På Järnvägskrogen i Gävle sitter tre bakfulla grabbar trettiofemårsåldern. Det är den enda baren i hela staden som är öppen vid lunchtid på en söndag. Där serveras en buffé för en billig peng men endast en av rätterna, pastagratängen, visar sig vara någorlunda ätbar. Ölen är inte billig. Utan någon som helst konkurrens kan de ta ut hutlösa priser för en blaskig Spendrups.

Det är en stor matsal med endast några få gäster. Ett äldre par som tuggar och tuggar för att kunna svälja ner den torra kycklingen från buffén. En ensam man som sitter och stirrar rakt fram med tom blick bakom sin halvdruckna öl. I den lite mörkare delen med fåtöljer i konstgjort skinn längst inne i baren sitter de riktiga alkisarna. Så också de tre trötta stockholmarna.

De gråhåriga männen med tydliga tecken på missbruk är redan berusade. Kanske räckte det med en öl för att lördagens fylla skulle återuppväckas. De för ett osammanhängande samtal. Det pratas i en salig blandning om västvärldens förmån att kunna dricka rent vatten varje dag och lördagens fiasko i VM-kvalet. Det visar sig att ingen av dem sett matchen men de har alla starka åsikter om det svenska lagets brister. Okvädesorden haglar och det värsta omdömet får Zlatan. När en i sällskapet ska beställa mer öl och servicen inte är tillfredställande höjer en annan rösten och upprepar vad han redan sagt ett antal gånger.

- Den jävla kroknäsan, sämsta jävla spelaren i hela Sverige, helt jävla värdelös är han, kroknäsan. Den förbannade kroknäsan. Han kan åka till Barcelona och trixa och göra mål men när han är här spelar han som skit. Han kan hålla sig borta den jävla kroknäsan.

Han höjer rösten ytterligare betonar kroknäsa varje gång han säger det. Allt för att förnedra de unga utländska tjejerna som jobbar i baren. Det fungerar tack och lov inte. De är förmodligen vana och ignorerar honom. Den enda han gör bort är sig själv. Till och med hans vänner tittar bort och låtsas att de inte hör honom trots att ordet kroknäsa ekar i lokalen.

Besökarna från storstaden tittar med avsky mot gubbarna vid bordet bredvid. Hade de inte kämpat med bankande huvuden och oroliga magar kanske de hade orkat ta diskussionen och rutit till den rasistiska gubbfan att hålla käften. Istället bestämmer de sig för att inte lägga sig i och gå till baren mitt emot som nu öppnat och som enligt hörsägen skulle vara bättre.

CC-Puben är en musikbar med livemusik på helgerna. Även på söndagarna. Några medelålders män i jeansjackor och med tunt hår i en liten tofs i nacken står i baren och diskuterar musik.

- Släpptes den låten 67? Eller var det 68 i samband med världsturnen?
- Den kanske spelades in 67 men skivsläppet var inte förrän 68 det kan jag sätta min Fender på.

Männen verkar gilla att uppvisa sina kunskaper om 60-tals rock n’ roll och de ser ut att trivas med sig själva. Kanske har de nyligen skilt sig nu när ungarna flyttat ut. Nu låter de håret växa och klär sig som de vill. Kanske har de köpt en varsin Harley Davidson, startat ett band och lever ut sina tonårsdrömmar.

De tre musketörerna från huvudstaden går till tågstationen för att invänta sitt tåg. Roligare än så här blir det inte en söndag i Gävle.

Men desto festligare var det kvällen innan.

Nej, det räckte inte hela vägen fram den här gången. Men det var fascinerande att se elva vilt kämpande basker i Athletic Bilbao försöka rubba världslaget, och främlingslegionen, FC Barcelona i den spanska cupfinalen i onsdags kväll. 

Som många av er säkert redan känner till så har Athletic en väldigt restriktiv spelarpolitik. Trots att klubben en gång i tiden grundades tillsammans av brittiska gästarbetare och baskiska studenter, så tillåter man sedan 1912 enbart baskiska spelare att dra på sig den rödvitrandiga tröjan. Och Athletics egen definition av basker är antingen att man är född i Baskien, eller att åtminstone den ene av ens föräldrar är det (vilket bisarrt nog skulle kunna göra min son till den förste svenske spelaren i Athletic Bilbao. Under förutsättning att han ärvt nån annans bollsinne än mitt, givetvis). Och Athletics definition av Baskien stannar inte vid den officiella spanska regionen Baskien, utan innefattar också Navarra, samt de tre baskiska provinserna i Frankrike. 

