För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.

 

I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.

 

Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.

 

Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..

 

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).

 

Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.

 

För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.

 

Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.

 

Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..

 

HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?

 

 

PS.

You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite.

10 Kommentarer

Om det är någonting amerikanska komiker är bra på, och svenska komiker urusla på, så är det politisk satir. Just nu t ex vimlar etern av klockrena Sarah Palin-imitationer från den lysande Tina Fey (Saturday Night Live), och genom historien har samtliga presidenter, vice presidenter och andra högt uppsatta politiker alltid fått sina fiskar varma. Vare sig det är Letterman, Jay Leno, Conan O’Brien eller Jon Stewart som levererar skämten så finns där en skön respektlöshet inför landets makthavare, de tvålas helt enkelt dit ordentligt. I denna skara är förstås Jon Stewart den främste, eftersom han bygger hela sin identitet som komiker på att häckla politiker. MEN VAR ÄR DEN SVENSKA POLITISKA SATIREN?! Jag menar hallå.. man får ju för fan gå tillbaka ända till Helt Apropå-gänget på 80-talet för att hitta en svensk motsvarighet. Och även om detta gäng knappast var de vassaste knivarna i lådan så VÅGADE de ändå sätta två sockerbitar i käften och imitera Birgitta Dahl. Det är ju fasen helt makalöst modigt med dagens mått mätt. Och jag säger inte att våra komiker skämtar om fel saker, folk får väl skämta om vad fan de vill, men det saknas något, och att det är så säger något om vårt samhälle idag. Den rädsla för att stöta sig med politiker som dagens så kallade komiker visar upp är nämligen inte bara osmaklig, den är rentav farlig. Ett samhälle (nu kommer det) behöver komiker som vågar stöta sig med politiker, och politikerna själva behöver det faktiskt också. Vänta, jag ska förklara det där. Ett samhälle utan politisk satir riskerar att hamna i ett tillstånd av överdriven respekt för makthavare, och detta är ett mycket farligt tillstånd. Utan denna granskande lupp som letar upp och vänder på smutsig byk, samt gör humor av det, är risken uppenbar att vi inte ser, eller ännu värre, ser men inte vågar reagera på, maktmissbruk, korruption och annat märkligt som dessa människor kan tänkas göra sig skyldiga till. Och jodå, jag vet att vi har samhällsgranskande journalister så det räcker men humorn, mina vänner, den spelar en nyckelroll för vår förmåga att se och ta till oss budskapet. Samhällsgranskande journalistik och engagerade bloggar är skitbra, jag dissar inte dessa instanser för en sekund, men jag tror på allvar att komikerna når många människor som aldrig har hört talas om Blogge Bloggelito och tycker att Janne Josefsson är en påfrestande figur som omedelbart zappas bort. Visst är det politics light, men det är fan så mycket bättre än ingenting, och det kan i bästa fall vara en väg in i något slags politiskt medvetande för väldigt många människor. Prime time politisk satir är en bristvara vars frånvaro i förlängningen kan åsamka landet Sverige större skada än regeringen Reinfeldt själv. Och varför behöver politikerna satiren då, menar jag? Jo, av samma anledning som ovan men från andra sidan myntet. Den granskningen som komikerna står för i USA, och den breda publik som de når, är alldeles utmärkta känselspröt i myllan för politikerna. Det kallas feedback för i h-e, och jag är alldeles övertygad om att våra politiker lider dagligen av för dålig feedback. På så sätt är komikerna bryggan mellan politikerna och den skara samhällsmedborgare som är allra minst politiskt engagerade, dvs samma skara samhällsmedborgare som oftast avgör valen. Dessutom borde det kunna resultera i en extra tankevända hos våra kära politiker lite då och då om de vet att det sitter en knivskarp jävel med bra sändningstid där ute som kommer att hugga på allt som rör sig.

Men vänta nu, säger du, finns det verkligen ingen komiker där ute som ger sig på politiker? Inte på teve, nej nej, inte en chans. Men, envisas du, Parlamentet då? Nej, säger jag, Parlamentet är skådespelarövningar inför publik (se vilken duktig skååådis jag är som kan improviseeeera så här)  som lyckas med konststycket att aldrig nudda vid den svenska politiska agendan. Men Betnér då, fortsätter du, HAN är väl ändå politisk? Jo, förvisso, han spottar och sparkar och svär men sällan uppåt tyvärr. Dessutom har även han en tendens att ge sig på företeelser snarare än personer, och det är personliga påhopp jag vill ha.

Men innan mörkret lägrar sig helt och hållet över din horisont ska jag tända ett litet ljus åt dig. Jo ser du, det finns ett gäng som gör ett jävla bra jobb, faktiskt, men vet du var de sitter nånstans då? PÅ RADIONS P1! Jodå, Public Service heter programmet som sänds varje söndag 09.04 till 11.00 och häcklar politiker så det står härliga till. Träffsäkert och påläst, precis som det ska vara. Kände du till det programmet? Nej, tro fan det. Vem lyssnar på P1 en söndagsmorgon liksom. Så min första uppmaning går ut till cheferna på SVT: ge detta radioprogram en bra sändningstid, och gör det nu! De kan väl sitta där och sända radio i teve om de inte kommer på något annat koncept, det verkar ju vara populärt nu för tiden. Min andra uppmaning går ut till Kristian Luuk: gå tillbaka till att härma Letterman, men gör det fullt ut den här gången. Våga häckla Reinfeldt istället för att dansa med honom i det där töntiga och skittråkiga videoprogrammet du har nu. Verkställ!

12 Kommentarer