- Usch ja, jag avskyr de där skräniga fotbollssupportrarna som tar över Skanstull så fort det är match, sa hon på bredaste småländska och sippade på sin drink. Det är mycket trevligare i de här kvarteren, här slipper man sånt. Vi hängde vid en bar på Skånegatan och diskuterade barer på Skånegatan och resten av den del av söder som ringas in av Götgatan, Folkungagatan, Ringvägen och Renstiernasgatan. Och ja, trots att en djupt rotad impuls i mig ville protestera hade hon givetvis rätt, här hittar du inga skräniga supportrar (Jacke undantaget), inte ens på matchdag. Som om det vore någonting positivt när dynamiken i ett kvarter försvinner och ersätts med femton olika sorters kaffe. Det finns en del av mig som vill ge sig ut på nattliga räder och slänga sten genom fönstren till de trendiga caféer och barer som ploppar upp som svampar ur jorden, för många för att hålla koll på, eller Urban Deli, den saluhall i miniformat som öppnat i den gamla postens lokaler vid Nytorget, och som förtjänar en hel ringmur av sten enbart för sitt val av namn. För en tid sedan såg jag till och med Björn af Kleen (journalist, mest känd för att ha tatuerat in en brun fläck på näsan) på Harvest Home, en av de sista utposterna som man går till just för att slippa se den nya tidens brunnäsor. - Håll er borta från mina kvarter, vill jag skrika ut med megafon, samtidigt som en del av mig myser vid tanken på att glida ner med laptoppen och ta mig ett glas vin och en bruschetta, med kravmärkta hackade tomater, och blicka ut över Nytorget och fundera över alla de förändringar som platsen genomgått sedan kungamördaren Anckarström hudflängdes här våren 1792. Nu leker småbarn på den skyddsmärkta lekplatsen, där rutschkanor av plåt är ett minne blott, övervakade av sina hökögda föräldrar och dressade i hjälmar, armskydd och benskydd och ta mig tusan tandskydd för att de små mjölktänderna inte ska ploppa ut i förtid. Allt är vadderat, allt är fint förpackat och jag känner mig som en gammal sorglig kvarleva av någonting som fanns här innan, när endast Hannas Bar och Pet Sounds, skivbutiken alltså, bar upp kvarteret och skänkte det lite glans. Likt en förvirrad katt, som återkommer till sin ungdoms revir, stryker jag omkring på gatorna och jamar uppgivet åt vad jag ser och väntar på de varma händer som ska plocka upp mig och med en suck och beklagande min sätta en kula i skallen på mig. Gammal nog att inse att tiden är ur led och att den alltid varit det för en eller annan strykare.

16 Kommentarer

Det tog inte lång tid. Från att vara någonting som jag passerade på vägen hem från jobbet och besökte en gång i veckan har det återigen blivit normen för en kväll. Jag talar om barerna alltså. Under åren i en relation besöktes de på nåder. Nu har gottepåsen öppnats på vid gavel igen och jag sticker ner hela handen. Det är märkligt hur det kan vara provocerande för en del. Det handlar inte om att sitta och dricka sig full kväll efter kväll, det handlar om att hänga med sina vänner i en miljö där man känner sig hemma och trivs. En del väljer teven, andra väljer barerna. Svårare än så är det inte. Och i mitt kvarter blir du synnerligen bortskämd. Det finns fem-sex bra barer inom några minuter från porten och i princip varje kväll i veckan kan du gå ut och se ett band utan att behöva lägga en spänn i inträdde. Nu är det förvisso inte i första hand musiken som lockar mig utan hänget och den lösa gemenskapen som finns bland barnötarna i området mellan Skånegatan och Folkkungagatan – allt från en kort nick till personer du aldrig talat med men sett i många år till handslag och kramar med dem du håller närmare. Går du ut på de här barerna mer än en gång i veckan och på vardagar så känner vi till varandra. Vi kanske inte är bekanta eller ens har bytt ett ord, men jag känner igen dig och du känner igen mig. Annars är du ingen stammis. Annars är du en turist som stannat till på ett hak som är i ropet några månader för att sedan dra vidare till nästa vid Hornstull eller Götgatsbacken. I går kväll avbröt jag skrivandet för att släntra ner till Nada en stund. Ett band jag aldrig lyssnat på eller ens hört talas om stod uppträngda vid fönstret och Sandra Bergman satt vid baren. Precis som det ska vara. Jag fick den där kramen som jag verkligen behövde just då och Hannes hällde upp en öl. - Det har hänt alldeles för lite i barlivet senaste åren. Allt är egentligen exakt som det var för två år sedan, sa Sandra med en suck. Precis, tänkte jag. Det känns underbart att komma hem.

