Musikskribenten Lennart Persson är död. Cancern tog honom - denna grymma, orättvisa sjukdom som till synes slumpvis slår klorna om sina offer och kan vara så svekfullt svår att upptäcka innan det är försent. När jag nu läser gamla och nya texter av Lennart kan jag inte låta bli att tänka på filmen Big Fish – han kunde konsten att krydda en historia utan att tappa verklighetsförankringen. Sex, ond bråd död och låghalta hundar hade alla en given plats i hans kanon. När Lennart skrev om Huddie Ledbetter, mera känd som Leadbelly, visste han precis vad som skulle få unga hjärtan att ticka för en sedan ett halvsekel död och begraven bluesgubbe. Han visste att myten kommer först, och att det är först när den öppnat upp ögonen som den passion som krävs för att gräva djupare och skaffa sig en mer nyanserad bild uppstår. Lennart tog fasta på det och när han hade några hundra ord på sig att plocka fram essensen av Huddie såg han till att göra det på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte törsta efter mer. ”Efter år av misshandel och slavarbete på bomullsfälten lyfte han upp järnklotet som var fastkedjat vid hans ben och sprang ut i skogen. Det dröjde ett dygn eller så innan blodhundarna hann ikapp honom. Huddie vägrade återvända till fängelset, döden fick hellre befria honom. När en av sherifferna hotade att skjuta hans svarta hjärta ur kroppen reste han sig långsamt och gick rakt ut i Red River. Han gick tills vattnet steg över huvudet på honom. Den första blodhunden som nådde fram till honom ströp han, men sedan tvingades han ge upp för övermakten och släpades upp ur floden. Tillbaka till bomullsfälten.” - Lennart Persson, i tidningen Pop (1996). Trots detta var det i de längre intervjuerna, när han trängde djupare, som Lennart verkligen kom till sin rätt. Till exempel i den monumentala intervju han gjorde med Tom Waits för tidningen Sonic, eller när han träffade Jack White några år tidigare. Det framgår med all önskvärd tydlighet att han lyckades skapa en god atmosfär och att de han talade med förstod att han tog deras musik och var den kom ifrån på allvar. Jag har läst mängder av texter på Lennarts hemsida det senaste dygnet, de flesta hade jag läst tidigare, men det fanns inte en enda som inte var värd att återvända till. Ibland kunde han vara slarvig, någon enstaka gång rabblande, men det finns en ständigt närvarande passion som gör det närmast omöjligt att slita bort blicken förrän sista raden – och då enbart för att leta sig upp i texten för att läsa om vissa stycken. Det handlar om något så enkelt men sällsynt som glöd. Och hjärta. Ständigt närvarande i varje jävla rad. “I wanna leave a happy memory when I go, I wanna leave something to let the whole world know, that the rock n roll daddy has a done passed on, but my bones will keep a rockin’ long after I’ve gone” - Rockin’ Bones När jag under en allför blöt natt på krogen för några år sedan såg Nathalie Kazmierska i vimlet var jag tvungen att vingla fram. Inte på grund av Nathalies fagra uppsyn utan för att få veta hur det var att arbeta med Lennart Persson, som bisittare i Studio Pop. Jag minns inte riktigt vad jag sa, eller vad jag fick för svar, men jag kommer trots allt ihåg att jag fick Nathalie att lova att hon skulle hälsa och tacka för att han fick mig att upptäcka The Gun Club. Den typen av status hade Lennart för mig – och många, många andra. Vila i frid, amigo. (Just det. En sak till. Lennart är faktiskt i grunden ansvarig för att jag träffade en av mina före detta flickvänner. Det kan låta långsökt, men det är det inte. Han skrev upp hennes band något otroligt i en recension för musiksajten Feber. Jag läste, lyssnade, gillade vad jag hörde och började mejla med nämnda tjej. En dejt vid Årstaviken och åtskilliga drinkar senare var vi ett par. För ett tag. Fint.)

3 Kommentarer