- Usch ja, jag avskyr de där skräniga fotbollssupportrarna som tar över Skanstull så fort det är match, sa hon på bredaste småländska och sippade på sin drink. Det är mycket trevligare i de här kvarteren, här slipper man sånt. Vi hängde vid en bar på Skånegatan och diskuterade barer på Skånegatan och resten av den del av söder som ringas in av Götgatan, Folkungagatan, Ringvägen och Renstiernasgatan. Och ja, trots att en djupt rotad impuls i mig ville protestera hade hon givetvis rätt, här hittar du inga skräniga supportrar (Jacke undantaget), inte ens på matchdag. Som om det vore någonting positivt när dynamiken i ett kvarter försvinner och ersätts med femton olika sorters kaffe. Det finns en del av mig som vill ge sig ut på nattliga räder och slänga sten genom fönstren till de trendiga caféer och barer som ploppar upp som svampar ur jorden, för många för att hålla koll på, eller Urban Deli, den saluhall i miniformat som öppnat i den gamla postens lokaler vid Nytorget, och som förtjänar en hel ringmur av sten enbart för sitt val av namn. För en tid sedan såg jag till och med Björn af Kleen (journalist, mest känd för att ha tatuerat in en brun fläck på näsan) på Harvest Home, en av de sista utposterna som man går till just för att slippa se den nya tidens brunnäsor. - Håll er borta från mina kvarter, vill jag skrika ut med megafon, samtidigt som en del av mig myser vid tanken på att glida ner med laptoppen och ta mig ett glas vin och en bruschetta, med kravmärkta hackade tomater, och blicka ut över Nytorget och fundera över alla de förändringar som platsen genomgått sedan kungamördaren Anckarström hudflängdes här våren 1792. Nu leker småbarn på den skyddsmärkta lekplatsen, där rutschkanor av plåt är ett minne blott, övervakade av sina hökögda föräldrar och dressade i hjälmar, armskydd och benskydd och ta mig tusan tandskydd för att de små mjölktänderna inte ska ploppa ut i förtid. Allt är vadderat, allt är fint förpackat och jag känner mig som en gammal sorglig kvarleva av någonting som fanns här innan, när endast Hannas Bar och Pet Sounds, skivbutiken alltså, bar upp kvarteret och skänkte det lite glans. Likt en förvirrad katt, som återkommer till sin ungdoms revir, stryker jag omkring på gatorna och jamar uppgivet åt vad jag ser och väntar på de varma händer som ska plocka upp mig och med en suck och beklagande min sätta en kula i skallen på mig. Gammal nog att inse att tiden är ur led och att den alltid varit det för en eller annan strykare.

16 Kommentarer

En söndagseftermiddag satt jag med en pint och läste en bok på den mysiga söderpuben Black & Brown Inn. Då kom det in två brats. Kanske var de lite äldre än de bortskämda slynglar som spenderar hela veckopengen, de fått av pappa, på krogarna runt Stureplan. De här två hade ju i alla fall vågat sig bort till mörkaste söder. Men de var likväl brats. Man känner lätt igen en brat på utseendet. Det bakåtslickade håret är ett tydligt tecken. Jag har aldrig förstått det där med backslick eller kotlettfrilla. Jag har visserligen inte möjlighet att ha den frisyren. Men hade jag tjockare hår kan jag lova att jag inte hade betalat tusentals kronor för diverse hårprodukter att trycka i mitt hår och kamma det bakåt. Ett annat signum är de dyra märkesskjortorna som alltid har en eller ett par knappar för många uppknäppta. Fryser de inte om bröstet? De har ju dessutom ofta rakade eller vaxade bröstkorgar. Det finns även ett sätt att föra sig som är utmärkande för brats. De här två pratade väsentligt högre än resten av gästerna på puben. De gjorde sin beställning så krånglig de kunde. Visserligen inte på något otrevligt sätt, och servitrisen fick säkert en skälig dricks, men de gjorde väldigt klart för henne hur de ville ha det. Vanlig pubmat som en burgare eller fish and chips dög förstås inte för deras känsliga smaklökar. De pratade högt om golfresor, klockor och flickvänner. De försökte bräcka varandra. När den enes telefon ringde höjde han volymen på rösten ytterligare och gestikulerade med stora rörelser. Som han verkligen ville bevisa för den andre att han hade en flickvän. Jag tål inte brats. Inte heller någon av mina vänner orkar med brats. Men tjejer faller onekligen för brats. Varför vet jag inte. De kanske gillar det där dryga överlägsna sättet och statussymbolerna. Det övergår mitt förstånd men att många tjejer gillar brats är uppenbart. Vad jag funderar över är om brats gillar brats. Om de tål varandra. Hur kul kan det vara att umgås med någon som man hela tiden måste överträffa – som man måste skryta för? Jag tror inte de står ut med varandra. Eller ens sig själva. Jag tror de är ganska ensamma.

