Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu