Jag vet inte om ni har uppmärksammat Humanisternas kampanj “Gud finns nog inte”. I dess kölvatten följde viss debatt, med en hel del begåvade inlägg, inte minst från Göran Rosenberg och Ulrika Knutsson, men också på allehanda bloggar. När Sturmark och de andra Humanisterna hävdar att deras egentliga syfte med kampanjen är att värna den sekulära samhällsordningen (alltså undvika att prästerskapet skall få styra) har åtminstone jag svårt att säga emot i sakfrågan. Dock kan jag ha synpunkter på Humanisterna och deras påkostade missionerande. Och trots smarta inlägg i debatten om Humanisternas livsåskådning, innehåll, mål och propagandaapparat, tycker jag att ett perspektiv glöms bort; nämligen hur deras miljonkampanj fungerar rent kommunikativt. Innan jag gick över till den ljusa sidan fuskade jag mig fram på diverse reklam- och pr-byråer. Där glömde jag snabbt bort allt jag lärt under mina universitetsår inom medie- och kommunikationsvetenskap, men på köpet fick jag några enkla “tumregler” för att kolla om en kommunikationsinsats var bra eller inte (det fanns säkert många fler genvägar, men dessa är några av dem jag kommer ihåg): “Var klar över vad du vill ha sagt”. Redan här verkar Humanisternas kampanj köra i diket. Om man går in på sajten uppmanas man att göra ett test där frågor om ens egen tro, ens syn på andras rätt att utöva tro, och ens syn på att låta religionen styra samhället blandas friskt. Ta de här svarsalternativen som exempel: “Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han skall bestämma vilka som skall få gifta sig med varandra”. VS. “Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan inte Gud, därför tycker jag inte att religionen skall få påverka vilka som får gifta sig med varandra”. För Humanisterna verkar det nämligen inte finnas någon skillnad mellan gudstro och viljan att leva i ett teokratiskt samhälle. Kan sekulära troende rent av vara helt främmande för dem? Kära Humanister, det kan ju faktiskt vara så att man själv tror att äktenskapet är en gåva från gud, men att man ändå inte vill att religionen skall påverka vilka som får gifta sig med varandra. Till exempel för att man accepterar att andra människor tror på andra sätt, saker eller gudar. Nu tror jag inte att Sturmark och gänget är så korkade, men det första de borde ha varit tydliga med är om denna kampanj skall bekämpa de krafter som utmanar det sekulära samhället eller om de skall bekämpa “Gud” så där lite i största allmänhet. Det andra de måste vara klara över är om det egentligen är människors tro de har problem med, eller om det är de institutioner som säger sig företräda den rätta varianten av just den religionen. Jag skulle väl kunna beteckna mig som kristen, utan att dela Svenska Kyrkans syn på äktenskapet och vilka som skall få gifta sig varandra? Nej, kära humanister, ni skulle ha stannat vid att främja det sekulära samhället och inte börja rota i folks tro eller deras förhållande till samfunden, för den diskussionen behärskar ni inte. “Var klar över vem du vill tala till”. Vem är det man egentligen vill nå med kampanjen? Enligt Humanisternas egna hemsida har vi 80% icke-religiösa i Sverige. Det är väl inte dem man vill påverka, utan snarare de 20% som fortfarande har fräckheten att vara troende? Eller rättare sagt, den lilla bråkdel av de troende som ifrågasätter vårt sekulära samhälle. Undersökningar visar nämligen att Sverige är det mest sekulariserade samhället i världen. De resterande, gissningsvis mycket troende och med traditionellt religiösa värderingar, skräms snarare iväg av en kampanj vars enda avsändare är “Gud finns nog inte” Om man vill säga något till någon måste man säga