Jag ville inte bli som dom andra. Jag ville inte bli äldre eller vara sådär vuxen som andra ville.

Men allt verkade börja då. När kläder blev viktigt på ett helt annat sätt, stil, grupperingar. När man upptäckte skillnaden mellan fyrorna och sexorna. När man upptäckte hur man ville vara en sexa trots att man bara var en fyra.

Jag ville bara vara den jag var.
Ni fick ju vara dom ni var.

Men det började då. Tiden sattes igång, en klocka började ticka och en omätbar tid uppstod där ni långsamt började genomföra förändringen av den som var jag. Hur det inte var acceptabelt att vara den jag var längre. Hur ni plötsligt drog en tydlig linje mellan er och mig.

Vilken barnslig ful jävla tönt jag var, i barnsliga kläder och utan bröst. Det var där jag skulle vara nu, utanför dom helt osynliga, alldeles nybildade grupperingarna. Jag visste ännu inte att det skulle dröja många år innan jag skulle inse hur mycket ni orsakat och förändrat inuti mig.

Jag tänker på det ibland. På den personen jag var innan. Jag minns henne tydligt, en helt annan än den som blev. Varför kunde jag inte bara fått vara den jag var? Varför var ni tvungna att göra mig så ensam? Ni gör mig fortfarande ledsen men jag hårdnade inte förrän det var alldeles för sent. Jag hårdnade först när det inte längre spelade någon roll.

Jag kommer aldrig kunna ge igen för all den skit ni kastade på mig. Dom ni var är sedan länge borta. Dom ni var finns inte mer än i den tid som stannat kvar i mig medan den tickat ljusår vidare ifrån er. Ni gjorde mig tyst. Ni gjorde så att jag gjorde mig så osynlig som möjligt. Ni gjorde mig osäker, generad över mig själv och min kropp. Ni förfulade mig. Ni gjorde mig värdelös inför mig själv. Och jag höll med er. Jag skrev under på varenda jävla kontrakt ni höll fram under näsan på mig.
Ni förändrade mig.

Jag trodde att jag en dag skulle få vara med på riktigt. Jag vände mig till er. Jag försökte vara som er, varenda dag gick ut på att försöka vara som er. Men det var aldrig tillräckligt bra. Jag räckte aldrig till för jag hade aldrig gjort det från början. Det var bara fel, fel, och fel på mig.
Ni såg hur rädd jag blev när ni skrek att ni skulle näcka mig när jag kom smygande i korridoren. Ni skrek ”Kom så tar vi henne” och skrattade när jag började springa.
Jag gömde mig för er. Flera år gick ut på att gömma sig och samtidigt vända sig till er. Stryka er medhårs. Smälta in, inte uppröra, inte sticka ut, inte frångå er gällande norm, era satta ideal, er manifesterade struktur.

Inte förrän som vuxen vände jag mig ifrån er. Inte förrän som vuxen ville jag aldrig i livet mer befatta mig med människor som er. Och inte förrän som vuxen insåg jag vidden av vad ni egentligen hade gjort mot mig och vilka konsekvenser det har fått för min människosyn.

Jag undrar när man kommer börja belysa eller utreda ojämställdhet mellan barn. Jag undrar när man ska börja belysa ojämställdhet mellan individer och inte bara könen. För det börjar då, just där, i det som kallas skolan. Skolning, utbildning, där vi lär oss läsa, räkna, skriva och lär oss vad förtryck verkligen handlar om och hur vi från dag ett antingen vinner eller förlorar. Det jag var med om är knappast unikt på något sätt. Barn bygger strukturerna i skolan, på rasterna, i gympasalarna, i matsalarna, i rökrutorna, i uppehållsrummen, på vägarna hem och på vägarna dit. Barn som aldrig respekterar andra barn, som inte respekterar sig själva - bestämmer alltid över andra barn. Barn som snabbt låter sig berusas av känslan av makt och samvetslöst står på andra barn för att rädda sig själva.

