|
Fredag 27 Mars 2009 På en annan barstolAv Fredagsvikarien
35 år gammal, bra jobb (något med datorer) och bosatt på en mindre ort i mitten av landet. I helgen lämnade han sitt hem och tog bilen till Stockholm och sin brors övernattningslägenhet. Inne i lägenheten gick han in i badrummet, svalde en burk sömntabletter och drog en plastpåse över huvudet. Nu är han död. Hans vänner och familj är i chock.
En till synes vanlig kille. Singel, visst. Men i övrigt. Lyckad. Omtyckt. Självmördare. Ena helgen satt han på en barstol bredvid sina vänner. Nästa låg han död på sin brors badrumsgolv. Det skrivs om den ofta, talas om den, den mentala ohälsan. På en aggregerad nivå vänds den ut och in. Medicineras ner, men inte bort. I vardagen är den svårare. Råare mellan fyra ögon.
Jag har själv tidigare skrivit om mina teoretiseringar på ämnet självmord. Det är sådant man kan ägna sig åt i en anonym blogg. I vardagen är det annorlunda. Hur pratar man om hopplösheten i kroppen som gör att det känns som att det inte finns någon annan utväg än att sätta punkt? Och hur skiljer man mellan det som bara är betraktelser i flaskhalsen och det som är mer än funderingar? Lättare då att hålla tyst och ta ännu en klunk.
Den gångna helgen, kanske ungefär samtidigt som en förtvivlad 35-åring gjorde slut på sitt liv ett par mil härifrån, satt jag själv och tittade på dokumentären The Bridge. Filmen är en gripande och obehaglig skärskådning av den enskilda plats på jorden där flest människor valt att ta sina liv, Golden Gate-bron i San Francisco. Genom knivskarpa zoomobjektiv fångas hur person på person väljer att ta en sista fyra sekunder lång flygtur mot vattenytan.
Gene Sprague ur The Bridge En slående röd tråd i alla tragiska öden som skildras i filmen är ensamhet och misslyckade försök att finna kärleken. Gång på gång finns den där som en mörk klangbotten. Längtan efter kärleken. Den obefintliga. Ouppnåeliga. Obesvarade. Framhållen som det ultimata målet och meningen med våra liv. Så viktig att avsaknad därutav tycks kunna få oss att ge upp allt. Samtidigt är det en bild av kärleken som är svår, kanske omöjlig, för någon att leva upp till. Kärleken som en romantisk räddare i nöden. Svindlande perfekt och evig. Och när den aldrig infinner sig finns alltid en annan utväg. Kanske ännu en öl. Kanske en bro. Eller en burk tabletter och en plastpåse. År 2006 var det 1 196 personer i Sverige som tog sitt liv. Av dessa var 68 % män (Socialstyrelsen). Ett längre klipp om Gene Sprague finns här. Han var en av 24 personer som tog sina liv från Golden Gate-bron 2004. Dagens inlägg är skrivet av Mo. Läs mer av henne på Moisthlm. |
|
Torsdag 19 Mars 2009 FlickanAv Mattias
En höstdag i början av sjuttiotalet fiskade man upp liket av en ung kvinna i en vik vid ett sandtag. Det var kallt i vattnet och hon hade inte legat särskilt länge, hon såg i stort sett ut som när hon levt. Ögonen var slutna, det syntes inga spår av dödskamp. Ett fridfullt uttryck vilade över anletsdragen. Så sades det iallafall.
Hon hade bara en tunn sommarklänning på. Inga skor och inga smycken förutom ett armband av röd plast. Håret var långt och mörkt, och man kan tänka att det böljade kring henne som vajande sjögräs i vattnet. Armarna utsträckta åt sidorna, som en jesusgestalt av kvinnokön.
Det avskrevs som självmord, även om klädseln var en smula besynnerlig för årstiden. Men vem var det som saknades? Ryktet började gå, och så småningom kom flickans namn fram.
Hon blev bara sexton år gammal. Skulle gått i första ring på ett gymnasium i stan, men kom aldrig till uppropet.
