Jag bestämde mig till slut, det blev Miljöpartiet och Carl Schlyter (visst låter Schlyter lite som Schlaug?) som fick min röst. Logiken bakom mitt val är svindlande enkel: Eftersom klimathotet är ett globalt problem (föroreningar stannar inte i tullen och visar upp passet) borde ett Miljöparti rimligtvis göra störst nytta i ett organ vars grundidé är samarbete över nationsgränserna. Eller med en klatschig slogan: Globala problem kräver globala lösningar.  Hur såg då konkurrensen ut, undrar du. Vilka övriga alternativ fanns med in i det sista för att sorteras bort så sent som samma dag som rösten lades? Jo, det fanns egentligen bara en motkandidat för mig, och det var (ironiskt nog kan tyckas för den vane läsaren av mina inlägg) Folkpartiets Marit Paulsen. Jag har skrivit om henne förut, hennes idéer om jordbrukspolitiken och livsmedelshantering har verkligen fallit mig på läppen. Det kunde ha blivit du som fick min röst Marit, men du föll på att dina frågor har en något lägre rädda världen-poäng (plus att jag tror du saknar den rätta uthålligheten). Vad kan jag säga, min återgång till full blown idealism är möjligen temporär men den känns rätt just nu i alla fall.  Sossarna då? Hallå.. jag som är gammal gråsosse borde väl ha haft med Ulvskog & co in the final runnings? Nej. Svaret är nej. Jag vet inte hur jag ska motivera det här utan att låta ytlig.. men okej, jag gör ett försök. Ulvskog är, i mina ögon, en av världens sämsta socialdemokrater genom tiderna. Hon är virrig, ofta dåligt påläst och, kanske som en direkt följd av detta, vresig. Att sätta henne som listans förstanamn var ett katastrofalt beslut, lika dumt som när någon bestämde sig för att ersätta David Lee Roth med Sammy Hagar. Okej, David Lee Roth var väldigt.. ehmm.. krånglig, det sätter vi på minuskontot, men han var världens coolaste playboy medan Sammy Hagar har utstrålning som en postkassörska. För ett rockband som Van Halen, med den uttalade ambitionen att vara världens coolaste band, borde valet vara enkelt.. tycker man (och du som eventuellt trodde att det handlar om hur herrarna sjunger bör omedelbart omvärdera hela din syn på rockmusik). Lika enkelt borde valet vara för socialdemokraterna: lyft fram den yngre och hungrigare generationen! Och jag skulle tro, utan att ha gjort en demografisk undersökning, att det är här som skon klämmer. Antingen finns det ingen yngre och hungrigare generation inom partiet, eller så sitter de gamla och proppar igen alla karriärvägar. Det skulle visserligen kunna vara ett dilemma likt det AC/DC ställdes inför när Bon Scott dog, alltså antingen lägga ner bandet eller hitta en ersättare (och vissa puritaner hävdar förstås att de borde ha lagt ner bandet), men jag måste ändå tro att partiet har hämtat sig från mordet på Anna Lindh vid det här laget. En troligare förklaring till Ulvskogs förstaplacering är snarare att hon, i partiets ögon, är en gammal trotjänare som måste beredas plats for old times sake (som en propp). Allt jag kan säga är att jag inte håller med om det. Eller, för att förklara det hela utan liknelser med hårdrocksband: Sossarna har ett gigantiskt imageproblem, och beslutet att sätta Ulvskog som förstanamn bevisar att man själva inte fattat detta.  Dessutom har sossarna bedrivit en fantastiskt dålig valkampanj, och detta i sällsynt usel konkurrens. Det fanns alla chanser att kapa åt sig väljare och mediautrymme här och låta EU-valet bli starten på den "riktiga" valkampanjen som står och väntar som en osalig ande runt nästa hörn. En chans som, anser jag, det ledande oppositionspartiet borde se som sin förbannade plikt att ta. Gjorde man det? Nej. Man höll låg profil och satte virrpannan Ulvskog som förstanamn. Ett sådant parti förtjänar inte min röst.  Men tillbaka till vad jag faktiskt valde att rösta på, tillbaka till herr Schlyter och Miljöpartiet. Om just detta alternativ är bäst lämpat att förvalta mitt förtroende återstår förstås att se, men genom (den miniatyrlika) valkampanjen har man åtminstone lyckats övertyga mig om att så eventuellt skulle kunna vara fallet. Och ska vi vara ärliga så är ingressen till min text, det där fina snacket om att EU-parlamentet skulle vara rätt instans för att ta tag i klimathotet, just bara fint snack än så länge. EU har fortfarande mycket att bevisa i klimatfrågorna, det verkar som de flesta beslut hamnar i dissonans med respektive lands prioriteringar. Och visst går det att förstå, åtminstone på ett känslomässigt plan, att ett land på ruinens brant inte prioriterar klimatfrågorna högst på sin dagordning. Därför, hävdar jag, är det ännu viktigare att länder som fortfarande har näsan ovanför vattenytan talar om för omvärlden att dessa frågor fortfarande och mer än någonsin har hög prioritet. Man får liksom ta det globala ansvaret här, genom att till exempel rösta på Miljöpartiet. Högtflygande? Flummigt? Ja, möjligen. Men vad fan, någon måste ju vara det också.  I rådande konjunkturläge kommer det dessutom att finnas tillräckligt med EU-parlamentariker som ser det som sin viktigaste uppgift att värna om jobblinjen och den så kallade inre marknaden. Där behövs inte mer muskler, det är jag övertygad om. Och kanske kommer miljöfrågorna av denna anledning att vara nedprioriterade under en överskådlig framtid, det finns mycket som tyder på det, men tids nog svänger pendeln tillbaka till det läget där dylika "lyxproblem" återigen får utrymme.  Så lyssna nu Carl.. Calle lille, det kommer att vara jobbigt för dig ett tag, du kommer att tvingas jobba i stark motvind, men det var just min tro på din uthållighet som var avgörande för mitt val. Du, till skillnad från Marit, kommer att ha krafter kvar när den här skutan vänder och EU-parlamentet öppnar ögonen för frågor som inte direkt och till hundra procent kan kopplas till sysselsättning och handel, och då litar jag på att du är rätt man för mig. Då litar jag på att du har använt din tid i skyttegravarna på bästa möjliga sätt och hoppar in i hetluften med nyslipad bajonett. Do we have a deal. Schlyter?    PS. Calle, det går bra att svara här i kommentarsfälten. Tack på förhand!

