Det är med glädje vi kan meddela att Barstol från och med i dag får tillskott av den utgivna poeten tillika skribenten bakom bloggen Knivtid. Det innebär ett slut på det irriterande hål som gapat tomt varannan fredag när Jonas legat på sofflocket och en saltstänkt injektion i våra träiga gubbrövar.

Säg hej till Kniven!

Det har gått några dagar nu. Jag har tänkt att jag ska skriva varje dag men jag har inte skrivit ett ord. När jag inte gör det jag lovar mig själv får jag ångest och blir stressad. Jag funderar över varför det är så svårt att sätta sig ner och få orden skrivna. Jag har för stora krav på mig själv. Vill att det jag skriver ska vara klart från allra första början. Det var så jag skrev dikter förr. Jag ändrade aldrig ett enda ord när jag väl spytt ut dom på en bit papper utan renskrev bara med en finare handstil i min svarta skrivbok med vaxdukspärmar.
Det var en princip det där, att aldrig ändra på något.
När jag bläddrar i min diktsamling idag kan jag både känna en stor stolthet samtidigt som jag ser vad jag borde ha ändrat, vad jag borde ha arbetat mer på. Numera ändrar jag mycket av det jag skriver. Petar, pillar, stryker.

Jag är rädd för att skriva.
Jag är rädd för att zooma in på minnen jag vill berätta om för att det gör så in i helvete ont och innebär en sådan förfärlig påfrestning. Det är därför jag har så svårt att skriva varje dag. Jag orkar inte och måste ha ett par dagars återhämtning. Jag kanske är svag, men när jag befinner därinne är det som om att jag upplever alla minnen samtidigt. Jag är i historien på ett helt annat sätt än vad som är möjligt för läsaren. Jag ser dom vackra sakerna samtidigt som dom hemska pågår, dom sakerna jag inte orkar närma mig mer än högst tillfälligt.

Tvärs över vändhållplatsen nere på gatan där jag bor ligger ett gult tvåvåningshus. I ena hörnet låg det för några år sedan en frisörsalong när jag flyttade hit. Sedan fick hon, frisören, en bättre lokal och flyttade. Den stod tom en tid till jag såg att någon höll på att öppna en kiosk där istället. Framför det gula tvåvåningshuset, bara trettio meter därifrån, finns en annan större kiosk och i området här omkring finns det ytterligare två kiosker, allt som allt på en radie av bara trehundra meter. Jag minns att jag tänkte att det där kommer ju aldrig att fungera. Hur kan man vara så dum att man tror att ytterligare en kiosk i det här området skulle kunna gå runt.

Han som hade öppnat kiosken dekorerade fint runt skyltfönstret med blå snirklig tejp. Mitt i den stora glasrutan stod det Godis, Livs, Tidningar, Tobak, Frukt med orangea dekaler.
Två veckor efter att han öppnat klistrade han upp skyltar med texten HALVA PRISET både i och utanför lokalen. Efter tre veckor var det igenbommat och stängt.
Jag såg aldrig en enda kund.
Inte ens vid halva priset.
Jag tänker på den där mannen ibland, på arbetet han måste ha lagt ner för att få öppna en kiosk. På alla drömmar som väcktes till liv och hoppet om det egna lilla företaget. Alla papper som måste ha ordnats, lokalen som han hittat till ett rimligt pris. Han beställde varor, organiserade allt och förberedde.
Och så kom det inte en enda kund.

– Det är viktigt att ligga rätt i tiden, sa en känd författare till mig en gång. Jag nickade och insåg vidden av det begreppet. Hur fan ligger man rätt i tiden? Varför måste man ligga rätt? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Är det samma människor som bestämde att jag var fel när jag var liten? I så fall har jag inte en chans. Det är ingen idé att ens börja. Jag har ju aldrig varit rätt någonstans. I dom allra flesta sammanhang är jag fel och ute, icke delaktig i trendkänsliga människors exter. I vuxen ålder har det mer och mer blivit en lättnad, det är skönt att vara där nu, jag kunde inte bry mig mindre. Men det innebär även att jag livrädd för att det ska gå på samma sätt med min bok som det gick med hans kiosk.

Jag vet inte om jag skulle kunna leva med det. Att inte få någonting för allt det sinnessjukt hårda arbete jag har lagt ner. Det är min allra största skräck. Att det inte ska komma en enda kund. Att människorna ska skaka på huvudet och tänka; men herregud, hur tänkte du egentligen?