Alla som är lite bekanta med Spansk nutidshistoria vet att Athletics spelarpolitik inte kan ses som ett romantiskt kuriosainslag, som om t ex Malmö FF skulle få för sig att i fortsättningen bara utmana om SM-guldet med ett lag bestående av elva skåningar. I detta fall är det verkligen relevant att tala om fotboll och politik. Som vanligt handlar allt om kontext, och här måste man se klubbens val att hålla fast vid denna spelarpolitik i ljuset av den sk. baskiska frihetskampen, de politiska striderna mellan det baskiska parlamentet och centralmakten i Madrid, och även i förlängningen ETA och terrorism. Och det är inte så många år sen som Arzallus, partisekreterare i det baskiska regeringspartiet PNV, på fullaste allvar påstod att basker är en egen ras, med en egen huvudform och allt. 

Jag har inget emot att folk kämpar för decentralisering, mer lokalt inflytande och ökat självstyre. Tvärt om. Men när det börjar lukta brunskjorta om argumenten, då vänder det sig i magen på mig. Och det är tyvärr så jag uppfattar Athletics spelarpolitik. Jag tycker det är skrämmande när man sätter sig till doms över folks identitet och människors rätt att definiera sig själva. Att en invandrare, oavsett om han råkar ha sina rötter i Santander eller Yaoundé, inte skall få representera trots att det kanske är det enda han verkligen vill, går emot allt jag tror på. Man hade reagerat kraftigt om detta t ex hade gällt i det politiska livet, och en invandrad bask inte fick lov att ställa upp i allmänna val och således förnekas chansen att representera sin stadsdel, stad eller provins. Och då borde det i rimlighetens namn inte vara okej bara för att det råkar röra sig om fotboll. Idrotten skall ju förbrödra, inte cementera förlegade synsätt på “den andre”. Athletics synätt bidrar i allra högsta grad till att legitimera även andra uttryck för ett “vi” och ett “dom” i Baskien. En attityd som är fel, omodern, inskränkt, intolerant och reaktionär, och som absolut inte gynnar Baskien på något sätt. 

Men ändå - när domaren väl blåser igång matchen kan jag inte annat än älska ett lag som med sina pojkar från bygden så tydligt sätter upp ett långfinger i ansiktet på alla andra storklubbars ihopvärvade legoknektar. När de 11 motståndarna spelar för pengarna, sina sponsorkontrakt och med förhoppningen att nästa gång skriva ett än mer lukrativt avtal, så sliter Athletic-spelarna med blodsmak i mun för att försvara nåt så förlegat som klubbemblemet, färgerna på tröjan och den baskiska stoltheten. 

Så trots att min hjärna vet att klubben egentligen har fel, så tvingar mitt hjärta mig att älska det. 

Jag har fått den otacksamma uppgiften att vikariera för Herr Dill idag. Lite som en 31-årig gråtrunkar-prao. Jag vet inte om det stämmer. Sanningen är nog snarare att jag runkar för ofta, gråter för sällan och att jag aldrig har ägnat mig åt de båda sysselsättningarna samtidigt. En sak är dock helt säker; jag är inte Hermann Dill. So bare with me.

För 11.472 dagar sen föddes jag på ett sjukhus i vad som ofta kallas världens farligaste stad; Bogota, huvudstad i Colombia. Namnet på sjukhuset finns i en bunt dammiga och stämpelprydda dokument i ett bankfack någonstans. Precis som resten av mitt ursprung. Där finns säkert ett pass, namn på barnhem och tidpunkter för incheckning och utcheckning. Och självklart också namnen på de biologiska föräldrarna. Mindre självklart är att uppgifterna stämmer. Sydamerikaner ni vet, korrumperade slarvpellar.

Och det leder oss till dagens ämne: fördomar. Vi/ni svenskar pratar om 90-talet som rasismens tid. En svunnen sådan när landet präglades av blodiga slag i Kungsan den 30 november varje år, Lasermannens inte alls blinda raseri, Carl Bildt som pratade om att ta tillbaka den svenska flaggan från onda grupperingar och självklart: We Shall Overcome.

Anledningen till att jag skriver ”Vi/ni svenskar” är att jag tar mig friheten att anta den rollen som gagnar mig mest för tillfället. I reklambranschen är jag blatte från förorten men i krogkön är jag en svensk med exotiska ögon som är misstänkt kort i rocken.

Ni (jag e blatte ett tag nu) pratar om rasism som något hemskt som besegrades. Men det är inte sant.

Rasismen är lika stark idag. Men den har flyttat ifrån stenkastning och tv-kameror i Kungsan. Den saknar en också en rikskänd våldsverkande galning som gör sitt bästa för att avliva svartskallar. Ingen skriker längre ”Ut med packet” längs gatorna. Expressen har inga löpsedlar med budskapet ”Kör ut dom!”. Ondskan och fördomarna har gått under ytan. Dom finns numera under ditt skinn. Och säkert utan att du har en aning om det.

