Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er.

 

Just nu löper Wanja Lundby-Wedin gatlopp i media, hårt jagad av ett drev som för tillfället finner de marknadsliberala spelreglerna djupt orättvisa. Hon jagas i egenskap av styrelseledamot i AMF Pension och samtidigt LO-ordförande, alltså den som ytterst representerar arbetarklassen i vårt samhälle. Hon skulle vara den i styrelsen som höll tillbaka kapitalets galna hundar, hon skulle utgöra motvikten till näringslivets fartblinda slipsgossar. Det verkar nu som Wanja har misslyckats med detta uppdrag, därför kommer hon troligen att tvingas avgå inom kort. Hon har inte misslyckats för att hon blev bortröstad av de galna hundarna utan för att hon, enligt egen utsaga, blev förd bakom ljuset. ”Vi kunde inte förstå att utbetalningarna skulle bli så här stora”, så lyder försvaret, och man behöver inte direkt vara K-G Bergström för att förstå att ett sånt uttalande är ungefär som att sätta Josef Fritzl i ett tvåmanstält utanför Kelly’s med en dvärgpudel som enda vakt. Med andra ord, inte direkt ett vattentätt försvar. Get the fuck out of there Wanja, det är inte svårt för kvällspressen att samla ihop en lynchmobb i dessa varseltider.

 

För mig är dock inte de avtalsenliga mångmiljonutbetalningar som nu görs till chefer huvudproblemet med rörlig prestationslön. Visst kan det kännas hårt och orättvist att somliga ska få framtiden tryggad hundra gånger om (igen..) samtidigt som andra tvingas från sina hem för att söka jobb längs vägarna som de vagabonder vi trodde hade utrotats i vårt välfärdssamhälle. Men om vi tycker att det här är orättvist så har vi samtidigt kapat det marknadsekonomiska systemet vid fotknölarna och ogiltigförklarat regeringens politik från dag ett. Ja, vi har faktiskt till och med krossat den kapitalistiska drömmen som går ut på att vem som helst kan bli svinigt rik, bara man är tillräckligt ambitiös och (underförstått) hänsynslös (det ska löna sig att ”arbeta”).

 

Ingen skulle bli gladare än jag om det var så, men jag tror faktiskt inte på allvar att ni har gått och blivit socialister nu. Det är nog bara så att vi alla står oss själva närmast, och när det blåser runt den egna knuten så är det faktiskt den politiska ideologi som förespråkar ett starkt kollektivt skydd för sjuka och arbetslösa som passar bäst. När du tjänar mycket pengar vill du ha låg skatt, för då får du mer pengar i plånboken. När du är arbetslös vill du ha hög A-kassa, för då får du också mer pengar i plånboken. Människan är inte idealist när magen börjar kurra, då tar rovdjuret över spakarna. Dessutom är hon ogin och vill gärna tvåla dit giriga bonuschefer som bekymmerslöst seglar bort i solnedgången, nu när chansen att få åka med på den seglatsen har reducerats till noll (det vill säga när den kapitalistiska drömmen ligger i spillror, för innan den gjorde det var i alla fall drömmen om att få åka med vid liv). Som Peps Persson en gång sjöng, ”noll å noll är noll, noll noll noll noll noll” (låtom oss sitta i de varslades kök och till gammal 70-talsprogg vårt humör elda upp).

 

Men tillbaka till bonusarna då, vad menar jag egentligen är det stora problemet? Jo, det stora problemet med bonusar och rörlig prestationslön är konsekvenserna det får under högkonjunktur. Titta bara på fastighetsbubblan i USA, alltså den härva som många menar startade denna globala jättekris. Många banker och bolåneinstitut i USA bekräftar att man hade prestationslöner långt ner i leden, och detta gav alldeles uppenbarligen fel incitament. När vi frågar oss hur bankerna där borta kunde låna ut så mycket pengar till husköpare utan tillräcklig säkerhet så hittar vi svaret i deras lönesystem. Enkelt uttryckt, du jobbar på bank och ju fler lån du godkänner desto högre lön får du. Du kanske anar någonstans långt bak i ditt medvetande att det här inte kan hålla för evigt, men det är ju faktiskt inte ditt problem. Du gör bara ditt jobb, och du gör det bra och du drar hem kosingen.

 

Problemet är alltså av incitament-karaktär: alla uppmanas att sälja men ingen uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna. Normalt sett ska företagets ledning och styrelse ta ansvar för verksamhetens långsiktiga mål, självklart inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utan bara ur det egna företagets perspektiv, men många gånger går ju dessa hand i hand. Men de rackarna sitter ju också på bonuslöner och finner därför ingen anledning att bromsa det skenande tåget. Det håller så länge det håller, det värsta som kan hända för en styrelseordförande eller en VD är att han eller hon får sparken och en skön fallskärm löses ut. Långsiktighet och bonuslöner är med andra ord inte direkt vad man kan kalla a perfect match.

 

Därmed inte sagt att bonusar är den enda boven i dramat, men jag skulle vilja påstå att det träder fram som en av de mer betydelsefulla faktorerna när vi gör analysen av vad som ledde fram till krisen. Lågkonjunktur hade det blivit förr eller senare ändå, säkert som amen i kyrkan, men det hade troligen gått att lindra effekterna om man bara tagit ansvar för de långsiktiga konsekvenserna. Här behövs alltså regleringar. Staten måste se till, stifta nya lagar om så behövs, att företag inte får blunda helt för de konsekvenser som deras risktagande får för samhället. Få saker har genom världshistorien stått mer klara för mig än just detta.

 

Ett annat problem som den nu pågående debatten belyser väldigt klart, och som jag hoppas att vi kan lära oss något av, är att ledamöter i bolagsstyrelser väldigt sällan är fullt på det klara med vad de ansvarar för och vad uppdraget innehåller. I fallet Wanja Lundby-Wedin är det alldeles uppenbart så, och hon är nog tyvärr bara toppen av isberget. Jag skulle tro att hon ändå hör till de bättre, de flesta andra som befunnit sig i hennes prekära läge har mött media genom att enbart hänvisa till styrelsens ordförande. Nu råkar det ju förstås vara så att hon också är ordförande för LO, så någon vanlig överbetald skuggfigur är hon knappast. Men faktum kvarstår, en ledamot i en typisk bolagsstyrelse har, som det ser ut från mitt håll åtminstone, väldigt lite ansvar i förhållande till sitt arvode. Detta är också en stor enskild orsak till krisen, att trötta och inkompetenta styrelser inte klarar av den långsiktiga planeringen.

 

Så vad gör politikerna då? Jo, det är ett sedvanligt kappvändande vi får bevittna. Att nu, när skadan redan är skedd, gå ut och spela för gallerierna som näringsminister Maud Olofsson gör när hon ”förbjuder” bonuslöner i statliga bolag är rent löjeväckande. Om hon inte såg det här som ett grundläggande problem för några veckor sedan när hon höll lovtal till bonuslönens förträffliga inverkan på människors arbetsmotivation så lär hon knappast göra det nu heller. Det här är bara ett sätt att tysta kritiken tills det värsta ovädret har blåst förbi. Mycket kan man säga om Maud, men att hon skulle bli socialist över en vinter tar jag för högst osannolikt.

 

Nej, vi kommer att få se bonusar även i framtiden och det har jag faktiskt inga problem med. Det är inte bonusarna i sig som är problemet, det är vem som får bonus och på vilka villkor. Att till exempel en VD får stora extrautbetalningar för att företaget har ökat sin marknadsandel i kristider, trots att man fortfarande går med förlust, är på fel sida gränsen enligt mig. Det beror nämligen högst troligen på att dina konkurrenter har gått i konkurs och kunderna har flugit in i din mun som stekta sparvar. Som VD sitter du där och varslar anställda med ena handen och tar emot gratifikationer för väl utfört arbete med den andra. Det säger sig självt att något är väldigt fel med den bilden, och den VD som inte ser det borde ta sig en rejäl funderare. Det håller inte att hänvisa till ingångna avtal som ger dig ”rätt” till pengarna, när du sätter människor på bar backe så förändras spelreglerna över en natt. Det är dessa nya spelregler som media nu kablar ut över nationen. Och bolagsstyrelser ska inte ha bonuslöner överhuvudtaget, det skickar helt fel signaler till människor vars främsta uppgift är att agera på lång sikt och som dessutom inte ens deltar aktivt i företagets löpande verksamhet.

 

Men till slut blir det ändå som det alltid blir. När krutröken har lagt sig och de utvalda offren slaktats så kommer vi att glömma den här lilla revolutionen illa kvickt. Krisen klär sig alltid i rött och framgången alltid i blått. Eller hur var det nu någon sa? ”Den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, den som inte är höger när han blir äldre har ingen hjärna”. Så gott folk, jag antar att vi i nådens krisår 2009 talar från våra hjärtan när vi låter nyheterna om feta bonuslöner uppröra oss. Men tids nog, det är liksom inbyggt i det marknadsliberala systemet, svänger pendeln tillbaka, strupgreppet lättar och släpper fram syre till den från hjärtat frikopplade hjärnan. Kort sagt, det blir fint att tjäna pengar igen, och så ska det väl vara. Jag kan bara hoppas att hjärtat har lämnat ett litet spår efter sig så att vi ändå lär oss något av våra misstag.

11 Kommentarer

Med hänvisning till medelklassmänniskans självklara rätt att fylla sitt liv med lust och glädje har jag provat på en del saker i mitt vuxna liv. Jag har seglat, kört (ägt) motorcykel, spelat i band (dyrare än man tror), rest (ibland flera gånger om året), festat alldeles för mycket, ätit på fina restauranger, flugit luftballong, bott på (rätt så) dyra hotell och till och med provat på golf ett par gånger. Utan något högre mål än att roa mig en stund. Min lista avslöjar visserligen att jag inte ens tillhör medelklassens guldgossar, min budget för lyxiga klockor och hembioanläggningar är till exempel noll kronor, men för somliga människor i vårt land är den faktiskt ett exempel på en ouppnåelig tillvaro. Den tillvaron där man spenderar rätt mycket tid och pengar på att göra saker bara för att roa sig själv (vilket för övrigt är själva grundbulten i den globala marknadsekonomin, men det visste ni ju redan).

 

I de mindre inköpen är jag också medelklass. När jag handlar på Systembolaget väljer jag till exempel alltid vin från hyllan 70-99 kr, jag har fler än en gång sagt att bara man går upp några tior från de billigaste sorterna hittar man de mest prisvärda vinerna. Men för 150 spänn blir jag uppskörtad, eftersom lågt utvecklade smaklökar som mina inte förmår att uppskatta skillnaden (jag skyller på snuset). Sen går jag till nyhetshyllan på ölavdelningen och provar några nya sorter. Det kan bli en ekologisk ale från Småland, en blytung irländsk stout eller varför inte en stark och dyr belgare. Jag koketterar en stund där bland roligt utformade flaskor, priset spelar liksom ingen roll. Man måste ju fylla sitt liv med nya smaker, som jag (medelklassmänniskan) grandiost brukar utbrista när sambon frågar vad jag har i påsen. Samma sak här alltså, någon finsmakare är jag inte men jag markerar min klasstillhörighet där på systemet.

 

Det här med att identifiera vad som kännetecknar under-, medel- och överklass idag har ju många ägnat sig åt i diverse avhandlingar, så vi behöver inte gå igenom hela svängen igen. För sakens skull nöjer jag mig med att konstatera att om du lever ditt liv enligt ovanstående beskrivning så är du nog som jag, en medelklassare (såvida du inte gör det på lånade pengar, då är du en medelklass-wannabe som till slut hamnar i Lyxfällan). Oavsett om du är rektor, montör på Volvo, egenföretagare i floristbranschen eller mellanchef inom landstinget så lever du troligen ett liv där den trygga ekonomiska basen finns och ger utrymme för lustfyllda aktiviteter. Jag vet inte, ska vi säga att gränsen går någonstans vid 28 till 30 tusen i månaden före skatt?

 

De ekonomiska medlen styr vad vi kan göra med våra liv, eftersom det allra mesta här i livet kostar pengar. Enkel sanning modell 1A. Visst kan din kulturella status skänka dig förmåner i vissa sammanhang, och visst kan dina 280 högskolepoäng imponera på somliga, men utan degen består din vardag av ett kraftigt beskuret antal valmöjligheter. Och är det inte där någonstans vi hittar medelklassens själva essens, i liberalernas skinande palett av valmöjligheter? Den palett som vi har kommit att älska, vi som har råd med den. För egentligen, och här börjar jag skära i min stolthet med en slö kniv men det måste sägas, så är vi kanske i själ och hjärta alla liberaler när vi har råd med det. Eller?

 

Liberaler ropar på frihet, socialister ropar på rättvisa. Kan man uppnå rättvisa utan frihet? Inte en chans. Ta nu exemplet med slavarna, ja det kanske är fånigt men tänk så här: när de amerikanska slavarna frigavs av nordstatarna fick de sin frihet. Frihet att gå ut i världen och välja mellan pest och kolera. Hade de uppnått rättvisa? Näppeligen, de svarta behandlades fortfarande som kreatur och riskerade att bli ihjälslagna bara de tittade på fel människa vid fel tillfälle. Den sortens frihet är kanske värd en del, men bara i jämförelse med den tidigare slavtillvaron. Det var inte förrän degen började rulla in som det överhuvudtaget kom att likna något.

 

Men du, borde man inte som människa sikta lite högre än så? Borde man inte ta ett par kliv uppåt på behovstrappan och sikta på rättvisa? Vad nu det är, tänker du. Ja, det kan ju debatteras så här i kristider när IF Metall öppnar dörren för sänkt arbetstid och lön samtidigt som bolagsstyrelser runt omkring i vårt vackra land anser att kristider kräver kraftigt höjda chefslöner. Överklassens logik: det är tufft nu, det blir jobbigt, alltså borde vi ha mer betalt. Ahh.. den trötta debatten. Jaja, men många tycker att det är orättvist. Faktiskt. Det kanske finns en och annan liberal där ute som också tycker det (hör av er).

 

Egentligen är det väl rätt fånigt att sitta i ett av världens rikaste länder (å jo) och ropa på frihet. Vad då för frihet? Vad är det vi saknar nu då? Friheten att välja mellan olika telefonoperatörer? Friheten att välja mellan olika sorters pålägg på mackan? Friheten att slippa statlig inblandning? Men vänta nu, är det inte där någonstans som de liberala idealen ändå sätter fingret på den ömma punkten? FRA! Spionage! Både kommunister och kapitalister har gjort sig kända för att spionera på sitt folk, till och med en socialdemokratisk regering i ett obskyrt litet land i norra Europa gjorde det på 70-talet (äh.. det var såna tider, eller hur han sa Palme). Endast liberaler går obefläckade genom denna historia och är därför de enda som på allvar kan dra denna lans utan att hugga sig själva i foten. Eller?

 

Nåja, inte är det väl socialister och liberaler som står som kombattanter i den här frihetskampen väl? Är det inte.. ehh.. somliga folkpartister tillsammans med moderater, kristdemokrater, somliga centerpartister och somliga sossar mot somliga folkpartister, miljöpartister, somliga centerpartister och somliga sossar? Herre min GUD vad krångligt det blev NU då! Och då glömde jag ändå Vänsterpartiet. Jamen hej, säg så här då. Jag vill ha rättvisa, och rättvisa förutsätter frihet (alltså den typ av grundläggande frihet som gör att vi kan leva våra liv utan att riskera att hamna i fängelse för att vi har lånat fel bok på bibblan, eller har fel efternamn, eller bara tittar på fel människa vid fel tillfälle). Om det här gör mig till liberal så är jag väl fan det då. Jamen hallå, det är ju helt självklara grejer vi snackar om! Eller?

 

Svenska valkampanjer på 2000-talet handlar om att erövra Mittens Rike, och medelklassen äger detta rike. När medelklassen blir missnöjd förflyttas centrum av mittens rike åt ena eller andra hållet, vilket gör att de yttre kanterna då snuddar vid åsikter som ibland kallas extrema. Men det alla politiker försöker uppnå är balans och harmoni i riket, det kan man till exempel se när Moderaterna reagerar på ökade sympatier för SD genom att föreslå några skärpta regler i flyktingpolitiken. Den som vill ha makten och hela härligheten måste flörta med medelklassen, så vilken allians är då bäst lämpad att stoppa sin näsa i det arslet?

