Vet ni hur många procent John McCain hade fått av rösterna om det amerikanska presidentvalet avgjorts i Sverige? Hela tre procent.

Jag kommer inte ihåg var det var jag läste om undersökningen med det var förmodligen i en av våra större morgon- eller kvällstidningar. Det första som slog mig var hur kloka vi svenskar är – en tanke jag snabbt lyckades vifta bort. Det andra, hur hårt vinklad media varit här hemma – svårare att vifta bort. Om inte saker och ting går jävligt fel i morgon kommer Barack Obama bli president och den där kvinnan som tror att USA ligger i krig med Iran förpassas tillbaka den håla hon krälade fram ur – eller gör karriär som en redneck version av Oprah. McCain å sin sida kan förhoppningsvis slutligen dra sig tillbaka helt från sina många misslyckade försök att bli president och göra det som varje normalt funtad 73-åring med hälsan i behåll borde göra – kicka tillbaka på verandan med en god bok och en öl eller åka på kryssningar i Karibien. Det är nu, förutsatt att allt går som vi vill i morgon, som det är dags att ta reda på vad Barack Obama verkligen säger och vill. För handen på hjärtat, hur mycket vet vi egentligen? Det är inte konstigt att det amerikanska presidentvalet engagerat oss i den utsträckning det faktiskt gjort. Här hemma har vi två riktiga halvmesyrer som nöjer sig med att stå och småträta och vara lite lagom fisljumma. De enda som sticker ut är hästsvansen vi har till finansminister som på någon märklig vänster lyckats göra sig till småspararnas beskyddare, och några galna kristdemokrater som inte vill veta av könsneutrala äktenskap. Annars känns svensk politik märkligt loj. Jag menar, vad hände med riktiga politiker som inte var rädda för att sticka ut sina självgoda pompösa hakor. Ja, jag saknar ta mig fan ordförande Persson. Jag saknar till och med Carl Bildt – hur jävla kul kan det egentligen vara för honom att se en halvmesyr som Reinfeldt schabbla bort allt vad passion och engagemang heter ur politiken. Visst, man kan hävda att vi här hemma borde vara stolta över att politiken och inte personen fortfarande står i fokus. Men behöver det egentligen vara ett motsatsförhållande, kan vi inte ha passionerade politiker som både lyckas engagera och föra fram sin politik? Herregud, vi lever i en tid där hjärndöda mongon som Katrin Zytomierska och Marcus Birro lyckas väcka mer engagemang än våra folkvalda. Där flummiga ickefrågor får ta enorma proportioner i brist på det engagerande politiska samtalet. Jag vill fan i mig gå så långt som att påstå att dagens trista politiker ger grogrund för extremism, var annars ska unga människor lägga sin glöd och sitt engagemang? Göran Persson tycker synd om Carl Bildt - apropå pompöst En ung Carl Bildt - lägg märke till hur färdigstöpt han var redan där