7 Kommentarer

På samma barstol som vanligt. Skånegatan. Sent. - Hur fan känns det att vara hemma nu då? Du har ju varit borta länge. - Det känns konstigt. Men vafan, så jävla länge har jag inte varit borta, men det känns konstigt. - Hur länge var du i New York? En vecka? - Tio dagar. - Tio dagar av fylla och osunt leverne. - Ja, något sådant. - Fick du knulla då? - Nej, det var dåligt med brudar. - Problemet med den där staden är att alla tjejer är så jävla fula. Här i Stockholm finns det så många fler heta tjejer. - Det är nog inte så att alla tjejer är fula. Fan, det bor tio miljoner personer i New York. Klart det finns snygga tjejer. Det är mer människor än i hela Sverige. Om hälften är tjejer är det 5 miljoner tjejer. Och om hälften av de tjejerna är mellan 18 och 30 år så är det 2,5 miljoner tjejer. Säg att ungefär hälften av dem är attraktiva, då är det över en miljon snygga tjejer. - Är du statistiker nu eller? Förresten, är det fler gamla kärringar. Hälften av alla tjejer är ju inte under 30. - Under 40 då? Jag kan sträcka mig upp till 40. Jag är inte gubbsjuk som vissa andra. - Ja, det kom ju ur rätt käft. - Whatever. Det blev ju inget knulla ändå. Trots en miljon snygga brudar rakt framför ögonen på mig. - Ok, det fanns en miljon snygga brudar, men ingen ville knulla med dig. Du måste sänka dina krav. Du kommer aldrig få knulla om du bara vill ligga med artonåriga fotomodeller. - Riktigt så är det inte! - Hur är det då? - Skit ner dig! - Jag sitter ner och pissar numera. - Va? - Jo, det var en tjej som sa åt mig att det är farligt att stå upp och pissa. Att det är dåligt för prostatan. Så nu sitter jag ner och pissar. - Det var en tjej som sa åt dig att det är farligt att stå och pissa? Så nu sitter du ner och pissar? Hur fan vet hon det? - Alltså, det finns läkarundersökningar som tyder på att det är farligt att stå och pissa. Det är väl någon belastning på prostatan. Vafan vet jag. - Låter sjukt. Huvudsaken är väl att man får pissa ut pisset? - Hellre sitter jag och pissar än får operera bort prostatan vid 30 års ålder. - Kan man operera bort prostatan? Oroa dig inte – du kommer dö av någon skamlig könssjukdom långt innan du får prostatacancer. - Ja, könssjukdomar är ju inte riktigt ditt problem. - Nej. Fan! Det var ett jävla snack om mitt sexliv. Eller brist därav. Lägg ner. - Jag trodde det var därför du åkte till New York. - Varför? För att få sex? - Ja, eller något sådant. Du vet vad ditt problem är. Du behöver knulla. - Jo, det kan jag inte neka till. Men det var knappast därför jag åkte på semester. - Kom inte och säg att du åkte ensam till New York och gick runt och söp på barer i över en vecka utan baktanken att få lite amerikansk fitta. Du måste ju träffat någon tjej på alla de där krogarna. - Jo, och jag hade inte tackat nej. Men nu blev det inte så. - Så det var en misslyckad resa? - Nej. - Snacka skit! - Jag träffade flera söta tjejer och det var väldigt trevligt. Men det blev inte mer än så. Jag hade en väldigt bra resa ändå. Allt handlar inte om att knulla. - Du är så jävla full av skit! - Ja, whatever. Fan, jag var där för att samla stoff för min roman. Det vet du. - Ska du börja med det där nu igen? Den store romanförfattaren! Missförstå mig rätt – det hade varit jättekul om du skrev en bok - but don’t give up your day job. - Nej, det är en hobbygrej. - Hur mycket har du skrivit? Har du skrivit något kapitel än? Kan jag få läsa det? Jag kan komma med konstruktiv kritik. - Nej, jag har inte skrivit något kapitel ännu. - Hur mycket har du skrivit då? - Inget. Jag är fortfarande i ihopsamlingsfasen. - Fyfan! Du är så jävla rolig. Matt, jag älskar dig. Men du är så jävla rolig. Ihopsamlingsfasen vad fan är