6 Kommentarer

Med hänvisning till medelklassmänniskans självklara rätt att fylla sitt liv med lust och glädje har jag provat på en del saker i mitt vuxna liv. Jag har seglat, kört (ägt) motorcykel, spelat i band (dyrare än man tror), rest (ibland flera gånger om året), festat alldeles för mycket, ätit på fina restauranger, flugit luftballong, bott på (rätt så) dyra hotell och till och med provat på golf ett par gånger. Utan något högre mål än att roa mig en stund. Min lista avslöjar visserligen att jag inte ens tillhör medelklassens guldgossar, min budget för lyxiga klockor och hembioanläggningar är till exempel noll kronor, men för somliga människor i vårt land är den faktiskt ett exempel på en ouppnåelig tillvaro. Den tillvaron där man spenderar rätt mycket tid och pengar på att göra saker bara för att roa sig själv (vilket för övrigt är själva grundbulten i den globala marknadsekonomin, men det visste ni ju redan).

 

I de mindre inköpen är jag också medelklass. När jag handlar på Systembolaget väljer jag till exempel alltid vin från hyllan 70-99 kr, jag har fler än en gång sagt att bara man går upp några tior från de billigaste sorterna hittar man de mest prisvärda vinerna. Men för 150 spänn blir jag uppskörtad, eftersom lågt utvecklade smaklökar som mina inte förmår att uppskatta skillnaden (jag skyller på snuset). Sen går jag till nyhetshyllan på ölavdelningen och provar några nya sorter. Det kan bli en ekologisk ale från Småland, en blytung irländsk stout eller varför inte en stark och dyr belgare. Jag koketterar en stund där bland roligt utformade flaskor, priset spelar liksom ingen roll. Man måste ju fylla sitt liv med nya smaker, som jag (medelklassmänniskan) grandiost brukar utbrista när sambon frågar vad jag har i påsen. Samma sak här alltså, någon finsmakare är jag inte men jag markerar min klasstillhörighet där på systemet.

