9 Kommentarer

Och jag vaknar så som jag somnade. Med huvudet på hans bröstkorg och armen försiktigt om hans huvud. Blonda mjuka korta lockar mellan mina fingrar. Hans hjärta sover långsamt under lungorna. Och endast på denna plats finns frånvaron av smärtan. Endast på denna plats anträffas det menade. Gryningen är halvvägs in i rummet och i det gråa ljuset kysser jag honom längs halsen. Han suckar i sömnen. Vaknar i min mun. Hans tunga rör sig varm och tyst mot min. Jag viskar att han ska ta mig. –    Ta mig hårt bakifrån. Efteråt plockar jag bland mina kläder på stolen och på golvet. Kisar med blicken mot fönstren och ut över älven. Ett tegelrött lastfartyg vänder sig i hamnen och jag ser mot bron, mot industrierna. Ser lyftkranarna, pålarna, klipporna och den grönsvarta leden ut ur den här stan. Det är sig likt. Det är viktigt att det är sig likt, tänker jag. Att saker och ting är som dom brukar vara. Jag drar på mig byxorna och det vita linnet. Trär armarna in i den långa koftan och sätter mössan på plats. Glasen med solkiga märken står på nattduksbordet med intorkat vinrött i botten. Trutarna svävar stillastående i vinden utanför. Seglar, väntar, stiger högt. Lyfter sina kroppar från marken lika självklart som att andas. Tygskorna ligger huller om buller i hallen. Knyter dom röda, tar på jackan och ser rätt snygg ut i spegeln. Fukten blänker ute. Längs fasader, räcken och huttrar i det vissna långa lutande gräset. Det luktar clementiner, vedrök, honungsgult. På bageriet har knappt någon vaknat. Det är imma på rutorna. Personalen viskar, skramlar försiktigt med heta nydiskade små koppar. Bordsskivan har repor. Dagens metro är vikt en gång, stor rubrik om mode. Jag äter färska smuliga croissanter och smuttar starkt svart kaffe. Jag ska ta tag i mig själv nu, tänker jag. Jag ska ta tag i det här, ja, ta mig fan. Eller jag sticker härifrån, tänker jag sedan. Blir en annan. Bara drar. Blir vild och fri. Tatuerar in Yin och Yang i pannan och backpackar naken genom Ryssland där jag träffar Pjotr med yxan som bygger dragspel. Vi åker på hans skoter ända in i Alaska där vi öppnar en korvkiosk bredvid en bensinstation. Mitt hår blir långt och flottigt och hänger stripigt längs min fläckiga dunväst. Jag gör succé med mitt potatismos och säger ’Hi darling’ till varenda kund i luckan och bjuder dom på starka cigaretter utan filter medan vi kisar mot den bleka kalla vintersolen . Äh, tänker jag och ser ut genom fönstren. Det är inte min stil. Han sover igen när jag kommer hem. Jag är aldrig borta länge. Och jag sätter mig i köket, jag sätter mig vid skrivbordet, i fåtöljen. Äter en tomat, vankar fram och tillbaka och allt är så fruktansvärt patetiskt. Den svarta markören blinkar, tickar, väntar på skärmen. Jag kommer aldrig hinna, tänker jag. Jag kommer aldrig hinna klart ändå. Det finns aldrig något slut. På det här.

5 Kommentarer

Det finns musik som inte berör mig, sen finns det musik jag finner direkt dålig, sen finns Manu Chao. Om radion börjar spela en Manu Chao-låt gastar jag ”ÅH FY FAN!” och kastar mig handlöst på avstängningsknappen med rusande puls. Om jag befinner mig i en butik som börjar spela en Manu Chao-låt släpper jag allt jag har för händerna och flyr hals över huvud tills tonerna inte längre når mina oförlåtande öron.

 

Så här har det varit i några år utan att jag skänkt fenomenet någon större eftertanke. Visst, rent förnuftsmässigt har jag ringat in att det här handlar om något mer än bara hur artistens musik låter, mina reaktioner är ju löjligt överdrivna, men känslomässigt har jag inte tagit tag i det. Jag har låtit Manu Chao vara tandläkaren i mitt liv, en jobbig grej som man undviker till varje pris.

 

Men i söndags nådde jag faktiskt ett genombrott i terapin. Det började visserligen precis som det brukar, jag stod i en klädbutik och väntade på sambon som provade jeans när det förhatliga bloppandet dök upp i högtalarna. ”Blopp.. blipp.. blopp.. me gustas marijuana me gustas tu..”  Inför en förvånad butiksanställd i tjugoårsåldern vräkte jag ur mig mitt vanliga ”ÅH FY FAN!” och började dra barnvagnen mot utgången när jag plötsligt insåg att jag inte kunde lämna sambon hängande i provhytten. Så jag tog kontakt.

