När Mahdi var tretton år orkade han inte med sin familj längre. Varenda dag präglades av gnäll och bråk. Både med sin far och mor. Det fanns inget de kunde komma överens om. Mahdis far ville att han skulle lära sig köra lastbil och bli chaufför som han själv och modern ville att han skulle vara hemma och vakta sina småsystrar. Mahdi själv ville bara se världen.

Så vid den vid ringa åldern av tretton år lämnade Mahdi sin familj och sitt hemland Libanon. Tillsammans med en äldre kamrat satte de sig på en nedgången buss som skulle ta dem till Saudiarabien. Veckan innan hade representanter från ett stort oljebolag stått på torget och rekryterat arbetskraft. De båda pojkarna hade nappat direkt – lönen de lovades liknade inget annat de hört talas om. Det blev en lång bussresa men pojkarna njöt. De tittade storögt ut genom fönstrena och fick se vyer de aldrig tidigare skådat. Det var första gången de lämnade hemstaden och nu de var på väg ut i världen.

Arbetet på oljefälten var hårt och slitsamt. Mahdis vän gav upp efter ett par månader och åkte hem igen. Han hade ändå tjänat ihop tillräckligt med pengar till att köpa en begagnad bil och tänkte återvända i stor stil. Mahdi ville inte åka hem, han kände att han inte hade något att återvända till, och han ville uppleva mer av livet utanför Libanon. Han var ung och liten till växten så han hade tilldelats en relativ enkel arbetsuppgift som gick ut på att reglera en ventil med en skiftnyckel när trycket i en rörledning blev för stort. På oljefälten arbetade människor från hela Mellanöstern och även från Europa. Mahdi plockade upp lite här och där från de olika språken och blev intresserad av Europa. Han frågade några tyska tekniker som varit där ett tag hur man tog sig till Tyskland. Det blev en dyr resa men när Mahdi väl stod på gatorna i Frankfurt kändes det värt varenda rial. Allt i Tyskland var så nytt och spännande.

Mahdi fick snart arbete på en fabrik. Han var ju van att använda en skiftnyckel. I Tyskland blev Mahdi också förälskad för första gången. I en flicka som hette Ingrid som hade långt blont hår som han hade hört att tyska flickor skulle ha. Hon hade även glasögon som Mahdi brukade göra sig rolig över. Det gick så långt att Ingrid slutade använda sina glasögon när hon träffade Mahdi. Men hon hade så pass nedsatt syn att hon snubblade på trösklar och gick in i saker. Mahdi förklarade då för henne att hon var lika vacker i glasögon som utan. Men tonårsförälskelsen tog slut då Mahdi blev rastlös. Under en kafferast pratade hans arbetskamrater om Sverige och det faktum att solen var uppe dygnet runt där. Mahdi var skeptisk men nyfiken. Han bestämde sig att han var tvungen att se detta fenomen.

En vacker sommardag när Mahdi var femton år steg han av tåget på Stockholms Central. I Stockholm blev Mahdi förälskad för andra gången. I staden – Stockholm var den vackraste stad han någonsin sett. Solen stod inte högt på himmelen dygnet runt men nog var det ljust även på småtimmarna. Mahdi bestämde sig att han ville stanna här. Han kunde inte ett ord svenska men fick ett jobb vid det löpande bandet på Scania i Södertälje.

Mahdi åkte så ofta han kunde in till Stockholm. Han promenerade runt och upptäckte Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Mahdi kände sig speciell, det fanns inte många invandrare i Stockholm då, och han kände sig som en pionjär som upptäckt denna fantastiska del av världen.
På ett danspalats i centrala stan såg Mahdi en liten blond flicka som verkade väldigt blyg och han bjöd upp henne. Det var knappast hans danskunskaper som fångade flickans hjärta utan hans framåtanda och beslutsamhet. Flickan bodde i Märsta och det var en lång väg mellan Södertälje och Märsta. Mahdi sade upp sig från Scania och sökte arbete närmare sin kärlek.

