Även om jag visst kan finna en charm med lillebror-staden Göteborg lämnar jag ogärna Eken sommartid. Det finns alldeles för många smultronställen i Stockholm. Ett av dem ligger i min egen kära stadsdel bara ett stenkast från min port.

I Hammarby Sjöstad längst in i kanalen vid Sickla sluss ligger restaurangen med det tveksamma namnet göteborg. På stolpar i vattnet hänger bryggan med trappan som vid fint väder är fullsmockat med sjöstadsbor som dricker rosé, daiquiris eller en kall öl. Det är en kvarterskrog men dess rykte har spridit sig över Stockholm och en hel del boende inom tullarna har börjat hitta till uteserveringen där man i kvällssolen kan blicka ut över Hammarby Sjö och Södermalm.

Ägarkoalitionen har tidigare drivit och äger fortfarande flera framgångsrika krogar i Stockholm. Bland annat Imperiet. Med de driftiga ägarna och det guldläget var succén ett faktum redan innan de öppnade och förmodligen är göteborg den enda baren i Hammarby Sjöstad som går runt.

Flirten med staden Göteborg är obegriplig men tydlig. Bryggmenyn präglas av mat från västkusten men jag måste erkänna att räkorna smakar bättre när man verkligen är på västkusten. En lustig men knasig detalj är att riktnumret till restaurangen är 031. Jag kan tänka mig att det leder till en hel del felringningar. Både av folk som aldrig kommer fram för att boka bord och av förvirrade pensionärer som egentligen vill ringa till Göteborgs kommun.
Precis som i Göteborg tar man sig till krogen med spårvagn eller båt. Det finns ett fåtal platser där man kan lägga till vid bryggan. Ibland kan det bli lite löjligt med båtägare som endast är där för att visa upp sin båt. Särskilt när det är brats som med pappas lånade båt glider in och tafatt angör bryggan.

Bristfälliga räkor och skrytsamma överklassungar till trots är göteborg en av Stockholms bästa uteserveringar en varm sommarkväll som denna. Jag sitter med ett anteckningsblock och krafsar ner de här raderna samtidigt som jag spanar på blondinerna som fnissar över sina vinglas. Solen går ner över Sofia Kyrka och det blir lite kyligare men jag tar nog en Brooklyn Lager till – jag har ju ändå krypavstånd hem.

Där satt jag vid mitt skrivbord, flitig som en myra, i full färd med att skriva tisdagens Barstolsinlägg. Ett inlägg om världens bästa band, Dixie Chicks, och världens bästa öl, Dale’s Pale Ale. Det var på väg att bli en episk text. En text som jämförde Dixie Chicks mod att ifrågasätta i en värld full av intolerans och Oscar Blues Brewery’s mod att våga prova något nytt i en bransch präglad av tradition.

Då ringer telefonen, det var David– mannen som hatar oanmälda besök.

- Tjena mannen, vi står ute på din gata. Vad har du för kod?
- Vafan, jag har inga kläder på mig. Vilka vi förresten?
- Jag och Sandra. Stoppa in kuken och släpp upp oss.

Jag rafsade ihop alla smutsiga kläder som låg på soffan och golvet och kastade in dem i sovrummet. Vi vet ju hur mycket David hatar ostädade lägenheter. Jag hann precis sätta på mig ett par byxor innan det ringde på dörren. Det var ljuva Citronmuffin som David hade släpat med sig till min sunkiga ungkarlslägenhet.

- Satt du verkligen och porr-runkade? Frågade Sandra och la till, det var David som sa det.
- Nej, jag satt och skrev, svarade jag.
- Vad skriver du om?
- Jag skriver om musik och öl i en vacker symbios.