det på dennes villkor. Om man vill nå fram, alltså. Ordet INTE i Gud finns nog inte är näppeligen på denna grupps villkor. De kommer höja garden istället för att sänka den, vilket annars är nödvändigt i all opinionsbildning. “Keep It Simple, Stupid”. Säg det du skall säga på ett så enkelt och tydligt sätt du bara kan. Och då tycker jag kanske att symboliken mellan svenska flaggan, den gula Davidsstjärnan + den gula halvmånen och bristen på avsändare inte direkt signalerar att detta handlar om en aktuell frågeställning som är viktig för mig. Och även om några har gjort skarpa tolkningar av bildvalen, som Rosenberg igen eller Bengt Malmgren blev jag själv mest förvirrad, och gick mest och letade efter ledtrådar. Om man nu väljer ett medium som utomhusreklam, som främst erbjuder räckvidd och frekvens, skall man vara mycket mer pang-på-rödbetan för att nå fram. Att erbjuda en okänd webadress som enda nyckel är antagligen en vansinnigt kass idé - med tanke på att en lyckad webkampanj brukar ha en klickfrekvens på några få procent vågar man inte tänka på hur otroligt låg “klickfrekvensen” kan vara från en utomhustavla. “Visa respekt mot din mottagare och dennes intellekt”. Förutom att Humanisterna är ganska respektlösa mot troende människor genom en konsekvent intolerant ton, drar de också slutsatser om målgruppens orörliga intellekt. Ta följande svarsalternativ som exempel. “Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa friskolor åt sina barn, så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar” VS. “Jag tycker att alla barn skall ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan. Barnen kan själva välja livsåskådning när de bli äldre”. Här ställs jag inför ett klassiskt och ständigt återkommande dilemma som handlar om att den enes rättigheter begränsar den andres friheter. (Det finns tusen exempel - men ta den klassiska “luften är fri”-leken för att också ett barn skall förstå: Där begränsas din frihet att vifta med handen framför mitt ansikte av mina rättigheter att slippa ha din hand i spastiska rörelser 3 cm framför mina ögon).  Frågan jag brottas med är om barnens rätt att delta i undervisning som skall vara förment fri från religiös bias väger tyngre än föräldrarnas rätt att besluta om vad de anser är det bästa för sina barn. Det finns givetvis gränser för vad föräldrar få utsätta sina barn för, hur väl de än menar och vill, men jag anser att detta trots allt faller på rätt sida strecket. Och jag resonerar mig också fram till att ett aktivt val från föräldrarnas sida oftast är bättre en inget val alls. Föräldrarna skall alltså ha rätt att bestämma över sina barn även i denna fråga. När jag väl har valt det alternativet dyker följande text upp: “Du verkar tycka att det är viktigt att barn får rätt tro snabbt”. När, exakt när, gav jag uttryck för den åsikten? Tror ni verkligen att ni kan lura i mig vad som helst? T ex att bara för att jag anser att föräldrarätten är stor, så måste jag anse att alla föräldrar har rätt? Samtidigt? Snälla Humanisterna, utgå inte från att jag är korkad om ni vill ha mina sympatier. “Var säker på att mottagaren förstår vad som förväntas av honom” Det är väl egentligen bara här denna kampanj når fram. För hur jag än svarar på testet blir resultatet detsamma: Jag borde skänka pengar till Humanisterna eller kanske rent av bli medlem. Utom när jag svarar på det mest religionstraditionella vis testet erbjuder - då tackar man mig artigt för nedlagd tid, men konstaterar samtidigt att Humansisterna inte är något för mig. Då var det ändå inte de mest “icke-sekulära” svenskarna som var målgruppen för denna kampanj. Och då förstår jag verkligen ingenting.