Det är det som gör det mycket lätt att avstå ifrån att skriva. Det är det som gör det lätt att låta tiden bero och läsa böcker istället. För det är ingen som tvingar mig att skriva. Jag har ingen deadline. Jag kan inte grammatik eller hur man skriver bok rent layoutmässigt med stycken, inflikade meningar och replikstreck. Ni ser, jag vet ju inte ens vad det kallas. Jag är ingen litteraturvetare eller kulturmupp. Jag är ingen författare. Jag har bara något att berätta. Jag tycker om att berätta. Helst vill jag berätta så att det svindlar för era ögon.

Och visst, jag inser att det är väldigt lätt att skylla på den så kallade kultureliten och litterära etablissemang när det egentligen handlar om att jag inte vågar. Jag vet att det där har med min barndom att göra, det som boken så att säga ska handla om. Det där om att inte våga ta plats. Att inte tilldelas plats, om att inte få vara med. Om ojämlikheten mellan barn och konsekvenserna av barns agerande mot varandra. Om den kaotiska så kallade kärnfamiljen, om det omänskliga i människan, om grupptryckets skepnader och utanförskapets dimensioner.
Barndomen förändrade min framtid, satte den osynliga ribban och körde in käpparna i mitt fina starka hjul. Hur jag än skriver så återkommer jag ändå alltid till den där jävla tiden.
Som barn har du inte valen du har som vuxen. Som barn har du bara en verklighet. En verklighet som du anpassar dig till och förändras av. Jag är angelägen om att människor en dag ska få läsa om den. Men jag är rädd för att jag inte ska få någonting lika vackert och skört tillbaka.

Att jag ska bli utan.
Igen.

- Jag tror att du lider av social fobi, sade terapeuten och såg på mig över sina glasögon.
- Eh, jaha… va? svarade jag, som inte alls kände mig som en social fobiker.

Men vid närmare eftertanke hade hon kanske rätt. Social fobi tar sig ju uttryck på många olika sätt. Ett av dem är att få ångest av att prata inför folk, och det är verkligen något jag starkt ogillar. Jag drar mig särskilt till minnes en episod som inträffade för några år sedan.

Detta var i början av århundradet, och jag jobbade på en reklambyrå som omgärdades av ett så pass hippt skimmer att nyutexaminerade designstudenter kunde tänka sig att jobba där gratis, bara de fick andas den luft som de illustra reklamskaparna pustade ut mellan sina hyllade kampanjer.
Varje år spenderade byrån en rejäl summa pengar på att bombardera den årliga reklamfestivalen i Cannes med sina bidrag, och av någon anledning blev det bestämt att jag skulle få följa med den trupp av kollegor som skulle bevista debaclet det året. Tanken var förmodligen att jag skulle lära mig något.

Så kom det sig att jag en dag släntrade upp för den röda mattan som rann ut ur festivalbyggnaden. Jag gick där i skenet av blixtar från kameror vars linser kanske inte fokuserade på just mig, men kände mig ändå mycket speciell - vilket sannolikt var festivalarrangörernas tanke, för då kanske besökarna kunde svälja den smärtsamma avgift som de blivit rånade på för att få delta.
Så det var så här det kändes, la dolce vita!  Företagskortet spände i bakfickan, alla dörrar kändes plötsligt vidöppna. Jag var någon, för jag var ju där: i händelsernas centrum!

De stekheta dagarna ägnades i en sval biosalong, och eftermiddagar och kvällar på stranden längs Boulevard de la Croisette eller i barerna på de lyxhotell som ligger i ett pärlband längs vattnet. Jag hade haft svårt att kommit in i byråns gemenskap, mycket på grund av mitt dåliga självförtroende - trots att jag faktiskt headhuntats kunde jag inte acceptera att det var för att jag var duktig, utan trodde att det bara var en tidsfråga innan jag skulle avslöjas som den loser jag ju i själva verket var. Men de värsta knutarna löstes upp med hjälp av en strid ström färglada drinkar, betalade med firmans kontokort i anrika Hôtel Martinez luftkonditionerade bar.