 

Det här med att identifiera vad som kännetecknar under-, medel- och överklass idag har ju många ägnat sig åt i diverse avhandlingar, så vi behöver inte gå igenom hela svängen igen. För sakens skull nöjer jag mig med att konstatera att om du lever ditt liv enligt ovanstående beskrivning så är du nog som jag, en medelklassare (såvida du inte gör det på lånade pengar, då är du en medelklass-wannabe som till slut hamnar i Lyxfällan). Oavsett om du är rektor, montör på Volvo, egenföretagare i floristbranschen eller mellanchef inom landstinget så lever du troligen ett liv där den trygga ekonomiska basen finns och ger utrymme för lustfyllda aktiviteter. Jag vet inte, ska vi säga att gränsen går någonstans vid 28 till 30 tusen i månaden före skatt?

 

De ekonomiska medlen styr vad vi kan göra med våra liv, eftersom det allra mesta här i livet kostar pengar. Enkel sanning modell 1A. Visst kan din kulturella status skänka dig förmåner i vissa sammanhang, och visst kan dina 280 högskolepoäng imponera på somliga, men utan degen består din vardag av ett kraftigt beskuret antal valmöjligheter. Och är det inte där någonstans vi hittar medelklassens själva essens, i liberalernas skinande palett av valmöjligheter? Den palett som vi har kommit att älska, vi som har råd med den. För egentligen, och här börjar jag skära i min stolthet med en slö kniv men det måste sägas, så är vi kanske i själ och hjärta alla liberaler när vi har råd med det. Eller?

 

Liberaler ropar på frihet, socialister ropar på rättvisa. Kan man uppnå rättvisa utan frihet? Inte en chans. Ta nu exemplet med slavarna, ja det kanske är fånigt men tänk så här: när de amerikanska slavarna frigavs av nordstatarna fick de sin frihet. Frihet att gå ut i världen och välja mellan pest och kolera. Hade de uppnått rättvisa? Näppeligen, de svarta behandlades fortfarande som kreatur och riskerade att bli ihjälslagna bara de tittade på fel människa vid fel tillfälle. Den sortens frihet är kanske värd en del, men bara i jämförelse med den tidigare slavtillvaron. Det var inte förrän degen började rulla in som det överhuvudtaget kom att likna något.

 

Men du, borde man inte som människa sikta lite högre än så? Borde man inte ta ett par kliv uppåt på behovstrappan och sikta på rättvisa? Vad nu det är, tänker du. Ja, det kan ju debatteras så här i kristider när IF Metall öppnar dörren för sänkt arbetstid och lön samtidigt som bolagsstyrelser runt omkring i vårt vackra land anser att kristider kräver kraftigt höjda chefslöner. Överklassens logik: det är tufft nu, det blir jobbigt, alltså borde vi ha mer betalt. Ahh.. den trötta debatten. Jaja, men många tycker att det är orättvist. Faktiskt. Det kanske finns en och annan liberal där ute som också tycker det (hör av er).

 

Egentligen är det väl rätt fånigt att sitta i ett av världens rikaste länder (å jo) och ropa på frihet. Vad då för frihet? Vad är det vi saknar nu då? Friheten att välja mellan olika telefonoperatörer? Friheten att välja mellan olika sorters pålägg på mackan? Friheten att slippa statlig inblandning? Men vänta nu, är det inte där någonstans som de liberala idealen ändå sätter fingret på den ömma punkten? FRA! Spionage! Både kommunister och kapitalister har gjort sig kända för att spionera på sitt folk, till och med en socialdemokratisk regering i ett obskyrt litet land i norra Europa gjorde det på 70-talet (äh.. det var såna tider, eller hur han sa Palme). Endast liberaler går obefläckade genom denna historia och är därför de enda som på allvar kan dra denna lans utan att hugga sig själva i foten. Eller?