Flickor förtrycker nämligen skoningslöst också flickor.
Pojkar förtrycker också skoningslöst andra pojkar.
Barn och vuxna människor förtrycker nämligen utifrån andra grunder än könstillhörighet. Det är alltid individen som skall förtryckas, det är alltid individen dom vill åt från första början. Något annat är det sällan tal om.

Något annat är det fortfarande aldrig tal om när jag ser vuxna kvinnor förtrycka andra vuxna kvinnor och män, när jag ser vuxna män förtrycka andra vuxna män och kvinnor. Som vuxen nu handlar det i obetydlig grad längre om kläder eller om du har bröst eller hår på kuken. Men hur man utövar förtryckets konst i andra former har vi med oss sedan barnsben. Right?

För det verkar nästan inte finnas något som eggar människan så mycket som hat gör. Och hur barn ska kunna lära sig att ta ansvar om inte vuxna och föräldrar gör det förstår jag inte. Jag finner det helt obegripligt att vi som vuxna idag sitter och tar avstånd ifrån strukturerna som vi själva en gång har varit med och skapat utan att inse delaktigheten vi tillsammans har i allt det som pågår. Och att vi på fullaste allvar sedan förväntar oss en utveckling i rätt riktning när vi till exempel fortfarande, i mediala masspsykoser, ägnar tid till att hata barn som hamnat fruktansvärt snett i livet?

För ni kan väl ändå inte mena att det är barnens fel att barn begår brott mot andra barn?
Man skördar det man sår. Right?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Bryssel, lördagen den 11:e oktober 2008 klockan 09.12. Jag äter frukost i det slitna hotellets matsal och lyssnar på, kan inte undgå att höra, konversationen som utspelar sig vid bordet bredvid. Tre amerikanska ungdomar i 18-årsåldern har problem att bena ut ett matematiskt tal som skulle bereda få svenska lågstadieelever några större besvär. Det hela utvecklar sig till en historia svår att inte himla med ögonen åt.

“What’s twentyfive minus eight?” säger ena tjejen. Hennes två kompisar, en kille och en tjej, funderar en stund innan killen säger “That’s twenty, right?” “No no” säger den andra tjejen, “No way that’s twenty.” “So what is it then?” säger första tjejen. “I’ve gotta figure out what Brenda owes me”. “It’s more like.. eighteen.. I think” säger den andra tjejen. “Hang on” säger killen, “I’ve got it! It’s seventeen!” Han tittar glatt upp från sin mobiltelefon där han har räknat ut talet, och jag tittar väldigt noga på de tre fast ändå i smyg, för att vara säker på att de inte är utvecklingsstörda. Ingenting tyder på någon som helst diagnos, trion verkar vara hyfsat välanpassade genomsnittsamerikaner och jag tänker att i viss internationell konkurrens står sig nog vår bespottade stackars skola ganska bra ändå. Sen dricker jag upp min espresso som smakar fadd choklad (billigt hotell med centralt läge, något måste man offra).

Få politiker eller experter på kunskapsutveckling väljer att titta på USA som förebild, och det ska vi nog vara glada för. Det verkar inte riktigt stå rätt till där borta, i skolorna heller får man väl tillägga. Ett land som däremot har seglat upp som favorit på senare år, inte minst hos allas vår korpral Jan Björklund, är Finland. I Finland, förstår ni, är eleverna både lydiga och kunniga. I flera internationella kunskapstester ligger finska elever i topp och korpral Björklund ser detta som det slutgiltiga beviset på att hans strängare linje är den enda rätta. Så gör de ju i Finland, och se hur bra det går. Jodå, det går bra i kunskapstester Björklund, och det går även hyfsat bra för nationen Finland. Räknar vi BNP per capita så ligger Finland i paritet med Sverige, bara snäppet efter, och arbetslösheten ligger också på svenska nivåer. Nämnas kan också att Finland, enligt Transparency International, är världens minst korrumperade land, vilket förstärker bilden av finnarna som ett hyvens och ärligt folk med näsa för det där med demokrati.

