Jag är stolt över att vara svensk. Jag älskar Sverige och jag älskar särskilt Stockholm och de södra delarna av stan med förorter. Jag älskar våra svenska traditioner, som midsommar, kräftskivor och första maj. Jag älskar vår historia och mycket av det vi uppnått som folk och nation (förutom en del mörka moln som neutraliteten under andra världskriget). Jag är inte mycket för att åka på semester eller vistas längre perioder utomlands. Jag får hemlängtan efter bara några dagar och höjdpunkten på var resa är att kliva upp ur tunnelbanan vid Folkungagatan och med resväskan släpande efter mig gå hem genom Katarina och Sofia och känna den oförfalskade kärleken till Södermalm och Sverige.

Jag tror inte att sverigedemokraterna, med partiledare Jimmie Åkesson i spetsen, älskar Sverige. De älskar synnerligen inte det Sverige jag älskar och Stockholm verkar de mest känna en kissnödig ängslan inför.

Sverigedemokraterna för en politik grundad på fördomar och rädsla för det främmande. De försöker skapa en aura av gammal svensk hederlighet kring partiet och drar namn som Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf i smutsen genom att sätta likhetstecken mellan sin politik och dessa folkkära författare. De förpackar sina unkna åsikter i ett attraktivt paket av svenska sommarängar och hembygdsidyll och på andra sidan skranket sätter de de andra, invandrare och muslimer. När de gör så fjärmar de sig från något av det svenskaste vi har, nämligen toleransen för olikheter och nyfikenheten på det främmande, egenskaper som hindrat den här typen av partier från att tidigare nå framgång i Sverige till skillnad från i våra grannländer.

På min arbetsplats har jag kolleger med ursprung i Filippinerna, Finland, Italien, Indien, Turkiet och Eritrea, varav flera flyttat till Sverige i vuxen ålder. Ska man tro på sverigedemokraternas retorik borde det vara en kokande kittel av inre motsättningar och samarbetsproblem. Så är givetvis inte fallet. Faktum är att jag inte mött kulturella motsättningar på någon av de arbetsplatser jag befunnit mig på inom vården, där andelen invandrare alltid varit hög.

Det finns liksom så mycket annat att lägga fokus på på en arbetsplats, som gästernas välbefinnande, vem som struntat i att städa köket eller vilka aktiviteter som står på schemat inför helgen. Kulturella skillnader finns såklart. Häromdagen, när jag lagade renskav till middag, fick jag googla fram en bild på en ren för att förvissa en kollega om att renen inte på något sätt är besläktad med grisen. Men förutom den typen av munterheter och en och annan språklig förbistring är det sällan man ens reflekterar över det.

Det är en bild som inte går väl ihop med sverigedemokraternas idégrund där det främmande alltid utgör ett hot och där kulturella olikheter automatsikt leder till konflikter. Jag vet att det inte är så. Jag lever mitt i det mångkulturella samhället. Är delaktig i stället för att stå vid sidan om med armarna i kors.

Vad gör Jimmie Åkesson förutom att spä på fördomar och sprida hat i hembygdsförpackning?

Det tål att sägas igen, sverigedemokraterna bedriver en svenskfientlig politik som, om den vid nästa års val får fotfäste i riksdagen, riskerar att underminera grundläggande svenska värderingar.

Bryssel, lördagen den 11:e oktober 2008 klockan 09.12. Jag äter frukost i det slitna hotellets matsal och lyssnar på, kan inte undgå att höra, konversationen som utspelar sig vid bordet bredvid. Tre amerikanska ungdomar i 18-årsåldern har problem att bena ut ett matematiskt tal som skulle bereda få svenska lågstadieelever några större besvär. Det hela utvecklar sig till en historia svår att inte himla med ögonen åt.

“What’s twentyfive minus eight?” säger ena tjejen. Hennes två kompisar, en kille och en tjej, funderar en stund innan killen säger “That’s twenty, right?” “No no” säger den andra tjejen, “No way that’s twenty.” “So what is it then?” säger första tjejen. “I’ve gotta figure out what Brenda owes me”. “It’s more like.. eighteen.. I think” säger den andra tjejen. “Hang on” säger killen, “I’ve got it! It’s seventeen!” Han tittar glatt upp från sin mobiltelefon där han har räknat ut talet, och jag tittar väldigt noga på de tre fast ändå i smyg, för att vara säker på att de inte är utvecklingsstörda. Ingenting tyder på någon som helst diagnos, trion verkar vara hyfsat välanpassade genomsnittsamerikaner och jag tänker att i viss internationell konkurrens står sig nog vår bespottade stackars skola ganska bra ändå. Sen dricker jag upp min espresso som smakar fadd choklad (billigt hotell med centralt läge, något måste man offra).