8 Kommentarer

Det tog inte lång tid. Från att vara någonting som jag passerade på vägen hem från jobbet och besökte en gång i veckan har det återigen blivit normen för en kväll. Jag talar om barerna alltså. Under åren i en relation besöktes de på nåder. Nu har gottepåsen öppnats på vid gavel igen och jag sticker ner hela handen. Det är märkligt hur det kan vara provocerande för en del. Det handlar inte om att sitta och dricka sig full kväll efter kväll, det handlar om att hänga med sina vänner i en miljö där man känner sig hemma och trivs. En del väljer teven, andra väljer barerna. Svårare än så är det inte. Och i mitt kvarter blir du synnerligen bortskämd. Det finns fem-sex bra barer inom några minuter från porten och i princip varje kväll i veckan kan du gå ut och se ett band utan att behöva lägga en spänn i inträdde. Nu är det förvisso inte i första hand musiken som lockar mig utan hänget och den lösa gemenskapen som finns bland barnötarna i området mellan Skånegatan och Folkkungagatan – allt från en kort nick till personer du aldrig talat med men sett i många år till handslag och kramar med dem du håller närmare. Går du ut på de här barerna mer än en gång i veckan och på vardagar så känner vi till varandra. Vi kanske inte är bekanta eller ens har bytt ett ord, men jag känner igen dig och du känner igen mig. Annars är du ingen stammis. Annars är du en turist som stannat till på ett hak som är i ropet några månader för att sedan dra vidare till nästa vid Hornstull eller Götgatsbacken. I går kväll avbröt jag skrivandet för att släntra ner till Nada en stund. Ett band jag aldrig lyssnat på eller ens hört talas om stod uppträngda vid fönstret och Sandra Bergman satt vid baren. Precis som det ska vara. Jag fick den där kramen som jag verkligen behövde just då och Hannes hällde upp en öl. - Det har hänt alldeles för lite i barlivet senaste åren. Allt är egentligen exakt som det var för två år sedan, sa Sandra med en suck. Precis, tänkte jag. Det känns underbart att komma hem.

7 Kommentarer

 

På det alltid lika konformt bohemiska Södermalm bär de långa och smala pojkarna i år flanellskjorta, gubb-basker och mustasch. Vad de långa och smala flickorna bär vet jag inte, jag har slutat titta. Jag står vid gungorna på Nytorget och knuffar fart åt yngste sonen. Till vänster om mig står trummisen i Hellacopters, för övrigt en jävligt bra trummis, och knuffar fart åt, antar jag, sin son. Jag sneglar på honom, hör hans glada tillrop åt pojken och tänker att nu, nu har väl rock n’ roll ändå dött. Lite senare berättar jag för sambon om trummisen och min slutsats. ”Vadå, det är väl rock n’ roll med barn?” säger hon. ”Nej” säger jag, ”att ha barn är mycket men det är fan inte rock n’ roll”. Jag ser mig omkring, Söder är vackert på våren. Atmosfären vibrerar av löften om en sommar som, det vet vi som varit med om den, alltid levererar. Men mustasch? Jag vet inte jag.

 

Dagen därpå befinner jag mig två minuters båtfärd söderut, i Hammarby Sjöstad. Jag står återigen i en lekpark. Två pappor i 30-årsåldern vallar varsitt barn och pratar om högtalare. ”Näe du vet jag funderar ju på att byta mina fronthögtalare” säger den ene. ”Jaså?” säger den andre. ”Jag tycker att basen får för mycket genomslag” säger den ene. ”Tycker du det?” säger den andre. Konversationen börjar bli ett reellt hot mot mitt välbefinnande, jag tar dottern i handen och flyr i mild panik bort till gungorna. Där står två mammor i svårgissad 25-årsålder och pratar om relationer, närmare bestämt otrohet. Jag hinner snappa upp några små fragment innan öronen slår ifrån:

 

”Han höll henne i handen.. helt öppet så att alla kunde se.. det var en tjej på jobbet.. och inte ångrar han sig heller.. sen kommer han tillbaka när det visar sig att gräset inte var grönare på andra sidan.. man önskar ju att man skulle orka säga nej då om det hände en själv liksom..”

