- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen.

Han kom cyklande från Grimstaby upp mot Breddenskolan med ett band av ungar trampade efter. Luvan var fortfarande nerdragen över ansiktet och han kämpade sig fram på en gammal damcykel.

Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring.

Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk.

Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls.

Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter.

När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst.

Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.

Av David david@barstol.nu

Klockan är strax efter midnatt. Jag sitter ute i en förort söder om Stockholm och vakar vid en monitor på en vårdinrättning. En förort som under den senaste tiden uppmärksammats i diverse riksmedia på grund av de påstått ökade oroligheterna - vilka tidigare i somras kulminerade i två attentat mot näringsidkare i centrum. Enligt det lokala skvallret rör det sig om en konflikt mellan släktingar som spårat ur.

Polisen påstår att gäng härjar och säger sig nu vilja bli mer synliga på gatorna. Gott så. När jag härom kvällen gick från tunnelbanan funderade jag över om ungarna, som hängde utanför godisaffären i sällskap av en golden retriever, utgör kärnan i något av gänget. Eller kanske fyllbultarna som ockuperar uteserveringen vid den kvarvarande pizzerian – den som inte eldhärjades vid ett av attentaten – och filosoferar över vad som hände med deras gamla hak.

Jag jobbar natt här ute i hodden och det råder ett sövande lugn om kvällarna. Ibland hör jag hur ungarna sparkar boll nere på planen tills klockan slagit sent. Det händer att de svär och för liv och blir osams, som ungar gör när de leker. Och en gång hade vi faktiskt ett inbrottsförsök – en tidig morgon när jag satt i soffan försökte en överförfriskad tonåring rycka upp altandörren. När jag överraskade honom och frågade vad han ville sprang han därifrån. Men vi snackar undantag - vanligtvis är det filbunke.

Trots det säger en av mina kolleger, som bor här ute, att hon ibland känner sig orolig när hon går hem sent om kvällen. Det gjorde hon aldrig tidigare.

Jag blickar upp mot trevåningshusen i tegel som omger vår enplansbyggnad. Det hade kunnat vara vilken förort som helst längst tunnelbanans gröna linje – Kärrtorp, Blackeberg eller Rågsved. Hagsätra ligger sked med den sistnämnda. Bara tio minuters gångväg. Det är därifrån stöket har flyttat, säger polisen.

Nog finns det tillräckligt med social dissonans här ute för att kåta upp en hel Gringoredaktion, men det är inte genom ett allmänt rövarliv det märks. Det är i historierna och levnadsödena. I de små och stora händelser som hänger samman i en märklig väv där trådarna korsar varandra till synes slumpvis men ändå bildar mönster. Lillgrabben som hängde på vår gård förra sommaren och tiggde frukt när han blev hungrig. Pappa låste honom ute under dagarna medan han arbetade. Grabben var kanske sju år. Eller den lokala langare som började med att kränga smuggelcigaretter till mattanterna i grundskolan och härom morgonen avslutade sin karriär med sönderskjutna knäskålar ute på torget. Det blev en TT-notis.

Jag går ut på verandan och insuper den svala sommarnatten. Det ligger en tunn dimma över gården. En ensam syrsa spelar i gräset. Annars tystnad. Inte ett enda fönster lyser från husen runtomkring. Rökte jag hade det varit ett utmärkt tillfälle för en cigarett. Och utsikten att bli överfallen av en blodtörstig vampyr känns större än att bli vittne till ”det ökade gängvåldet”.

”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” säger jag till sambon, och avslöjar därmed mina egna fördomar om skåningar. Ja, jag har fördomar om våra sydligaste medborgares syn på människor av utländsk härkomst. Den oskulden sprack en valnatt 1988 när Sjöbo kommun ställde till med folkomröstning i frågan om man skulle ta emot flyktingar. Det var inte resultatet av omröstningen som upprörde mest, i ärlighetens namn hade säkert resultatet blivit detsamma i många kommuner även utanför Skåne. Nej det var förstås kommunledningen med centerpartisten Sven-Olle Olsson i ledningen som fattade det obegripliga beslutet att låta en folkomröstning avgöra nödställda människors öde som fick blodet att rusa i ådrorna på en hetlevrad och idealistisk 19-åring. Där och då föddes en rätt unken och illa underbyggd åsikt om skåningar hos mig, en åsikt som tyvärr fick ny luft under vingarna härom veckan.