Få politiker eller experter på kunskapsutveckling väljer att titta på USA som förebild, och det ska vi nog vara glada för. Det verkar inte riktigt stå rätt till där borta, i skolorna heller får man väl tillägga. Ett land som däremot har seglat upp som favorit på senare år, inte minst hos allas vår korpral Jan Björklund, är Finland. I Finland, förstår ni, är eleverna både lydiga och kunniga. I flera internationella kunskapstester ligger finska elever i topp och korpral Björklund ser detta som det slutgiltiga beviset på att hans strängare linje är den enda rätta. Så gör de ju i Finland, och se hur bra det går. Jodå, det går bra i kunskapstester Björklund, och det går även hyfsat bra för nationen Finland. Räknar vi BNP per capita så ligger Finland i paritet med Sverige, bara snäppet efter, och arbetslösheten ligger också på svenska nivåer. Nämnas kan också att Finland, enligt Transparency International, är världens minst korrumperade land, vilket förstärker bilden av finnarna som ett hyvens och ärligt folk med näsa för det där med demokrati.

Det går alltså varken bättre eller sämre för Finland jämfört med Sverige, ändå ropar korpral Björklund att Sverige går en mörk framtid till mötes om vi inte ansluter oss till den finska modellen: ordning och reda först, kunskap sen. Och att Sverige skulle gå den finska vägen trots avsaknad av tecken på att den långsiktiga utvecklingen för landet som helhet skulle främjas kunde man kanske svälja, om det inte vore för en sak. Finland ligger nämligen i topp på en annan lista också, en långt mindre smickrande sådan: antalet skolmassakrer per capita. Finns det en koppling mellan räfs och rätteting och skolmassakrer? Hell yeah! bräker jag på bred amerikanska. För mig är den kopplingen glasklar.

Den finska skolan tar inte hand om de elever som inte passar in i mönstret. De elever som betraktas som kufar, de som blir utkastade från klassrummet eller bara sitter tysta och gör vad de ska på sina prov men aldrig bedöms utifrån något som helst socialt perspektiv (finnar är ju tystlåtna, låt killen vara liksom), de eleverna faller rakt igenom alla skyddsnät och lämnas helt och hållet i sticket. Så okej, ett par andra faktorer behöver vara på plats för att skapa ett dylikt monster, som att föräldrarna måste vara totalt ointresserade av vad som håller på att hända med deras telning, men skolan spelar en viktig roll när det handlar om att hjälpa till med den sociala utvecklingen. Den svenska skolan är ingalunda bäst i världen på social utveckling, det finns mycket att göra, men den är fan så mycket bättre än den finska. Det påstår jag och det står jag för, med visst stöd av finska sanningsvittnen. Det framgår t ex att den finska skolan har en större andel drop-outs, elever som inte läser vidare på gymnasienivå, vilket för mig är ett klart underbetyg åt vilken skola som helst. Detta syns dock inte i de PISA-undersökningar som Björklund hänvisar till.

Men tro nu för allt i världen inte att svenska elever är dummast eller stökigast, ens i Norden, för det är faktiskt norrmännen som är det. Jodå, de norska eleverna är både lata, dumma och stökiga, påstod lärare efter lärare i det reportage jag såg härom veckan. Och det kan man kanske känna tröst i, att inte vara sämst, ända tills man hör varför de är sämst. Vet du varför de norska eleverna är dummast av alla (möjligen näst efter de amerikanska)? Jo, de har det för bra i Norge! Jepp, välfärden är roten till problemet. Alla får jobb, oavsett hur det går i plugget. Konkurrensen, menar man, är näst intill obefintlig. Alltså nödgas man dra slutsatsen att folket i ett land inte får ha det för bra, för då går det snart åt helvete. Sen kan man ju undra vilka som mår bäst: de smarta finnarna som skjuter ihjäl varandra eller de dumma rika norrmännen som knappt kan stava till skolmassaker.