Sandra tittade skeptiskt på mig. David tittade lystet på min drink. Jag bjöd honom att förse sig med vad helst han önskade. Flaskan med Wild Turkey som stod framme dög inte utan han tog ner en flaska Jack Daniel’s från skåpet och blandade med cola. Sandra ville bara ha vatten. Vi satte oss på balkongen och småpratade. Sandra hatar ju folk som dricker men fick stå ut med oss ett tag. Hon kunde dock reda sig bland oss Barstols-alkoholister och vi hade en kort men väldigt trevlig pratstund. Vi diskuterade det mesta, litteratur, sex, Stockholm, Västkusten, och en öde ö ute i Karlskronas skärgård. (Hur den nu kom in i sammanhanget?)

Och mitt inlägg om Dixie Chicks och Dale’s Pale Ale? Det skulle ju bli en text om Dixie Chicks förmåga att med hjälp av punkattityd i stämsång blanda traditionell bluegrass och country med populärmusik. Detta hade jag tänkt jämföra med Dale’s Pale Ale och Oscar Blues Brewery’s innovationsförmåga att blanda i så mycket humle de möjligen kan, strunta i att filtrera brygden och sedan tappa den färdiga ölen på burk. Om inte det är punk och nytänkande? Vad skulle då vara?

Men nu får det inlägget vänta tills senare då jag blev störd i mitt ytterst kreativa arbete. Jag ber om ursäkt men de som verkligen hade sett fram emot att läsa om Dixie Chicks vs Dale’s Pale Ale kan klaga hos David. För det är helt och hållet hans skuld att ni får vänta.

Ett relativt nytt microbryggeri i Sverige är Strömsholms Brygghus i Kolbäck. Slussvaktaren är bryggeriets flaggskepp. Det är en ljus ale med stor humlearom som fått sitt namn från de många slussar som finns i Strömsholms kanal.

Kolbäck och Strömsholm ligger inte så långt ifrån min hemstad. Med jämna mellanrum är det skönt att återvända hem, falla in i småstadslunken, träffa vänner man träffar alldeles för sällan och för att dricka Slussvaktaren såklart. I synnerhet när livet är som mest turbulent känns det tryggt att promenera på samma gator där man växte upp och få prata med vännerna från ungdomsåren som alltid finns där för mig.

En av mina vänner arbetar som just slussvaktare i Strömsholms kanal. Eller snarare som slussreparatör. Slussarna i kanalen kräver ett ständigt underhåll. De hinner med att serva ett par slussar per år och efter ett par år är det dags att börja om från början igen längst upp i kanalen. Min vän jobbade tidigare med något obegripligt i IT-branschen. Ett stressigt jobb med långa dagar och ett pendlande som stal mycket tid från familjen. Denna stress böt han bort för friheten han finner längs med kanalen. Det är ett sant nöje att lyssna på när han berättar om vattenflöde och olika slusstyper. Inte för att man förstår något men behållningen ligger i hans engagemang och glöd. Han är säkerligen väldigt duktig på sitt yrke. Först när man är verkligt engagerad i det man gör kan man bli riktigt duktig inom sitt område. Jag beundrar honom för hans mod i bytet av karriär och jag måste erkänna att jag avundas hans intresse för sitt yrke.

Min egen karriär har jag pausat. Man skulle kunna säga att jag har haft något som kan liknas vid en karriär. För tio år sedan, när CSN inte längre ville låna mig pengar, sökte jag jobb för att kunna betala hyran. Jag fick jobb på ett företag i den bransch jag ville arbeta – en vid den tiden snabbt växande bransch. Jag började med att sortera blanketter på kundtjänst. Sedan rullade det bara på. Arbetsuppgifterna och ansvarsområdena avlöste varandra.  De senaste två åren, till för tre veckor sedan, har jag varit chef för den största och mest operativa avdelningen på samma företag. 
För ungefär ett år sedan kände jag att engagemanget inte längre fanns kvar och inför årets utvecklingssamtal med min chef, verkställande direktören, kände jag att jag inte längre kunde låtsas. Jag kände att jag var tvungen att vara ärlig, för min, för företagets och för kollegornas skull.
Som chef har man ett ansvar för de man arbetar med. Man ska vara där för att vägleda och stödja alla medarbetare till att nå så bra resultat som möjligt. Har man inget engagemang kvar kommer det aldrig att fungera. Det finns väldigt många som sitter på sitt jobb och gör ett dåligt jobb för att de vantrivs. Sitter man då också på en ledande befattning förstör man för så många fler än sig själv. Jag kan tänka mig att det finns många chefer inom både näringslivet och offentlig sektor som behöver tänka efter om lusten finns kvar och över hur de sköter sitt jobb. Finns inte engagemanget kvar ska man ska ta sitt ansvar och avgå.

