sovande under bar himmel långt ute i skogen skulle det aldrig bli tal om. Sovsäcken förblev oanvänd. De ljuger väldigt dåligt mina kompisar, också ett sympatiskt drag. Istället var temat för dagen bollspel, vilket kanske för somliga av er känns malplacerat i sammanhanget eftersom jag (antar jag) lätt kan passera som en blodfattig bokmal som läser politiska tidskrifter och Karl Marx på min fritid. Men låt det vara känt, en gång för alla, att jag är sportigare än man kan tro. 

Detta känner mina vänner till, speciellt de som fått stryk av mig i tennis genom åren. På tennisplanen har jag nog tagit mina finaste skalper, även om det.. hmm.. var några år sedan nu. Riktigt så roligt fick jag inte ha det i lördags, det var istället golf, beachvolleyboll och fotboll som stod på schemat. Tre aktiviteter som jag nu kommer att beskriva och betygsätta (ja vad fan, det här är en egotripp, deal with it). 

Golf är en sport (eller sällskapsspel om du frågar mig) vars symboliska värde en gång i tiden var enormt i mitt liv. Enligt mitt sätt att se på saken var det bara borgarbrackor som spelade golf, du skulle aldrig få se mig med en järnnia i handen. Men tiderna förändras, och så också vi. Alltså har jag inte längre något principiellt problem med att synas på en golfbana. Lördagens runda var mitt livs blott andra, så spelet blev ju därefter. Men vad jag upptäckte var att man, precis som i dart och bowling, vinner på att vara lite salongsberusad. Mitt fantastiska inspel på hål sju hade jag till exempel aldrig klarat av i nyktert tillstånd. Jag tror också att mitt tålamod med alla rosa pikétröjor i området växte i takt med ruset, feta män i golfbilar lyckades jag dock inte ha överseende med. Känslan det ger att damma iväg en hård liten boll 150 meter med en klubba är förvånansvärt befriande, synd bara att den infinner sig så sällan. Känslan det ger att hamna i ett vattenhinder eller långt ute i skogen är förvånansvärt irriterande, och den infinner sig istället alldeles för ofta. Jag ger golf betyget 3 av 5 barstolar. 

Lite kuriosa, efter några hål kom vi ikapp ett gäng fantastiskt trevliga ungdomar som bjöd mig på öl, sprit och cigarr. Jag kan inte ge sporten golf cred för detta, däremot känner jag en nyfunnen och stark tro på framtiden. 

Precis som golf har beachvolleyboll också varit en sport som i min bok förknippats med en viss typ av människor (läs oljiga strandraggare). Skillnaden i image mellan beachvolleyboll och den klassiska formen volleyboll som utövas inuti illaluktande gymnastiksalar kunde inte vara större: den senare formen har alltid förknippats med akademiskt utbildade och tämligen långa människor med dålig eller obefintlig koll på mode medan strandvarianten snarare har fått den där extreme-stämpeln som innebär att alla som utövar sporten automatiskt är coola, snygga och får ligga så in i helvete. 

Beachvolleyboll ska alltid spelas barfota och med bar överkropp, åtminstone sa mina kompisar så. Alltså var det bara att strippa och brutalt avslöja min Tour de France-bränna (den som får det att se ut som du fortfarande har en vit t-shirt på dig när du klätt av dig). Efter en trevande inledning (jag har inte rört en volleyboll sedan högstadiet) började vi komma igång och lyckades efterhand åstadkomma några publikfriande bollar. För det ska du veta om den här sporten, det estetiska är väldigt viktigt. Både hur man själv ser ut (där var ju jag rökt då) och, mer viktigt, hur snyggt man spelar. Pluspoäng utdelas om man kastar sig raklång i sanden och räddar bollen från att dö i sista millisekunden (jag lyckades med ett par sådana) eller gör vältajmade blockar framme vid nät (fick in en sådan). Det hjälper ju förstås om man är hyfsat lång (184 cm i mitt fall) men det är absolut inget krav eftersom en snygg smash ändå är en total utopi på den amatörnivå där vi dödliga snart 40-åringar håller till. 