 

Sekunden innan mina öron slår ifrån är jag på väg att öppna upp en konversation med mammorna. Jag tänker säga att den som är otrogen mot mig kan dra åt helvete, för all framtid. Jag tänker säga att jag inte bara skulle orka säga nej, jag skulle vara oförmögen att säga något annat. Men jag backar, jag orkar inte. Folk får väl vara ifred, det är nog lika bra. Det verkar vara melodin här i Hammarby Sjöstad. Jävlar vad man får vara ifred här. Den unga stadsdelen ligger fortfarande i respirator i väntan på tecken att den klarar sitt livsuppehälle med egna organ. Gatorna ekar tomma, det myllrande folkliv som kännetecknar ön två minuter norrut lyser med sin totala frånvaro. Min kompis säger att det enda man gör i Sjöstaden är att bo, allt annat gör man någon annanstans. Man handlar någon annanstans. Man jobbar någon annanstans. Man tar en öl någon annanstans. Man går på bio någon annanstans. Han borde veta, han bor ju där. Det tar tid för en ny stadsdel att bygga upp en identitet, och Sjöstadens förbannelse är närheten till populära Södermalm. Jag kan inte se hur den någonsin ska orka stå på egna ben.

 

Senare på kvällen tittar jag på Sportspegeln och ser Johannes Ericsson och hans lagkamrater tacka den lilla tappra bortaklacken. Gefle har vunnit mot Bajen på söderstadion och jag knyter näven ett par decimeter ovanför bordet och väser fram ett tyst ”yes!” mellan tänderna (barnen sover). Och här någonstans får jag korn på Södermalms själ, den jag letat efter i flera år. Så här är det, Bajen är ett lag som alltid vill spela ett snyggt och lite smånätt spel. Publiken förväntar sig klackar och direktpassningar, så har det varit ända sedan Nacka Skoglunds dagar. Detta vet ett lag som Gefle, som kämpar som om varje poäng vore den sista och sätter upp köttiga försvarsmuren. Så måste ett sämre och mycket mycket billigare lag göra. Dessutom, att försvara sig kommer naturligt för oss i glesbygden. Vi har legat på defensiven i över hundra år.

 

Slutsatsen är lika förbryllande som uppenbar: för Bajen (Södermalm) är inte det allra viktigaste att vinna, för Bajen (Södermalm) är det allra viktigaste att spela Bajens version av fotboll (att vara ett skönt Söder). På reklamspråk kan man kalla det att vårda sitt varumärke, men jag vill romantisera istället. Jag tänker att det finns en stolthet och en konstnärlig vision i förhållningssättet, en djup förståelse och respekt för sin identitet. Något som en glesbygdsbo som jag, färgad av underdogens desperation som har lärt mig att vinna är något man gör till varje pris, aldrig haft råd att unna sig. För en desperat underdog är varje vinst ett steg ifrån avgrunden, inte ett steg mot paradiset. Vi kan aldrig vinna kriget, vi får nöja oss med att vinna enstaka slag. Bajen kan däremot vinna kriget, kanske inte i år men det är fullt tänkbart inom en femårsperiod. Men vägen dit ska vara ett karnevalståg, det ska vinnas på Bajens vis. Om Gefle någon gång mot förmodan vinner SM-guld i fotboll kommer det istället att vara en spikrak, oansenlig och ganska ful militärparad fram till målet. Vi måste göra så, vi har inte råd med karnevaler.

 

Men Södermalm har råd att vara kräset. Södermalm klär sig inte hur som helst, beter sig inte hur som helst, säger inte vad som helst. Det är som Östermalm fast på ett annat sätt, det som förenar är självförtroendet. Jag hoppas bara ni söderkisar och bönor inser hur bra ni har det. Ni som, förutom att äga en vacker stadsdel med fantastiskt nöjesutbud, också har råd med och kanske till och med tar för given en tydlig identitet och konstnärlig vision. Du vet, det där med klackar och snygga direktpassningar. En något friare tanke. Men hej, skulle ni någon gång tvivla på ert välstånd är det bara att ta färjan över till Hammarby Sjöstad. Kliv iland, betrakta ödelandet och vänd dig sedan om och längta hem. Eller som hon den gamla bönan sa till mig en gång i baren på El Mundo: ”En gång gick jag över bron, det var 1974. Där var råttor och skit överallt, näe här ser du en som stannar på Söder”.

24 Kommentarer