Sista dagen åt vi gemensam lunch vid ett långt bord nere vid en av restaurangerna på stranden. Den varma vinden från havet fick bordsduken att fladdra och jag hade precis fått ett glas kallt vitt vin. Det kändes rätt fint, jag hade levt ett liv i sus och dus i flera dagar utan att spendera en enda egen krona. I det ögonblicket harklade sig min voluminöse chef, och reste sig upp för att hålla ett litet tal. Jag stängde av hjärnan och tittade lystet på den Salade Nicoise som stod på bordet framför mig. Sedan hörde jag mitt namn nämnas och när jag tittade upp så stod min chef där och pekade på mig med ett knubbigt finger. Jag hade inte hört ett ord av vad han talat om.
- Och därför tänkte jag att du, Mattias, kunde hålla ett litet föredrag för de kollegor som inte var med här i år, ja, om de webkampanjer du sett under de här dagarna.
Jag log avspänt men inombords blev jag alldeles kall. Hålla ett föredrag. För de andra. Byrån räknade sjuttio huvuden totalt. Fat chance!
- Självklart, sa jag, visst.

Och sedan fortsatte lunchen men vinet smakade inte riktigt lika gott längre.

Det hör till saken att jag inte ägnat en enda webkampanj någon större uppmärksamhet. Istället hade jag suttit i den mörka biografen och fnissat åt tokiga brasilianska reklamfilmer. Väl hemma igen lyckades jag via arrangörens ologiska och röriga hemsida nosa upp ett par bidrag som fortfarande låg uppe. Jag skrev ned ett utkast på föredragets inledning och ett par spridda stödord.

Föredraget skulle hållas efter ledigheten. Jag kunde inte släppa det som komma skulle, utan gick omkring som en äggsjuk höna hela semestern och våndades inför det obestridliga faktum jag stod inför. När sommaren var över och augustis mörkgröna och vemodiga färg gick över till september började det dra ihop sig. Datumet, som bränts in i mitt medvetande med eldskrift, kom allt närmare.
Här började jag bli allt mer desperat. Jag övervägde faktiskt en del drastiska åtgärder, som sett i ljuset av vad det var jag stod inför ter sig ganska löjliga. Men i min ångest framstod de som trovärdiga ursäkter för min frånvaro. Jag tänkte att jag kunde råka snubbla i trappan och bryta benet. Eller råka bli påkörd av en bil. Jag kanske kunde dra på mig någon oerhört smittsam sjukdom, som salmonella. Då skulle ingen ana oråd, och jag kanske till och med kunde få några sympatipoäng.

När dagen var kommen rådde en förtätad stämning på byrån. Mina kollegor strömmade in i det stora konferensrummet i vars ände ett litet podium fanns placerat. De var så många att de ledigt kunde fylla ett eget demonstrationståg, men istället för att börja ropa slagord så satte de sig väluppfostrat ned på sina stolar. Lamporna släcktes och strålen från en projektor lyste upp den lilla scenen.
Chefen vaggade fram och höll ett öppningsanförande. Sedan avlöste olika kollegor varandra, alla med avspändheten hos någon som vet precis vad han eller hon gör. De snackade om ditt och datt under några minuter och håvade in många muntra skratt.
Själv hörde jag inte ett ord, för jag satt längst bak i rummet med panikångest och försökte komma på en desperat men godtagbar ursäkt till att få lämna rummet. Pappret med stödord var fuktigt av handsvett.
Så hörde jag mitt namn ropas upp. Jag satt som fastfrusen ett par ögonblick, oförmögen att resa mig. Sedan hände något, jag tror att det var autopiloten som tog över. Min kropp ställde sig upp. Den stod och vajade en kort sekund, och sedan satte benen sig i rörelse. Ögonen såg ut över havet av huvuden, registrerade utan att egentligen se. Några sekunder senare stod min kropp på scenen. Sedan började rösten tala. Jag hörde den som om jag befann mig någon annanstans, lite snett till vänster, liksom utanför huvudet. Jag har till och med ett minne av att jag såg mig själv stå där, upplyst av reflektionen från projektorduken. Så stor var stressen - jag tror faktiskt att jag hade dödsångest.
Men autopiloten klarade jobbet. Den hanterade till och med ett par frågor från publiken, innan den under smattret av applåder gjorde sorti och på gelédarriga ben tog sig tillbaka till sin plats. Sakta, sakta återvände medvetandet till sin normala hemvist.

Och föredraget? Well, det var en ganska tunn historia som handlade om hur mycket skit som fanns bland årets bidrag, och vikten av att ha en enkel och bra idé för web redan från början. Man kan inte se det som något lättviktigt som man kan sälja in som en extra grej vid sidan om och sedan täcka upp en skral idé med flashigt tingeltangel.
Jag sa detta med en sådan övertygelse att jag hoppades att den innehållslösa och kraftigt ansträngda analysen skulle passera mina i snicksnackets värld betydligt mer garvade kollegor - vilket den också gjorde. Vips var jag ett steg närmare det som varje reklammakare måste behärska: att kunna prata substanslös skit utan att skämmas.

