Låt mig berätta om min granne. Han heter Bengt men kallas Elvis, eller Hofors-Elvis (det finns en till Elvis i stan, varje svensk stad har minst en). Bengt är nu inte det minsta lik sin idol, så tvätta bort den bilden från din hjärna. Om du istället tänker dig Mickey Rourke när han var som allra mest sliten och lägger till tjugo år och drar ifrån tjugofem kilo kommer du mycket närmare sanningen. Bengt bor ihop med en kvinna men hon har inte synts till på länge nu, mer om det senare. Trots slitaget finns stil och pondus i hållningen. Enligt egen utsaga är han gammal sjökapten, och jag finner ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i påståendet.

Min granne har gjort sig smått omöjlig här i villaområdet där ungefär sextiofyra procent röstade på Moderaterna i förra valet (enligt valkretsstatistiken). Han är nämligen alkoholist, av den sorten som blir bullriga och elaka när de dricker. Han ryar åt små barn så att de börjar gråta och beslagtar deras leksaker om de råkar ligga ute på gatan. Den som tycker sig äga rätten att ha synpunkter på Bengts beteende på fyllan kan få en utskällning så att håret raknar, begreppet tordönsstämma har ett ansikte i vårt kvarter. Kort sagt, det är många här som inte tycker att han passar in. Trist nog för dem har Bengt bott här längst av alla, riktigt hur länge är det dock ingen som vet. Han kallar sin gård ”The yellow ranch” och håller den i fint skick. Ibland hänger han upp en trasdocka föreställande Tom Dooley i en björk på tomten och i garaget står en av Sveriges finaste Chevrolet Camaro av 69 års modell, lackad exakt som den pace car som användes i Indianapolis 500 det året. Fina sommardagar kan du se honom spatsera omkring iklädd Stetson-hatt, cowboystövlar och minimala speedos och framåt kvällningen kan en fruktansvärt ostämd elgitarr plockas fram ur gömmorna och sprida riff från helvetet över nejden.

Bengt älskar hundar, schäfrar närmare bestämt, men klarar inte av att ta hand om dem. Jag tror han är inne på sin tredje schäfer bara sen vi flyttade hit för tre år sedan. Det är alltid samma visa, hunden blir folkilsken och beslagtas efter att någon granne ringt till polisen. Sist hade hunden bitit grannen mittemot, som kontrade med att hoppa på Bengts megafon (den han brukar ropa i när han dirigerar osynliga militärstyrkor på sin tomt). Dubbla polisanmälningar blev resultatet av denna skärmytsling. Någon vecka senare hoppade den andre grannens hund, en stor och lurvig sak, över staketet och attackerade en förbipasserande gångtrafikant. Enligt ägaren var hunden stressad av Bengts hund, annars hade aldrig denne beskedlige best betett sig så, menade han. Nåja, det är alltid bra att ha någon att skylla på.

Ända sedan vi köpte huset, till ett pris som kanske tack vare den normavvikande grannen blev ett par hundratusen lägre än förväntat, har jag med en fågelskådares försiktighet närmat mig Bengt. Jag har aldrig pressat honom eller tvingat mig på, bara funnits där i närheten och väntat på öppningar. Efter ett tag började han ta kontakt, vänligt och korrekt precis som vilken granne som helst. Eller ja, första gången jag pratade med honom var han packad och lite märklig. Han ringde på vår dörr, iklädd en fantastisk stass med äkta svart Stetsonhatt, fransig mockajacka, skinnbyxor och gula solglasögon stod han där som klippt ur en roadmovie och talade med amerikansk brytning. ”Hallå granne” sa han, och frågade sedan om jag var intresserad av björkved. Jag avböjde vänligt, sen pratade vi en stund om triviala saker innan hans kvinna tutade med bilen som stod på gatan utanför. ”Jag måste gå nu” sa han, och försvann lika hastigt som han dykt upp.

Kvinnan ja, hon som ryktas ha varit stjärnan i ett stall av prostituerade som Bengt påstås ha organiserat nere i hamnen en gång i tiden. Jag är ganska säker på att det är lögn, men osvuret är förstås bäst. Hon har som sagt inte setts till på länge, något som känns väldigt oroande. Jag är övertygad om att Bengt behöver sin kvinna, på många sätt. I vintras när han kom över och ville ha hjälp med att knuffa loss bilen som han kört upp i en snödriva passade jag på att fråga efter henne. Han berättade då att hon var illa däran och låg inlagd på sjukhus. Det var för övrigt hennes bil han försökte flytta när den råkade hamna i snödrivan.

I den mån jag hade något försvar mot denne mans magnifika utstrålning innan så bröts det ner i atomer efter vårt samtal i snödrivan. Han äter sig in i mitt hjärta som en herrelös hund och jag inbillar mig att vi har en speciell relation som även betyder något för honom. Riktigt säker är jag dock inte, han är gåtfull som en Mona Lisa och däri ligger förstås en stor del av attraktionen. Jag får nöja mig med det han ger mig, som häromdagen när jag var ute och räfsade löv och han helt plötsligt bara stod där bredvid mig och sa ”Hallå Enok” (hur kunde han veta att jag kallades så under ungdomsåren?). Egentligen är jag förstås lite fånig nu, men det känns som att jag är den ende i kvarteret som kan snacka med honom. De andra grannarna kan säga saker som "Du som har tumme med Elvis, kan inte du få honom att åtminstone stämma den där jävla gitarren". Jag skulle lätt kunna stämma hans gitarr. Vi kunde ännu hellre åka ner till Musikbörsen och köpa nya strängar, det lär nog behövas, men jag vågar inte riktigt släppa in honom hela vägen. Det kan ju bli.. knepigt. 

Något säger mig att vår relation mår bäst av att delas ut i små portioner, han kan nog lätt få för mycket av mig och vice versa. Jag vill egentligen säga att jag finns här om han behöver snacka, om han är ledsen eller bara behöver distraheras en stund för att hålla sig borta från flaskan. Jag vill berätta att jag tycker om honom, att det är okej att vara annorlunda i min värld bara man är hyfsat beredd att ta ansvar för sina handlingar och äger förmågan att be om ursäkt. Som när han lämnade bort den nya älskade hunden i över ett halvår för att den skulle bli ordentligt dresserad. Det var stort av honom, det ville jag säga. Men jag får inte ur mig såna saker, det blir aldrig rätt tillfälle. Fast jag tror han vet ändå.