Jag kommer i de följande raderna springa med en murbräcka genom en vidöppen hangarport. Men det struntar jag i. Ibland når man kokpunkten och måste släppa ut ångan.

En sak som irriterat mig under en längre tid är konst, och att det verkar finnas en formel som anger att ju mer värdelöst ett konstverk är, desto mer uppmärksamhet och cred får det i den s.k kultursfären.

Men det som är mest irriterande är den förklarande konstnären som står som ett stinkande fismoln bakom varje pretentiöst pruttkonstverk. Han eller hon VET ju att det är skit, och måste därför linda in det i pseudointellektuella termer så att det inte blir lika uppenbart. Men ska det verkligen krävas att jag har injicerat Aftonbladets kultursidor intravenöst sedan barnsben för att begripa att det jag tittar på inte är pruttkonst, utan det utkrystade resultatet av nästa stora svenska konsthopp?

Svaret på den frågan verkar tyvärr vara ja.

Det är kanske därför det blir så tråkigt när man går på konstutställning, och upptäcker att pruttkonstnären ställt ut femtio bajskorvar i en helt vit lokal som sträcker sig över ungefär tretusen kvadratmeter. Fatta vad man hade kunnat fylla denna yta med! Men då krävs det ju lite verkliga idéer, tankar som inte bara försöker förmedla en vag utomkroppslig känsla, och det är det som verkar saknas i mycket av den nya konsten.  Konstnären har istället drabbats av storhetsvansinne: ”Min konst behöver all denna yta, annars kvävs den!”.  Detta betyder att man mycket sällan kommer ut från ett galleri och gör en spontan baklängesvolt av pur glädje för att det man såg var så JÄVLA bra. Oftast är det nämligen tvärtom så JÄVLA mediokert och trist så man får magsår.

I konstsfären verkar det dessutom finnas en alldeles speciell vurm för det som är dåligt gjort; skeva skulpturer i papier-mâché, hopsjunken brungrå keramik eller grovkorniga suddiga filmklipp på gamla TV-apparater. Allt andas ABF-amatörism och flumvänster i lädersandaler med rödvinsfläckar på skjortkragen.

Jag ska ge er ett exempel, direkt från verkligheten. För en tid sedan åkte jag förbi Odenplans tunnelbanestation. Där den gamla träspårvagnen en gång stod - innan North Side Kings pimpade den på 90-talet 80-talet - har nu SL istället upplåtit utrymmet till olika ”konstnärer”. Gemensamt för dessa konstnärer är att de samtliga gått på myten om att konst måste se ut som skit och vara helt obegriplig.

Den här gången var det en tjej som heter Moa Lönn (examen vid Konstfack - vad annars?) som ställt upp ett par TV-apparater därinne. Vi pratar inte dvd här - för att få den rätta känslan krävdes flimrande videobandspelare. Kanske var den digitala tekniken lite för komplicerad för någon som inte vet vad ordet kvalitet innebär.
Hur som helst, framför TV:n står ett par skor i… papier-mâché! Filmen består av en VÄRDELÖS leranimation. På skylten, som krävs för att visa att detta är konst (för annars fattar ingen någonting och avfärdar det som dagistrams), står det: ”Stills and motions”.

På SLs hemsida förklarar konstnären:
”I mitt arbete med film försöker jag sammanlänka två världar, både den nyare animationstekniken och det klassiskt keramiska konsthantverket. I “vanliga” leranimationer är leran som material underordnat berättelsen. Jag vill istället skapa en syntes mellan animationen och konsthantverket där materialet befruktar innehållet i filmen och tvärtom.”

Läs detta uttalande en gång till. Det betyder ingenting.

Denna uppvisning i pruttkonst visas för pöbeln (vilket inkluderar mig) i tunnelbanan, ett klientel i vars vokabulär leranimation är likvärdigt med oscarsbelönade Wallace and Gromit eller de där fantastiska öststatslerfilmerna man såg som barn. Och vad får vi se när Moa slår på stora trumman? Bajskorvar som NÄSTAN rör sig.

Detta sammanfattar ganska bra den moderna pruttkonsten, eller snarare den moderna konsten gjord av människor utan något som helst anlag för att skapa saker som andra människor vill titta på. Utan den pseudointellektuella förklaringen om vad det egentligen är man står och tittar på, så är det i princip ingenting. Det är en tingest som är öppen för tolkningar, och om det nu skulle vara det som är poängen så är det ju inte konstnären som är konstnär utan de åskådare som definerar objektet ifråga. Och förresten skulle man ju då kunna rama in vad som helst och kalla det för konst. Då skulle alla kunna vara konstnärer och konstnärens status som fanbärare av någon slags svår kultur som vanligt folk inte fattar nåt av skulle vara i princip omintetgjord. Resultatet: i svåra kulturkretsar är ett verk som förklarar sig självt inte tillräckligt pruttkonstsalongsfähig - det avfärdas som hötorgskonst.

En pruttkonstnär kan alltså göra vad som helst - och gör det!  Bara det finns en tillräckligt tillkrånglad förklaring så köper folk skiten för att de är dumma i huvudet eller inte vågar ifrågasätta av rädsla för att verka okultiverade. Och på grund av detta får denna helt uppenbart värdelösa person ändå ställa ut sin smörja. Riktigt usel konst och kass reklam har detta enkla som beröringspunkt - det säljs in med en massa skitsnack - och den ängslige kunden vill inte verka dum och köper det därför med hull och hår.
Konst är förstås som allt annat i vårt överhettade samhälle ren spekulation. Det spelar ingen roll om det är bajs, så länge det är bajs som man kan köpa dyrt och sedan sälja dyrare. Och eftersom det verkar finnas en omättlig hunger efter bajs så köps det och säljs hur mycket bajs som helst.  Pruttkonstvärlden skulle kunna jämförs med finansbubblan, den verkar bara vara mer seglivad. Men vem vet, Damien Hirst kanske blir 2000-talets Boo.com. Sedan är guldkalven lika mycket värd som en Spray-aktie.

Så vad fan är då bra konst? Tja, i mina ögon gör en konstnär något som jag inte kan göra själv, det räcker liksom inte med att ha en skojig idé för att det ska kunna kallas för konst.  Och det kanske är det som är problemet, att det är för enkelt att kalla sig själv konstnär idag. Konstutövandet har gått från levebröd eller faktiskt dödlig passion till något som medelklassen pysslar med lite på kul. Idag svälter inte konstnären ihjäl om beställningarna går i stå, vilket gör att kvalitetskraven sänkts betydligt. Därför ser vi också horder av människor som trots bristande talang utan vidare kallar sig för konstnärer - och som fyller vår tillvaro med ren smörja. Och idéerna blir allt mer krystade eftersom allting redan är gjort.

Problemet med konst är bara att all kritik - även denna - enkelt kan avväpnas med fraserna ”vad som är konst ligger i betraktarens öga” eller ”jag ville provocera, och se, jag lyckades!”, och sedan kan man inget mer säga. Den såkallade konstnären kan lugnt luta sig tillbaka med händerna knäppte över magen och le överlägset och känna sig nöjd.

Och för det hatar jag dem från djupet av mitt svarta hjärta.