Kungen har fyllt år, prinsen har brutit upp med sin flickvän, Kronprinsessan skall gifta sig, hennes blivande make har fått nya inälvor och vi har viftat med flaggor på Skansen tillsammans med resten av ligan på nationaldan. Börjar ni känna er mätta på kunglig glans, och kanske rent av lite sugna på en president istället? Hold your horses säger jag. Jag erkänner utan omsvep att jag som barn var helt såld på det svenska kungahuset. Jag målade födelsedagsteckningar till kungen och fick tackkort för det, jag satt och dreglade över bilder på Silvia i mammas veckotidningar, och jag döpte till och med min favoritmjukisapa till Prins Bertil. Min uppväxt präglades med andra ord av vad vi skulle kunna beskriva som en stark rojalistisk övertygelse. Men som med så mycket annat här i världen och inte minst i mitt liv var inte ens denna sak oomkullrunkelig.  I dagens Sverige är den konstitutionella monarkin inte en särskilt stor trätofråga. Åtminstone inte någonstans utanför Vänsterpartiet som fortfarande motionerar i ärendet då och då, samt dagspressens kulturredaktioner (varför den nu mestadels debatteras där kan man ju fråga sig. Borde den inte snarare diskuteras av ledar- politik- och samhällsredaktionerna?). Det verkar som de flesta svenskar faktiskt är hyfsat tillfreds med att låta uppdraget som Sveriges statschef gå i arv helt utanför gängse demokratiska rutiner. Vi svenskarna håller till synes med Rojalistiska Föreningen om det fina och viktiga i denna tradition, samt värdet av konungen som samlande symbol för landet. Det har jag i ärlighetens namn lite svårt att förstå. För tittar man på det rationella i republikanernas argumentation är det ju svårt att inte hålla med dem. Varför skall vi hålla fast vid en tradition som är fullständigt odemokratisk och därigenom otidsenlig? Om man dessutom funderar på vad detta kulturarv representerar i form av våld, förtryck och maktfullkomlighet är det väl bara låsa slottet och kasta nyckeln? Visst, ideologisk är det svårt att påstå att republikanerna har fel. Men är det ens rätt att uppehålla sig ideologiskt kring en fråga av sån ringa betydelse? Kan man inte måla världen i lite grått istället för i svart och vitt, och förhålla sig aningen mer pragmatiskt till denna fråga av smått kuriösa mått? Om man istället tittar på vad monarkin respektive republiken de facto är kapabla att leverera i de framförallt ceremoniella uppgifter Sveriges statschef förväntas utföra - i samband med diverse statsbesök, invigningar och prisutdelningar - får man kanske en annan bild? Min uppfattning är nämligen att det faktiska alternativet till Carl-Gustav och senare Victoria skulle få ut så mycket mindre av sin tjänst än vad vår kungafamilj lyckas med. För det är ju knappast troligt att ett folk som röstar fram Alfons Åberg till statsminister skulle välja en president av Václav Havels format... Vi skulle troligen stå där med den ene presidenten gråare än den andre. Och ingen vare sig i eller utanför landet skulle bry sig det minsta. Gör ett ärligt test av dig själv: Vad heter Islands och Finlands presidenter, och vad heter Norges kung och Danmarks drottning? Eller ännu hellre - vad heter deras barn? Vad heter Italiens och Irlands presidenter, och vad heter Spaniens och Englands kungligheter? Detta bevisar inte förträffligheten av monarkin som statsskick, men det bevisar att folk bryr sig, att folk uppmärksammar Sverige mycket mer tack vare kungahuset, att folk känner till oss på ett helt annat sätt än länder av motsvarande vikt tack vare detta, och att våra kungar, drottningar, prinsar och prinsessor gör ett bra mycket bättre PR-jobb än vad någon gammal före detta politiker någonsin kommer vara kapabel till. Att ha en kung eller drottning är helt enkelt en mycket smartare ekonomisk investering. Dessutom slipper vi lägga massa resurser på valkampanjer för att välja nån ny snittätande och skumpadrickande handskakare vart fjärde år.  Är det då rättvist att detta uppdrag går i arv? Ja, måste svaret ändå bli om man behandlar frågan med tyngd den är värd - nämligen ingen alls. Se det istället som vilket PR-jippo som helst. Då skulle vi väl ändå hävda att detta ger en bra mycket bättre avkastning än t ex dr. Alban på en scen i Sydafrika? Och om man tycker att kungen gör ett bättre jobb av den enda anledningen att han är just kung, måste man faktiskt acceptera att det antagligen aldrig blir enklare än såhär att avgöra om det är arv eller miljö som skapat kvalifikationerna för jobbet. Och allvarligt talat; är det så himla farligt att denna politiskt totalt betydelselösa position går i arv från en maskot till en annan? Kan vi inte istället vara glada att de fortfarande vill göra skitjobbet? 