Jag är helt säker på att jag tagit rätt beslut med att säga upp mig även om det är läskigt att gå ut i arbetslösheten med rådande finanskris. Vad jag ska göra nu vet jag inte. Men möjligheterna finns ju – det gäller bara att inte vara så snäv i sitt sökande. Jag ska använda de erfarenheter jag samlat på mig och samtidigt inte vara rädd för att ge mig in på nya vägar.
Alla tänkbara dörrar står öppna. Vem vet jag kanske kan bli slussvaktare.

Det är vår i New York. Solen skiner men det blåser kalla vindar. Efter att ha promenerat runt hela Central Park, runt den inte igenom, upp på västra sidan och ner på östra, har jag har gömt mig i värmen längst in i baren på Rodeo Bar. Therese, som jobbar i baren, är i från Karlstad. Hon bjuder mig alltid på öl. Jag ser till att dricksa henne ordentligt. Therese försöker göra upp notan med en stammis som gick hem utan att betala i lördags. Tjejen bredvid mig vänder sig emot mig.

- Varför cyklar du i New York? Det är ju livsfarligt, säger hon.

- Va? Cyklar?

- Jag hörde att ni pratade något annat språk och chansade på att det handlade om cyklar. Vad är det för språk egentligen?

Jag skrattar.

- Svenska. Vi är båda svenskar men jag kan försäkra dig om att vi inte pratade om cyklar.

Det blir tyst ett tag medan hon suger på sin Frozen Margerita.

- Jaha, det var min raggningsreplik det.

- Oj, jag är för dum för att förstå att du stöter på mig. Eller för full. Jag lyfter min flaska Dixie Lager för en skål.

- Nej, jag skämtade, jag stöter inte på dig. Jag behöver bara nån att prata med. Min kompis slutar aldrig prata i telefon. Hennes väninna sitter bakom henne och pratar engagerat i sin mobiltelefon och hon har gjort så i säkert en halvtimma.

Båda tjejerna är betydligt yngre än mig men jag antar att de är över 21 år. Kompisen med telefonen är egentligen sötare men tjejen närmast mig har ett generöst dekolletage jag gärna vilar ögonen på. Jag pratar med henne ett tag. Hon visar mig en lista hon och kompisen sammanställt med saker de ska hinna med innan sommaren. Hon undrar om jag har några förslag på punkter de ska ta med. Jag hinner inte komma på något innan kompisen tecknar åt henne att det är dags för dem att gå. Hon pratar fortfarande i telefon när de går ut och stoppar en taxi. Jag beställer in en ny öl och får prova en Blue Point Toasted Lager.

                                                                                                                            Foto: Anders Adermark

Det är löningsdags i februari och ett tjockt lager snö täcker Stockholm. Det är inte många minusgrader men fukten i luften gör så att man fryser in till märgen. Jag längtar till sommaren och till mitt smultronställe Boule & Berså.