det? - Jag samlar ihop de upplevelser jag vill skriva om. - Skulle inte boken handla om kärlek? Du får ju fan aldrig knulla? - Nej, precis! - Fan, Matt du tjänar mer än någon annan jag känner. Vad fan ska du skriva en bok för? - För att få knulla. - Jag visste det! Du vill bara knulla. - Jag skojade. - Sure. - Jag skriver för att jag har en historia att berätta. - Du hade ju inte skrivit något ännu. - Jag har det i huvudet. - Fyfan, det är så jävla roligt att gå ut och dricka öl med dig, du får mig alltid att skratta. - Det är därför jag är här. Allt för att roa dig. - Bli inte sur nu. Jag menar inget illa. - Det är lugnt. Ärligt talat, jag vet inte om det någonsin blir någon roman, men det är mitt projekt. Det är något jag kan ha vid sidan av all stress och alla måsten. - Vad fan är du stressad över? Du sitter ju fan bara och surfar på jobbet. Och så plockar du ut femtio papp i månaden. Du ska fan inte klaga. - Så mycket tjänar jag inte. - Men du ska fan inte klaga. - Jag klagar inte. - Det är fan allt du gör. - Inte om pengar. Det har fan inget med pengar att göra. Jag kanske gnäller över att jag aldrig träffar någon tjej. Men det är en annan sak. Jag längtar bara efter att träffa någon. - Du längtar bara efter att knulla någon. - Om du säger det så. - Så du skriver en bok bara för att få knulla. - Var det vad jag sa? - Ja, typ. - Ok. Jag skriver en bok bara för att få knulla. - Som sagt: Don’t give up your day job.

11 Kommentarer

”Vem kan det vara”, sa Jannike när det ringde på dörren kvart i tio imorse. Vi hade varit vakna sedan flera timmar men jag skrotade fortfarande omkring i träningsbyxor och t-shirt. Vi väntade inte besök och ingen jag känner skulle få för sig att dyka förbi spontant vid den tiden en söndagsmorgon. ”Ingen aning”, sa jag och gick för att öppna. Utanför stod vår närmaste granne, en äldre man på några och sjuttio, och såg ut att vara klädd för en dag i naturen. ”Är de er katt?” sa han och pekade på en liten svart krabat som rörde sig snabbt och oroligt utanför hissen. ”Nej, jag har aldrig sett den förut”, sa jag helt sanningsenligt. ”Jaha, ja. Jag tänkte att jag skulle höra efter i alla fall”, sa han och gick iväg mot hissen. ”Du, det springer omkring en vilsen katt i trappuppgången”, sa jag till Jannike efter att jag stängt dörren. ”Va? Får jag se”, sa hon och kom skyndande från sovrummet där hon suttit och arbetat med bilder framför datorn. När jag öppnade dörren hörde vi ett desperat tjut och innan jag visste ordet av hade katten sprungit in i lägenheten. Det var som om den såg sin chans, som om den ångrade att den inte tog den förra gången dörren öppnades och nu lade allt på et kort. Den skulle in i värmen och sköt förbi mig med ett ångestfyllt skrik som jag aldrig hört en katt ge ifrån sig tidigare. ”Oj, var tog den vägen?” sa Jannike och vände sig inåt rummet. Jag stod med dörren halvöppen i några sekunder - med en förhoppning att den skulle försvinna ut igen med samma hast som den kommit in. ”Var är den?”, sa jag. ”Jag vet inte”, sa Jannike. Vi hörde ett svagt och ynkligt jamande från vardagsrummet. Vi gick in i och tittade oss omkring. Ingenting. Så hörde vi ytterligare ett jamande, en vädjande hjärtskärande ton, från mitt skrivbord. När vi gick fram för att titta satt en liten svart katt gömd bakom min dataskärm och blickade tillbaka mot oss med rädda ögon. Han skakade intensivt. Jag sträckte fram min ena hand mot katten och strök honom försiktigt bakom öronen och över nacken. Han var väldigt kall. ”Han är frusen”, sa jag till Jannike. Hon gick fram och lyfte upp den lilla darrande varelsen i sin famn. ”Oj, vad han skakar”, sa hon. ”Och vad benig han känns – han måste vara hungrig.” Jag hämtade lite mjölk på en tallrik som vi ställde på fönsterbrädet. Jannike lockade fram katten till tallriken med små lockrop och genom att tappa med fingrarna på fönsterbrädet. På försiktiga tassar närmade han sig tallriken. Han sniffade först på mjölken och liksom smakade av den lätt med tungan. Sedan började han lapa i sig. Först försiktigt och sedan med en tilltagande aptit och mycket dåligt bordsskick – med mjölk runt både nos och fönsterbräde. ”Undrar om den kan tillhöra någon i trapphuset”, sa jag, medan vi iakttog vår nya vän. ”Det var fasligt vad hungrig han verkar”, sa jag och hämtade lite leverpastej på en tallrik som även den försvann lika fort. ”Han har inget halsband eller chip i nacken som kan tala om vem han är. Vad tycker du vi ska göra?” sa Jannike. ”Vi får försöka hitta ägaren och lyckas inte det får vi ringa till polisen eller något katthem”, sa jag. ”Det kan vara Johannes på tvåan - mittemot hissen”, sa min hyresvärd när jag ringde. ”Hör med honom, han har två svarta katter.” Jag drog på mig en hoddie och gick ner några trappor. Ingen hemma. Jag kollade upp Johannes på Eniro. Ringde. Inget svar. Jag ringde upp hyresvärden igen. ”Om ni kan hålla på katten under dagen så kan vi ju sätta upp lite lappar i trapphuset”, sa värden. ”Ja, jo, det ska vi väl kunna göra”, sa jag. Suck. ”Det verkar som om vi får dras med kattrackarn några timmar ” sa jag. ”Jippie”, sa Jannike och klappade med händerna. ”Några timmar alltså”, upprepade jag. ”Men den får vara ditt ansvar.” ”Jadå”, sa Jannike som redan funnit sig tillrätta med sin nya vän i soffan. Katten liksom gned sig runt henne. Som om han ville suga i sig all hennes kroppsvärme. Och han talade hela tiden med svaga jamanden. Han hade en historia att berätta och hade saknat någon som lyssnade. Nu när han fick chansen kunde han inte sluta. ”Det är ingen han, det är en hon”, konstaterade Jannike efter att katten tagit ytterligare ett varv runt henne - med svansen i vädret och sin beniga kropp så nära som möjligt. ”Två kvinnor i huset, precis vad man behöver” mumlade jag för mig själv. ”Vasaru?” sa Jannike. ”Nej, ingenting. ’jaså’, sa jag bara” sa jag. Jag skrev ut två lappar med texten: ”HITTAD KATT!!! Imorse fick vi oväntat besök av en liten, svart och väldigt hungrig katt. Saknar du en katt som skulle kunna stämma in på beskrivningen, ring xxxx xxxxxx.” ”Det var någon som redan hade satt upp en lapp med ditt namn och nummer utanför porten, så jag satte bara upp en i hissen”, sa Jannike när hon kom tillbaka från trappuppgången. ”Det måste vara hyresvärden”, sa jag. ”Kan vi inte behålla den om ingen hör av sig?”, sa Jannike. Till saken hör att hon länge velat ha en katt. Hon växte upp i princip ute på en åker i den skånska myllan och har haft katter under större delen av sitt liv. Själv har jag en ytterst tvivelaktig historik när det gäller katter. När jag var liten hade jag och syrran varsin katt hemma hos pappa. En gång när vi var på besök över helgen och gubben var nere hos grannen under och fikade knöt vi på katterna mantlar och slängde ut dem från andra våningen för att se om de kunde flyga. Nere på första våningen satt farsgubben med grannen, när han plötsligt utbrast ”Du, jag tror minsann att en av dina katter precis kom farande förbi fönstret med en filt runt halsen. Oj, jävlar, där kom en till”. Det blev inget lördagsgodis den helgen. I vuxen ålder har min allmänna inställning varit att katter gör sig bäst i böcker. Jag läste exempelvis Doris Lessings Om Katter med stor behållning. Men att stå ut med de oberäkneliga djuren i verkliga livet är en helt annan sak. En gång hade jag en flickvän vars katt kräktes på mina byxor för att markera sitt ogillande när jag sov över. Och när jag satt