Någonstans där mittemellan befinner sig Sverige, och att vi gör det är följden av en helt naturlig utveckling. Vi är inte lika rika som norrmännen och inte lika socialt missanpassade som finnarna. Vi är ett folk som gillar koncensus och social kompetens, därför ser vår skola ut som den gör. Dvs en tämligen rättvis spegel av samhället i övrigt. Vi har sedan länge uppmuntrat våra barn att ifrågasätta auktoriteter och tänka själva, ska vi verkligen vända på den klacken nu? Egentligen spelar det ingen roll vad Björklund hittar på, för de här nationella kulturarven råder han inte över. Vi är svenskar och vi är lite stökiga, so what? Det går faktiskt ganska bra för oss ändå, låt inte Björklund få er att tro något annat. Och jag tror vi kan vara överens om att riktigt så dumma som amerikanerna lär vi nog aldrig bli.

Om det är någonting amerikanska komiker är bra på, och svenska komiker urusla på, så är det politisk satir. Just nu t ex vimlar etern av klockrena Sarah Palin-imitationer från den lysande Tina Fey (Saturday Night Live), och genom historien har samtliga presidenter, vice presidenter och andra högt uppsatta politiker alltid fått sina fiskar varma. Vare sig det är Letterman, Jay Leno, Conan O’Brien eller Jon Stewart som levererar skämten så finns där en skön respektlöshet inför landets makthavare, de tvålas helt enkelt dit ordentligt. I denna skara är förstås Jon Stewart den främste, eftersom han bygger hela sin identitet som komiker på att häckla politiker.

MEN VAR ÄR DEN SVENSKA POLITISKA SATIREN?!

Jag menar hallå.. man får ju för fan gå tillbaka ända till Helt Apropå-gänget på 80-talet för att hitta en svensk motsvarighet. Och även om detta gäng knappast var de vassaste knivarna i lådan så VÅGADE de ändå sätta två sockerbitar i käften och imitera Birgitta Dahl. Det är ju fasen helt makalöst modigt med dagens mått mätt. Och jag säger inte att våra komiker skämtar om fel saker, folk får väl skämta om vad fan de vill, men det saknas något, och att det är så säger något om vårt samhälle idag. Den rädsla för att stöta sig med politiker som dagens så kallade komiker visar upp är nämligen inte bara osmaklig, den är rentav farlig. Ett samhälle (nu kommer det) behöver komiker som vågar stöta sig med politiker, och politikerna själva behöver det faktiskt också. Vänta, jag ska förklara det där.

Ett samhälle utan politisk satir riskerar att hamna i ett tillstånd av överdriven respekt för makthavare, och detta är ett mycket farligt tillstånd. Utan denna granskande lupp som letar upp och vänder på smutsig byk, samt gör humor av det, är risken uppenbar att vi inte ser, eller ännu värre, ser men inte vågar reagera på, maktmissbruk, korruption och annat märkligt som dessa människor kan tänkas göra sig skyldiga till. Och jodå, jag vet att vi har samhällsgranskande journalister så det räcker men humorn, mina vänner, den spelar en nyckelroll för vår förmåga att se och ta till oss budskapet. Samhällsgranskande journalistik och engagerade bloggar är skitbra, jag dissar inte dessa instanser för en sekund, men jag tror på allvar att komikerna når många människor som aldrig har hört talas om Blogge Bloggelito och tycker att Janne Josefsson är en påfrestande figur som omedelbart zappas bort. Visst är det politics light, men det är fan så mycket bättre än ingenting, och det kan i bästa fall vara en väg in i något slags politiskt medvetande för väldigt många människor.

Prime time politisk satir är en bristvara vars frånvaro i förlängningen kan åsamka landet Sverige större skada än regeringen Reinfeldt själv.

Och varför behöver politikerna satiren då, menar jag? Jo, av samma anledning som ovan men från andra sidan myntet. Den granskningen som komikerna står för i USA, och den breda publik som de når, är alldeles utmärkta känselspröt i myllan för politikerna. Det kallas feedback för i h-e, och jag är alldeles övertygad om att våra politiker lider dagligen av för dålig feedback. På så sätt är komikerna bryggan mellan politikerna och den skara samhällsmedborgare som är allra minst politiskt engagerade, dvs samma skara samhällsmedborgare som oftast avgör valen. Dessutom borde det kunna resultera i en extra tankevända hos våra kära politiker lite då och då om de vet att det sitter en knivskarp jävel med bra sändningstid där ute som kommer att hugga på allt som rör sig.