 

”Är du klar snart?”

”Nja.. snart å snart, det här kan nog ta ett tag. Hurså?”

”Hör du inte? Det spelas Manu Chao.. MANU CHAO!”

”Jo, jag hör det men du kan väl försöka stå ut ett litet tag till bara, okej?”

”..okej då..”

 

Mellan gnisslande tänder stod jag kvar och gnolade någon annans musik, tillräckligt högt för att överrösta du vet vem men utan att skrämma iväg folk. Exponeringen gick inte lysande, jag var fortfarande tagen av det hela när vi en stund senare slog oss ner på en uteservering för en fika i solen. Efter ett tag, antagligen när hon såg att min puls börjat sjunka till normal nivå, ställde sambon den i sammanhanget oundvikliga frågan: ”Vad är det egentligen med dig och Manu Chao?” Och då kom hela drapan. En sinnesslö monolog hämtad från djupet av mina mörkaste valv som jag här, under rodnad, väljer att sammanfatta enligt nedan.

 

”Det är väl egentligen inte så mycket Manu Chao själv som hans lyssnare jag irriterar mig på.. jag menar vem fan lyssnar på Manu Chao egentligen? 27-åriga brudar från Norrland som har några backpacker-år bakom sig, som alltid ska berätta om sina ääääventyyyr som när de var lite busiga och rökte på i Bolivia och alltid är det någon amerikan med i bilden och Indien är ju sååå himla fascinerande och snart drar de iväg igen för det är ju så himla otroligt utvecklande med människomöten och att.. att.. UPPLEVA ANDRA KULTURER!”

 

Efter att ha stirrat på mig en stund ställde sambon, som för övrigt är gammal backpacker modell svinrutinerad (ett faktum som slog mig just då och alldeles för sent), den andra obligatoriska frågan: ”Och vad är det för fel med det då?” Inte vet jag riktigt varför det sedan blev som det blev, kanske har hon en direktlinje till dunkla vrår i mitt medvetande som jag själv gör mitt yttersta för att undvika, men det blev iallafall årsbästa i grenen ”ärlighet varar längst” Den sjukes insikt om sin egen sjukdom, äntligen och inte en sekund för tidigt. Så här är det gott folk, jag är avundsjuk på Manu Chaoisterna. Jodå, det kan du ge dig fan på. Jag är inte ironisk nu, det lär du snart bli varse.

 

Jag ångrar att jag inte tog chansen att leva det där livet när jag hade den. När jag hade pluggat klart och världen låg öppen, när jag hade kunnat dela en maja med en schysst amerikan i Bolivia och sprungit ikapp tåg i Indien, vad gjorde jag då? Jodu, jag tog fast anställning, köpte lägenhet och bil och tittade på dåliga teveserier tills helgen kom och då drack jag lite mer alkohol än på vardagarna och sen var det måndag igen. Kort sagt, jag förslösade mitt liv genom att bli en (here I come Promoe) Svennebanan. Det är inget fel med att vara Svennebanan, om det är vad man vill. Men jag ljög för mig själv för jag hade ÄLSKAT backpackerlivet, jag fantiserade om det ganska ofta.

 

Det blev alltså tyvärr fantasier som jag aldrig förverkligade. Jag sa till alla kompisar att jag trivdes med mitt liv som det var men det var en lögn. Jag höll på att sakta vittra sönder inifrån, så tråkigt hade jag. Inte fan vet jag, kanske fastnade jag i en tragisk småstadsdvala, jag vet bara att feghet fanns med i bilden. Och allt det här kommer alltså upp till ytan när jag hör en Manu Chao-låt, och det är en motherload of regret som är svår att hantera. Så svår att jag har maskerat den med en påstådd fördom.

 

Det brukar ju sägas att fördomar frodas i okunskapens mylla, och det är så plågsamt sant i det här fallet att jag nästan inte står ut med mig själv. Men jag försöker åtminstone försonas med skammen, och jag har på äldre dar tagit mig ut i världen. Följande tanke kanske är en efterkonstruktion som jag kostar på mig för att få lite självförlåtelse, men jag tror att jag helt enkelt är sån kille som blommar sent när det gäller det mesta. De första tjugofem åren var rätt kassa, det jag siktar på nu är att en dag bli en klok gammal gubbe, en sådan som ändå är hyfsat nöjd med sig själv. Det är en bit kvar, men jag försöker beta av fördomarna en efter en. Fan vet om jag hinner med alla innan klockan klämtar, men vem håller räkningen.

25 Kommentarer

Nidbilden av turistande svenskar: Berra och Robban på Mallis. But I’m here to tell you, there’s something else. Inget fel på filmen dock, en jävla klassiker är vad det är.