 

Jag tycker så här, det borde finnas ett liberalt parti och ett socialdemokratiskt parti i vårt land som gillar att samarbeta med varandra (som det faktiskt nästan var en gång på Westerbergs tid). Jag tror nämligen att den kombinationen, om vi skalar bort Persson och Leijonborg och Björklund och allt konstigt som Folkpartiet och Socialdemokraterna har sysslat med de senaste tjugo åren, skulle vara den allians som är bäst lämpad att styra vårt land eftersom båda har ett gott grepp om medelklassens pung (penning eller scrotum, det kan kvitta). Denna allians förutsätter dock att vi en gång för alla kommer överens om en sak: Folkpartiet bör stryka ordet ”liberalerna” ur sitt namn. De har så att säga exkluderat sig själva ur den klubben (här kunde Björklund göra en klädsam sorti genom att citera Groucho Marx: "I don't want to belong to any club that will accept me as a member"). Plats på scen istället för ett nytt liberalt initiativ, lett av.. nej, inte Alexander Bard utan.. okej, här får ni gärna föreslå lämpliga kandidater. Jag öppnar dörren här, kliver ni in?

 

Euforisk (nåja) slutkläm: ”Frihet och rättvisa åt alla!” Va, vem skriver inte under på det? På allvar alltså, jag menar det! Så sant som mitt ekologiskt odlade premiumöl har en maltig smak med inslag av humle, citrus och rostat bröd. Så, vad säger ni? Ska vi ta det här till nästa nivå och sopa de där jävla konservativa mupparna av banan? Moderats, christdemocrats, middle of the road party, beware! We’re coming to get you.

 

 

PS.

Jo.. det får förstås bli i valet 2014 som vår nya heliga allians skördar sina framgångar. Men då jävlar!