17 Kommentarer

Vi har en amerikansk och en tysk snickare hemma hos oss nu, de bygger ny veranda. Man skulle kunna tro att jag har regisserat denna föreställning men det är faktiskt en ren slump att ondskans axelmakt och the land of the free har förenats i ett verandabygge på vår tomt. Jag menar, vem hade kunnat tro det när huset byggdes 1940? Eftersom jag är föräldraledig och vädret visade sig från sin bästa sida bestämde jag mig för att inspektera bygget efter lunch. Jag hamnade tämligen omgående i samspråk med amerikanen som visade sig vara en synnerligen trevlig man i 50-årsåldern (tysken är också trevlig, riktigt mysig faktiskt, men det här ska nu inte handla om honom). Jag älskar att prata med amerikaner, det ger mig en chans att slipa på sköna oneliners som "How's you're hammer hangin'" (speciellt användbar i samtal med snickare). Dessutom är de ofta otroligt pratsamma och sådär helylle bredtrevliga, och denne man var inget undantag. Han pratade gärna om back in the days då han försörjde sig som musiker. "We used to work the clubs in Ohio, played for beer and stuff" sa han, och i mina tankar förflyttades jag omgående till en rökig bar i 70-talets USA. Tydligen hade tysken skvallrat om att jag också spelar gitarr, så vi blev stående där ett tag och pratade musik. När kallpratet började ebba ut kunde jag förstås inte låta bli att styra in samtalet på det amerikanska valet. Hur ofta har man en amerikan i trädgården på valdagen liksom? Och som så ofta är fallet med amerikaner var han inte ett dugg blyg att vädra sina politiska åsikter, vilket jag finner enbart befriande. Här följer ett sammandrag av det jag lyckades snappa upp. "The minute the UN gave us a no-go and we carried on anyway, we became criminals" (om kriget i Irak) "When Obama takes office in January, he's gonna spend the next four years cleaning up after Bush" "It doesn't really matter who wins, it's still a crisis and no president's gonna change that" Sen pratade vi vidare en stund om Irak, eftersom jag fann det särskilt intressant att höra en riktig amerikans syn på kriget. Jag påstod att det kanske blir svårt för Obama att ta hem trupperna av ekonomiska skäl, eftersom Irak är arbetsplats för en jäkla massa amrisar. De flesta tillhörande privata företag som sysslar med "säkerhet" men även logistik runt trupperna som måste ha mat och logi, bilarna servade och skjortorna strukna. Vi pratar hundratusentals människor, vad händer när de kommer hem till ett USA som redan har massarbetslöshet? "You're right, war is business" sa han, snickaren, "maybe they're never coming home, maybe they're just moving on to another war?". Det kändes som att ett fint samförstånd började växa mellan oss där vi stod i den bleka höstsolen, lutade mot skelettet av vad som ska bli vår nya veranda. Vi småskämtade, verkade överens om det mesta (som att discon förstörde allting och att Bush har ställt till en massa jävelskap) och jag kände mig helt övertygad om att det var en demokrat jag stod och pratade med. Inte för att det spelar jättestor roll, men man vill ju ändå tro att ens tentakler fortfarande har känsel i spröten. Då tittade amerikanen upp från sina skor, som han stått och glott på ett tag, och sa sen "By the way, I'm a republican, but I guess you've already figured that out". "Actually" sa jag, "I had you picked for a democrat, with your views on the war and Bush". "Well there you go" sa han och slog ut armarna från bröstet, "at this stage I guess everybody just wants Bush to get the hell out of there". "Like the last election in Sweden" sa jag, "with ordförande Persson". "What?" sa han, och jag förstod på hans ansiktsuttryck att han inte bodde i Sverige hösten 2006. "Nothing" sa jag, "it's a long story". Sen sa jag hejdå, satte mina barn i vagnen och gick på långpromenad i krisens Sverige. Han var republikan alltså, tänkte jag när jag kommit runt hörnet. Det var fan.

4 Kommentarer