 

Vår eminente måndagsskribent David brukar ibland fråga mig hur i helvete vi ha råd att resa så mycket som vi gör. Speciellt med tanke på att vi har "en jävla massa barn”. Så jag tänkte att jag skulle tala om det, för David och er andra. Vem vet, mina tips kanske kan öppna upp nya världar för somliga av er. Kanske har du drömt om att resa mer men tänkt att det bara är att glömma med den lönen du har. Kanske behöver du verkligen komma ifrån vardagsbestyren med blöjor och rinnande näsor, ta in världen och få perspektiv på ditt liv, men stoppas av dina egenkonstruerade hinder som säger att barnfamiljer är förpassade till Mallis en vecka om sommaren (och där vill du inte vara). Nåväl, låt mig då åtminstone hjälpa dig att montera ner hindret ekonomi en aning, för det finns faktiskt alternativ till svindyra resor till Sydostasien och all inclusive på Kanarieöarna.

 

Fakta i målet: vi reser utomlands ungefär tre gånger per år, ibland fyra, om man räknar in hushållets samtliga resor (det är inte alltid jag och min sambo reser tillsammans). För en hyfsat välavlönad singel eller ett barnlöst par med varsin inkomst är denna siffra allt annat än iögonfallande. För en barnfamilj däremot antar den smått utopiska proportioner, som att vi skulle vara vänner till kungafamiljen. Vi är nu inte vänner till kungafamiljen, vi är helt vanliga människor med ett stort resintresse, och nu ska jag tala om för dig hur det här går ihop. Svaret består av sex förnumstiga kategorier och en potentiellt hjärtknipande summering, men du måste lova mig att inte hoppa direkt till slutet. Okej? (Nu gjorde du det ändå, skäms!)

 

Kategori ett: Prioriteringar. Om du verkligen är intresserad av att resa och har barn så måste du troligen välja bort något annat. Många barnfamiljer, även de med standardmässiga inkomster, drunknar i platta teve-apparater, stadsjeepar och diverse TV-spel (jag känner till exempel flera familjer som har full uppsättning, dvs XBox 360, Playstation 3 OCH Nintendo Wii, det är ju rent löjeväckande). Ja hej du, om din familj känns igen i ovanstående beskrivning så kommer ni förmodligen inte att se mycket av världen under de närmaste tio-femton åren. Och jag tänker inte störa er slummer, ni är förmodligen nöjda ändå och detta är ingen predikan, snarare ren konsumentupplysning. Det ska också sägas att vi aldrig reser med samtliga barn. Oftast är det bara ett barn åt gången som får följa med, dels av uppenbart ekonomiska skäl och dels för att resan då har en rimlig chans att bli en upplevelse värd att minnas. Dessutom ger man ju någon lycklig släkting chansen att få sitta barnvakt flera dygn i sträck, moahahahahaha!

 

Kategori två: Resmål och säsong. Vi föredrar att åka till storstäder, eftersom sol och bad är en företeelse vi båda betraktar som ren dårskap. För stadsresor gäller följande enkla sanning: res inte till de allra mest uppenbara turistfällorna och res framför allt inte under högsäsong. Vilnius i oktober är ett lysande exempel, jävlar i min låda vad vi fick bang for the buck där. Bara för att nämna något kan jag säga att den staden erbjuder ett av Europas mest sevärda museer: KGB-muséet. Du kommer att må rätt illa när du kommer ut därifrån.

 

Kategori tre: Hotell (stjärnor och läge). Att bo på hotell med många stjärnor belägna i stadskärnor är dyrt. Att bo på hotell med färre stjärnor utanför stadskärnor är mycket billigare. Så okej att rummen är trånga och ostädade, frukosten (i den mån det finns en sådan) torftig och hissen ger ifrån sig oroväckande ljud, det är obehag du får räkna med när plånboken styr. Själv är jag inte knusslig när det kommer till boende, ge mig en säng och rinnande vatten så klarar jag mig (det är ju inte på hotellrummet man ska spendera sin resa). Om du däremot är en person som anser att jacuzzi och badrockar med monogram hör till livets nödtorft ska du nog sluta läsa här.