Boule & Berså ligger vid Hammarbysjös utlopp till Saltsjön. För att komma dit tar man sig över Danviksbron och går sedan under den. Det är väl värt omvägen. När man kommer ut från mörkret och den ogästvänliga betongen under bron möts man av en lummig berså med kulörta lampor i träden. Lindarna härstammar från den barockpark som en gång tillhörde Danviks Hospital.
Det är verkligen en oas i storstaden. Boule & Berså är bara öppet under sommarhalvåret och det finns bara uteservering. Baren och köket inryms i några baracker. Är det dåligt väder stänger de tidigt. Ofta strömmar det reggea ur högtalarna men det bjuds också på liveband. Kanske ett jazzband som spelar den perfekta bakgrundsmusiken.
Längs med kanalen ligger boulebanorna och klot kan hyras i baren för en spottstyver. Vill man inte kasta klot sätter man sig med en öl i en hammock eller i en solstol vid vattnet. Där kan man titta på båtarna(läs tjejerna på båtarna) som passerar förbi och vinka till turisterna på sightseeingtur. Är solen för stark kan man söka skydd i skuggan av träden eller under något av de många stora parasollen. Det finns också uppspända hängmattor för de riktigt trötta. Det är verkligen en speciell känsla på Boule & Berså. En avslappnad känsla – en känsla av att problemen hör morgondagen till.
Ölpriserna är också humana. De har tjeckisk och engelsk öl på fat. Är man äventyrslysten beställer man en  Boule & Bersåare som består av hälften 1698(engelsk stark ale) och hälften Gambrinus(tjeckisk lager).
Maten är till mestadels grillad och även den till överkomliga priser. Jag kan rekommendera mix-tallriken där man får lite av varje. Kanalburgare, baby back ribs, lammkorv, rostad färskpotatis med mera. Allt detta för ynka 155 kronor.

Det har varit osäkert om Boule & Berså skulle få fortsätta sin verksamhet då boende i de nybyggda husen vid Saltlsjöqvarn klagat över ljudnivån och då Danviks Hospital ska rustas upp och barockparken återställas. Men nu verkar det i alla fall som Boule & Berså kommer att öppna igen som vanligt i maj. Det är mycket goda nyheter.
Jag vill att alla ska hitta till Boule & Berså den här sommaren. Jag har inget emot att dela med mig av mitt smultronställe. Det är bara en sån kille jag är.

I baren. Någonstans på Skånegatan. Sent.

- Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen, sa jag och ställde ner mitt tomma ölglas på bardisken med en smäll.
- Hur fan ska du göra det? Du har ju inte haft en tjej på flera år.
- Just därför. Jag vet vad kärlek är.
- Vad fan snackar du om? Du är full.
- Ja, som fan, men jag vet fortfarande vad kärlek är. Någon som saknat någon så mycket som jag vet precis vad kärlek är.
Han tittade misstroget på mig och smuttade på sin öl. Jag vinkade åt den kvinnliga bartendern för att få beställa en omgång till.
- Den ultimata kärleksromanen behöver inte vara lycklig. Jag menar att den ska beskriva vad kärlek är. Det skulle kunna vara ur en olyckligt kär killes perspektiv.
- Jävligt originellt hörru.
- Har du läst nån sån bok?
- Nä, vad fan skulle jag göra det för?
- Hoppas du läser min roman då. Jag kan signera den åt dig. Du kan till och med få ett tack. För att du stöttat mig så mycket. Tack, tack så jävla mycket!
- Visst, visst. Jag skulle läsa din bok om du någonsin skrev en. Vad skulle den handla om?
- Kärlek säger jag ju.
- Men vaddå kärlek?
- Jag skulle kunna skriva om min kärlek till henne.
- Vem?
- Bartendern.
- Är du kär i henne nu också?
- Nä, men hon är fin.
Vi tittade samtidigt bort mot henne där hon stod och skivade citroner och vi fick bägge ett fånigt leende på läpparna.
- Jag skulle kunna bli kär i henne, sa jag, och tittade ner i ölen när hon tittade åt vårt håll.
- Vad fan är det med dig och bartenders? Visst, hon ser bra ut men man blir fan inte kär i någon för att hon serverar dig en öl och ibland ger dig stammispris.
- Jag är väl kär i ölen då.
- Ja det är en rimligare förklaring. Din jävla alkis.
Han sopade till mig i bakhuvudet med handflatan och ljudade själv ljudeffekten. Kaa-Tiiichhh!
- Jag ska fan tillägna henne boken. Du ska fan inte ens få ett tack.
- Du kommer aldrig skriva en bok! Du sitter bara här och super och säger att du ska skriva en bok! Du kan skriva en bok om en kille som bara sitter och super och säger att han ska skriva en bok. Den boken skulle jag fan kunna tänka mig att läsa.
- Den ultimata kärleksromanen, I tell you! Vänta bara.
- Visst sörru. Lägg ner ditt jävla gråtrunkade ett tag nu. Vad säger du ska vi ta en till?
Jag tittade på klockan och nickade sedan. Bartendern var redan i färd med att hälla upp två öl till.
- Jag älskar den här ölen, sa jag när hon ställde fram våra öl. Den har så stor beska men är ändå frisk. Perfekt balanserad.
- Ja, det är en riktig humlebomb i munnen, svarade hon och log.
- Han ska skriva en kärleksbok. Om öl!
- Nej, det ska jag inte!
- Du sa ju just att du älskade ölen. Du skulle kunna beskriva en öl som en kvinna.
Han sopade till mig i bakhuvudet igen. Kaa-Tiiichhh!
- Att få sätta mina läppar mot det här underbara vita skummet och känna aromen är som att trycka dem mot en yppig kvinnas vita hud och smaka på hennes innersta.
Han försökte härma min dialekt. Jag var tyst.
- Jag älskar också öl, sa hon. Det kan man väl göra? Men inte på samma sätt som jag tycker om män.
Hon log finurligt. Jag var fortfarande tyst.
- Män säger du? Plural? Är det många? Han höjde ögonbrynen snabbt två gånger. Du skulle nog kunna skriva en bättre kärleksroman än honom.
- Du, jag har nog haft min beskärda del av män. Men nu finns det bara en man i mitt liv.
Hon hade slutat le.
Jag var fortfarande tyst.
- Är du kär då? Frågade han.
- Ja, jag är sjukt kär, som en nyförälskad tonåring igen. Jag flyttar till honom nästa månad. Till Skåne. Vad gör man inte för kärleken? Leendet var tillbaka igen.
- Där ser du. Hon är kär. Där är någon som vet vad kärlek är.
Hon var redan borta i andra änden av baren för att servera några andra.
- Fan! Vad du är pinsam.
- Ska du säga din patetiska jävel.
- Jag har ju för fan inte sagt ett ord.
- Du ska ju skriva en bok.
- Kanske jag ska göra.
- Du ska fan inte skriva nån bok. Du kommer alltid sitta i en bar och dregla över servitriserna. Du kommer aldrig skriva någon bok. Du är bara kåt.
- Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen.
- Gör du det. Lycka till mannen.  Han svepte det sista ur sin öl och slog till mig i huvudet igen. Kaa-Tiiichhh! Sen försvann han ut genom glasdörren.
Jag satt kvar ett tag och muttrade för mig själv.
- Jag ska fan skriva den ultimata kärleksromanen.

Det finns ett hak i Vasastan som jag alltid hamnar på. Det är en blandning av ett okej ställe och ett sunkhak. Det är inte särskilt billigt, maten är ibland bra och emellanåt fullständigt katastrofal. Bartendern har stått där sedan de slog upp portarna – då något mindre voluminös och sliten. När han får för sig att ingen ser tar han sig en jävel i baren. På väggarna hänger ekivoka fotografier, och de flesta gästerna verkar vara stammisar.

Medelåldern är hög och klientelet blandat, men med ett överslag åt det bedagade hållet, och det råder någon slags munter men rå stämning mellan de äldre manliga stammisarna som halkar fram med käpp och de seniga servitriser som försöker få dem att gå efter för många öl.

Det här stället ingår i en triangel av barer som jag och en kompis alltid slår in på, oavsett årstid, humör eller plånboksinnehåll. Det har ingenting med någonting att göra, egentligen. Det är bara ett ställe som ligger som en sista utpost på Torsgatan innan Röda bergens mörker tar vid, och som man kan halka in på innan man går den tomma och tråkiga Karlbergsvägen upp till Tranan.