kattvakt åt morsans katt kom den inspringande med en halvdöd fågel i munnen. Sånt kan man ju klara sig utan. Vår nya vän då. Hon har mjäll över nästan hela sin svarta päls. Gamla sår bakom bägge öronen - som berättar om en våldsam historia. Och hon är mager och ser allmänt tilltufsad ut. Jag vet ytterst lite om katter. Jag vill inte och har aldrig velat ha ett djur som kräver omvårdnad och tillsyn. Men den här gatukorsningen vet hur man ska smickra in sig. Under större delen av tid som jag skrivit det här inlägget har hon legat vid min sida i soffan och puffat på mig med tassarna. Smugit upp nära och pussat mig på kinden och tagit både en och två vändor rakt över tangentbordet. ”Jag lovar att ta ansvar för katten om den får stanna hos oss tills vi hittar ägaren”, sa Jannike. ”Okej då”, sa jag. Sedan försvann Jannike iväg på några timmars fotosession. Jag blev ensam med katten. Allra mest tillbringade hon tiden med att stirra fram på mig från sin gömma bakom skrivbordet. Hon var charmig och försiktigt avvaktande nästan hela tiden. Ja, enda fram tills … Kaasplasch Det där var ett ljud jag kände igen. Från såväl människa som djur. Det var ljudet av en dålig mage. Problemet var bara att det inte kom från badrummet där vi installerat en provisorisk kattlåda med tillhörande sand. Nej, ljudet kom från bakom mitt massiva ekskrivbord. Och sekunderna senare blickade ett par oroliga ögon fram bakom hörnet. ”Förbannade kattracka”, skrek jag och lyckades fånga henne precis som hon skulle ta sin tillflykt under sängen. Jag lyfte upp henne och bar ut henne till kattlådan där jag resolut satte ner henne för att markera var toabestyret ska skötas om man ska vara katt i min lya. Det blev till att dra fram skrivbordet och göra rent – efter en mycket dålig kattmage. Två timmar senare, efter att Jannike kommit hem och fått höra vad HENNES nya katt ställt till med för ofog under tiden hon varit borta, var det dags igen. Den här gången i vår soffa. Yes, den 18 000 kronors soffa vi inhandlade i höstas lyckligt ovetande om mindre rumsrena framtida bekantskaper. Tur nog hade jag redan rustat soffan för att det värsta tänkbara skulle kunna hända med dubbla badlakan. Det behövdes. Samma vända en gång till. Resolut ner i kattlådan. Det är som sagt inte mycket jag vet om katter, men att det är få som inte har med sig det där från väldigt unga tassar, så mycket vet jag. Nu återstår det att se vad natten bär med sig. Klockan är kvart över nio och vår nya vän kommer få tillbringa natten hos oss. Jannike ska ha lådträning med henne och jag har nitat fast ett stort lakan som noga täcker vägen in till vardagsrummet och min älskade soffa. Jo, just det. För en halvtimme sedan visade Jannike ett Youtube klipp med en katt för henne vilket resulterade i en vält dataskärm och vår nya vän under sängen. Förhoppningsvis lyckas vi hitta de rättmätiga ägarna i morgon (måndag). Det tar emot att lämna ifrån sig henne till ett hem eller polisen. Det är ett hårt liv att vara en oälskad katt och kanske ger de henne bara en spruta. Och det går helt enkelt inte för sig. Inte nu när vi börjat lära känna varandra. Däremot vill vi ju inget hellre än att den ägare som förmodat saknar och oroar sig för sin katt får den tillbaka. Fortsättning följer … Edit. Två timmar efter att jag gått till jobbet ringer Jannike och säger att katten kissat i sängen. Suck. Just det. Från och med i dag börjar jag proffsblogga för Nyheter24. Ni kommer alltså kunna följa mitt skrivande sju dagar i veckan. Det kommer bli en blogg med fokus på vad som händer i världen i stort och smått - men jag kommer skriva om vad som än faller mig in så förvänta er ingen knastertorr nyhetsblogg. Det ska bli grymt kul. Häng me!