Av en slump fick han höra om någon som behövde en hantlangare i Uppsala. Det var en äldre man som kommit på affärsidén att montera ned kakelugnar i rivningskåkar och sedan bygga upp dem igen i nybyggda lägenheter åt välställda familjer som ville ha en antik kaklad ugn. Mahdi hade aldrig sett eller visste vad en kakelugn var för något men han fick jobbet. Sven, som den äldre mannen hette, hade hittat en lärjunge. Mahdi lyssnade på allt Sven sa och sög åt sig all kunskap och tillsammans flyttade de kakelugnar över hela Sverige. En kakelugn som ena dagen stått i ett fallfärdigt torp i Dalarna monterades nästa dag upp i en paradvåning på Östermalm.

När Sven pensionerade sig startade Mahdi sin egen firma och fortsatte med kakelugnarna och affärerna blomstrade. Snart var Mahdi och hans kakelugnar kända utanför Sveriges gränser och beställningarna strömmande in från alla håll och kanter. Efterfrågan i Tyskland var stor och Mahdi kunde pratade tyska ganska bra så många kakelugnar skeppades dit. Tillsammans med sin nyblivna fru flyttade Mahdi till sydligaste Skåne för att komma närmare verksamheten. Rörelsen hade gått så bra att det nu var dags att expandera till nya marknader och här köpte Mahdi sin första kommersiella fastighet.

Av Matt matt@barstol.nu

”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” säger jag till sambon, och avslöjar därmed mina egna fördomar om skåningar. Ja, jag har fördomar om våra sydligaste medborgares syn på människor av utländsk härkomst. Den oskulden sprack en valnatt 1988 när Sjöbo kommun ställde till med folkomröstning i frågan om man skulle ta emot flyktingar. Det var inte resultatet av omröstningen som upprörde mest, i ärlighetens namn hade säkert resultatet blivit detsamma i många kommuner även utanför Skåne. Nej det var förstås kommunledningen med centerpartisten Sven-Olle Olsson i ledningen som fattade det obegripliga beslutet att låta en folkomröstning avgöra nödställda människors öde som fick blodet att rusa i ådrorna på en hetlevrad och idealistisk 19-åring. Där och då föddes en rätt unken och illa underbyggd åsikt om skåningar hos mig, en åsikt som tyvärr fick ny luft under vingarna härom veckan.

När jag såg inslaget på teve och hörde rösterna med skånsk dialekt bräka fram sin oblyga främlingsfientlighet kände jag samma hat blossa upp inom mig. Hat föder hat, vilket är förbannat synd eftersom jag misstänker att min syn på skåningar färgar min syn på poliser i den här frågan. Med andra ord ifrågasätter jag min egen objektivitet när jag nu ämnar säga min mening i frågan om förtroendet för polisväsendet (för det här ska faktiskt inte handla om skåningar utan om poliser). Jag vill också passa på att be om ursäkt till alla trevliga, öppensinnade skåningar som eventuellt läser det här. Ert enda problem är att ni dras ner i skiten av ett fåtal rötägg, samma historia som vanligt alltså. Jag tror också att media (speciellt den med säte i huvudstaden) tacksamt tar emot främlingsfientliga skåningar på sina löpsedlar, det är ett säljande hat.

Någon sa att vi borde vara glada och tacksamma över att vi har de poliser vi har i Sverige, eftersom våra snutar är rena änglarna i jämförelse med i stort sett resten av världen. Och visst stämmer jämförelsen, har man någon gång blivit stoppad av en trafikpolis i USA eller visiterad av ordningsmakten i Turkiet så vet man att metoderna där är av en helt annan och mycket mer militärisk natur. Rättfärdigar detta våra Rosengård-snutars beteende? Självklart inte. Däremot gör svenska snutars relativa snällhet att de skånska kollegornas beteende sticker ut extra mycket, vilket förstås är bra. På så sätt kan vi ju se det tydligare. Vi kan också konstatera att det inte råder någon uppgivenhet i denna fråga, de allra flesta som debatterat den är överens om att incidenten är helt uppåt väggarna och aldrig får upprepas. Det här kanske låter banalt och självklart, men i många andra länder hade en motsvarande incident inte ens varit en incident utan bara en vanlig dag på jobbet för snutarna ifråga. Detta säger mig att vi fortfarande har en hyfsat sund poliskår i vårt land, som visserligen kan bli bättre.