 

Kategori fyra: Transporter. I viss mån hänger denna kategori ihop med kategori tre. Vän av ordning, för det finns säkert en sådan där ute, kan hävda att transportbudgeten blir avsevärt större om man bor utanför staden och måste ta sig in till densamma varje dag för att se vad det nu är man vill se. Och detta stämmer alldeles utmärkt, förutsatt att man betalar för sina transporter. Vi brukar inte göra det. Tvärtom har vi med stor framgång fulåkt både tunnelbana och buss i Wien, Warszawa, Vilnius och Genéve. I Bryssel behövde vi inte åka kommunalt eftersom vi för ovanlighetens skull bodde centralt (hotellet var trots läget inom vår budgetram, så du kan ju tänka dig hur det såg ut). Gratisåkandet rekommenderas för den som söker lite extra spänning på resan, man kan alltid låtsas att man är en fånge på rymmen. Har du däremot klena nerver ska du kanske överväga att ta in transportkostnaden i din budget. Det finns dock en underkategori här som jag och min sambo tvistar om, och det är flygplatstransporter. Jag är av den meningen att man borde få kosta på sig en taxiresa till hotellet från flygplatsen, eftersom man oftast är trött efter resan och inte har en aning om vart man ska. Min sambo däremot, med solid bakgrund som hardcore backpacker, tycker bara det är spännande och roligt när vi går vilse på landsbygden med gråtande barn och tunga väskor. Det är minnesvärda händelser, inte tu tal om det, men det finns bättre sätt att starta sin semester på (anser den något bekvämare av oss två).

 

Kategori fem: Mat. Vita dukar och goda viner? Glöm det! Kulinariska resor och barnfamiljer är begrepp som väldigt sällan används i samma mening. Missförstå mig inte, jag älskar god mat och dryck, älskar känslan av att vara uppvaktad som en prins på fin restaurang. Men, something’s gotta give, som Manics sjöng, så det blir street food för dig. Vilket inte alls behöver innebära en avsevärd försämring, om man bara letar lite. Jag snackar alltså inte om Donken här utan snarare små arabiska hål i väggen eller mobila enheter med intressant innehåll. Man får också väga in miljöupplevelsen. Jag tycker till exempel att det är väldigt intressant att hamna i slang med personalen på kebabstället, den konversationen brukar bli en aning mer avslappnad och underhållande än den med kyparen på fina restaurangen. Nu senast i Genéve råkade vi också hamna i slang med en gäst på ett libanesiskt hak, en kille som visade sig vara finsk frilansskribent. Han hade precis kommit dit efter fem månader i Indien, och en mer pratglad finne (snacka om motsägelse!) har jag aldrig träffat. Han berättade också att han höll på att färdigställa sin tredje bok, och det grämer mig fortfarande att jag glömde fråga efter hans namn (å andra sidan är det fullt möjligt att beskrivningen "pratglad finne" kan räcka för att spåra upp honom).

 

Kategori sex: Övriga aktiviteter. Vilka byggnader är, trots sin strålande prakt och historiska betydelse, alltid gratis att besöka? Kyrkor! I katolska kyrkor, många europeiska länder lyder ju under denna religion, brukar prakten och det historiska värdet vara extra överväldigande. Även om jag personligen hör till den kategori människor som alltid känner mig lite ruskig när jag går i kyrkor, som att jag egentligen inte borde vara där, kan jag inte blunda för den oöverträffade prisvärdheten i dessa utflyktsmål. För övrigt, naturligtvis beroende på vilken stad du besöker, rekommenderas slott, parker och muséer (somliga är gratis, som till exempel Naturhistoriska muséet i Genéve).

 

Om du följer dessa enkla anvisningar lovar jag dig att din resbudget blir överkomlig, ja rentav rimlig. Ja ja, jag vet vad du tänker. Du tänker att totalupplevelsen inte lär bli mycket att skriva hem om, nu när jag har skalat bort så mycket av det som många av er kanske betraktar som nödvändigt.

 

Kort tankeström under lindrigt bourbonrus: jag sa faktiskt själv till kära sambon häromdagen att de flesta människor vill ha det bättre än hemma när de åker på semester, men att vi alltid lever något slags luffarliv när vi reser, och då sa hon att vi ska ha det så, och sen tänkte jag att det ändå är rätt roligt att vara luffare, man känner sig yngre på något sätt, yngre och mer spännande, för det är jävligt medelålders att provsmaka vin och åka taxi, och man blir ju inte fet heller eftersom man promenerar ett par mil om dagen, och vem vill bli fet?

 

Föga förvånande slår jag ifrån mig din pessimistiska profetia, det finns massor att skriva hem om! Åtminstone om man som jag har kommit till insikten att det som lever kvar längst i minnet inte är smaken på oxfilén eller det ”oslagbara" priset på singelmalten du köpte med dig hem från taxfreebutiken. Nej, det som stannar kvar längst är mötet med människorna och det där svårdefinierbara: känslan, stämningen, atmosfären. Med andra ord, allt det som är gratis. Om ni dessutom reser som par är det ett oslagbart sätt att komma varandra närmare. Att få tid och ro att prata med varandra så där som ni aldrig tycker att ni hinner med när livet ska spelas på vardagens inrutade spelplan. Det blir en oas för er relation att vila i, eller ett litet helvete som ställer allt på prov. Oavsett vilket så blir det inte som hemma, och just det är väl ändå själva poängen med att resa?

31 Kommentarer