Det tog inte lång tid. Från att vara någonting som jag passerade på vägen hem från jobbet och besökte en gång i veckan har det återigen blivit normen för en kväll. Jag talar om barerna alltså. Under åren i en relation besöktes de på nåder. Nu har gottepåsen öppnats på vid gavel igen och jag sticker ner hela handen. Det är märkligt hur det kan vara provocerande för en del. Det handlar inte om att sitta och dricka sig full kväll efter kväll, det handlar om att hänga med sina vänner i en miljö där man känner sig hemma och trivs. En del väljer teven, andra väljer barerna. Svårare än så är det inte. Och i mitt kvarter blir du synnerligen bortskämd. Det finns fem-sex bra barer inom några minuter från porten och i princip varje kväll i veckan kan du gå ut och se ett band utan att behöva lägga en spänn i inträdde. Nu är det förvisso inte i första hand musiken som lockar mig utan hänget och den lösa gemenskapen som finns bland barnötarna i området mellan Skånegatan och Folkkungagatan – allt från en kort nick till personer du aldrig talat med men sett i många år till handslag och kramar med dem du håller närmare. Går du ut på de här barerna mer än en gång i veckan och på vardagar så känner vi till varandra. Vi kanske inte är bekanta eller ens har bytt ett ord, men jag känner igen dig och du känner igen mig. Annars är du ingen stammis. Annars är du en turist som stannat till på ett hak som är i ropet några månader för att sedan dra vidare till nästa vid Hornstull eller Götgatsbacken. I går kväll avbröt jag skrivandet för att släntra ner till Nada en stund. Ett band jag aldrig lyssnat på eller ens hört talas om stod uppträngda vid fönstret och Sandra Bergman satt vid baren. Precis som det ska vara. Jag fick den där kramen som jag verkligen behövde just då och Hannes hällde upp en öl. - Det har hänt alldeles för lite i barlivet senaste åren. Allt är egentligen exakt som det var för två år sedan, sa Sandra med en suck. Precis, tänkte jag. Det känns underbart att komma hem.

7 Kommentarer