|
Onsdag 5 Augusti 2009 FördomarAv Maths Enocsson
Om sanningen ska fram, och det ska den väl, så älskar jag att stå vid grillen en fin sommarkväll och bli lite salongsberusad medan ungarna springer omkring mig och leker i gröngräset. Det är alltså själva sinnebilden av en Svennebanan jag pratar om, vilket jag alldeles tydligt inser när jag står där och vänder köttbitar och beundrar min grillglöd men jag kan ändå inte stå emot känslan. Här mår jag bra, kanske en aning bedövad av ölen men vadå, vem har inte vänt sig till alkoholen i sina dagar för att nå den där lilla oasen av komfort som det nyktra tillståndet aldrig riktigt lyckas ta dig till?
Sant är att jag känner mig en aning mer kulinarisk och speciell när jag grillar en hel fläskfilé med egen kryddblandning, men det är faktiskt inget större fel på en hederlig flintastek. Undvik bara de värsta färdigmarinerade exemplaren. Och visst kan det vara en härlig känsla att sätta lite extra guldkant på vardagen med en något ovanligare och dyrare ölsort, som en Brother Thelonious eller en Chocolate Stout, men en väl kyld Pripps Blå duger faktiskt varje dag i veckan. Det är ingen idé att spela snobb här, jag är en enkel människa som roas av enkla nöjen. ”Leave me alone, I’m a family man and if you push me too hard I just might” (är det någon som minns Mike Oldfield längre?)
Värre var det förr, då jag snärjde in mig i föreställningar om hur jag skulle vara och vilka signaler mina handlingar skickade till omvärlden. Om någon till exempel ägde modet att föreslå en grillkväll hemma hos mig 1998 så kunde den personen mycket väl bli avsnoppad ganska bryskt, typ ”det är bara insnöade svennar som grillar, varför förstöra fint kött och förpesta grannskapet när det finns stekpannor?” En grillkväll kunde möjligen få passera som en ironisk gest, ungefär som när bratsen sjunger Staten och Kapitalet. Den insnöade svennen var förstås jag, vilket är ganska lätt att se så här i efterhand.
Grillning var bara ett exempel, jag har många fler. Ska jag våga? Okej, här kommer fördomsvågen från fordom. Folk som dricker blended whisky har ingen smak, folk som äger husvagn har lågt IQ, feta människor är lata, korta män är elaka, hundägare behöver ett underdånigt djur för att hävda sig, tjejer med katt vill egentligen ha barn men vågar inte ta steget fullt ut, en unge som heter Kevin har minst en kriminellt belastad förälder (eller har bara en förälder), folk som gillar Springsteen är inte intresserade av musik, stor bil betyder liten kuk, stor kuk betyder skev kvinnosyn, alla barnlösa kvinnor över tretti har katt, alla barnlösa män över tretti som fortfarande spelar TV-spel var sängvätare långt upp i tonåren, överdrivet snygga tjejer är dåliga i sängen, folk som läser deckare vill egentligen helst läsa Agent X9 men vågar inte stå för det, killar med dyra klockor är ängsliga. Ja, så där kunde det hålla på.
Det lustiga var att detta fruktlösa staplande av fördomar, detta odlande av färdiga världsbilder som visserligen kunde vara ganska underhållande över några öl men som egentligen bara betydde att jag blev dummare och mer insnöad för varje dag som gick, var ett beteende som snarast uppmuntrades av den då rådande populärkulturen. Vi skulle göra så där, det var meningen. Att snabbt och skoningslöst leverera kategoriska utfästelser om människor och företeelser tyddes som tecken på viss intelligens, det hade både Schyffert och Seinfeld lärt oss. Visserligen kanske det eventuellt fanns en sedelärande ironisk dimension i Schyfferts och framför allt Seinfelds budskap, men jag var väl helt enkelt för dum för att snappa det. Eller nej förresten, jag förstod nog någonstans att det jag sysslade med var liksom lite på skämt, att man i den sanna ironiska andan lika gärna kunde tolka det jag sa tvärtom, men någonstans efter vägen gick jag vilse och blev förgiftad.
Ja, jodå, jag såg Schyfferts föreställning på TV tidigare i år och jag förstår att han och jag tillhör samma generation. Det blev väldigt tydligt där en bit in i monologen, igenkänningsfaktorn blev skyhög (också en gammal beef, folk som bara gör igenkänningsfilmer (läs Måns Herngren och Hannes Holm) har en ytterst begränsad kreativ kapacitet och är således mycket överskattade). Schyffert påstår att han bakom den glättiga fasaden hittade en "rädd kille", och det är klart som fan att jag hittade samma sak. Rädd, osäker, taskigt självförtroende, you name it. Och precis som han har även jag blivit lite äldre (herregud, jag fyller faktiskt 40 i år!), lite mindre vass, lite mer ödmjuk tack vare livets små törnar och därför mer benägen att försöka förstå min omvärld istället för att fördöma den. Omvändelsen kan mycket väl sammanfattas med det mantra som jag plockade upp någonstans i mitten av 2000-talet och som har följt mig sedan dess: I’ll try anything once. Det är lite fånigt men skit samma, det funkar.
Men ingen ska nu tro att det här är enkelt. Prövningen utgör en delikat balansgång mellan å ena sidan medmänsklighet som hotar att slå över till banalt new age flum och å andra sidan återfall till fördomsgropen. Det är åtminstone vad jag är mest rädd för, att jag ska sitta där en dag och titta på ”Det okända” med Malin Berghagen (icke-ironins bortre parentes) och tycka att jag äntligen har hittat rätt här i livet, eller att jag tar fem steg bakåt och slutar som en mumie fastfrusen i mina egna fördomars inlandsis.
Och var går egentligen gränsen mellan en fördom och en åsikt? Jag antar att det har med research att göra men jag är inte helt säker. Kan man säga att en fördom aldrig syftar till utveckling, till något man vill uppnå, utan att bara fastslå the state of the world, medan en åsikt inte alltid men ibland kan vara viljans vapen? Såna här frågor gör det svårare att ta sig fram, men vi måste väl ändå ta oss fram, eller? Talk amongst yourselves.
Men vad fan, nu är jag där igen. Jag går från grilla till Malin Berghagen och det går blixtsnabbt, gamla synder dör långsamt antar jag. Så låt bara saker och ting vara vad de är. Det är skönt att grilla, jag mår bra av det, och det betyder inte att jag håller på att förlora mitt förstånd eller att jag också måste göra något annat som i vår kultur kanske är starkt förknippat med att grilla, som att.. ja, inte vet jag, köpa foppatofflor eller spela kubb. Vi har lämnat det där stadiet Schyffert och jag, vi ser saker och ting tydligare nu. Vi försöker i alla fall, it’s a mindset you know (beef nummer 278: folk som använder engelska buzz words försöker täcka över det faktum att de inte vet ett smack vad de pratar om). |
|
Onsdag 4 Februari 2009 Låt oss prata kulturfinansieringAv Maths Enocsson
För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.
I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.
Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.
Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..
Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).
Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.
För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.
Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.
Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..
HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?
PS. You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite. |

