Fredag 10 Juli 2009

Egun on!

Av jonas

 

  Under de kommande veckorna är jag på semester. Mina inlägg kommer således ha mer semesterkänsla, dvs. aningen ledigare (läs: osammanhängande) och lättsammare (läs: ogenomtänkta) inblickar av anekdot- eller kuriosakaraktär i min semestervärld:    Äntligen är jag tillbaka i Baskien igen. Denna lilla del av världen med sitt gröna och dramatiska landskap, sitt vänliga men stolta folk, och inte minst med världens i särklass godaste pintxos. Det jag kommer ihåg bäst från mitt första möte med Baskien är dock vare sig naturen, leendena eller tilltugget, utan det mycket säregna språket. Inte för att någon förväntade sig att jag skulle prata det, eller ens försökte tilltala mig på det, men för att alla min frus (dåvarande flickvän) kompisar hade så otroligt konstiga namn. Och nu menar jag konstiga på riktigt, inte på det där lite lustiga sättet som till exempel Gun-Mona eller andra norska namn. Jag som hade haft löjligt svårt att lära mig min egen flickväns namn - Zurine (uttalas ung. “Surrinnjä”) - blev nu introducerad till Arantxa, Ainhoa, Irantxu, Josune, Goizane, Izaskun, Maialen och Betirtze. För en ung kille som gärna ville göra ett gott intryck genom att lära sig namnen på sin flickväns alla väninnor blev situationen omöjligt frustrerande...  Som ni kanske redan visste har baskerna ett eget språk, och till och med eget typsnitt (som endast har konkurrens av det typiskt irländska i frågan om fulhet). Språket är mycket gammalt, inget vet var det kommer ifrån, det är omöjligt att lära sig, samt är mindre likt spanska än vad finska är likt svenska. Att språket har en inneboende kraft och har varit föremål för både politiska strider och totala förbud råder det dock inget tvivel om. En som tidigt insåg vilken kraft ett språk kan ha för den gemensamma identiteten och kulturen var Franco. Han förbjöd helt enkelt baskiska - en bask fick vare sig prata eller skriva baskiska i eller utanför Baskien. Det gick till och med så långt att han förbjöd baskiska tilltalsnamn om det fanns ett motsvarande spanskt. Så min fru som är född under Francos allra sista levnadsår döptes således till Maria Blanca, trots att hon alltid hetat och kallats Miren Zurine.  Det om något borde väl vara en historia att fundera på för alla er som vill ha rätt att fortsätta döpa era söner till Robin, Kevin, Melvin eller Glenn, men som umgås med tanken att rösta på Sverigedemokraterna i nästa års val? Gör inte det om ni inte är beredda på att döpa om ungarna till Torkel, Harald, Birger eller Håkan.  Nej, nu ropar dom på mig. Nya pintxos är serverade tillsammans med lite svalkande txakoli. Så agur och eskerrik azko! 

Kategorier: Resor, Samhälle | Tags: , , , ,

19 Kommentarer