Till min förvåning märkte jag efter ett tag att det här spelet passade mig som hand i handsken. Faktum är att det just då kändes som jag var född till att spela beachvolleyboll (möjligen kan alkoholen ha påverkat bedömningsgrunden, möjligen också det faktum att mitt lag vann). Hur som helst hade jag otroligt roligt. Det som också talar för sporten är att den utövas på stränder, vilket för en kille som Matt säkert kan betyda att han har svårt att koncentrera sig på spelet men jag tänker mer på belöningen som infinner sig när man svettig och sandig kastar sig i det svalkande vattnet efter matchen. Jag ger beachvolleyboll betyget 4 av 5 barstolar (på villkoret att man får dricka öl vid sidbyten, annars blir det en trea). 

När den otränade 40-årskroppen var tillräckligt mör för att med all rätt söka upp närmsta barstol och dricka upp resten av ölen där var det så dags för det mest klassiska inslaget i våra svensexor: det ständigt älskade och hatade spelet fotboll. Sist jag spelade fotboll på en svensexa stukade jag foten så illa att jag haltade i tre månader, så du kanske kan förstå att jag kände en viss nervositet när vi närmade oss brottsplatsen (faktiskt samma plan nu som då). Men under det alldeles speciella grupptryck som råder när pojkar och män börjar dela upp sig i två lag är det bara att ta en till öl och satsa fullt. Det fick bära eller brista, för fotboll skulle det jävlar i mig spelas! 

Jag behöver förstås inte förklara spelet för er, detta underbara spel som brutalt avslöjar alla brister i din bollkontroll såväl som din grundkondition. Vi höll väl en hyfsad nivå i ungefär tio minuter, resten av matchen var en kamp mot brännande bröst och likstela lår. Under denna batalj, som för betraktaren måste ha liknat en korpmatch i slow motion, kunde man höra oss ropa saker som “Vadå, det var ju axel mot axel!” och “Spel på bollen, sluta fjompa dig för helvete!”. Vi tog med andra ord spelet på stort allvar. Och det är det här som är tjusningen och hela grejen med fotboll: varje gång man spelar blir det allvar. Varje gång man beträder en fotbollsplan, även om det bara är “på skoj” med polarna, så vet man att risken att det kommer att göra ont är överhängande. Faktum är att det SKA göra ont, annars är det inte fotboll. Det ska vara krig, kärlek, ångest, glädje och spring tills du dör, bollen ska in! I vilken annan sport kastar jag mig handlöst in framför mål, med livet som insats, för att få en tå på brorsans stenhårda inlägg från höger? Ingen, jag säger ingen! Aldrig vinner man så skönt som i fotboll, aldrig förlorar man så surt (och fråga inte hur det gick för mitt lag). Jag ger fotboll betyget 5 av 5 barstolar.

Resten av kvällen ägnades åt välbehövlig bad/bastu/relax, restaurangbesök samt ett godhjärtat men lamt försök att dansa styrdans på skumt dansbandshak. På vägen ut råkade jag för övrigt höra kvällens jobbigaste replik (mannen, ganska full, vänder sig till sin kvinna, ganska nykter, och säger “Och dig är jag så jävla trött på, ditt jävla åderbråck!”) Ja jag säger då det, idioter finns det överallt. Även inom den så folkligt förankrade dansbandskulturen.

Så till slut, hur mådde jag egentligen dagen efter en svensexa? Jo tack, alldeles utmärkt. Visserligen skrek hela kroppen ut sin träningsvärk och vänstra knäet (fotboll) borde nog inte vara riktigt så där svullet. Men bakfyllan som fanns där, som bara måste ha funnits där, besegrades på något märkligt sätt av ett inre leende som omvänt till den mörka sidan kunde ha bränt ner både skogar och huvudstäder. Kort sagt, jag kände mig oövervinnerlig och överöst av kärlek och omtanke. Precis så som man ska känna sig efter en lyckad svensexa. Tack killar!

Genom träningsbutikens stora skyltfönster tittar jag på allehanda träningsutrustning. Där finns löpbanden, de lösa vikterna, skivstängerna och sandsäckarna. Min blick fastnar vid boxningsutrustningen. Vad jag saknar att verkligen få gå lös på en säck. Jag saknar att dansa runt säcken, känna kontrollen över min egen kropp och absorbera stöten i armen från varje slag. Det är så skönt när svetten rinner men tröttheten saknas då adrenalinet tagit överhanden. Bland det bästa med träning är när man kommer in i andra andningen och känner att man kan hålla på hur länge som helst. Likt Rocky som mot alla odds reser sig innan tio och med en återvunnen kraft besegrar sin antagonist.