En synnerligen kulen kväll när vi slog upp porten och klämde oss in i värmen, syntes ett bekant ansikte i mängden. Det var en plakatpackad Camilla Henemark som sprang omkring och var speedat högljudd mellan borden. Det verkade inte som första gången hon var packad just där, eftersom hon såg ut att vara rätt bundis med stammisarna. Men trots raketfyllan och några extra år var hon fortfarande förbannat snygg.

En kort återblick:

Som tjugonånting upptäcktes Camilla Henemark på en modevisning på Beckmans och gjorde karriär som fotomodell. Hon drev en egen agentur ett tag – “ZOO – People & Models”, och blev senare frontfigur för den firade hedonistiska popgruppen Army of Lovers.
Hon bör alltså ha ägnat ett inte helt försumbart antal timmar sippandes champagne på fräsiga ställen som står på den diametralt motsatta sidan av krogskalan jämfört med stället vi befann oss på. Sedan blev hon, mig veterligen, utsparkad ur gruppen, säkert efter någon schism med Illiterati-Bard.
Efter det känns det som om hon försvann från radarn som ett sjunkande skepp om natten.

Nu ställer jag mig ärligt frågande. Från fotomodell och champagne till… kvarterssyltan i Vasastan!? Vad var det egentligen som hände mellan utträdet ur Army of Lovers och restaurang Rabarber på Karlbergsvägen?

Vägen tycks så oändligt lång, fast den förmodligen är smärtsamt kort. Jag vill minnas någon skandal (“det var inte mitt hasch”) på en krog i Linköping för några år sedan, ett olämpligt uppträdande under en flygresa samt ett reportage i pressen om hemlöshet. Men var började det – och varför? Egentligen vet jag inte riktigt varför jag bryr mig, men det är något som är så tragiskt över det hela, lite som hela den här sorgliga såpan kring Leila K.

Kanske för att bägge var framgångsrika och vackra kvinnor som passerade den tunna gränsen och sedan inte hittade tillbaka.

En varm eftermiddag i somras tog jag fyrtiotvåan hem från jobbet. Jag satte mig längst bak. Snett framför mig satt en proper och prydlig herre med en stor tygportfölj i knät. Hans hår hade börjat glesna och krusade sig lite på huvudet, och han hade en perfekt ansad mustasch som förstärkte intrycket av att det här var en man på väg hem från kontoret. På vänster ringfinger glittrade en guldring i solskenet. Han tittade tankfullt ut genom fönstret. Också tog han en klunk öl.
Det var ur en liten ölburk, såna man köper ett flak av och tar med på pirra när man åkt finlandsbåt. Nu satt han där på bussen på väg hem från kontoret och drack. Jag kom på mig själv med att gilla det. Inte för att jag själv skulle sitta där bland potentiella kollegor och dricka öl på en buss, men det fanns någon slags belevad attityd över det hela.
Sedan försvann ölburken någonstans – kanske ned i en ficka. Han stoppade genast handen i väskan och fiskade upp en ny, öppnade den mycket diskret, tog en klunk och höll den sedan försiktigt under jackan. Det såg ut som en serie rörelser han gjort förr.

Jag började fundera. Vad är det som gör att en till synes proper person sitter på bussen hem och dricker öl, en person man inte förknippar med alkoholförtäring på allmän plats? Var det bara värmen, eller var det något annat som gnagde?
Kanske var pensionen fortfarande en bit bort, och någon ny ung valp hade kommit in och börjat ta över på kontoret, göra saker bättre med mer energi. Kanske en ny chef, som börjat märka att den där gubben där borta bara sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på att tiden ska gå.