 

Nåja, inte är det väl socialister och liberaler som står som kombattanter i den här frihetskampen väl? Är det inte.. ehh.. somliga folkpartister tillsammans med moderater, kristdemokrater, somliga centerpartister och somliga sossar mot somliga folkpartister, miljöpartister, somliga centerpartister och somliga sossar? Herre min GUD vad krångligt det blev NU då! Och då glömde jag ändå Vänsterpartiet. Jamen hej, säg så här då. Jag vill ha rättvisa, och rättvisa förutsätter frihet (alltså den typ av grundläggande frihet som gör att vi kan leva våra liv utan att riskera att hamna i fängelse för att vi har lånat fel bok på bibblan, eller har fel efternamn, eller bara tittar på fel människa vid fel tillfälle). Om det här gör mig till liberal så är jag väl fan det då. Jamen hallå, det är ju helt självklara grejer vi snackar om! Eller?

 

Svenska valkampanjer på 2000-talet handlar om att erövra Mittens Rike, och medelklassen äger detta rike. När medelklassen blir missnöjd förflyttas centrum av mittens rike åt ena eller andra hållet, vilket gör att de yttre kanterna då snuddar vid åsikter som ibland kallas extrema. Men det alla politiker försöker uppnå är balans och harmoni i riket, det kan man till exempel se när Moderaterna reagerar på ökade sympatier för SD genom att föreslå några skärpta regler i flyktingpolitiken. Den som vill ha makten och hela härligheten måste flörta med medelklassen, så vilken allians är då bäst lämpad att stoppa sin näsa i det arslet?

 

Jag tycker så här, det borde finnas ett liberalt parti och ett socialdemokratiskt parti i vårt land som gillar att samarbeta med varandra (som det faktiskt nästan var en gång på Westerbergs tid). Jag tror nämligen att den kombinationen, om vi skalar bort Persson och Leijonborg och Björklund och allt konstigt som Folkpartiet och Socialdemokraterna har sysslat med de senaste tjugo åren, skulle vara den allians som är bäst lämpad att styra vårt land eftersom båda har ett gott grepp om medelklassens pung (penning eller scrotum, det kan kvitta). Denna allians förutsätter dock att vi en gång för alla kommer överens om en sak: Folkpartiet bör stryka ordet ”liberalerna” ur sitt namn. De har så att säga exkluderat sig själva ur den klubben (här kunde Björklund göra en klädsam sorti genom att citera Groucho Marx: "I don't want to belong to any club that will accept me as a member"). Plats på scen istället för ett nytt liberalt initiativ, lett av.. nej, inte Alexander Bard utan.. okej, här får ni gärna föreslå lämpliga kandidater. Jag öppnar dörren här, kliver ni in?

 

Euforisk (nåja) slutkläm: ”Frihet och rättvisa åt alla!” Va, vem skriver inte under på det? På allvar alltså, jag menar det! Så sant som mitt ekologiskt odlade premiumöl har en maltig smak med inslag av humle, citrus och rostat bröd. Så, vad säger ni? Ska vi ta det här till nästa nivå och sopa de där jävla konservativa mupparna av banan? Moderats, christdemocrats, middle of the road party, beware! We’re coming to get you.

 

 

PS.

Jo.. det får förstås bli i valet 2014 som vår nya heliga allians skördar sina framgångar. Men då jävlar!

17 Kommentarer

Låt mig göra en sak klar redan nu: du får gärna kalla mig sosse, men jag tycker inte att Mona Sahlin är en skarp politiker. Hon är otydlig som ledare och en medelmåttig debattör. Märk väl att detta ingalunda är en hastigt påkommen aversion i kölvattnet bakom den senaste tidens opinionssiffror. Nej nej, jag minns Mona sedan minst tjugo år tillbaka i tiden. Hon har liksom alltid funnits där (förutom några år efter Toblerone-skandalen då hon "provade på en civil karriär"), snett bakom först Ingvar Carlsson och sedan ordförande Persson, men aldrig någonsin har hon lyckats vinna mitt förtroende.