Jag diskuterade saken med en kompis i fredags. Han är från Chile. Vi pratade om fenomenet att vi alltid får sitta själva extra länge i tunnelbanan. Våra ”fyrkanter” är de sista att fyllas när man åker tub i ”vita” områden. Finns det en plats i en blattefri fyrkant bredvid så väljer folk den utan att tveka. Blatten får sitta själv tills alla andra platser är upptagna. Vissa väljer då att stå istället. Det finns ett undantag som bekräftar regeln och det är alkisar. Dom skiter i vilket.

Nu har vi inte gjort några empiriska studier i ämnet men jag VET att det är sant. Jag gör nämligen likadant själv. Varje gång. Trots att jag också är en svartskalle. Det där är lite skrämmande eftersom det gör mig till rasist. Jag, en importerad Colombian som har bott i både Tensta och Hässelby och umgåtts med andra svartskallar under hela min uppväxt, är alltså rasist. Jag är typ Jackie Arklöv. Tanken svindlar.

Ingen pratar om det här. Ingen skriver en rad om det och ingen på Uppdrag Granskning funderar på att göra ett program om det. Istället fortsätter folk med sin tunnelbaneapartheid. Gör det något då? Spelar det någon som helst roll?

Svaret är såklart: Ja.

Under 90-talets raskrig (mycket populärt ord bland skinnskallarna när det hela begav sig) rådde en tung lågkonjunktur. Folk blev av med jobbet. Ny Demokrati kom in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Flyktingförläggningarna brann i bakgrunden när Ian och Bert pratade om sänkt spritskatt och John Bouvin yrade om att det var bättre förr i Afrika när lejonen minsann stod för en del av den naturliga utgallringen bland negerungarna.

Idag är vi i början av en tung lågkonjunktur. Folk blir av med jobbet. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Frågan är när den första flyktingförläggningen brinner.

Den som kan sin historia vet att i kristider letar den stora massan efter någon att skylla på. 30-talets Tyskland är det extrema exemplet. Men förmodligen kommer ni, precis som jag, att trotsa historien och sätta er svenskt på tunnelbanan även i fortsättningen.

Har ni lust att läsa några andra rader jag skrivit är ni välkomna att besöka http://menvarfor.blogspot.com.

”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” säger jag till sambon, och avslöjar därmed mina egna fördomar om skåningar. Ja, jag har fördomar om våra sydligaste medborgares syn på människor av utländsk härkomst. Den oskulden sprack en valnatt 1988 när Sjöbo kommun ställde till med folkomröstning i frågan om man skulle ta emot flyktingar. Det var inte resultatet av omröstningen som upprörde mest, i ärlighetens namn hade säkert resultatet blivit detsamma i många kommuner även utanför Skåne. Nej det var förstås kommunledningen med centerpartisten Sven-Olle Olsson i ledningen som fattade det obegripliga beslutet att låta en folkomröstning avgöra nödställda människors öde som fick blodet att rusa i ådrorna på en hetlevrad och idealistisk 19-åring. Där och då föddes en rätt unken och illa underbyggd åsikt om skåningar hos mig, en åsikt som tyvärr fick ny luft under vingarna härom veckan.

När jag såg inslaget på teve och hörde rösterna med skånsk dialekt bräka fram sin oblyga främlingsfientlighet kände jag samma hat blossa upp inom mig. Hat föder hat, vilket är förbannat synd eftersom jag misstänker att min syn på skåningar färgar min syn på poliser i den här frågan. Med andra ord ifrågasätter jag min egen objektivitet när jag nu ämnar säga min mening i frågan om förtroendet för polisväsendet (för det här ska faktiskt inte handla om skåningar utan om poliser). Jag vill också passa på att be om ursäkt till alla trevliga, öppensinnade skåningar som eventuellt läser det här. Ert enda problem är att ni dras ner i skiten av ett fåtal rötägg, samma historia som vanligt alltså. Jag tror också att media (speciellt den med säte i huvudstaden) tacksamt tar emot främlingsfientliga skåningar på sina löpsedlar, det är ett säljande hat.