10 Kommentarer

När jag var åtta år gammal flyttade mitt hushåll, från huvudstaden, till en sossecementerad änglagårdsby med 600 invånare i Närke. Principal var belgiska gruvförtaget Vieille Montagne som bröt zink i grannbyn. I dag kan jag inte förstå varför mina föräldrar valde att flytta dit. (Då brydde jag mig inte mycket – pappa var bäst och varandet begränsat.) Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning. Hot och trakasserier riktades mot hela familjen. Jag klarade mig undan gruppstryk och grov mobbning främst genom att jag var bra på tävlingsidrott. (Ibland hade jag bara fluns, ibland sprang jag kolossalt snabbt. Ibland...) Den lokala idrottsföreningen var en pluttig frihamn där de lokala socialdemokraterna inte hade etthundra procents åsiktsmonopol. Välgången på fotbollsplanen ledde till att jag tolererades men ordnade Unga Örnar knattedisko på Folkets hus ansågs jag inte smälta in. Även den typen av existens blir vardag och, som jag minns det, var det oftast bekymmersfritt. Fast ibland blev det dramatik. Som en vårdag i tredje klass när vi hade lektion i samhällskunskap. Kvällen innan hade jag storögt suttit och lyssnat på pappa när han sladdrat om löntagarfonderna vid middagsbordet. På lektionen bisserade jag vad pappa sagt: ”Inför Palme löntagarfonder kommer Sverige att förstöras”. En av de lokala sossepamparnas ungar, en klasskamrat, började hulka i chock. Aldrig tidigare hade han hört någon orda negativt om Palme. Han och hans två bröder blev för en tid förbjudna att umgås med mig. De andra sossepamparna, med familjer och bekantskapskrets, trakterade mig med statskonstnärliga galonvantar. Livet gick vidare - oftast avsides. På höstterminen i fjärde klass fick vi en skrivuppgift där vi skulle kontakta ett företag, myndighet, förbund, sällskap, organisation eller förening. Alla andra i klassen skickade brev till någon av sina föräldrars jobb. Jag skrev till Olof Palme. Minns inte ackurat varför jag skrev till honom – troligtvis för att sossarna precis vunnit valet. Däremot minns jag att jag inte förväntade mig något genmäle. En månad senare var jag mitt inne i den obligatoriska minifotbollsmatchen som avgjordes under varje lunchrast. Plötsligt ekar vaktmästarens stämma över skolgården: ”HERMANN! KOM HIT!” Alla stannade och tittade mot mig. Jag blev vettskrämd och konstaterade; vaktmästaren, en knallhård knekt, användes bara för att avhämta elever om något riktigt jävligt hänt (säkerhetsåtgärd från skolledningen om man skulle få för sig att lubba eller göra värn.) Golgatavandrande mot vaktmästaren såg jag, ju närmare jag kom, att han var uppjagad men inte härsken. Hoppet tändes. Med samma röstläge som tidigare saluterade han mig: ”PALME HAR SKRIVIT TILL DIG!” I sin hand höll han ett brev. Jag leddes in i lärarrummet där hela skolans personal, inklusive lokalvårdare, skolbespisning och fluortanter, hade samlats. Atmosfären var högtidlig och förväntansfull. Alla väntade på högläsning. Hej! Tack för Ert brev och gratulationerna! Ni vill att jag ska ordna en ungdomsgård i Åmmeberg. Det är inte jag utan det är kommunalpolitikerna i Askersunds kommun som bestämmer om det. Jag skulle vilja föreslå att Ni tar kontakt med en socialdemokrat på orten, nämligen Kjell Hoffman. Han har telefonnummer 340 07 till sin bostad. Ring honom och diskutera Era önskemål! Det är han och de andra politikerna i kommunen som bestämmer om det ska bli någon ungdomsgård. Men då måste de också få höra Era krav. Sedan undrar jag om Ni inte har möjlighet att få vara i skolan ibland om Ni har någon vuxen med Er? Med vänlig hälsning Olof Palme Först öronbedövande silentium. Sedan applåder. Som fortsatte och fortsatte. Det applåderades så länge och ihärdigt att Kim Jong-Il hade blivit imponerad. Innan dygnet var final visste stora delar av södra Närke om att jag fått ett brev från Palme. Sossepamparnas battingar fick leka med mig igen och jag blev bjuden på födelsedagskalas för första gången. Jag till och med vann danstävlingen på Unga Örnars disko, med sötaste bruttan i byn, några veckor senare. Karantänen var tillända. Tack Palme! P.S. Texten ovan bjuder inte in till kommentarer - I know. Det är mest jag som freudar mig i ett absurt barndomsminne. Jag vill ändå väldigt gärna höra från dig som läser. Berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när du fick reda på att Palme blivit mördad. Är du för ung för att minnas men ändå väldigt skrivsugen – berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när Sverige vann över Rumänien i Fotbolls-VM 1994. Trevlig helg. D.S.

24 Kommentarer