I fönstret kan jag även se min egen spegelbild. Det är en trind och nedgången man jag tittar på. Åren och det osunda levernet har tagit ut sin rätt. Det tunna håret på hjässan är näst intill obefintligt och håret på sidorna är skinande vitt. De förut så intensiva blå ögonen har krupit in och gömmer sig bakom svarta ringar och rynkor. Dubbelhakan är tydlig även om den försökt döljas med skäggstubb. Kroppens mittparti är en stor degig klump som ringlar sig runt midjan. Ölmagen är lika stor och rund som grannfruns mage – och hon är i sjunde månaden.
Det är en syn som äcklar mig. Det är motbjudande att vara gammal och fet. Alla vill vara unga och attraktiva. En sexuellt attraktiv kropp är ung och vältrimmad.

Åldern kan man inte kämpa emot. Alla blir äldre. Att jag är skallig är ingenting jag kan göra något åt men en rakad skalle kanske inte är helt fel. Grå tinningar och fina streck vid ögonen kan ses som sexigt och ett tecken på livserfarenhet och vishet. De svarta ringarna runt ögonen går säkert att avhjälpa med bättre kost och ordentlig sömn.
Då återstår bara den här satans övervikten. Den går att bli av med även om det känns omöjligt. Det är egentligen ganska enkelt – i alla fall för någon som är fysiskt frisk. Botemedlet mot överflödigt fett heter träning. För mig skulle det vara väldigt enkelt. Gymkortet är redan betalt och säckhandskarna ligger i garderoben.
Det är fan bara att ta tag i det. Det är fan bara att gå och träna.

Men gör jag det?

Nej, jag smiter in på närmaste bar för att ta en öl och kroppens förfall fortsätter.

Även om jag visst kan finna en charm med lillebror-staden Göteborg lämnar jag ogärna Eken sommartid. Det finns alldeles för många smultronställen i Stockholm. Ett av dem ligger i min egen kära stadsdel bara ett stenkast från min port.

I Hammarby Sjöstad längst in i kanalen vid Sickla sluss ligger restaurangen med det tveksamma namnet göteborg. På stolpar i vattnet hänger bryggan med trappan som vid fint väder är fullsmockat med sjöstadsbor som dricker rosé, daiquiris eller en kall öl. Det är en kvarterskrog men dess rykte har spridit sig över Stockholm och en hel del boende inom tullarna har börjat hitta till uteserveringen där man i kvällssolen kan blicka ut över Hammarby Sjö och Södermalm.

Ägarkoalitionen har tidigare drivit och äger fortfarande flera framgångsrika krogar i Stockholm. Bland annat Imperiet. Med de driftiga ägarna och det guldläget var succén ett faktum redan innan de öppnade och förmodligen är göteborg den enda baren i Hammarby Sjöstad som går runt.

Flirten med staden Göteborg är obegriplig men tydlig. Bryggmenyn präglas av mat från västkusten men jag måste erkänna att räkorna smakar bättre när man verkligen är på västkusten. En lustig men knasig detalj är att riktnumret till restaurangen är 031. Jag kan tänka mig att det leder till en hel del felringningar. Både av folk som aldrig kommer fram för att boka bord och av förvirrade pensionärer som egentligen vill ringa till Göteborgs kommun.
Precis som i Göteborg tar man sig till krogen med spårvagn eller båt. Det finns ett fåtal platser där man kan lägga till vid bryggan. Ibland kan det bli lite löjligt med båtägare som endast är där för att visa upp sin båt. Särskilt när det är brats som med pappas lånade båt glider in och tafatt angör bryggan.

Bristfälliga räkor och skrytsamma överklassungar till trots är göteborg en av Stockholms bästa uteserveringar en varm sommarkväll som denna. Jag sitter med ett anteckningsblock och krafsar ner de här raderna samtidigt som jag spanar på blondinerna som fnissar över sina vinglas. Solen går ner över Sofia Kyrka och det blir lite kyligare men jag tar nog en Brooklyn Lager till – jag har ju ändå krypavstånd hem.