Varje gång jag säger detta får jag ett gäng sossar på mig som hävdar att jag tycker så på grund av att Mona är kvinna, och att jag som man av hävd finner det lämpligt, ja helt enkelt inte kan låta bli, att av denna anledning trycka ner henne i skoplösen. Inte för att det lär ändra någons uppfattning, ni har väl ramat in bilden av mig som kvinnohatare vid det här laget, men jag kan säga att min kandidat till ordförandeposten var Margot Wallström. Sist jag kollade var hon kvinna, och en synnerligen begåvad sådan. Jag tycker mig också hitta visst stöd i min Sahlin-kritik i senaste tidens opinionssiffror. Så länge Mona höll låg profil steg siffrorna stadigt och nådde ett tag rekordhöjder. Bollen låg på straffpunkten, regeringen Reinfeldt låg och kippade efter andan som en strandad val och det var bara att klappa till. Men vad gör Mona då? Jo, först annonserar hon att Vänsterpartiet inte längre är välkomna i kampen mot Alliansen, vilket mycket väl kan vara sossarnas största strategiska blunder i modern tid. Tydligen insåg Mona det också då hon två dagar senare "tog tillbaka" detta uttalande. Grymt tydligt Mona.. Sen ger hon sig in i en serie debatter med Reinfeldt mitt under brinnande finanskris, vilket får mig att misstänka haschfester bland Sahlins rådgivare. Vad händer om man ger sig på den som försöker rädda nationen från yttre hot? Man framstår inte själv som speciellt sympatisk va? Det är en gammal sanning i krig och politik, angrip inte dina egna soldater när fienden anfaller. Sen kan du tycka att regeringen gör ett uselt jobb men det spelar ingen roll, det är timingen det handlar om och jag är övertygad om att Reinfeldt bara tackar och tar emot. Resultatet har heller inte låtit vänta på sig, sossarna backade drygt tre procent i senaste SIFO-undersökningen. Vilken överraskning.. not. Låt oss stanna kvar en stund vid Vänsterpartiets uteslutande eller icke uteslutande ur den röd-gröna klubben, för det är extra intressant. Sahlin hävdar först att Ohly & co inte får vara med på grund av för stora meningsskiljaktigheter i viktiga frågor. En av dessa frågor är skatten. Ohly hymlar inte med att han skulle höja inkomstskatten om han kom till makten, det ligger liksom i partiets centrala linje: större offentlig sektor och mer statlig inblandning kräver högre skatter. Sahlin och skogsmullarna däremot har sagt att det är okej att Alliansen sänkt skatten (den sänkning som de var så otroligt mycket emot i förra valrörelsen), men att man inte tänker sänka den ännu mer. Goddag yxskaft. Vem framstår som tydlig och rak i ryggen i denna fråga? Place your bets, Ohly ger pengarna tillbaka. Väg sen in i bedömningen att Sahlin gör en helvändning och bjuder tillbaka Ohly till bordet, och Alliansen ser på och ler i mjugg. Dessutom, och det här är knappast rocket science ens för gemene soffpropp, består ett så pass stort parti som Socialdemokraterna av olika falanger. En falang lutar mer åt höger, det är den som alltid velat samarbeta med Folkpartiet, och en lutar mer åt vänster, det är den som nu går ut i media och kritiserar Sahlins beslut. Allt eventuellt samarbete med Folkpartiet har omöjliggjorts under