17 Kommentarer

- Jag tror att du lider av social fobi, sade terapeuten och såg på mig över sina glasögon. - Eh, jaha... va? svarade jag, som inte alls kände mig som en social fobiker. Men vid närmare eftertanke hade hon kanske rätt. Social fobi tar sig ju uttryck på många olika sätt. Ett av dem är att få ångest av att prata inför folk, och det är verkligen något jag starkt ogillar. Jag drar mig särskilt till minnes en episod som inträffade för några år sedan. Detta var i början av århundradet, och jag jobbade på en reklambyrå som omgärdades av ett så pass hippt skimmer att nyutexaminerade designstudenter kunde tänka sig att jobba där gratis, bara de fick andas den luft som de illustra reklamskaparna pustade ut mellan sina hyllade kampanjer. Varje år spenderade byrån en rejäl summa pengar på att bombardera den årliga reklamfestivalen i Cannes med sina bidrag, och av någon anledning blev det bestämt att jag skulle få följa med den trupp av kollegor som skulle bevista debaclet det året. Tanken var förmodligen att jag skulle lära mig något. Så kom det sig att jag en dag släntrade upp för den röda mattan som rann ut ur festivalbyggnaden. Jag gick där i skenet av blixtar från kameror vars linser kanske inte fokuserade på just mig, men kände mig ändå mycket speciell - vilket sannolikt var festivalarrangörernas tanke, för då kanske besökarna kunde svälja den smärtsamma avgift som de blivit rånade på för att få delta. Så det var så här det kändes, la dolce vita!  Företagskortet spände i bakfickan, alla dörrar kändes plötsligt vidöppna. Jag var någon, för jag var ju där: i händelsernas centrum! De stekheta dagarna ägnades i en sval biosalong, och eftermiddagar och kvällar på stranden längs Boulevard de la Croisette eller i barerna på de lyxhotell som ligger i ett pärlband längs vattnet. Jag hade haft svårt att kommit in i byråns gemenskap, mycket på grund av mitt dåliga självförtroende - trots att jag faktiskt headhuntats kunde jag inte acceptera att det var för att jag var duktig, utan trodde att det bara var en tidsfråga innan jag skulle avslöjas som den loser jag ju i själva verket var. Men de värsta knutarna löstes upp med hjälp av en strid ström färglada drinkar, betalade med firmans kontokort i anrika Hôtel Martinez luftkonditionerade bar. Sista dagen åt vi gemensam lunch vid ett långt bord nere vid en av restaurangerna på stranden. Den varma vinden från havet fick bordsduken att fladdra och jag hade precis fått ett glas kallt vitt vin. Det kändes rätt fint, jag hade levt ett liv i sus och dus i flera dagar utan att spendera en enda egen krona. I det ögonblicket harklade sig min voluminöse chef, och reste sig upp för att hålla ett litet tal. Jag stängde av hjärnan och tittade lystet på den Salade Nicoise som stod på bordet framför mig. Sedan hörde jag mitt namn nämnas och när jag tittade upp så stod min chef där och pekade på mig med ett knubbigt finger. Jag hade inte hört ett ord av vad han talat om. - Och därför tänkte jag att du, Mattias, kunde hålla ett litet föredrag för de kollegor som inte var med här i år, ja, om de webkampanjer du sett under de här dagarna. Jag log avspänt men inombords blev jag alldeles kall. Hålla ett föredrag. För de andra. Byrån räknade sjuttio huvuden totalt. Fat chance! - Självklart, sa jag, visst. Och sedan fortsatte lunchen men vinet smakade inte riktigt lika gott längre. Det hör till saken att jag inte ägnat en enda webkampanj någon större uppmärksamhet. Istället hade jag suttit i den mörka biografen och fnissat åt tokiga brasilianska reklamfilmer. Väl hemma igen lyckades jag via arrangörens ologiska och röriga hemsida nosa upp ett par bidrag som fortfarande låg uppe. Jag skrev ned ett utkast på föredragets inledning och ett par spridda stödord. Föredraget skulle hållas efter ledigheten. Jag kunde inte släppa det som komma skulle, utan gick omkring som en äggsjuk höna hela semestern och våndades inför det obestridliga faktum jag stod inför. När sommaren var över och augustis mörkgröna och vemodiga färg gick över till september började det dra ihop sig. Datumet, som