Ingen hade egentligen någon riktigt skarp bild av vem hon varit, men de minnen som trots allt fanns där blev plötsligt omgivna med ett speciellt skimmer.
Man mindes skolavslutningen i nian, spänningen i luften. Rektorns tal i aulan. Tisslet och tasslet i bänkraderna. Och sedan, på skolhustrappan, den blomstertid nu kommer. Den berusande känslan av att det äntligen tar fart. Friheten, plötsligt där inom räckhåll!
Hur hon log och kramade om sina klasskamrater som alla andra. Skrattande när de lämnade skolhuset för sista gången och sprang mot föräldrar och otåliga småsyskon som stod i solen med svetten rinnande under finkläderna.
Det finns till och med ett fotografi. Ett enda fångat ögonblick. Och där står hon, på tredje raden bland ljusa klänningar. Det som bara är minnen materialiserar sig plötsligt, rasterpunkterna bildar en helhet. Egentligen alls inget märkvärdigt. Bara en flicka med ett svagt leende och en blick åt ett annat håll.
Det spekulerades förstås i vad hon tittade på, möjligtvis i ett försök att mystifiera omständigheterna. Och det kanske behövdes för att hålla diskussionen borta från en mer smärtsam punkt: ingen kunde återge ett enda samtal, inte ett enda personligt möte. Hon var inte utstött, inte mobbad, men ändå ständigt i periferin. Självvalt eller ej hade hon passerat genom högstadiet som en skugga.
Och sedan kom den ljuva sommaren, med sin klorofyll och sina regnfyllda nätter.
Någon sade sig ha sett henne i affären, någon på cykel. En annan berättade om en tyst nick under en promenad i skogen vid badplatsen. Det kunde vara sant, eller bara påhitt från folk som trodde sig minnas eller ville minnas för en kort stund i rampljuset. Men vad alla dessa minnen hade gemensamt var att hon alltid var ensam, aldrig sade något, alltid passerade på avstånd. Ogripbar och genomskinlig, som om hon redan befann sig på en annan plats. Man fantiserade om ett inåtvänt leende som kanske aldrig funnits, som om hon bar på en hemlighet.
Vad som förvånar är att ingen smutsig byk drogs fram. Inga snaskiga detaljer, inga råa skämt. Flickans död möttes med stillsamt grubbel, med en förvirring och en sorg som drog genom bygden som en sval vårvind.
Jag var inte född när det hände. Jag har inga egna minnen, bara sådana jag hört berättas. De har med tiden blivit mina. Och folk minns fortfarande, kan fylla på luckorna. På en liten ort lever små händelser kvar, växer med tiden, broderas ut. Vårdas och nöts.
Delar av sandtaget är idag bebyggt, men platsen där man fiskade upp flickan är för otillgänglig för att vara värd att projektera. För kuperad, snårig, sank. Ett kort stycke bort tornar en sandvall upp sig, och ungefär mitt på växer en plätt ljung i sanden. Det råder ingen tvekan om formen: ljungen bildar ett hjärta. Legenden säger att det dök upp efter flickans död.
Vid vallens fot finns en sänka med små förvridna träd. Det är en bortglömd del av sandtaget. Marken är flack och stenig. Man går lätt förbi, med blicken fäst på det märkliga gröna hjärtat. Men tittar man närmare på de mossbelupna stenarna ser man att de inte ligger där av en slump. De bildar mönster, namn och årtal. Skrifter till minne för någon som ingen egentligen kände.
Den hemliga minneslunden har än så länge fått vara i fred från grävskopor och de massproducerade monteringsfärdiga trähus som förökar sig med ljusets hastighet i villaförorternas grönska. Stenarna sjunker för varje år längre ned i myllan, kamoufleras av mossa och sly.
En flicka som ingen kände dog i ensamhet, sina skäl tog hon med sig i den stora natten. Man tycker att en sådan sak borde blekna med åren, glömmas bort. Men hon har blivit en sakral ande som i evighet vandrar tyst i strändernas dimma, ren och oskuldsfull, fri från synd.
Och fortfarande lägger besökarna sina stenar i sanden. |