Kanske har han redan blivit av med jobbet, men kliver upp varje dag ändå. Svänger benen över sängkanten och tittar på den tomma platsen brevid sig i dubbelsängen, den som fortfarande är slät. Varje morgon samma sak, det där hålet av saknad som sprider en tom kyla i magen. Men han ler mot spegelbilden, kanske lite ansträngt men försiktigt uppmuntrande. Ansar nogrannt mustaschen med sax. Tycker att han ser äldre ut, men att det ändå finns ett stråk av ungdomlighet. Ingenting som lockar några yngre damer kanske, men han skulle inte få det alltför besvärligt om han bara riktar in sig på rätt målgrupp.
I köket fäller solen en skiva ljus över köksbord och parkett. Från väggen tittar tre par ögon på honom, tre uppvuxna och utflugna barn som sällan hör av sig. Han äter sina rostade smörgåsar med honung och han dricker sitt kaffe. Han tittar ut genom fönstret och ser den perfekta klarblå himlen och tänker att det blir en fin dag.

Något bubblar plötsligt upp. Den kvävande känslan av ett måste, något som rycker i honom, en irritation han genast måste dämpa. Han reser på sig och går rakt ut i hallen och lyfter upp sin tygportfölj, tar ner rocken från hängaren men blir stående och vajar fram och tillbaka med handen på dörrhandtaget.
Det gick inte. Han går snabbt ut till kylskåpet i köket igen. Ler tyst och generat för sig själv när handen sträcker sig efter kylskåpsdörren, och sedan ser han som i trans hur händerna packar portföljen. Två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Det borde räcka. Han sticker ner handen i rockfickan och stryker fingertopparna över busskortet…

Kanske är jag rädd att jag såg mig själv om tjugo år den där eftermiddagen. Kanske var det bara något så banalt som en törstig man på väg hem efter en hård och varm dag på kontoret. Men bilden etsade sig fast, och den påminner mig fortfarande om hur tunn gränsen kan vara mellan en ordnad tillvaro och något som plötsligt är på väg utför.

Göteborg är fullt av goa gubbar. Och goa gubbar gillar att sitta och tjöta över en öl så det finns en hel del barer i Göteborg. Som Barstols utsände har jag besökt några av dessa barer.

The Rose and Crown
The Rose And Crown ligger mitt på Avenyn och är en vanlig pub med billig stor stark. Att behöva betala 20 kronor för att hänga av sig jackan när man bara vill ta en öl i baren mitt på dan är inte ok.
Betyg: 1 pint

Jameson
Också en pub belägen på Avenyn. Lokalen är nedgången men personalen är trevlig och de har några bra öl på fat.
Betyg: 2 pints

Bishops Arms Avenyn
Det här är en Bishops Arms som alla andra runt om i Sverige i anslutning till ett Elite hotell. Här kan man sitta i ett mysigt bibliotek och dricka olika öl från Dugge’s, ett bryggeri från Göteborg.
Betyg: 3 pints

Bishops Arms Järntorget
På Järntorget ligger ytterligare en Bishops Arms. Den här är lite mindre och mysigare. Här dricker man så klart Järntorgets arbetarporter från Ocean bryggeriet.
Betyg: 4 pints

Old Beefeater Inn
En mysig liten brittisk pub med både brittiska och svenska öl på fat. Här fann jag också Göteborgs sötaste barpersonal.
Betyg: 4 pints

Smaka
Smaka är en ganska tråkig bar som vill vara lite hippare med knallblåa väggar.
Betyg: 2 pints

Haket
Haket, med det passande namnet, är en något av kontrasternas bar. Inredningen påminner om en alpstuga med uthuggna möbler. De har ett imponerande utbud av öl och på kvällarna har de synth- och gothklubb. Jag har svårt att få ihop sambandet.
Betyg: 3 pints

Dubliner
Dubliner är precis som det låter en irländsk bar med tvskärmar i varje hörn.
Betyg: 2 pints

The Rover
På Andra Långgatan ligger The Rover. I det här området var det tidigare fullt med porrklubbar. Nu ligger här flera barer och små boutiquer även om någon porrbutik fortfarande finns kvar. The Rover har ett riktigt bra ölutbud och ägarna/barpersonalen är väldigt intresserade och kunniga.
Betyg: 4 pints