När det hela var över och det var dags för byråfest, samlades alla i köket för att dricka öl. Då kom det fram en kollega som berättade att hon var förvånad över hur bra jag hade varit på att hålla föredrag, för hon hade inte hört mig säga ett ord förut. Jag hade sett så avspänd och lugn ut där framme på scenen, jag hade talat högt och tydligt och begripligt.
Jag fattade knappt vad det var jag hörde. Jag trodde först hon drev med mig.

Så det är tydligen social fobi det kallas. Och en önskan att ådra sig fysiska skador för att slippa hålla föredrag är INTE är vad man skulle kunna kalla för ett normalt beteende. Men hur blir man då av med eländet? Tja, så vitt jag har förstått skall ont med ont fördrivas. Det låter som en helt vidrig form av terapi, något som endast en hjärtlös sadist skulle kunnat komma på, men om det får mig att slippa hjärtklappning så fort jag ska säga något till fler än tio personer, then so be it. För det vore ju tragiskt om det är rädsla som ska få diktera villkoren för resten av livet.

Jag har alltid ogillat att simma. Jag känner mig utsatt och sårbar i vatten - jag är ingen god simmare och jag blir fort trött. Efter bara några simtag känns det som om armarna förvandlats till klumpiga stockar. Jag törs inte simma ut längre än kanske tjugo meter, för jag är rädd för att jag inte ska orka tillbaka igen. Så rysligt genant, att drunkna blott trettio meter från stranden.
Men det är inte bara det. Det vilar något över små insjöar och tjärnar, något svart och olycksbådande. Kanske är det för att de så ofta är avstängda, ett friskt inlopp saknas. Skärskådar man vattnet ser det grumligt och sjukt ut. Bara en anomali kan frodas och utvecklas under sådana förhållanden.

En het sommardag var jag ute och cyklade i en skog utanför stan. På min väg passerade jag en liten tjärn. Den låg som ett blankt öga som stirrade upp mot himlen. Vattnet var lugnt och stilla, det surrade i luften och vid strandkanten stretade vasstrån som ett buskigt ögonbryn.
Jag tog chansen, klädde av mig och hoppade i vattnet. Det var varmt och skönt. Jag låg naken och flöt på rygg en stund, njöt av solskenet och hoppades att ingen skulle komma och störa. Allt var i stort sett perfekt. Och ändå kändes det plötsligt helt fel.
Tjärnen var inte stor, och det kanske var just det. Jag var plötsligt så nära mittpunkten, nu var det lika långt åt alla håll. Oväntat sköt en uppbubblande nervositet fram, ett sug i magen som fick mig att haja till och genast börja simma tillbaka mot stranden.

I gyttjan på sjöns botten vilade något gammalt och orörligt. Det väcktes ur sin dvala av något som störde. Plaskande ljud, förvrängda och basfyllda genom vattenmassorna, helt olika de som annars fortplantade sig genom vattnet. Långsamt och trögt rörde det sig genom bottenskiktet och tittade upp mot vattenytan med en bleksiktig blick. Såg efter om det var värt besväret. Det var länge sedan nu. Så länge sedan.
När den satte sig i rörelse virvlade slammet upp som små bruna mandelflarn. Gasfyllda bubblor steg mot ytan som sköra dykarklockor.
De tunna hårtestarna böljade efter kroppen. Alger och slemliknande trådar föll av och gled ned mot botten igen. Lemmarna vilade ut med sidorna, men när den närmade sig ytan sträcktes en knotig hand uppåt. En trög, ovan rörelse. Stel och knyckig efter att ha varit stilla så länge.

Jag såg mig själv med andra ögon. En klumpig och långsam figur, gulaktig i det gröndunkla ljuset, med rörelser som speglade den tilltagande paniken.

Löjliga fantasier, förstås. För mycket Stephen King i unga år. Det enda som simmar omkring med slemöverdragna ögon i den där sjön är små mörtar. Ändå andades jag lättat ut då jag nådde strandkanten och flåsande satte mig i gräset. Jag såg på den lilla tjärnen, tänkte hastigt på de hemligheter dess mörka och uråldriga vatten dolde. Jag brydde mig inte om att torka, utan drog på mig kläderna och cyklade snabbt iväg med en obehagligt stickande känsla i ryggen.

En gång vände jag mig om innan jag stormade vidare längs den slingriga skogsstigen. Och jag kan nästan svära på att jag såg en krusning på vattenytan…