När jag såg inslaget på teve och hörde rösterna med skånsk dialekt bräka fram sin oblyga främlingsfientlighet kände jag samma hat blossa upp inom mig. Hat föder hat, vilket är förbannat synd eftersom jag misstänker att min syn på skåningar färgar min syn på poliser i den här frågan. Med andra ord ifrågasätter jag min egen objektivitet när jag nu ämnar säga min mening i frågan om förtroendet för polisväsendet (för det här ska faktiskt inte handla om skåningar utan om poliser). Jag vill också passa på att be om ursäkt till alla trevliga, öppensinnade skåningar som eventuellt läser det här. Ert enda problem är att ni dras ner i skiten av ett fåtal rötägg, samma historia som vanligt alltså. Jag tror också att media (speciellt den med säte i huvudstaden) tacksamt tar emot främlingsfientliga skåningar på sina löpsedlar, det är ett säljande hat.

Någon sa att vi borde vara glada och tacksamma över att vi har de poliser vi har i Sverige, eftersom våra snutar är rena änglarna i jämförelse med i stort sett resten av världen. Och visst stämmer jämförelsen, har man någon gång blivit stoppad av en trafikpolis i USA eller visiterad av ordningsmakten i Turkiet så vet man att metoderna där är av en helt annan och mycket mer militärisk natur. Rättfärdigar detta våra Rosengård-snutars beteende? Självklart inte. Däremot gör svenska snutars relativa snällhet att de skånska kollegornas beteende sticker ut extra mycket, vilket förstås är bra. På så sätt kan vi ju se det tydligare. Vi kan också konstatera att det inte råder någon uppgivenhet i denna fråga, de allra flesta som debatterat den är överens om att incidenten är helt uppåt väggarna och aldrig får upprepas. Det här kanske låter banalt och självklart, men i många andra länder hade en motsvarande incident inte ens varit en incident utan bara en vanlig dag på jobbet för snutarna ifråga. Detta säger mig att vi fortfarande har en hyfsat sund poliskår i vårt land, som visserligen kan bli bättre.

Någon annan sa att den extrema situationen måste tas i beaktande. Här sitter några poliser i piketbussen på väg ut i ”kriget”, deras kroppar är fullpumpade av adrenalin och rädslan som inte får visas vibrerar rakt igenom kameralinsen. Liknelsen med krig är förstås inte helt irrelevant och heller inte en slump när den kommer ifrån den som vill försvara snutarnas beteende. I krig sker massor av övergrepp långt grövre än dessa, att sätta den bakgrunden är alltså ett försök att bagatellisera det som hände. Men låt dig inte luras, poliser är inte soldater och ett upplopp i Rosengård är inte ett krig. Polisen ska jobba för oss medborgare, alla medborgare, och därmed punkt.

Polisledningen säger förstås att de här skånska polisbusarna inte är representativa för kåren, och det får vi väl verkligen inte hoppas. Samtidigt vet vi att få yrken lockar till sig fler obehagliga element än just polisyrket, det är en paradox som är global. Självklart gör man sitt bästa för att sortera bort de olämpliga kandidaterna, det förstår vi också, men såvida du inte har varit aktiv inom någon rasistisk rörelse eller blivit gripen så kan det inte vara speciellt svårt att dölja en åsikt. Du måste vara bra pantad i kolan om du sitter på intervju på polisskolan och öppet uttalar främlingsfientliga åsikter. Så hur kommer man åt det? Jag tror inte man gör det, inte där. Jag tror man får räkna med att några rötägg slinker igenom och satsa mer resurser på uppföljning.

Det behöver heller inte vara så att våra rassesnutar var speciellt lagda åt det hållet från början. De kanske var underbart fina och öppna människor under utbildningen men har sedan formats åt fel håll i en organisation som uppenbart inte tar tag i problemen på rätt sätt. Polisledningen talar om värdegrund (typ ”rasism är fel även för en polis”), vilket är ett helt värdelöst ord som alltid stannar på papperet. Det är i alla fall min erfarenhet. Fina tankar men ingen verkstad. Vad man behöver göra, om du frågar mig, är att hjälpa dessa poliser att hantera och analysera sina upplevelser ute på fältet. När en alltför homogen grupp människor upplever samma sak, till exempel att ett gäng killar kastar sten och bränner bilar i Rosengård, är det väldigt lätt att analysen uteblir och det enkla svaret blir det självklara. Det är inte svårt att föreställa sig att så sker, men det är heller inte svårt att föreställa sig vad man kan göra åt saken.

Den hjälp som poliserna behöver med att värdera sina egna upplevelser finns att få hos psykologer, beteendevetare, socionomer och så vidare. Yrkesmänniskor som kan ställa de rätta frågorna istället för att bekräfta fel svar. Detta stöd, plus riktigt bra chefer som inte kastar ur sig ord som neger till höger och vänster, tror jag skulle räcka väldigt långt. Nu finns det förstås en stor skada som redan är skedd, folkets förtroende för polisväsendet är rekordlågt och det blir inte ett dugg bättre när media börjar rota och hittar internutbildningar där undervisande poliser använt fiktiva namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger”. Och jodå, det råkade visst vara Malmö även denna gång.