17 Kommentarer

Miserabla omständigheter och ostadigt kynne har lett till att det som var tänkt att publiceras i dag inte är moget. Onsdagskvällen blev lite rörig (men munter) - Nada fyllde fem år och sambon hade huvudvärk. Allt slutade lyckligt efter gratis öl, dramatik och förstående pojkvän. Hela torsdagen försökte jag pressa fram något nytt att skriva i om. CNN brusade i bakgrunden medan jag stekte idéer. (Barack Obama har helt klart the momentum - hade han varit arier hade valet ansetts avgjort. Men det är något som ligger och puttrar under ytan. Att presidenten i teveserien »24« är svart funkar för Joe Sixpack och Sarah Palin - realitet är en annan bollpark. Är jag överdrivet fördomsfull? Kanske. Kunde en högerreligös cowboy bli president så kan a nigger with a library card bli det också. Låt oss hoppas det.) Vid halv fem på eftermiddagen gav jag upp. Då hade tio idéer stekts. 1. Finland – Med utgångspunkt i skolskjutningar och machokultur letade jag efter svar i den finska krönikan (som är både blodig och grym). Det finska folket har härdats granithårt genom flera generationers plågor. Spåren från slaveri, ockupation och kamp syns än i dag. Kanske finns svaren i skrönora om Urho Kekkonens röda marionettjärnhand, eller i Lasse Viréns sisuvärldsrekord på 10 000 meter vid München-OS, eller i de inavlade delstater i USA som Finland delvis liknar. Matti Nykänen känns som en ledtråd. Aki Kaurismäki likaså. 22 PP! Karilouto, Hietanen, Lehto, Lahtinen och Rokka ger fortfarande osäkra poikar falloskomplex? (För grumlig idé.) 2. Varför är alla grabbar över 25 år från Oskarshamn flitskalliga? - Beror det på kärnkraftverket eller är det tristessen? (En dag ska jag reda ut den frågan.) 3. AA Gill – En sprudlande kärleksförklaring till världens mest läsvärda journalist (för tillfället). Han tycker att Barack Obama är kusligt lik Dr Spock, är dyslektiker och hatar ansiktsbehåring. (Mådde som en instängd hund och hade ingen som helst lust att skriva sprudlande.) 4. Hade Karl Marx rätt? – En fascinerande diskussion håller på att uppstå i kölvattnet av finanskrisen. Grovt förenklat; Var vi för kvicka att klandra socialismen? Kommer marknaden – som drivit fram den socialistiska omdaningen inom bankväsendet – driva fram fler socialistiska reformer? Tänk om marknaden ”säger” att planekonomi är prima? (Skrev en ganska hyfsad inledning men sedan blev det Jörgen Brink.) 5. Per Nuders bidrag till litteraturen är lika betydelsefullt som Hulk Hogans bidrag är till brottningen – Bara lilla jag som försöker skämta. (Höhö...) 6. Världens fem bästa seriealbum – En given livlina. Verken är lästa och hemläxan gjord. Listor är alltid efterfrågade. Lika bra att skriva komprimerat om de här böckerna – gemene man ser ändå inte storheten. »Maus« av Art Spiegelman, »Peepshow« av Joe Matt, »Persapolis« av Marjane Satrapi, »Palestine« av Joe Sacco och »Pyonyang« av Guy Delisle. (Kom på att jag tänker skriva långt och sprudlande om dem i framtiden.) 7. Vid bardisken 1 – Om läget i Liberia. (Nada) -Fan Liberia alltså. Sicken sörja. -Wikipediat? -Det har jag. Det var ju en del folk i USA som fick dåligt samvete före andra angående slaveriet. Så de befriade lite slavar och fixade en bit land åt dem i Afrika i början på 1800-talet. Det första ”återvändarna” gjorde när det kom ”hem” till Liberia var att förslava ursprungsinvånarna och leka godsägare med peruker, frack, handskar och skit. ”Återvändarna” införde apartheid också – fast mellan svarta återvändare (tio procent) och svart ursprungsbefolkning (90 procent). Det var förbjudet att hänga med andra gänget. Så där körde de på i nästan i hundra år innan fornhistoriska FN Nationernas förbund intervenerade. -Vad betyder intervenerade? -Typ att de gick in och styrde upp läget för stunden. Klämde bollarna på några rikisar, lovade fett åt några gröngölingar… Intervenerade typ. -Lugnade det ner sig sen? -Nej för fan. Bara slaveriet avskaffades. ”Återvändarna” styrde landet med en enpartistat, politbyrå och grejer ända tills 80-talet. -Vad hände sen? -Det blev kuppdags, en snubbe som hette Doe sökte upp presidenten och hackade honom småbitar med sin machete. Does gäng hackade ihjäl nästan hela ministrarstaben. En riktig storstädning. -Vilka gangstas! -Doe var tydligen riktigt outbildad och korkad och kunde bara styra med vapen i hand. När han statuerade exempel mot upprorsmakare åt han upp deras hjärtan efter att han hackat dem med sin machete. På rikitgt! Men Doe var inte paranoid nog och slöade till vilket straffade sig ett par år senare. En tidigare lojal polare torterade honom till döds youtubestyle. Skiten finns på video. -Och sen då? -Inbördeskrig, barnsoldater, du vet han galningen i Nicholas Cage-rullen styrde ett tag. -Coolt! Styr han fortfarande? -Han styr inte längre, men ska väl beundras eftersom han lyckades undvika att machetehackas när han torska makten. -Och nu då? -Det är jävligt spänt, åttio procent av befolkningen räknas som mycket fattig, inbördeskriget kan återupptas när som helst, aids, många är på flykt, folk är hungriga. (Afrikansk historia är det nya svarta för alla Andra världskrigetnördar. Boken »Mississippi in Africa« av Alan Huffman rekommenderas till alla som vill fördjupa sig i Liberias historia.) 8. Är J-O pingisens Bukowski eller är det Bukowski som är litteraturens J-O? – Frågeställning. (Det kan man fundera på om man har tid och fantasi.) 9. Bokhora – Kolla in den här bloggen. (Gör det! Den är ambitiös.) 10. Vid bardisken 2 – Om livet som blivande pappa. (Smaka) -Hur är det med Anna nu inför födseln? -Hon är helt hysterisk, skäller, skriker, gråter och hetsäter. -Åh fan, hur känns det för dig? -Jag är inte direkt nyknullad. -Välkommen till runka i duschenklubben! (Givetvis hade gått att skriva något vitsigt och modernt med dessa två grabbars konversation som grund eller ingress. Givetvis…)

3 Kommentarer