Jag hade en plan. En uttänkt strategi. Inte ner i minsta detalj, men jag visste på det stora hela vad jag ville. När jag började på Nyheter24 i höstas var tanken att försöka uppnå följande två saker – förutom att utföra mitt arbete efter bästa förmåga, but that goes without saying: 1. Bli en skickligare skribent med högre lägstanivå. 2. Profilera mig som bloggare/krönikör. Den första punkten vill jag påstå att jag lyckades rätt bra med. På den andra gick det väl inget vidare. Trots att jag, som första skribent, under en period drev en egen nyhetsblogg på sajten. Den fick ju tyvärr aldrig det där lyftet som jag hade hoppats på och även utlovat när jag fick chansen. Trots att jag hade en plan. För att verkligen sticka ut och nå läsare som inte följt mig sedan tidigare eller bara råkade klicka sig förbi ville jag ge mig in i en ordentlig beef med någon känd person - helst inom media - och göra det på ett sätt som skulle göra det omöjligt för den personen att kunna hålla sig från att slå tillbaka och därigenom dra ljuset till mig. En rejäl pungspark stod således på listan som prio 1. Under en vintervecka kom det svindlande nära när jag gjorde det svettigt för Viggo Cavling efter hans utomordentligt huvudlösa kritik av hemlösa på sin resuméblogg. Men trots att han efter det både fick sitta och svara på frågor i Janne Josefssons teveprogram och traska på studiebesök hos Stockholms Stadsmission för att rentvå sig lyckades jag inte få honom att gå i klinch direkt med mig. Han var helt enkelt slipad nog att bemöta kritiken utan att låtsas om varifrån den kom. Några veckor senare föll mitt eget huvud hastigt och lustigt efter att jag blivit inkallad till en av mina chefer – så där i förbifarten. Lågkonjunkturer är läskiga saker som vänder upp och ner på liv på ett ögonblick. Och sedan dess har lusten om inte försvunnit så i alla fall trappats ner avsevärt. Tid för eftertanke kom emellan. Under våren har jag upptäckt att jag fått svårt för skribenter som hela tiden envisas med att skrika och väsnas och hålla på – kanske som en motreaktion på var jag själv var på väg. Jag klarar inte av Birros dumheter eller Schulmans elakheter. De utgör ju bara varsin sida av samma mynt de där två. Och det blir så fruktansvärt ointressant när man ser igenom en skribents orerande och bara hittar luft utan ett spår av genuint engagemang på andra sidan. Tröttsamt och ledsamt är vad det är. Det kommer alltid finnas personer som skriker, som försöker göra sig ett namn genom att ta den genväg det är att skaka en tom plåtburk och kräva avgångar och ursäkter och känna sig kränkta. Och någon form av funktion kanske de fyller – även om jag har svårt att se vad det skulle vara. Men den där andra vägen, den tysta och långa, den som lämnar en skribent med bibehållen värdighet och som bottnar i något annat än narcissism, känns både avlägsen och sällsynt i dagens medielandskap. Jag vet inte var jag vill ta mitt eget skrivande, men jag vet att jag inte vill hamna där, att jag inte vill sitta och invänta chansen att slå mina klor i någon som råkar blotta en svaghet eller gör bort sig. Jag vill inte bygga på den grunden. Då knegar jag hellre ett liv inom vården och fortsätter ha skrivandet som livlina vid sidan om. Det är för viktigt för att slösa bort på tomt skramlande.

8 Kommentarer

Svenska medier är fega. Vi lever i ett fegt land där trygghetsnarkomanin sträcker sig så pass mycket längre än de dubbla låsen på ytterdörren. En månad tog det för gammelmedierna att vakna och våga ta debatten kring Liza Marklund och boken Gömda. Då hade den redan hunnit ta enorma proportioner på nätet. Det är fint att drakarna äntligen vaknar – bättre sent än aldrig. Tyvärr gör de det när diskussionen redan är gammal och läser man vad de skriver så tillkommer inget nytt. Allt finns redan på bloggar, debattsidor och tidningar som Dagens Media, Resumé och Nyheter24. Det enda de uppnår är ett kvitto på att de faktiskt vågade. Till slut. Den fortsatta debatten? Den lär inte få ny glöd förrän Marklund själv vågar ta bladet från munnen och talar ut. Vilket hon lär tvingas göra förr eller senare. Fram till dess är den intressanta diskussionen hur det kunde gå så här. Hur kommer det sig att så många svenska medier tillsammans försöker lägga locket på och tysta ned en relevant debatt? Är sandlådan så pass liten? Är nepotismen så pass utbredd och synkroniserad? För när de slutligen vågar så agerar alla samtidigt. Den hand som svenska medier hållit bakom Liza Marklunds rygg dras undan med ett ryck och med ens är hon som tidigare varit oantastlig ute i kylan. För det är där Marklund befinner sig och det är där hon kommer stanna om hon inte med ett magiskt trollspö lyckas flytta fokus från sig själv. Att en journalist skriver en bok fylld av lögner och överdrifter är allvarligt. Men vi talar fortfarande om en journalists verk. Det stora sveket, det som verkligen skrämmer är inte en enskild journalists lögner. Det verkligt skrämmande är hur pass högt trumman ska behöva slå innan gammelmedierna vaknar och vågar göra sitt arbete. Hade inte så pass många slagit så pass hårt och så pass länge så hade drakarna fortsatt blunda för lögnerna och fortsatt hålla en ohederlig journalist om ryggen. Tänk alla andra debatter, där det inte funnits en lika stark folkopinion, som kan ha gått ett liknande öde till mötes. Det är en svindlande tanke. Och riktigt jävla skrämmande.

6 Kommentarer

Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder. Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga. Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden. Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera). Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma. Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik? Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.) Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.) Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur. Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i. Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.” Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare... Kolla in själv Hitler… …som Manchester United-supporter …som Obama …får inte Windows Vista att fungera …om fastighetspriserna …blir utslängd från World of Warcraft

12 Kommentarer