(Artisterna på bilden har inte nödvändigtvis någonting med textens innehåll att göra) Jag ligger i en säng i ett hobbyrum i källaren till ett hus i ett villaområde i Gävle. Våningen ovanför pågår en fest. Jag hör spraket från brasan, Ryan Adams och rösterna av elva män mellan 35 och 56 år. Min vän Maths fyller fyrtio år. Frugan och de fem ungarna är utflugna. Jag, Mattias och Matt anlände några timmar tidigare. Vi tänkte ta en promenad genom stan och på egen hand ta oss fram till huset, med hjälp av mobilt GPS. Efter tio minuter ringde jag Maths. - Kan du komma och hämta oss med bilen, jag tror vi har gått vilse. Maths bjöd på mat och öl och vin och till matchen åkte whiskyn och chipsen fram och efter satt vi och nickade till sydstatsrap framför den öppna spisen i vardagsrummet medan de lokala reggaemusikerna youtubade sina favoritklipp i köket. En av dem hade varit i Stockholm och spelat på Mosebacke kvällen innan. - Det är en annan grej med musikerna i Stockholm. De är i vår ålder och har kört på sedan grundskolan, de satsar liksom allt. De lever grejen medan vi gör det när det uppstår en lucka mellan jobb och familj, sa han. - Hur många svenska reggaemusiker tror du det är som klarar av att leva på musiken? Det finns inget ärorikt i att sitta och röka puff i en källare på söder och leva myten 24/7 och samtidigt plocka bidrag, varken det rör sig om musiker eller författaraspiranter. Lev gärna myten, men stå på egna ben medan du gör det, sa jag. Reaktionärt? I helvete heller, det finns inget som är mer tröttsamt än lata konstnärssjälar som anser sig ha rätt att plocka stålars av samhället medan de lever ut sina rödvinsdrömmar. Men inom den mysvänster som jag på något sätt tillhör är det inte accepterat att ha den synen på konst. Vill man liva upp en krogdiskussion finns det inget bättre sätt än att säga att författare eller musiker faktiskt inte kan vara den huvudsakliga sysselsättningen för personer som inte lyckas få det att bära på egen hand eller via privata medel. - Men är det bara Lars Winnerbäck som ska kunna leva på sin musik i det här landet? blir den eviga motfrågan med ett förorättat darr på underläppen. Ja, om alternativet är bidrag. När blev det en självklarhet att få leva av sitt intresse? Är svensk dub ditt stora kall i livet kommer du förmodligen få nöja dig med att fortsätta nära det som en intresse vid sidan om medan du försörjer dig på annat. Genom åren har jag haft alldeles för många bekanta som ansett sig ha rätt att plocka socialbidrag några månader eller a-kassa ett halvår (“jag har ju betalat för det här i fem år”) för att utveckla sina konstnärliga sidor, “ge musiken en chans” liksom. Jag har alltid sagt vad jag tycker om detta ofog och samma oförstående, lata medelklassflin har mött mig vareviga gång. - Vadå, menar du att konst inte är viktigt, att det jag gör inte är ett yrke? Viktigt? Absolut! Ett yrke? Visst, kalla det vad du vill, men stå på egna ben.

10 Kommentarer