överskådlig framtid på grund av partiets Alliansdeltagande, alltså återstår endast den charmiga lilla vindflöjeln Miljöpartiet som partner. Jag skulle inte direkt darra av skräck om jag var Reinfeldt. Själv skulle jag gärna ta med mig trion Sahlin, Wetterstrand & Eriksson (ska vi tro att de kommer att kalla sig SWE under valrörelsen?) på hajk med en mellanstadieklass, men nu handlar det ju om att styra landet liksom. Jag är enormt besviken på Mona för att hon vände Ohly ryggen. I mina ögon är han en skarp, begåvad och klarsynt politiker som vågar stå för de radikala idéer som sossarna för länge sedan tappat bort i den populistiska labyrint de irrat runt i de senaste femton åren. Rent subjektivt, om vi bara tar in själva personen och blundar för politiken, framstår Eriksson och Wetterstrand som korvgrillande scoutledare bredvid denne man. Och även om endast kanske fem procent av Vänsterpartiets idéer skulle få genomslag i regeringssitsen så är det just den vänsterbromsen som Mona behöver för att hålla sig på rätt spår. Nu tror jag inte det är därför hon har tagit tillbaka Ohly, det beror snarare på ett böjande för den massiva kritiken. Rent ideologiskt tror jag fortfarande han är lika ovälkommen i den Sahlinska båten. Och man kan verkligen fråga sig om Sahlin egentligen vill vinna nästa val, eller om hon är mer mån om att forma partiet enligt sina egna ideal. När borgarna bestämde sig för att ge sossarna en rejäl match var det alle man på däck. Liberaler fick samsas med homofoberna i KD (det är svårt att hitta ett större ideologiskt glapp än så), man samlades runt en gemensam fiende och det har ju faktiskt fungerat, de tog makten. När Mona blåser till motangrepp hotar hon med att lämna vänsterflanken hemma, vilket i min bok tyder på hybris i en tid då socialdemokrater borde präglas mer av ödmjukhet än något annat. Sossarna sjabblade bort förra valet, man gjorde ett uselt arbete och underskattade motståndet. Vad kan vi lära oss av detta? Jag vet, vi skippar Ohly! Nej nej Mona, du behöver honom mer än någonsin! Av människor som är aktiva i partiet har jag förstått att Sahlin genomfört något av en intern demokratiseringsprocess. Och det här tror jag på allvar att hon är bra på! Det har varit fokusgrupper och workshops, fotfolket har fått säga sitt och efter en era av toppstyrning a la Persson kan jag förstå att partifolket fått ny luft i sina bröstkorgar under Sahlins mjukare styre. Men det ni behöver förstå, ni som är aktiva sossar, är att utifrån sett, där vi vanliga väljare står, framstår detta som ett virrvarr av meningslösa möten utan tydligt ledarskap. Vi är inte med på era möten, ni har låst in er i konferensrummet och ritat fina pilar på whiteboarden medan vi har stått här utanför och undrat när i h-e det ska hända något. Sen hände det något, dvs ni åstadkom det ena taktiska misstaget efter det andra, och många av oss börjar famla efter något att tro på. Efter så lång tid och så många interna möten kom ni alltså fram till att a) Skippa Ohly, och b) angripa Reinfeldt mitt under finanskrisen. Sökes: hjärntrust med socialistiska värderingar. Men hey, ni har säkert mysiga konferenser.