Det går alltså varken bättre eller sämre för Finland jämfört med Sverige, ändå ropar korpral Björklund att Sverige går en mörk framtid till mötes om vi inte ansluter oss till den finska modellen: ordning och reda först, kunskap sen. Och att Sverige skulle gå den finska vägen trots avsaknad av tecken på att den långsiktiga utvecklingen för landet som helhet skulle främjas kunde man kanske svälja, om det inte vore för en sak. Finland ligger nämligen i topp på en annan lista också, en långt mindre smickrande sådan: antalet skolmassakrer per capita. Finns det en koppling mellan räfs och rätteting och skolmassakrer? Hell yeah! bräker jag på bred amerikanska. För mig är den kopplingen glasklar.

Den finska skolan tar inte hand om de elever som inte passar in i mönstret. De elever som betraktas som kufar, de som blir utkastade från klassrummet eller bara sitter tysta och gör vad de ska på sina prov men aldrig bedöms utifrån något som helst socialt perspektiv (finnar är ju tystlåtna, låt killen vara liksom), de eleverna faller rakt igenom alla skyddsnät och lämnas helt och hållet i sticket. Så okej, ett par andra faktorer behöver vara på plats för att skapa ett dylikt monster, som att föräldrarna måste vara totalt ointresserade av vad som håller på att hända med deras telning, men skolan spelar en viktig roll när det handlar om att hjälpa till med den sociala utvecklingen. Den svenska skolan är ingalunda bäst i världen på social utveckling, det finns mycket att göra, men den är fan så mycket bättre än den finska. Det påstår jag och det står jag för, med visst stöd av finska sanningsvittnen. Det framgår t ex att den finska skolan har en större andel drop-outs, elever som inte läser vidare på gymnasienivå, vilket för mig är ett klart underbetyg åt vilken skola som helst. Detta syns dock inte i de PISA-undersökningar som Björklund hänvisar till.

Men tro nu för allt i världen inte att svenska elever är dummast eller stökigast, ens i Norden, för det är faktiskt norrmännen som är det. Jodå, de norska eleverna är både lata, dumma och stökiga, påstod lärare efter lärare i det reportage jag såg härom veckan. Och det kan man kanske känna tröst i, att inte vara sämst, ända tills man hör varför de är sämst. Vet du varför de norska eleverna är dummast av alla (möjligen näst efter de amerikanska)? Jo, de har det för bra i Norge! Jepp, välfärden är roten till problemet. Alla får jobb, oavsett hur det går i plugget. Konkurrensen, menar man, är näst intill obefintlig. Alltså nödgas man dra slutsatsen att folket i ett land inte får ha det för bra, för då går det snart åt helvete. Sen kan man ju undra vilka som mår bäst: de smarta finnarna som skjuter ihjäl varandra eller de dumma rika norrmännen som knappt kan stava till skolmassaker.

Någonstans där mittemellan befinner sig Sverige, och att vi gör det är följden av en helt naturlig utveckling. Vi är inte lika rika som norrmännen och inte lika socialt missanpassade som finnarna. Vi är ett folk som gillar koncensus och social kompetens, därför ser vår skola ut som den gör. Dvs en tämligen rättvis spegel av samhället i övrigt. Vi har sedan länge uppmuntrat våra barn att ifrågasätta auktoriteter och tänka själva, ska vi verkligen vända på den klacken nu? Egentligen spelar det ingen roll vad Björklund hittar på, för de här nationella kulturarven råder han inte över. Vi är svenskar och vi är lite stökiga, so what? Det går faktiskt ganska bra för oss ändå, låt inte Björklund få er att tro något annat. Och jag tror vi kan vara överens om att riktigt så dumma som amerikanerna lär vi nog aldrig bli.