Min egen läxa, för att sy ihop säcken, ser ut ungefär så här: när jag kastar feta stenar i glashus genom att säga ”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” och min sambo frågar ”På vilka grunder baserar du den åsikten?”, då får jag åtminstone chansen att betrakta mitt resonemang en vända till och kan förhoppningsvis komma fram till att jag snackar skit. Jag tror att snutar som sitter i piketbussar och skriker ”Apajävlar” behöver den chansen, om och om igen. Som det är idag är jag rädd för att deras arbetsmiljö istället erbjuder allt för stor bekräftelse av idiotiska åsikter som inte bara tangerar gränsen för rasism utan har bosatt sig och lever väl i den särskilt illadoftande myllan. Om de inte fick den bekräftelsen innan de blev snutar så räcker det tydligen att gå på internutbildning för att få en rasistisk dunk i ryggen. Och det, kära läsare, är alldeles helt åt helvete.

Retro var det ja. Den här texten skrev jag för ungefär precis två år sedan. Sedan dess känns den väldigt inaktuell, för det verkar som om stockholmspolisen har hittat något annat ställe att fördriva sin arbetstid på. Kanske rent av någonstans där de borde vara…
Jag kan kanske inte säga att den här texten förändrade mitt skrivande för all framtid. Det är nog mest en gammal text som får agera substitut för något fräschare på det nya årets första dag. God fortsättning på er förresten!

Det gnälls ofta på att det finns för lite poliser i den här stan. Det är inte sant, det finns faktiskt flera stycken. Men de kanske inte är riktigt där man skulle vilja ha dem - på gator och torg, eller i tortyrkammaren under Kronobergshäktet för att tvinga fram erkännanden från haffade fildelare.

Nej, en vanlig kväll står nämligen alla poliser i Stockholms län och mumsar wienerbröd och dricker kaffe på Shell vid Lindhagensplan. När de är klara tar genast nästa skift över - det verkar nämligen finnas oanade resurser för fika i tjänst.
Ibland står det fyra, fem polisbilar uppradade utanför. En natt när jag något berusad gick en genväg bakom macken, så sprang jag in i någon slags polisfolksamling. Ungefär tjugo poliser höll på med något i mörkret, förmodligen sparkade de på en försvarslös pensionär som råkat luta sig mot en av deras bilar. Jag fick kväva en fylleimpuls att ropa åt dem att skingra sig. Tur det, för annars hade man väl vaknat upp i en buske med huvudvärk och en batong uppkörd i arslet.

Det kändes faktiskt lite obehagligt att passera den där hormonstinna högen med poliser, lite som känslan man får när man måste passera ett ungdomsgäng på en mörk gångväg. Att om någon börjar tuppa sig så får man samtliga över sig. En av polisbilarna hade öppen baklucka, och när jag gick förbi kastade sig en rabiessmittad polishund (de är bra när man är fikasugen och snabbt behöver skingra en demonstration) mot skyddsnätet, och jag hoppade en meter upp i luften. Alla poliser skrattade. Jättekul, verkligen…

Mackpersonalen måste däremot känna sig rätt säkra. De har kanske den tryggaste arbetsplatsen i världshistorien. När det någon ynka gång inte är fullt med poliser därinne så står halva väktarkåren där och bröstar sig. (De står förstås där för att få vara nära de riktiga grabbarna - poliserna - som de känner ett starkt släktskap med eftersom de ju i själva verket ÄR poliser i själ och hjärta. Men det var lättare att bli väktare. Det tog bara två veckor - och då får de fortfarande spöa folk som gör “våldsamt motstånd”, vilket ju alla gör som inte accepterar att två social inkompetenta fläskberg i illasittande uniformer ska komma och dryga sig).
Och när det inte är väktare där så är det en allsköns blandning av ambulansförare, taxichaufförer och bärgare. Egentligen kanske Shellmacken vid Lindhagensplan är stadens nya sambandscentral. Varför sitta och uggla i ett bombsäkert bergrum när man kan ha örat mot marken nära nybakade munkar och färskbryggt kaffe.

Emellanåt höjs det arga röster i etern som undrar var fan polisen är (och vad de håller på med). Det får polisen att oroa sig lite, tänk om något anslag ryker så de inte har råd att fika på arbetstid eller köpa nya kanoner med kulor som gör tallriksstora hål i buset. Lösningen på problemet är att sätta upp bevakningskameror i varenda buske. Då slipper polisen lämna Shellmacken och alla brott kommer klaras upp nästan automatiskt. Eller, vi kommer iallafall få fast alla brottslingar. Ja, efter det att de våldtagit eller mördat eller slagit folk på käften, vill säga. Men bättre det än att lämna polisstationen på Lindhagensplan!

(Landskronapolisen visar var skåpet ska stå. Skönt att de tar tag i den tunga brottsligheten!)