Någon sa att vi borde vara glada och tacksamma över att vi har de poliser vi har i Sverige, eftersom våra snutar är rena änglarna i jämförelse med i stort sett resten av världen. Och visst stämmer jämförelsen, har man någon gång blivit stoppad av en trafikpolis i USA eller visiterad av ordningsmakten i Turkiet så vet man att metoderna där är av en helt annan och mycket mer militärisk natur. Rättfärdigar detta våra Rosengård-snutars beteende? Självklart inte. Däremot gör svenska snutars relativa snällhet att de skånska kollegornas beteende sticker ut extra mycket, vilket förstås är bra. På så sätt kan vi ju se det tydligare. Vi kan också konstatera att det inte råder någon uppgivenhet i denna fråga, de allra flesta som debatterat den är överens om att incidenten är helt uppåt väggarna och aldrig får upprepas. Det här kanske låter banalt och självklart, men i många andra länder hade en motsvarande incident inte ens varit en incident utan bara en vanlig dag på jobbet för snutarna ifråga. Detta säger mig att vi fortfarande har en hyfsat sund poliskår i vårt land, som visserligen kan bli bättre.

Någon annan sa att den extrema situationen måste tas i beaktande. Här sitter några poliser i piketbussen på väg ut i ”kriget”, deras kroppar är fullpumpade av adrenalin och rädslan som inte får visas vibrerar rakt igenom kameralinsen. Liknelsen med krig är förstås inte helt irrelevant och heller inte en slump när den kommer ifrån den som vill försvara snutarnas beteende. I krig sker massor av övergrepp långt grövre än dessa, att sätta den bakgrunden är alltså ett försök att bagatellisera det som hände. Men låt dig inte luras, poliser är inte soldater och ett upplopp i Rosengård är inte ett krig. Polisen ska jobba för oss medborgare, alla medborgare, och därmed punkt.

Polisledningen säger förstås att de här skånska polisbusarna inte är representativa för kåren, och det får vi väl verkligen inte hoppas. Samtidigt vet vi att få yrken lockar till sig fler obehagliga element än just polisyrket, det är en paradox som är global. Självklart gör man sitt bästa för att sortera bort de olämpliga kandidaterna, det förstår vi också, men såvida du inte har varit aktiv inom någon rasistisk rörelse eller blivit gripen så kan det inte vara speciellt svårt att dölja en åsikt. Du måste vara bra pantad i kolan om du sitter på intervju på polisskolan och öppet uttalar främlingsfientliga åsikter. Så hur kommer man åt det? Jag tror inte man gör det, inte där. Jag tror man får räkna med att några rötägg slinker igenom och satsa mer resurser på uppföljning.

Det behöver heller inte vara så att våra rassesnutar var speciellt lagda åt det hållet från början. De kanske var underbart fina och öppna människor under utbildningen men har sedan formats åt fel håll i en organisation som uppenbart inte tar tag i problemen på rätt sätt. Polisledningen talar om värdegrund (typ ”rasism är fel även för en polis”), vilket är ett helt värdelöst ord som alltid stannar på papperet. Det är i alla fall min erfarenhet. Fina tankar men ingen verkstad. Vad man behöver göra, om du frågar mig, är att hjälpa dessa poliser att hantera och analysera sina upplevelser ute på fältet. När en alltför homogen grupp människor upplever samma sak, till exempel att ett gäng killar kastar sten och bränner bilar i Rosengård, är det väldigt lätt att analysen uteblir och det enkla svaret blir det självklara. Det är inte svårt att föreställa sig att så sker, men det är heller inte svårt att föreställa sig vad man kan göra åt saken.

Den hjälp som poliserna behöver med att värdera sina egna upplevelser finns att få hos psykologer, beteendevetare, socionomer och så vidare. Yrkesmänniskor som kan ställa de rätta frågorna istället för att bekräfta fel svar. Detta stöd, plus riktigt bra chefer som inte kastar ur sig ord som neger till höger och vänster, tror jag skulle räcka väldigt långt. Nu finns det förstås en stor skada som redan är skedd, folkets förtroende för polisväsendet är rekordlågt och det blir inte ett dugg bättre när media börjar rota och hittar internutbildningar där undervisande poliser använt fiktiva namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger”. Och jodå, det råkade visst vara Malmö även denna gång.

Min egen läxa, för att sy ihop säcken, ser ut ungefär så här: när jag kastar feta stenar i glashus genom att säga ”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” och min sambo frågar ”På vilka grunder baserar du den åsikten?”, då får jag åtminstone chansen att betrakta mitt resonemang en vända till och kan förhoppningsvis komma fram till att jag snackar skit. Jag tror att snutar som sitter i piketbussar och skriker ”Apajävlar” behöver den chansen, om och om igen. Som det är idag är jag rädd för att deras arbetsmiljö istället erbjuder allt för stor bekräftelse av idiotiska åsikter som inte bara tangerar gränsen för rasism utan har bosatt sig och lever väl i den särskilt illadoftande myllan. Om de inte fick den bekräftelsen innan de blev snutar så räcker det tydligen att gå på internutbildning för att få en rasistisk dunk i ryggen. Och det, kära läsare, är alldeles helt åt helvete.