Någon annan sa att den extrema situationen måste tas i beaktande. Här sitter några poliser i piketbussen på väg ut i ”kriget”, deras kroppar är fullpumpade av adrenalin och rädslan som inte får visas vibrerar rakt igenom kameralinsen. Liknelsen med krig är förstås inte helt irrelevant och heller inte en slump när den kommer ifrån den som vill försvara snutarnas beteende. I krig sker massor av övergrepp långt grövre än dessa, att sätta den bakgrunden är alltså ett försök att bagatellisera det som hände. Men låt dig inte luras, poliser är inte soldater och ett upplopp i Rosengård är inte ett krig. Polisen ska jobba för oss medborgare, alla medborgare, och därmed punkt.

Polisledningen säger förstås att de här skånska polisbusarna inte är representativa för kåren, och det får vi väl verkligen inte hoppas. Samtidigt vet vi att få yrken lockar till sig fler obehagliga element än just polisyrket, det är en paradox som är global. Självklart gör man sitt bästa för att sortera bort de olämpliga kandidaterna, det förstår vi också, men såvida du inte har varit aktiv inom någon rasistisk rörelse eller blivit gripen så kan det inte vara speciellt svårt att dölja en åsikt. Du måste vara bra pantad i kolan om du sitter på intervju på polisskolan och öppet uttalar främlingsfientliga åsikter. Så hur kommer man åt det? Jag tror inte man gör det, inte där. Jag tror man får räkna med att några rötägg slinker igenom och satsa mer resurser på uppföljning.

Det behöver heller inte vara så att våra rassesnutar var speciellt lagda åt det hållet från början. De kanske var underbart fina och öppna människor under utbildningen men har sedan formats åt fel håll i en organisation som uppenbart inte tar tag i problemen på rätt sätt. Polisledningen talar om värdegrund (typ ”rasism är fel även för en polis”), vilket är ett helt värdelöst ord som alltid stannar på papperet. Det är i alla fall min erfarenhet. Fina tankar men ingen verkstad. Vad man behöver göra, om du frågar mig, är att hjälpa dessa poliser att hantera och analysera sina upplevelser ute på fältet. När en alltför homogen grupp människor upplever samma sak, till exempel att ett gäng killar kastar sten och bränner bilar i Rosengård, är det väldigt lätt att analysen uteblir och det enkla svaret blir det självklara. Det är inte svårt att föreställa sig att så sker, men det är heller inte svårt att föreställa sig vad man kan göra åt saken.

Den hjälp som poliserna behöver med att värdera sina egna upplevelser finns att få hos psykologer, beteendevetare, socionomer och så vidare. Yrkesmänniskor som kan ställa de rätta frågorna istället för att bekräfta fel svar. Detta stöd, plus riktigt bra chefer som inte kastar ur sig ord som neger till höger och vänster, tror jag skulle räcka väldigt långt. Nu finns det förstås en stor skada som redan är skedd, folkets förtroende för polisväsendet är rekordlågt och det blir inte ett dugg bättre när media börjar rota och hittar internutbildningar där undervisande poliser använt fiktiva namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger”. Och jodå, det råkade visst vara Malmö även denna gång.

Min egen läxa, för att sy ihop säcken, ser ut ungefär så här: när jag kastar feta stenar i glashus genom att säga ”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” och min sambo frågar ”På vilka grunder baserar du den åsikten?”, då får jag åtminstone chansen att betrakta mitt resonemang en vända till och kan förhoppningsvis komma fram till att jag snackar skit. Jag tror att snutar som sitter i piketbussar och skriker ”Apajävlar” behöver den chansen, om och om igen. Som det är idag är jag rädd för att deras arbetsmiljö istället erbjuder allt för stor bekräftelse av idiotiska åsikter som inte bara tangerar gränsen för rasism utan har bosatt sig och lever väl i den särskilt illadoftande myllan. Om de inte fick den bekräftelsen innan de blev snutar så räcker det tydligen att gå på internutbildning för att få en rasistisk dunk i ryggen. Och det, kära läsare, är alldeles helt åt helvete.