Gothia Tower
Högst upp i Gothia Tower serveras kanske Sveriges godaste räkmacka. Och medan man äter får man njuta av en magnifik utsikt över Göteborg. Ingenting för höjdrädda.
Betyg: 3 pints

Delirium
På Delirium skryter de om att de har 1000 olika öl. Tonvikten ligger på belgisk öl. Efter att ha bläddrat igenom den telefonbokstjocka listan med öl och bestämt sig för vad man ska dricka är självklart den ölen slut. Likaså ens andra och tredje val.
Betyg: 2 pints

7:ans ölhall
Det här är en riktig ölhall. Mig veterligen är det den enda baren i Sverige som har tillstånd att servera öl utan att behöva servera mat. Ölhallen är över hundra år gammal. Interiören är nästan intakt sedan öppningen och ölhallens stamgäster är nästan lika gammla. 7:ans har också ett eget öl – en mörk och en ljus.
Betyg: 5 pints 

I de muslimska länderna är det strängt förbjudet med alkohol. Men tro inte att alla är nykterister där. I källare och garderober puttrar hembryggarnas kärl. I Iran föddes idén till mitt favoritöl.

Utrikeskorrespondenten Steve Hindy spenderade sex år i mellanöstern. I Iran drack han godare öl än han någonsin smakat hemma i USA.
Väl hemma i New York började Hindy brygga sitt eget öl, något som påminde om en Brown Ale. Hans bryggd blev fort populär bland vänner och bekanta. Med lån från vännerna öppnade Hindy Brooklyn Brewery tillsammans med bankmannen och grannen Tom Potter. Med deras små medel fick bryggeriet till en början, namnet till trots, etablera sig utanför stadsgränsen.
1996 kunde bryggeriet för första gången öppna dörrarna till deras lokal i Williamsburg, Brooklyn, något som hela tiden varit en dröm för de två entreprenörerna.
Samtidigt anställdes bryggmästaren Garret Oliver. Oliver, som är ett geni, utökade sortimentet från bara två, Lager och Brown Ale, med favoriterna East India Pale Ale och Pennant Ale 55, och flera säsongsbetonade öl.

Williamsburg i sig , med sina mysiga barer och södermentalitet, är värt ett besök för de som vill komma bort från turiststråken på Manhattan. Och för oss ölintresserade är Brooklyn bryggeriet ett måste. Öl från bryggeriet finns numera överallt i New York, men det är klart man vill dricka ölen direkt från källan. Praktiskt taget direkt från bryggkärlen.
Då arbetsdagen är slut på fredagen sopas betonggolven från spilld malt och långborden ställs fram. Då är det Happy Hour. En ölbiljett för 4 dollar eller sex för 20 dollar. Alla köper självklart sex på en gång. Stället fylls fort upp av unga New Yorkers som förstått att ett besök på Brooklyn Brewery är den perfekta början på en helg. Där är en väldigt avslappnad stämning. Folk spelar kort, beställer dit pizza och har förbannat trevligt helt enkelt som man så lätt har när man får dricka god öl.
Lördag och Söndag eftermiddag är bryggeriet också öppet för allmänheten. Då ges också en kort men informativ rundtur av bryggeriet, men det är ölen man är där för. De har nio kranar med olika öl från bryggeriet, alltid någon som bara finns på fat och förmodligen aldrig kommer att serveras i Sverige.
Brooklyn Blast Ale är den som imponerat mest på mig. Det är väldigt smakrik öl. Dess doft är som att köra näsan rakt in i påse med torkad humle. Så smakar den också, en humlebomb utan dess like. Den mäter över 8% i alkoholstyrka men ändå, trots humlebeskan och styrkan, är den frisk och blommigt fräsch.

Någon som alltid är på Brooklyn Brewery är Monster – the brewery cat. Han är döpt efter Monster Ale och enligt ryktet är det allt han dricker. På nätterna ser han till att inga möss gnager på maltsäckarna, men oftast ligger han bara och slappar och ser till att inte vem som helst får köpa ölbiljetter.