6 Kommentarer

När jag var åtta år gammal flyttade mitt hushåll, från huvudstaden, till en sossecementerad änglagårdsby med 600 invånare i Närke. Principal var belgiska gruvförtaget Vieille Montagne som bröt zink i grannbyn. I dag kan jag inte förstå varför mina föräldrar valde att flytta dit. (Då brydde jag mig inte mycket – pappa var bäst och varandet begränsat.) Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning. Hot och trakasserier riktades mot hela familjen. Jag klarade mig undan gruppstryk och grov mobbning främst genom att jag var bra på tävlingsidrott. (Ibland hade jag bara fluns, ibland sprang jag kolossalt snabbt. Ibland...) Den lokala idrottsföreningen var en pluttig frihamn där de lokala socialdemokraterna inte hade etthundra procents åsiktsmonopol. Välgången på fotbollsplanen ledde till att jag tolererades men ordnade Unga Örnar knattedisko på Folkets hus ansågs jag inte smälta in. Även den typen av existens blir vardag och, som jag minns det, var det oftast bekymmersfritt. Fast ibland blev det dramatik. Som en vårdag i tredje klass när vi hade lektion i samhällskunskap. Kvällen innan hade jag storögt suttit och lyssnat på pappa när han sladdrat om löntagarfonderna vid middagsbordet. På lektionen bisserade jag vad pappa sagt: ”Inför Palme löntagarfonder kommer Sverige att förstöras”. En av de lokala sossepamparnas ungar, en klasskamrat, började hulka i chock. Aldrig tidigare hade han hört någon orda negativt om Palme. Han och hans två bröder blev för en tid förbjudna att umgås med mig. De andra sossepamparna, med familjer och bekantskapskrets, trakterade mig med statskonstnärliga galonvantar. Livet gick vidare - oftast avsides. På höstterminen i fjärde klass fick vi en skrivuppgift där vi skulle kontakta ett företag, myndighet, förbund, sällskap, organisation eller förening. Alla andra i klassen skickade brev till någon av sina föräldrars jobb. Jag skrev till Olof Palme. Minns inte ackurat varför jag skrev till honom – troligtvis för att sossarna precis vunnit valet. Däremot minns jag att jag inte förväntade mig något genmäle. En månad senare var jag mitt inne i den obligatoriska minifotbollsmatchen som avgjordes under varje lunchrast. Plötsligt ekar vaktmästarens stämma över skolgården: ”HERMANN! KOM HIT!” Alla stannade och tittade mot mig. Jag blev vettskrämd och konstaterade; vaktmästaren, en knallhård knekt, användes bara för att avhämta elever om något riktigt jävligt hänt (säkerhetsåtgärd från skolledningen om man skulle få för sig att lubba eller göra värn.) Golgatavandrande mot vaktmästaren såg jag, ju närmare jag kom, att han var uppjagad men inte härsken. Hoppet tändes. Med samma röstläge som tidigare saluterade han mig: ”PALME HAR SKRIVIT TILL DIG!” I sin hand höll han ett brev. Jag leddes in i lärarrummet där hela skolans personal, inklusive lokalvårdare, skolbespisning och fluortanter, hade samlats. Atmosfären var högtidlig och förväntansfull. Alla väntade på högläsning. Hej! Tack för Ert brev och gratulationerna! Ni vill att jag ska ordna en ungdomsgård i Åmmeberg. Det är inte jag utan det är kommunalpolitikerna i Askersunds kommun som bestämmer om det. Jag skulle vilja föreslå att Ni tar kontakt med en socialdemokrat på orten, nämligen Kjell Hoffman. Han har telefonnummer 340 07 till sin bostad. Ring honom och diskutera Era önskemål! Det är han och de andra politikerna i kommunen som bestämmer om det ska bli någon ungdomsgård. Men då måste de också få höra Era krav. Sedan undrar jag om Ni inte har möjlighet att få vara i skolan ibland om Ni har någon vuxen med Er? Med vänlig hälsning Olof Palme Först öronbedövande silentium. Sedan applåder. Som fortsatte och fortsatte. Det applåderades så länge och ihärdigt att Kim Jong-Il hade blivit imponerad. Innan dygnet var final visste stora delar av södra Närke om att jag fått ett brev från Palme. Sossepamparnas battingar fick leka med mig igen och jag blev bjuden på födelsedagskalas för första gången. Jag till och med vann danstävlingen på Unga Örnars disko, med sötaste bruttan i byn, några veckor senare. Karantänen var tillända. Tack Palme! P.S. Texten ovan bjuder inte in till kommentarer - I know. Det är mest jag som freudar mig i ett absurt barndomsminne. Jag vill ändå väldigt gärna höra från dig som läser. Berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när du fick reda på att Palme blivit mördad. Är du för ung för att minnas men ändå väldigt skrivsugen – berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när Sverige vann över Rumänien i Fotbolls-VM 1994. Trevlig helg. D.S.

24 Kommentarer