Men vänta nu, säger du, finns det verkligen ingen komiker där ute som ger sig på politiker? Inte på teve, nej nej, inte en chans. Men, envisas du, Parlamentet då? Nej, säger jag, Parlamentet är skådespelarövningar inför publik (se vilken duktig skååådis jag är som kan improviseeeera så här)  som lyckas med konststycket att aldrig nudda vid den svenska politiska agendan. Men Betnér då, fortsätter du, HAN är väl ändå politisk? Jo, förvisso, han spottar och sparkar och svär men sällan uppåt tyvärr. Dessutom har även han en tendens att ge sig på företeelser snarare än personer, och det är personliga påhopp jag vill ha.

Men innan mörkret lägrar sig helt och hållet över din horisont ska jag tända ett litet ljus åt dig. Jo ser du, det finns ett gäng som gör ett jävla bra jobb, faktiskt, men vet du var de sitter nånstans då? PÅ RADIONS P1! Jodå, Public Service heter programmet som sänds varje söndag 09.04 till 11.00 och häcklar politiker så det står härliga till. Träffsäkert och påläst, precis som det ska vara. Kände du till det programmet? Nej, tro fan det. Vem lyssnar på P1 en söndagsmorgon liksom. Så min första uppmaning går ut till cheferna på SVT: ge detta radioprogram en bra sändningstid, och gör det nu! De kan väl sitta där och sända radio i teve om de inte kommer på något annat koncept, det verkar ju vara populärt nu för tiden. Min andra uppmaning går ut till Kristian Luuk: gå tillbaka till att härma Letterman, men gör det fullt ut den här gången. Våga häckla Reinfeldt istället för att dansa med honom i det där töntiga och skittråkiga videoprogrammet du har nu. Verkställ!

Slår sig ner på varsin barstol vid bardisken och beställer in öl. Först är samtalet lite trevande, men sedan efter de två första ölen lättar stämningen upp och konversationen får vingar och liksom för sig själv. Alla deltar, alla är engagerade, det ena ämnet leder in i det andra och tiden går utan att du riktigt märker det. Allt du säger känns jävligt bra och smart och du kommer på lysande idéer och tankegångar som du aldrig minns dagen efter.

Vi vill att den här sidan ska kännas just precis som det där halvdruckna barsamtalet.

”Vi” är fem gamla barrävar mellan 30-40 år som tillsammans tillbringat löjligt många timmar uppflugna på barstolar. Vi gillar helt enkelt det livet. För dem av er som inte känner till oss sedan tidigare kan det vara på sin plats med en kortare presentation.

Maths: Fyrabarnsfarsa från södra Norrland. Vår politiske kommentator; ständigt med ett finger i luften och en fot upp i röven på oansvariga kapitalister och korkade politiker. Slår från vänster och träffar alltid tungt. Sveriges i särklass bästa oetablerade politiske skribent.

Matt: Kärlekskrank drömmare som älskar Jack Daniels, öl och tjejer med gitarr. Ser ut som en huligan och skriver som Bukowski; korta meningar, koncist och helt utan onödiga krusiduller. Bevakar Stockholms mindre scener från baren, ständigt med en öl i näven.

Hermann: Vårt dragplåster. En leende göteborgare och partyexpert som det är omöjligt att inte tycka om. Hermann känner varenda jävel värd att känna och sitter inne med så mycket historier och skvaller att det är en fröjd att bara luta sig tillbaka och lyssna när han drar igång en anekdot. Vilket förhoppningsvis är precis vad han kommer bjuda på här.

Mattias: En kort man med ett elakt leende. Ett oprövat kort som kommer skriva om livets alla förtretligheter och ljusglimtar. Har ett öga för de små detaljerna i vardagen. Är även ansvarig för att allt flyter som det ska här på sidan.

David: Ja, vad kan man säga om sig själv? Det var min idé att dra igång den här sidan; kanske mest för att få en anledning att göra något tillsammans med just dessa fyra personer. Jag tänker i första hand skriva om media, musik och litteratur. Förhoppningsvis kommer jag även slänga in en och annan tjuvsmäll på personer och företeelser som irriterar.

I grund och botten är vi bara fem personer som gillar att dricka öl tillsammans och inte riktigt står ut med att samtalet tar slut bara för att kvällen gör det.

Vi vill att det här ska vara ett forum där ni är delaktiga i diskussionen, därför kommer vi också svara på alla kommentarer utom möjligtvis de direkt dåraktiga. Vi vill veta vad ni tycker. Varje inlägg ska vara början – inte slutet, på samtalet.

Välkomna!

Nu kör vi …