19 Kommentarer

I baren. Någonstans på Skånegatan. Sent. - Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen, sa jag och ställde ner mitt tomma ölglas på bardisken med en smäll. - Hur fan ska du göra det? Du har ju inte haft en tjej på flera år. - Just därför. Jag vet vad kärlek är. - Vad fan snackar du om? Du är full. - Ja, som fan, men jag vet fortfarande vad kärlek är. Någon som saknat någon så mycket som jag vet precis vad kärlek är. Han tittade misstroget på mig och smuttade på sin öl. Jag vinkade åt den kvinnliga bartendern för att få beställa en omgång till. - Den ultimata kärleksromanen behöver inte vara lycklig. Jag menar att den ska beskriva vad kärlek är. Det skulle kunna vara ur en olyckligt kär killes perspektiv. - Jävligt originellt hörru. - Har du läst nån sån bok? - Nä, vad fan skulle jag göra det för? - Hoppas du läser min roman då. Jag kan signera den åt dig. Du kan till och med få ett tack. För att du stöttat mig så mycket. Tack, tack så jävla mycket! - Visst, visst. Jag skulle läsa din bok om du någonsin skrev en. Vad skulle den handla om? - Kärlek säger jag ju. - Men vaddå kärlek? - Jag skulle kunna skriva om min kärlek till henne. - Vem? - Bartendern. - Är du kär i henne nu också? - Nä, men hon är fin. Vi tittade samtidigt bort mot henne där hon stod och skivade citroner och vi fick bägge ett fånigt leende på läpparna. - Jag skulle kunna bli kär i henne, sa jag, och tittade ner i ölen när hon tittade åt vårt håll. - Vad fan är det med dig och bartenders? Visst, hon ser bra ut men man blir fan inte kär i någon för att hon serverar dig en öl och ibland ger dig stammispris. - Jag är väl kär i ölen då. - Ja det är en rimligare förklaring. Din jävla alkis. Han sopade till mig i bakhuvudet med handflatan och ljudade själv ljudeffekten. Kaa-Tiiichhh! - Jag ska fan tillägna henne boken. Du ska fan inte ens få ett tack. - Du kommer aldrig skriva en bok! Du sitter bara här och super och säger att du ska skriva en bok! Du kan skriva en bok om en kille som bara sitter och super och säger att han ska skriva en bok. Den boken skulle jag fan kunna tänka mig att läsa. - Den ultimata kärleksromanen, I tell you! Vänta bara. - Visst sörru. Lägg ner ditt jävla gråtrunkade ett tag nu. Vad säger du ska vi ta en till? Jag tittade på klockan och nickade sedan. Bartendern var redan i färd med att hälla upp två öl till. - Jag älskar den här ölen, sa jag när hon ställde fram våra öl. Den har så stor beska men är ändå frisk. Perfekt balanserad. - Ja, det är en riktig humlebomb i munnen, svarade hon och log. - Han ska skriva en kärleksbok. Om öl! - Nej, det ska jag inte! - Du sa ju just att du älskade ölen. Du skulle kunna beskriva en öl som en kvinna. Han sopade till mig i bakhuvudet igen. Kaa-Tiiichhh! - Att få sätta mina läppar mot det här underbara vita skummet och känna aromen är som att trycka dem mot en yppig kvinnas vita hud och smaka på hennes innersta. Han försökte härma min dialekt. Jag var tyst. - Jag älskar också öl, sa hon. Det kan man väl göra? Men inte på samma sätt som jag tycker om män. Hon log finurligt. Jag var fortfarande tyst. - Män säger du? Plural? Är det många? Han höjde ögonbrynen snabbt två gånger. Du skulle nog kunna skriva en bättre kärleksroman än honom. - Du, jag har nog haft min beskärda del av män. Men nu finns det bara en man i mitt liv. Hon hade slutat le. Jag var fortfarande tyst. - Är du kär då? Frågade han. - Ja, jag är sjukt kär, som en nyförälskad tonåring igen. Jag flyttar till honom nästa månad. Till Skåne. Vad gör man inte för kärleken? Leendet var tillbaka igen. - Där ser du. Hon är kär. Där är någon som vet vad kärlek är. Hon var redan borta i andra änden av baren för att servera några andra. - Fan! Vad du är pinsam. - Ska du säga din patetiska jävel. - Jag har ju för fan inte sagt ett ord. - Du ska ju skriva en bok. - Kanske jag ska göra. - Du ska fan inte skriva nån bok. Du kommer alltid sitta i en bar och dregla över servitriserna. Du kommer aldrig skriva någon bok. Du är bara kåt. - Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen. - Gör du det. Lycka till mannen.  Han svepte det sista ur sin öl och slog till mig i huvudet igen. Kaa-Tiiichhh! Sen försvann han ut genom glasdörren. Jag satt kvar ett tag och muttrade för mig själv. - Jag ska fan skriva den ultimata kärleksromanen.

19 Kommentarer