bränts in i mitt medvetande med eldskrift, kom allt närmare. Här började jag bli allt mer desperat. Jag övervägde faktiskt en del drastiska åtgärder, som sett i ljuset av vad det var jag stod inför ter sig ganska löjliga. Men i min ångest framstod de som trovärdiga ursäkter för min frånvaro. Jag tänkte att jag kunde råka snubbla i trappan och bryta benet. Eller råka bli påkörd av en bil. Jag kanske kunde dra på mig någon oerhört smittsam sjukdom, som salmonella. Då skulle ingen ana oråd, och jag kanske till och med kunde få några sympatipoäng. När dagen var kommen rådde en förtätad stämning på byrån. Mina kollegor strömmade in i det stora konferensrummet i vars ände ett litet podium fanns placerat. De var så många att de ledigt kunde fylla ett eget demonstrationståg, men istället för att börja ropa slagord så satte de sig väluppfostrat ned på sina stolar. Lamporna släcktes och strålen från en projektor lyste upp den lilla scenen. Chefen vaggade fram och höll ett öppningsanförande. Sedan avlöste olika kollegor varandra, alla med avspändheten hos någon som vet precis vad han eller hon gör. De snackade om ditt och datt under några minuter och håvade in många muntra skratt. Själv hörde jag inte ett ord, för jag satt längst bak i rummet med panikångest och försökte komma på en desperat men godtagbar ursäkt till att få lämna rummet. Pappret med stödord var fuktigt av handsvett. Så hörde jag mitt namn ropas upp. Jag satt som fastfrusen ett par ögonblick, oförmögen att resa mig. Sedan hände något, jag tror att det var autopiloten som tog över. Min kropp ställde sig upp. Den stod och vajade en kort sekund, och sedan satte benen sig i rörelse. Ögonen såg ut över havet av huvuden, registrerade utan att egentligen se. Några sekunder senare stod min kropp på scenen. Sedan började rösten tala. Jag hörde den som om jag befann mig någon annanstans, lite snett till vänster, liksom utanför huvudet. Jag har till och med ett minne av att jag såg mig själv stå där, upplyst av reflektionen från projektorduken. Så stor var stressen - jag tror faktiskt att jag hade dödsångest. Men autopiloten klarade jobbet. Den hanterade till och med ett par frågor från publiken, innan den under smattret av applåder gjorde sorti och på gelédarriga ben tog sig tillbaka till sin plats. Sakta, sakta återvände medvetandet till sin normala hemvist. Och föredraget? Well, det var en ganska tunn historia som handlade om hur mycket skit som fanns bland årets bidrag, och vikten av att ha en enkel och bra idé för web redan från början. Man kan inte se det som något lättviktigt som man kan sälja in som en extra grej vid sidan om och sedan täcka upp en skral idé med flashigt tingeltangel. Jag sa detta med en sådan övertygelse att jag hoppades att den innehållslösa och kraftigt ansträngda analysen skulle passera mina i snicksnackets värld betydligt mer garvade kollegor - vilket den också gjorde. Vips var jag ett steg närmare det som varje reklammakare måste behärska: att kunna prata substanslös skit utan att skämmas. När det hela var över och det var dags för byråfest, samlades alla i köket för att dricka öl. Då kom det fram en kollega som berättade att hon var förvånad över hur bra jag hade varit på att hålla föredrag, för hon hade inte hört mig säga ett ord förut. Jag hade sett så avspänd och lugn ut där framme på scenen, jag hade talat högt och tydligt och begripligt. Jag fattade knappt vad det var jag hörde. Jag trodde först hon drev med mig. Så det är tydligen social fobi det kallas. Och en önskan att ådra sig fysiska skador för att slippa hålla föredrag är INTE är vad man skulle kunna kalla för ett normalt beteende. Men hur blir man då av med eländet? Tja, så vitt jag har förstått skall ont med ont fördrivas. Det låter som en helt vidrig form av terapi, något som endast en hjärtlös sadist skulle kunnat komma på, men om det får mig att slippa hjärtklappning så fort jag ska säga något till fler än tio personer, then so be it. För det vore ju tragiskt om det är rädsla som ska få diktera villkoren för resten av livet.

16 Kommentarer